- This topic has 36 replies, 3 voices, and was last updated 1 månad sedan by
.
-
Orken höjde ett av sina buskiga ögonbryn för att sedan rycka på axlarna över det hela för att sedan bjuda på ett litet skrockande.
“Jaha, inte visste jag att det var den Tussie du talade om.” sa Rushla med ett svagt leende för att ta emot varorna som hon lade under disken utan att direkt kolla på det desto mer.
–
Skogstrollet hade inte direkt förväntat sig att få den uppmärksamheten och en mörkröd färg på kinderna när hon såg på dem alla tre där.
“Det var några år sedan, Faegrim. Du ser ut att må bra.” konstaterade hon för att sedan låta blicken vandra mot främlingen som verkade ha hört om henne verkade göra henne lite obekväm och rodna något mer över uppmärksamheten.
“Frågan är väl snarare vad man inte behöver?” frågade Tussie sedan med ett roat leende
-
Vad sannolikheten var att Tussie skulle dyka upp där precis som han berättat sin berättelse visste han inte, men han var helt mållös. Han verkade inte få ut ett ord då han såg mellan orken och skogstrollet.
‘Hur många Tussie kan det finnas?!’ ubrast han, för att sedan lägga sin blick på Tussie och ge henne ett nästan blygt leende.
‘Jaha, ja, tack! Visst, jag mår bra. Jag var orolig för vad som hände med dig efter att vi separerades… men jag är glad över att se dig här.’ fick han ur sig, lite tafatt, tungan nästan i lås, lite som om han behövde få något annat att prata om – allt var bättre än en pinsam tystnad just då – ände han blicken mot Lia.
‘Detta här är Lia! Lia från Barastar! Hon ska ut på äventyr med mig!’ utbrast han. -
“Trevligt att träffas! Ja, Faegrim erbjöd sig att ta med mig ut på äventyr! Jag har aldrig varit utanför Barastar så det ska bli riktigt roligt!” sa Lia och sträckte instinktivt fram handen mot Tussie.
Precis där och då bestämde sig Lia att hennes familj skulle få klara sig själva, det skulle vara nyttigt för dom att inte förlita sig på henne hela tiden. Nu blev dom tvungna att ta hand om sig själva. Kanske hade varit fördelaktigt att ge dom lite förvarning men det var ju inte hennes fel att hon snubblade in i det här. Och detta var ju en möjlighet för bra att gå miste om. Dessutom kunde hon ju inte ta sig hem, hon hade ju inga pengar att betala Zevuprin för att öppna dörren tillbaka till rätt plats igen. Hon hoppades dock att de skulle klara sig och inte svälta ihjäl i väntan på henne.
“Men vi har inte bestämt vart vi ska än eller vad vi ska göra… Men jag skulle om inte annat behöva ett äventyr som i slutändan ger mig nog med pengar att betala Zevuprin för att komma hem till Barastar igen.”
“Har du hört om något äventyr på dina resor Tussie? Om du är handelsresande kanske du stött på något rykte eller erbjudande? Helst inget för svårt för den nyblivna äventyraren, vill ju inte bli uppäten av en best det första som händer!” Skattade Lia
-
Handen var förstås rätt stor för Tussies mindre, men artigt skakade hon den. Nästan som ett barn som hälsade på en vuxen, men inte något som hon verkade bry sig om. Istället såg hon lite förvånad ut över orden.
“Äventyr, minsann! Åh, jag vet inte riktigt…” hummade hon sedan för att dra tillbaka sin hand till sig och hoppa upp på en stol bredvid Lía med sin svans som strök fram och tillbaka medan Tussie funderade över det hela. Snart hade hon fått ett stop öl av Rushla med. Lite disträ lade hon ner ett bronsmynt till orken.
“Jag hörde något om en bortglömd skatt, det ska glittra nästan som solen. Bergakungen skulle säkert betala bra för det.” hummade Tussie vidare och drog stopet åt sig.
-
Den glada brinken log muntert och uppmuntrande – äventyr i sällskap skulle bli roligt. Det var ändå ett tag sedan sist, och utan sällskap var världen liksom lite grå på något vis. Men nu då Tussie var närmare var världen kanske lite mindre grå, och han log lite drömmande nästan mot skogstrollet.
‘Ska du hänga med på skattjakt, Tussie?’ frågade han, lite hoppfullt.
‘Vi kan dela jämlikt mellan oss, så kan du väl betala din skatt till bergakungen?’ frågade han, allt det där hade hon försökt förklara men han förstod inte helt varför hon var så hängiven till denna bergakung. -
Tussies hand var liten i Lias men greppet var inte det av ett barns. Lia förundrades över hur otroligt allt var medan Tussie började prata om äventyr och bortglömda skatter. Faegrim verkade bli ännu gladare av Tussies förslag och när han frågade om Tussies ville följa med på äventyr nickade Lia instämmande.
“Ja, det hade varit kul om du kunde följa med Tussie! Vart sa ryktet att denna skatt kan finnas? Den låter ju lite för o-bortglömd för att vi ska kunna sitta här i all evighet, vi vill ju inte att någon annan hinner före oss till den.”
-
Nästan en liten rodnad spred sig på Tussies kinder, som snarare var som små röda blommor som slog ut i den gröna mossan kring hennes kinder. Något som gjorde att hon hastigt såg bort. Trots allt hade hon inte riktigt tänkt att så många skulle vara ivriga att ha henne med.
“Kanske en liten bit då…” påpekade hon och försökte dölja rodnade genom att ta ett par rejäla klunkar av ölen medan hon funderade på frågan sedan.
“I Iselems öken, en gömd skatt bland ökenalverna sägs det. Så jag vet inte om det direkt är en så bra plats för ett troll som jag…”
-
‘Ja, hurra!’ skrattade brinken entusiastiskt och skålade med de två nyblivna resekumpanerna.
‘Skål för vår resa!’ sa han och tömde stopet för att slå ned det i bordet.
‘Och Iselem, bland ökenalver säger du? Vad är det för något, jag har inte hört om ökenalver förr?’ frågade brinken nyfiket, och såg entusiastiskt från Lia till Tussie. -
Lia skålade med Faegrim och Tissue. “För nya vänner och nya äventyr!” Hon tog en klunk ur ölen. “Jag har heller aldrig hört talas om ökenalver” sa Lia “men det betyder ju inte mycket med tanke på att jag knappt hört talas om troll och brinker heller innan, och ni är ju verkliga!”
Hon tog ytterligare en klunk ur sitt glas och insåg att det nästan var slut.
“Är det något vi behöver förbereda innan vi ger oss av? Vad vet ni om Iselem?”
-
Tussie berättade allt hon visste om Iselem, vilket i och för sig inte var mycket. Nära till noll, för att vara helt ärlig. Men när hon berättade om det målade hon upp det med sina händer med nästan förstora gester för den lilla kropp hon hade.
Sand överallt, både varm och kall när de små fötterna sjönk ner i den. Solen gassade och var kanske inte det mest ultimata för ett skogstroll som henne. Däremot hade hon ett stort paraply som var flätat av grenar och löv som gav henne skuggan som hon behövde. Svansen hade hon för säkerhetsskull knutit fast kring sitt ben så den inte skulle råka brännas.
Blicken föll ner på kartan som hon hade i handen – som hon lite vred och vände på. Det var svårt att riktigt hitta rätt riktning när allting såg likadant ut.
“Någonstans i sandhelvetet ska det finnas en ingång…” mumlade hon.
-
‘Proviant! Men det finns det gott om här.’ svarade Faegrim muntert efter att ha klunkat ur sitt stop, gällande vad som skulle behövas med förberedelser.
‘Iselem är torrt, så åtminstone vatten behöver vi extra, inte sant Tussie?’ frågade han och såg på skogstrollet medan hon berättade om Iselem, och fyllde i lite med sina egna observationer och små kunskaper. Efter att allt detta var ordnat, förberedelserna alltså, hade de fått en utgång ur det magiska värdshuset som lett dem till det varma ökenriket. Redan så här tidigt under deras resa pustade Faegrim lite i värmen, och begravde sig under en bred solhatt som nästan fick honom att se ut som en turist – vilket han ju var.
‘Vad tror du, Lia?’ frågade han då han såg över Tussies axel på kartan. ‘Kanske där borta, bakom sanddynen?’ föreslog han, mest en gissning som knappast var speciellt kvalificerad.
‘Där har vi åtminstone bättre utkik över området, kanske vi hittar dina ruiner då!’ föreslog han muntert, och torkade bort svett från pannan. -
Lia försökte memorera allt de två nyfunna vännerna berättade om Iselem.
Det var torrt, varmt och lät som raka motsatsen till hennes Barastar. Hon hjälpte till där hon kunde, med det hon kunde, vilket inte var mycket när det kom till att förbereda för äventyr. Hon var dock van vid att spendera mycket tid i berg och skog, så hon flikade försiktigt in det hon kom på.
“Jag tänker att en sandstorm kanske är lik en snöstorm på vissa sätt, och då behöver vi skydd från vind och för att skydda mot temperaturen, även om det i det här fallet är höga temperaturer vi behöver skydd mot istället för låga.”
Helt plötsligt var de klara och gick ut genom dörren till värdshuset, till en helt olik plats en den hon lämnade. Borta var Barastars karga berg och skogar och nu möttes hon av en vägg av värme och sanddyner så långt ögat kunde nå. Lia gick över till Tussie och Faegrim och studerade kartan. Det var svårare att orientera sig i öknen än i skogarna hon växt upp i, men principen var ju den samma.
“Ja, jag tror det med, bakom den sanddynen borde vi kunna se ruinerna… Eller så är det bakom sanddynen bakom den. Jag är relativt säker på att det är åt det hållet iaf”
Hon började gå åt det hållet de bestämt. Hon kämpade lite med att ta sig fram i den lösa sanden, men till slut kom hon upp på krönet av sanddynen. Hon blickade ut över öknen som bredde ut sig åt alla väderstreck.
Rakt nedanför sanddynen syntes inga spår av en ruin, där var det bara mer sand. Lia undrade vad som krävdes för att en ruin skulle bli begravd av sand. Medan hon stod och blickade ut över vyerna blev hon plötsligt uppmärksam på något. Hon skymtade någon form av struktur mellan sanddynorna!
“Titta där! Kanske det är ruinerna vi söker!” sa hon exhalterat. Hon började snabbt ge sig av ner för sanddynens andra sidan men fick lugna sig lite då hon höll på att tappa balansen när sanden skiftade. Hon kollade tillbaka på sina resekamrater. “Det är visst svårare att gå i sand än i berg.” skrattade hon generat. -
Sanden var levande på ett annat sätt än den skog och berg hon var van med. Det var nästan som om det påminde om havet. En liten rysning gick igenom hennes ryggrad. Det var något hon aldrig riktigt hade uppskattat – dess böljor blå och vilda sätt. Sen var väl inte direkt den varma solen något att föredra för henne och det delikata hud som de flesta troll hade. Åtminstone när det kom till sol – tack och lov var hon ju inget bergatroll. Då skulle hon vara ett med naturen i ett nafs.
Skrattet fick henne att se upp och skaka lite på huvudet. Snett log hon åt Lias ord och nickade instämmande åt det. För att kisa något mot henne och det som hon sades sig skymta där. Ja… visst var det väl något där?
“Ja, hur ska vi ens få bort sanden ifrån alla ställen den trängt sig in?” skrattade hon tillbaka för att försöka röra sig upp för sanddynorna. Lite svårare med sina kortare ben förstås.
-
Faegrim kunde inte annat än att hålla med, skydd var nog något de behövde. Tanken på att fastna i en storm var inte en behaglig en. Hans blick såg på Tussie, visst hade han ju följt med i stor del på grund av henne, och inte ångrade han väl det, men denna tillvaro var inte en behaglig en! De två kvinnorna verkade ha koll på läget, han var inte så säker att han hade det. Till hans besvikelse fanns ingen öppning väntande på dem bakom dynen, och han höll på att tappa modet innan Lia plötsligt utropade.
‘Va, var då?!’ utbrast han och försökte se, för att instinktivt sträcka fram en hand i ett försök att stadga Lia som tappade balansen.
‘Nå, låt oss se då om damernas skarpa ögon faktiskt har hittat en ingång!’ utbrast han muntert, och plumsade framåt i sanden, sand mellan tårna och överallt kändes det som. ‘Samma problem hade han väl när det gällde längd som Tussie, men snart stod han och kisade upp mot vad som såg ut att vara pelare som en gång hört till någon gammal civilisation. Språket eller symbolerna vagt synliga och inristade förstod han inte.
‘Så… Vi ska ner… där?’ undrade han, och såg mot öppningen mellan pelarna som inte såg allt för inbjudande ut. -
Lia följde efter Faegrim fram till pelarna. Hon kunde inte begripa vad de försökte visa men hennes röst speglade Faegrims tveksamhet när hon sa “Jag antar det.”. Hon fortsatte fundersamt “Vet vi om inskriptionerna på pelarna är alviska? Om de är det, är vi nog på rätt väg ändå.” Öppningen såg allt annat än inbjudande ut men utan att vänta på svar började hon försiktigt närma sig den. Hon försökte se vad som väntade dom men i den gassande solen var det omöjligt att se något alls innanför den mörka öppningen. Det var först när hon stod framför ingången hon kunde se vad som gömde sig i dess mörker. En korridor nedåt, inte slutandes nog för att behöva trappsteg men med definitiv lutning. Hon insåg att de skulle behöva ha en ljuskälla med sig in, och tog fram sitt elddon och en fackla. Med van hand fick hon igång facklan och höll upp den framför sig mot den mörka gången.
Lia tog försiktigt ett steg framåt. När ingenting hände trots att hon stigit in i den mörka korridoren, andades hon ut och såg sig om efter sina resekamrater.
-
Lite fundersamt kisade hon mot de inristade tecknen. Eleganta och snirkliga, precis som alverna. Lite vetandes nickade hon – hon hade sett dem förr. Även om Tussie förstås inte visste vad de betydde. Språk hade inte varit något hon hade lagt sin tid över. Lite oroligt såg hon mot Lia, trots allt var hon lite… tyngre än både de nätta alverna och resten i sällskapet. Kanske det skulle finnas fällor som triggades av det. Människornas… styrka, låg sällan i att vara smidig och nätt.
“Se upp för fällor, Lía.” sa Tussie med ett vänligt men oroligt leende när hon steg in efter henne. Märkligt hur något kunde vara så mörkt – när solen gassade där ut och bländade allt.
“Vad tror ni? Något som glimrar där nere för att lysa upp detta jävla mörker?” frågade hon, samtidigt som hon började fälla ihop sitt paraply.
-
Brinken verkade lite tveksam, visst han var ju van med att röra sig under marken då så många hem i Brinke var under marken i det kulliga landskapet. Men detta verkade så mycket mer mörkt och otäckt på något vis, trots att de befann sig i ett ökenrike med hur mycket sol och värme som helst. Han såg på de andra, som för att se om de kanske tänkte ta första steget. De forntida symbolerna på pelarna kändes främmande, trots att de var så vackra, nästan hypnotiserande. Han förstod inte ett ord, men försökte ändå att låtsas som att han gjorde det – för Lia och Tussies skull.
‘Jaså, alviska tecken, säger du?’ sa han medan han lät fingrarna lätt vidröra en av pelarna. ‘Ja, jag tycker nog att de ser lite, eh… alviska ut, eller vad säger ni?’ Han kastade ett hastigt öga mot Tussie och Lia, i hopp om att ingen skulle ifrågasätta hans tolkning. Han var ju ingen expert när det kom till alviska skriftspråk. Tussies oro över fällor fick honom att stelna till. Fällor? Tja, varför skulle det inte finnas fällor i en gammal ruin mitt ute i öknen? Faegrim kände en våg av nervositet, men tvingade sig att hålla fast vid sitt vanliga, godmodiga sätt. ‘Fällor? Tja, jag hoppas de inte har brinker i åtanke när de byggde dem! Vi är ju smidiga som rävar, eller hur?’ Han gav ett snabbt flin och sträckte på sig som för att verka lite större än han var.
Med försiktiga steg följde han efter Lia in i den mörka öppningen, och kände hur svalkan från korridoren svepte över honom, en välkommen lättnad efter den stekande solen. Han fnyste åt tanken på mer sand mellan tårna och strök av sig några korn som verkade ha letat sig in i hans stövlar igen. “Om det inte är fällorna som tar oss, så är det väl sanden som kommer göra det!” skrattade han lätt nervöst, men hans blick var redan fokuserad på de dunkelbelysta väggarna.
“Så, vad tror ni? Hittar vi något glittrande, eller blir det bara ännu en hög med sand och damm att vada igenom?” Han försökte låta lättsam, men det var något med den dämpade tystnaden här inne som gav honom kalla kårar. Som om ruinen vakade över dem, dold bakom symbolernas gåtfulla tystnad.‘Tänk om det finns monster där nere?’ undrade han lite tyst men följde trollet som började röra sig ned. Kanske fanns det något glimmer där nere, han var inte helt säker på att han såg vad Tussie såg.
‘Kanske bäst att jag går först, och ehm… kollar?’ undrade han och sneglade på Tussie, han ville ju inte att hon skulle bli uppäten av någon sandmask eller något annat hemskt.Faegrim stirrade in i det gapande mörkret, och en knottrig, iskall känsla strök sig längs ryggraden. Var det svetten som kylde honom, eller något annat? Kanske bara det var svalare här då de kommit bort från solens gassande. Något djupare, något som rörde sig där nere, dolt i ruinen? Han visste inte, säkert bara fantasin som spelade spratt. Och han brydde sig egentligen inte om att få veta. Men här var han. Mitt i ökenrikets förbannade hjärta, med sand som kröp överallt, och mörkret framför honom som hotade att svälja dem alla.
‘Jaså, du tänker gå först?’ muttrade han halvt till sig själv, halvt till de andra. Inte för att någon annan verkade ivrig att ta det första steget. Hjärtat slog hårt i hans bröstkorg, men han var en brink, och brinker vek sig inte. Det sa de åtminstone. Även om de aldrig hade varit i den här sortens helvete.
Steg för steg klev han framåt, sanden kletade sig fast runt hans bara fötter, och varje ljud av lätta steg mot sten och sand lät som en hammare mot ett städ i den dödstysta korridoren. Luften blev tjockare, som om ruinen ville hålla fast honom, tränga in i hans lungor. Han försökte andas, men det var som om allt omkring honom sög åt sig hans syre.
‘Monstren… om de finns där nere,’ mumlade han till sig själv, ‘då är det väl lika bra att vi hälsar på dem.’ Han skrattade till, men det lät tomt, hånfullt i mörkret.
Han grävde i sin packning, och tände en fackla. Ljuset fladdrade längs väggarna, avslöjade symboler som kröp fram ur stenarna, som om de vaknade till liv när eldens skuggor dansade över dem. Faegrim vred sig om för att titta på de andra övera xeln.
Han såg på öppningen framöver. ‘Tja, vi kan ju alltid hoppas på att de alviska ruinerna har något mer… vänligt att erbjuda,’sa han, och försökte hålla rösten stadig. Men vad han egentligen ville var att skrika åt dem att vända om. Det här stället… det var som om varje sten ville att de skulle missa sitt sista steg, trilla rakt ner i ett bottenlöst mörker.
Och sedan hörde han det. Ett knarrande, metalliskt ljud som om något stort och gammalt hade rört sig för första gången på århundraden. Han stelnade till, håren på hans nacke reste sig. ‘Vad… i hela…?’
Inget svar, bara ett ännu djupare mörker framför dem, och det vagt ljudande ekot av vad som lät som något stort som andades djupt och långsamt under jorden.
You must be logged in to reply to this topic.