“Din skicklighet med svärdet är inget för mig att bestrida om,” Galeas erkände med en lätt nick, likaväl med lansen; han skulle aldrig glömma bort tillfällena då storebror lyckades slå av honom från hästen när de kom ridandes mot varandra i turnerspel. “Dock finns det ingen tvekan om vem av oss som är den mästerliga prickskytten, eller hur?” Flinet på hans ansikte kunde inte ha misstagits för något annat. Långbågskyttarna i Isilas ansågs vara de bästa i Karm och även om de kunde inte riktigt matcha alverna i Nela’thaënas, var det ändå ett stort misstag att helt enkelt vifta bort dem som oduglingar. Stoltheten i att kunna bemästra en sådan konst, så användbar i både jakt och strid, var ganska stor för någon som Galeas som annars saknade magiska förmågor som Caspian. “Finns ingen bättre känsla än att pilen träffar mitten av ett rådjurshjärta.” Han längtade till ännu en jaktsäsong i skogen Firilas, dess spännande atmosfär kunde inte återfinnas någon annanstans.

“Kanske kan Paladinerna och Monsterjägarna slå sig ihop till en enda stor enhet, om det är vad du nuförtiden sysslar med på daglig basis?” En annan retorisk fråga som efterföljdes av en lätt skrock, medan hans blåa ögon analyserade Caspians rödmärkta arm. Uppmärksamheten dirigerades sedan till Alia som gav båda bröderna en improviserad uppvisning av smörande knivkonst; ibland verkade det vara som att hon var lillasystern bland syskonen sinsemellan, ironiskt nog. “Passa dig, min kära syster; klumpa inte ihop alla kåtbockar under en och samma tak,” Galeas svarade henne tillbaka, blandningen mellan allvarsamhet och humor tydlig och klar i rösten. Förutom bågskytte, var han nog en tydlig personifiering av Isilansk hedonism, ett kontroversiellt arv som provinsen erhöll från alverna. “Åh, tyck inte så synd om dig själv än; du har fortfarande allt några år på dig,” även om det skulle bli svårare att attrahera ännu fler friare, samt att föda friska avkommor värda familjens namn och ära.

Galeas kunde inte låta bli att skaka på huvudet och ta ännu mera frustrerande klunkar av alkohol och koffein. “Ni hävdar att ni tillhör Hus Astor, där ‘Ljuset Visar Vägen’ för alla andra. Däremot agerar ni i det motsatta hållet, som om ni väntar på att någon annan ska agera som vägvisare och således leda er till fördärvet!” han sa med en barsk röst denna gång, som ändå innehöll någon form av kärleksfull omtanke. “Var är viljan hos er? Vi kan inte framstå som huvudlösa kycklingar som springer runt hursomhelst inför vårt egna folk! De litar ju på att våra beslut ska gagna dem bäst, och ingen annan!” Reservarvingen lungnade ner sig efteråt, medan han nypte näsbryggan ännu en gång. “Caspian, du måste göra upp med vår far, en gång för alla, om var din plats ska stå i familjen, ärligt talat. Jag kommer alltid stödja dig oavsett vilket beslut du tar, vare sig framtiden innebär att du axlar rollen som Hus Astors och Isilas överhuvud efter far, eller att du klättrar upp på den paladinska hierarkins stege tills du når den absoluta toppen av berget.”

Han vände sig sen till storasystern som hade ställt sig vid fönstret. “Samma sak med dig, Alia. Du kan inte bara vänta på att far och mor ska finna den rätta mannen för dig då du borde ta initiativet istället, särskilt om så kallade ‘ gråhåriga kåtbockar’ är inget som man borde handskas med.” Galeas var tydligen bestämd i sin uppfattning om hur saker och ting borde råda i allmänhet, en egenskap som hade vuxit fram under årtiondenas gång, ett resultat av ett småsyskon som kände sig tvungen att höja sin röst när de äldre fick större uppmärksamhet. “Så länge det gagnar vår familjs ställning och Isilas välmående i längden, så kan du gifta dig med vem fan du vill…Ja, mannens blod måste vara adlig, självklart.” Han reste sig tillslut från sin sköna sits i balkongutrymmet och började gå fram och tillbaka i sovkammaren, för att konsolidera sina tankar i ordning. “Ni vet att jag finns här för er om ni behöver hjälp, vare sig det handlar om att välja karriär eller framtida gemål,” han blinkade med ögat.

“Att hitta en dam och fria till henne för att säkerställa familjens överlevnad, gäller också för mig,” erkände han utan några som helst reservationer. “Samtidigt undrar jag om Isilas fortfarande kan frodas med att ha Hannadon som överhuvud…Kan vi verkligen underhålla idén, särskilt när vi fortfarande betraktas som nedvärderande utomstående?” Han tystande för en stund, den första meningen om separatism ville han först ha det sagt, en svårhanterlig tjurig samtalsämne värt att ta tag i hornen på den. Det var således viktigt att veta om vilka åsikter de äldre syskonen hade om detta.

Just precis; Caspian var kapabel att använda magi även på en liten skala, vilket var det formella skälet till att han tvingades gå med i Paladinorden. Ett stort hot han skulle annars utgöra hävdades det bland de utomstående, som om det var inte skrattretande nog för Galeas till att börja med. “Min kära bror borde ägna lite tid åt att förbättra sin uthållighet,” svarade han med en blandning av både skämtsamhet och allvarsamhet efter att Alias arm blivit botad. Vare sig det handlade om svärdsfäktning eller magi så var man alltid tvungen att öva ens färdigheter, säkerställa så att man låg i toppform så mycket som möjligt. Givetvis var det ibland enklare sagt än gjort, med tanke på att ett liv inom Paladinorden innefattade en rad uppgifter som inte fokuserade mycket på det magiska. Hur som helst, så behövde åtminstone ingen av dem slösa tid på att hämta doktorn när Caspian hade redan gjort ett bättre jobb än någon av dessa ineffektiva skrivbordsteoretiker.

Galeas kunde inte låta bli att skaka lätt på huvudet och småskratta åt den äldre broderns senaste kommentarer, dock erkände han tyst att allt var inte bara trams som dennes tunga bar åt. “Märehn må ha det sämre köket och klimatet i jämförelse med den stolta civilisationen som Isilas representerar, men kom ihåg: Min fiendes fiende är min vän, och detta inkluderar de fanatiska blodsmagikerna i norr. Vi måste ta tillvara på varje möjlighet som uppstår, vare sig det handlar om någon eller något som kan presentera sig som ett motstånd mot Hannadon, om bara för att göra det enklare att slutföra vår frigörelse.” Till och med det som skulle kunna utgöra blasfemi mot Athals lära? Ja, varför inte, så länge det inte tillintetgjorde Hus Astors planer? Det var bara att bekänna sina synder efteråt och glömma bort, som om det hade aldrig existerat; flexibilitet var trots allt en Athalisk specialitet som kunde använda på olika sätt.

Reservarvingen pausade då han hittade tillbaka till sin sittplats, där vinglaset låg också nära till hands. En av hans händer började att stryka hakan under munnen på honom. “Du har annars så klart den rätta tanken i fokus, kära bror. Hus Thaldwin må vara nickedockor åt Iselem, men till och med en simpel dåre kan förstå att ökenfolket har egna interna problem att ta hand om, och om vi kan övertyga andra riken och organisationer att uppehålla dem från att komma till vår morbrors undsättning samt legitimera vår självständighet…” Galeas tystande igen, lät det uppenbara förbli osagt. Officiellt verkade ingen av de andra rikena intresserade i Karmiska angelägenheter, när sanningen låg i det motsatta hållet under ytan. Under hans resor utomlands så hade han lyckats snappa upp kontroversiella viskningar från olika håll om Karms framtid. Det som hade låtit förargligt och förfärligt i kretsar som gynnade enighet, annars lät välkomnande och hoppfullt hos de som ville något annat.

Alia hade ett bra minne, kapabel att komma ihåg en och en annan detalj. “Som min kära syster redan vet, är Tanroc och Isilas ett och samma folk, enbart separerade tack vare politik och ingenting annat,” konstaterade Galeas utan invändningar medan han viftade med handen, en tragedi som behövde fixas innan han lämnade jordelivet. Det var trots allt samma alviskinfluerade kultur och språk med en eller två skillnader som rådde i de sydöstra delarna av Karm. “Tillsammans utgör vi den signifikanta kornboden i den andra änden av Talranien, vilket är något som bör inte underskattas i både tider av fred och krig.” Mat användes för att tillfredsställa hunger och begär, vare sig det var på middagsbordet eller i förhandlingar som avgjorde ett helt lands öde. “Hus Thandwin äger dock en av de största skogarna i världen för att underhålla merparten av Karms flotta, så en bundsförvant med stora maritima resurser är något att ta hänsyn till.” Visserligen hade Isilas sin egen flotta men det var annars ingen hemliget om var man hade fått tag på virket, samt att skogarna i Isilas kunde inte riktigt mäta sig storleksmässigt med de i norr.

“Isilas borde inte bara rika sina ögon mot de södra öarna, Caspian, men också hävda sin äganderätt över De Viskande Bergen en gång för alla. Vi och Iselem har bara förhållit oss till status quo som står otydligt på kartan, men så fort självständighet har uppnåtts, kommer de närliggande bergen i väst förse oss med rikedomar utan dess like,” påminde Galeas ivrigt sina äldre syskon. Bergen sades innehålla rikliga mängder av kol, diamanter, järnmalm, silver, nickel, bly, tenn, zink, koppar, krom, titan, volfram, platina, guld och potentiellt andra okända mineraler som bara väntade på exploatering. Isilas hade börjat bryta en del av dessa som låg inom komfortabel avstånd, men århundradena av alltför försiktig politik hade inte gett så mycket framgång i att utmana Iselems auktoritet inom området.

“Det glädjer mig att alla oss tre är helt inställda på den enda rätta vägen framåt för Isilas, men även om vi lyckas övertyga majoriteten av våra undersåtar, så är det särskilt viktigt att far är inne på samma spår,” tillade Galeas med en viss frustration. Reram Astor, en vanligtvis vis lokalhärskare och erfaren politiker, hade kämpat i åratal för att envist bevara den Karmiska unionen och Isilas särskilda ställning, även om verkligheten hade nästan hunnit ifatt det ideala huvudet på honom. Reservarvingen ville definitivt undvika en konflikt med honom, då Isilas rättmätiga familj hade inte råd med försvagning från insidan. Deras mor var åtminstone nog en lättare faktor att handskas med; hennes besvikelse mot Sandor och huset som hon tillhörde förut hade knappast undgått dem. “Må han inse att Isilas slutgiltiga öde finns bortom stagnationen som Karm har bara att erbjuda…” Skulle Reram ta deras rådiga ord till hjärtat, eller förkasta dem helt?