Post has published by TYP
Viewing 15 posts - 1 through 15 (of 15 total)
  • TYP
    Rollspelare
    Member since: 24/04/2024

    Högst upp på en av slottets balkonger och iförd sin sköna rock, stirrade Galeas ut över både Aeiras och längre bort än den befintliga horisonten, medan den blå himlen presenterade solens bländade strålar som Isilas var känd för. Morgonen råkade utspela sig i början av våren då klimatet gick in i en mildare fas, någonting som provinsens sydliga läge inom riket bidrog med. Visroy Rerams reservarvinge satt och åtnjöt en typisk Isilansk frukost, bestående av baguette och croissant med olika sorters ostar, marmelad och kallskuret, som sköljdes ner med tillhörande rödvin och kaffe. Det, och den superdyra men otroligt skickliga kurtisanen som gick till sängs med honom, gjorde att han kunde börja dagen med en relativ lugn och sansad temperament, utöver hans fysiska aktiviteter som höll honom i toppform och hjälpte till att frigöra inre kroppsliga spänningar, vare sig det var turnerspel eller erotiska inslag i sovkammaren.

    Hursomhelst, kunde Galeas aldrig råda riktig bot på det traumatiska minnet av slaget, eller snarare ‘fiaskot’, vid Loradon där han hade varit nära att mista livet tillsammans med resten av sina landsmän. Visserligen riktades en del av hans förbittring och ilska mot demonerna och de odöda som orsakade så mycket lidande i generell mening, men det mesta lade han på det kungliga huset Thaldwin som visade sig vara inkompetenta och omdömeslösa nog att leda hela armén och Karm till en säker död. Reservarvingen hade alltid känt sig som Isilansk i första och Karmisk i andra hand, eftersom dennes folk hade egentligen en alvinfluerad påbrå, kultur och språk som härstammade från tiden innan det dåvarande självständiga riket Isilas införlivades i det Karmiska riket. Över tid anammades det pankarmiska språket och man delade samma religion, en förståelig kompromiss inom en union av autonoma provinser som vilade på respekt och samsyn mellan varandra. Karm hade trots allt överlevt i årtusenden, tack vare en kombination av förnuftig styre och tur.

    Det var bara under de senaste decennierna som provinsiell missnöje med det kungliga enväldet i Hannadon började koka på riktigt, vilket krävde en viss tillrättelse av några handlingskraftiga vaseller, bland dem Visroy Reram Astor, i syfte att förhoppningsvis säkerställa rikets kontinuerliga överlevnad. Installationen av Sandor Thaldwin som Karms nyaste kung i efterdyningarna av inbördeskriget skulle göra precis det, men efter blott ett decenium av dennes regentskap resulterade detta i fortsatt stagnation för alla provinser som hade (o)turen nog att tillhöra denna enorma samhällsprojekt. Den stora katastrofen som inträffade i Loradon utlöste en våg av självrannsakan inom varje betydande vasall, nämligen om huruvida rikets enhet kunde fortfarande bestå med Thaldwin i ledningspositionen eller ej. Märehn deklarerade ju sin självständiget ett par månader efter Loradon fiaskot, vilket också återspeglade deras kulturella och språkliga skillnader gentemot riket i sin helhet, bortsett från faktumet att Iserion hade redan bildat sitt egna självständiga rike i den västra delen av Karm hundratals år dessförinnan.

    Således började förrädiska och konspiratoriska tankar dyka upp i Galeas huvud om en potentiell Isilansk frigörelse från Karm. Det var närmast otänkbart i mångas ögon att någon inom Hus Astor skulle ens våga tänka tanken, men reservarvingen ansåg innerst inne att det skulle enbart leda till ett tomt svart hål av ingen återvändo, speciellt om man fortsatte att blåsa artificell luft i en redan livlös kropp, så att säga. Isilas skulle kunna utföra verkliga stordåd och utvecklas som en riktig nation utan kunglig inblanding från Hannadon, till den grad att man så småningom blir den mest avancerade landet inom den Karmiska sfären, vars identitet är en riklig blanding av mänskliga och alviska egenskaper som gör den helt unik i världen. Galeas kunde inte låte bli att blunda ett ögonblick och förlora sig i denna attraktiva vision…

    Plötsligt väckte en tjänare honom med sin tydliga röst; uppenbarligen var det familjära personligheter utanför rummet som ville slå sig ner med honom för sällskapets skull. Nåväl, arvingen accepterade denna begäran med en nickning och inväntade de som ville träffa honom ute på balkongen.

    • This topic was modified 1 månad sedan by TYP.
    • This topic was modified 1 månad sedan by TYP.
    • This topic was modified 1 månad sedan by TYP.
  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Kanske till broderns förvåning så visade det sig vara hans äldre bror, Caspian, som stod utanför och nu kom promenerandes in i Galeas frukostritual, som om saker varit som de varit många år sedan. Så klart var det inte så, eftersom han tjänstgjorde i Paladinorden och sällan var hemma, och tydligen hade han anlänt denna natt eftersom detta var första mötet de hade på en lång stund. Han hade gjort sig av med kläderna och rustningen med som hänvisade till paladinorden, trots allt avskydde deras far den efter att den tagit ifrån honom Caspian och alla stora planer han haft för den äldsta sonen. Nu mer vardagligt klädd, i kläderna som så vackert väntat i hans kammare som ständigt städades och hölls piffad av personalen, som om Caspian skulle anläna hem när som helst, allt det där med paladiner och religiösa förpliktelser bortglömda. Mannen i sig själv såg rätt ung ut, någonting mellan tjugo och trettio, med långt mörkbrunt hår som var fäst i en hästsvans.

    Trots att han inte låtsades om det hungrade han då han såg frukostserveringen, sådan lyx fick man minsann inte i paladinordens frukostsal.
    ‘God morgon, bror.’ sa han med en finurlig glimt i ögonen, som om han fann det lite roande att dyka upp på detta vis, oväntad, medan han tog en av de färdigt marmeladströdda croissant och tog en tugga, lite slappt och nonchalant, innan han lika slappt och nonchalant sjönk ned i en av fåtöljerna där för att se sig omkring.
    ‘Här ser allt ut som vanligt, och du likaså. Lite skarpare käke sedan sist, kanske. Har du spenderat mycket tid på att öva svärdskonst, hm?’ frågade han retsamt, medan han strök en hand under sin egna skarpa käke.

    ‘Och allvarlig med, är du inte glad över att se mig, Gileas?’ frågade han retsamt mellan tuggorna. Så klart kunde han väl gissa att Loradon lagt sina spår på den yngre brodern, förargligt nog hade Paladinordens stormästare hållit dem borta från fronten – kanske klok nog att inse att konungen inte visste vad han beordrade Karms samlade armé in i. Fördelen med att vara autonom, kanske, och inte behöva lyda under kronan utan under trons överhuvud istället. Caspian hade så klart kokat över att inte få vara med och slåss för sitt land och sina fränder, men kanske var det just på grund av stormästarens insikt som han fortfarande levde. Istället hade de fått försöka lappa ihop det som fanns kvar av de överlevande, inte direkt trevliga minnen det heller, och kanske inte så värdigt i Caspians ögon, att bli någon slags sjukskötare snarare än en riddare.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Tre enkla knackningar hördes på dörren, men innan någon utav bröderna hann ropa och antingen neka eller bjuda in henne hade deras syster tryckt ner handtaget och stigit in. Det mörka håret låg omkring henne i ett organiserat virrvarr med lockarna som hennes kammarjungfru alltid beklagade sig över. Huden läckert solbränd, även om så många adelsdamer viskade om det bakom hennes rygg. Trots allt var det inte enligt mode – och att hon inte ens bemöda sig att försöka göra något åt det. Katastrof!

    Precis som sina syskon hade det äldsta syskonet också klarblåa ögon som hon lät vandra mellan sina småbröder – som förstås inte var så små längre. Själv hade hon på morgonen kommit ifrån en av de många som hade anhållit om hennes hand. Några månader uppvaktades hon – men när väl de skulle dela namn och framtid hade mannen fallit ihop och dött av en hjärtinfarkt. Återigen hade deras fars drömmar och planer gått i kras. Fast Alia hade inget emot det, den där kittlande känslan som hon läst i så många böcker.. .eller den där längtan som skulle finnas… den fanns helt enkelt inte. Så kanske var det tur, i oturen att ännu en man som anhållit om hennes hand dog. Inte för att det skulle dämpa ryktet att hon hade något att göra med det hela. För vem hade den oturen att de fem män som anhållit om hennes hand dött, antingen i självmord, en tragisk olycka eller av naturliga orsaker.

    Glimten som vanligtvis fanns i hennes ögon hade lite slocknat, även om hon försökte att maskera det med ett svagt leende. Roat slog hon ut sina armar i en dramatisk rörelser med alla de tyger på den vackra klänningen rörde sig.

    “Åhå! Båda sönerna har återvänt, oskadda till synes. Verkar som Astors släkte och namn är räddat trots allt.” sa hon med en blinkning som försökte att maskera att det retsamma, glada och lekfulla i den äldsta systern hade strypts.

  • TYP
    Rollspelare
    Member since: 24/04/2024

    “Fyll på kaffet och vinet, raskt,” beordrade Galeas en av tjänarna, inte bara för att det tillkom en extra gäst eller två, men också för sin egna skull. Vem vet, det skulle kanske behövas en rejäl runda av uppiggande Isilansk alkohol och Iselemskt koffein för att överleva morgonen, med tanke på vilka som anslöt sig till hans hittils fridfulla frukostritual. Caspian och Alia var trots allt hans äldre syskon och han brukade vanligtvis vara på bättre humör, men rådande omständigheter både i omvärlden och inom familjen hade satt sin nedstämda prägel i huvudet på honom. Ibland, gick det så långt att arrogansen viskade inombords att reservarvingen var den egentliga vuxna i rummet. Förhoppningsvis skulle deras närvaro fräscha upp stämmningen ännu mera. Således kunde han inte motstå att himla med ögonen när Paladinbrorsan försökte framstå sig själv som lustig, en gammal vana som sträckte sig bakåt ända ut till deras yngre dagar.

    “Och din humor börjar bli lite avtrubbad, kära bror min. Det är kanske den påtvingade abstinensen som har slagit rot inombords, hmm?” Galeas frågade retoriskt med en likbördig ton av torr skämtsamhet i syfte att förbättra humöret, medan hans hand förde vinglaset till munnen. Det måste ha varit en stor utmaning, åtminstone i början, för en Paladinriddare av hög adelsbörd att förhålla sig till en mer återhållsam livsstil, ett pris som man måste betala för ens egna magiska egenskaper. “Hur lång är din tjänstledighet den här gången? Kanske vi kan ta tillvara på solen med en fäktningsmatch eller två någon gång, innan din avfärd.” Vem vet, kanske till och med sena kvällar med de bästa spriten och finaste kurtisanerna, såvida inte Caspian föredrog att fanatiskt behålla sitt heliga kall intakt. “Ja du…Vanligt och vanligt, är du helt säker? Karm håller på att förändras till det sämre, efter att vår brilljanta kung och morbror förbrukade den lilla förtroendekapital han hade kvar efter det där jävla Loradon fiaskot.” Galeas suckade och nypte sig i näsryggen, följt av påfyllningen av både kaffekoppen och vinglaset.

    “Värst vad vitsig du är idag, storasyter,” Galeas svarade Alia sarkastiskt när hon utförde sin version av en så kallad bombastisk entré, och lade också till ett himmlande av ögonen. De hade ju trots allt träffats nästan varje dag ända sedan han kom hem från slagfältet, och det hade knappast undgått honom att en friande adelsman hade ännu en gång dött på ett mysteriskt sätt, vilket var minst sagt jävla irriterande. Fan alltså, varför envisades Athala med att stjäla deras själar innan hennes äktenskap hade fullbordats? Mängden allianser och andra lukrativa erbjudanden gick förlorade, vilket skulle knappast hjälpa Isilas i det långa loppet. Var hon ämnad att leda ett stillsamt liv och bli en abbedissa i klostret istället? Hon hade annars alla kvalitéer som en adelsdam borde ha, nämligen både oemotståndlig skönhet och intelligens som bara Isilas och Hus Astor kunde instilla i henne.

    Galeas gjorde en gest åt Alia att ta plats mitt emot honom och Caspian. “Åh, så vi båda är kapabla att rädda vårt namn och vår familj från tillintegörelse, hävdar du?” Reservarvingen hade inget problem med att konfrontera med känsliga ämnen, om situationen så krävdes. “Ja, om Caspian anser att livet som asketisk krigarmunk är inte längre passande nog…En Paladin får inte gifta sig och avla sina egna arvingar, som det står skrivet.” Han ryckte på axlarna och inväntade den potentiella kyliga responsen från de äldre syskonen, samtidigt som han passade på att ta en tugga av baguette med brie och prickig korv. Han la också den del av skulden på Pappa Reram för att inte vara noga bestämd om Caspians livsöde. Ett liv i den sekulära sfären eller den religiösa både förde med sig sina egna fördelar, men ovissheten om vad skulle gälla för en viss familjemedlem var inte särskilt smickrande över tid.

     

     

     

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Caspian fnös lite roat åt broderns kommentar, kanske en tradition de två hade – att munhuggas och ge pikar vid varje möjliga tillfälle. Nå, så var det väl syskon emellan och speciellt bröder. Medan de säkert kunde hur vuxna som helst i offentliga sammanhang, nå Caspian kanske alltid var en gnutta självisk och barnslig, så var de ändå som ungtuppar privat på något vis. Men kanske det ändå låg något i det Galeas sa, denna tillvaro som något mellanting mellan paladin och adelsman var inte så optimal för Caspians humör, även om han försökte maskera det.

    ‘Några dagar av frihet.’ fnös han, och lät lite bittrare än han ämnat, och åt upp det sista av den stulna frukosten. Men ändå väcktes en liten finurlig glimt i hans blå ögon över förslaget om fäktning.
    ‘Visst, jag ska nog kunna klå dig, om det är stryk du vill ha.’ retades han överlägset, kanske skulle det vara bra att låtsas som om livet var som förr en stund. Doften av kaffe gav honom en familjär känsla av att vara hemma, något han knappt insett att han saknade. Och så klart ville Galeas disktuera allvarsam politik.

    ‘Nå, vill man se världen ur det perspektivet har du väl rätt. En riktig soppa, Loradon alltså.’ sa han med en liten suck där han satt.
    ‘Du vet, paladinorden har knappt gjort något annat sedan slaget än att försöka hantera de otyg som infekterat det som är kvar av staden. Den sista tiden är kommen, pratar vissa av de mer fanatiska om. Struntprat, säger jag, men det börjar vara tröttsamt att bada i ett hav av tänder och klor som vill slita ut ens ögon varje sekund. Vad hände med monsterjägarna i Tar Ashkaran, hm? Detta är ett jobb för dem, och inte för oss.’ klagade han, och visade upp sin arm där några röda märken av klor som rivit honom fortfarande syntes.

    Då deras syster klev in hötte man med den rödmärkta armen lite i hennes riktning, som för att demonstrera sin otur för henne med, innan han drog ned skjortärmen igen med en ilsken gest. Han var ändå glad över att se henne, en positiv kraft i deras syskonskara, och även om hon var den äldsta kände han alltid ett behov av att ta hand om henne.
    ‘Där kommer hon, familjens pärla.’ sa han retsamt, men varmt. ‘Men Astors släktnamn vet jag inte så mycket om.’ fnös han lite retsamt. Han hade varit så upptagen med sitt, så han hade inte hört om den senaste friaren än.
    ‘Hur går det med frierierna då?’ undrade han, även om ingen man skulle duga i hans ögon fick han väl finna sig i att deras syster en dag var tvungen att gifta sig.

    ‘Någon värdig i blicken än?’ frågade han medan han sträckte sig efter en kaffekopp, och tog in doften, vilket undermedvetet fick honom att humma lite nöjt. Över Galeas pikar gällande hans paladinskap himlade han med ögonen.
    ‘Du vet mycket väl att det inte var mitt val att ha något fördömt magiblod, alvernas arv kunde jag gott leva utan om jag slapp paladinorden, det kan jag säga utan dåligt samvete.’ fnös han.

    ‘Och stormästaren är en konstant pina, bara för att jag inte är någon bonde som upphöjts till paladinskap, så är vårt familjenamn plötsligt något ovärdigt i deras ögon. Vi får väl se, om jag kanske kan bli befriad från fanskapet eller inte.’ men där såg inte lagen speciellt nådig ut, även om deras far trodde sig kunna navigera runt det. Men även om han lyckades skulle det nog fläcka Caspians ära livet ut, vilket också var något att undvika till all kostnad.
    ‘Men nu orkar jag inte diskutera om dammig paladinpolitik. Vad har hänt sedan sist jag var hemma?’ ville han veta, och såg mellan de två syskonen.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “Låt mig inte störa ert bråk om vem som är bäst – och mest lämplig och sådär. På honom bara Galeas!” sa systern när hon steg in i rummet och tog en matkniv som hon stack framför sig retsamt mot dem båda med ett lurigt leende. För att sedan lite lojt kasta ner den i smöret som den sjönk fast i.  Alia rörde sig förbi fåtöljen för att sedan sträcka sig ut genom det öppna fönstret för att dra loss några blad av murgrönan som envist växt längst de större delen av deras slott.

    Egentligen hade hon velat försvinna från rummet när hennes friare kom på tal, men istället grimaserade hon. Alia visste nog att ett utbrott ifrån fadern väntade senare idag. Som om det var hennes fel att de valde att möta Athal snarare än henne. Irriterat rev hon sönder murgrönan i sin hand i så små bitar tills hon inte längre kunde riva dem för att frustrerat kasta ut dem.

    “Åh du vet – tydligen är det så att det ligger en förbannelse över mig när ännu en gubbe dog. Kanske det var lika bra? En sådan gråhårig kåtbock kan väl ändå inte producera något vettigt. Fast vad vet jag om det? Jag är väl snart för gammal ändå.” fnös hon, för att göra en nonchalant gest som om hon inte ville tala om något sådant mer.

    När magiblod nämndes såg hon lite obekväm ut och drog sin sjal något närmare sig. Som om hon ville dölja sig själv från dem. Kanske var det mer än en slump att hon hade ställt sig vid fönstret så att de inte skulle av misstag kunna se de mörka blåmärkena som fanns över hennes kropp. Mest ilsken var hon att hon ens hade låtit den äldre mannen – och friaren – så nära henne att hon inte hade kunnat undvika slagen. För att göra en gest åt Galeas att berätta vad som hänt, trots allt skulle hon väl som kvinna inte vara medveten om alla detaljer som hon var. Tiga och se snäll ut. Det var väl det som de flesta ville?

     

  • TYP
    Rollspelare
    Member since: 24/04/2024

    “Din skicklighet med svärdet är inget för mig att bestrida om,” Galeas erkände med en lätt nick, likaväl med lansen; han skulle aldrig glömma bort tillfällena då storebror lyckades slå av honom från hästen när de kom ridandes mot varandra i turnerspel. “Dock finns det ingen tvekan om vem av oss som är den mästerliga prickskytten, eller hur?” Flinet på hans ansikte kunde inte ha misstagits för något annat. Långbågskyttarna i Isilas ansågs vara de bästa i Karm och även om de kunde inte riktigt matcha alverna i Nela’thaënas, var det ändå ett stort misstag att helt enkelt vifta bort dem som oduglingar. Stoltheten i att kunna bemästra en sådan konst, så användbar i både jakt och strid, var ganska stor för någon som Galeas som annars saknade magiska förmågor som Caspian. “Finns ingen bättre känsla än att pilen träffar mitten av ett rådjurshjärta.” Han längtade till ännu en jaktsäsong i skogen Firilas, dess spännande atmosfär kunde inte återfinnas någon annanstans.

    “Kanske kan Paladinerna och Monsterjägarna slå sig ihop till en enda stor enhet, om det är vad du nuförtiden sysslar med på daglig basis?” En annan retorisk fråga som efterföljdes av en lätt skrock, medan hans blåa ögon analyserade Caspians rödmärkta arm. Uppmärksamheten dirigerades sedan till Alia som gav båda bröderna en improviserad uppvisning av smörande knivkonst; ibland verkade det vara som att hon var lillasystern bland syskonen sinsemellan, ironiskt nog. “Passa dig, min kära syster; klumpa inte ihop alla kåtbockar under en och samma tak,” Galeas svarade henne tillbaka, blandningen mellan allvarsamhet och humor tydlig och klar i rösten. Förutom bågskytte, var han nog en tydlig personifiering av Isilansk hedonism, ett kontroversiellt arv som provinsen erhöll från alverna. “Åh, tyck inte så synd om dig själv än; du har fortfarande allt några år på dig,” även om det skulle bli svårare att attrahera ännu fler friare, samt att föda friska avkommor värda familjens namn och ära.

    Galeas kunde inte låta bli att skaka på huvudet och ta ännu mera frustrerande klunkar av alkohol och koffein. “Ni hävdar att ni tillhör Hus Astor, där ‘Ljuset Visar Vägen’ för alla andra. Däremot agerar ni i det motsatta hållet, som om ni väntar på att någon annan ska agera som vägvisare och således leda er till fördärvet!” han sa med en barsk röst denna gång, som ändå innehöll någon form av kärleksfull omtanke. “Var är viljan hos er? Vi kan inte framstå som huvudlösa kycklingar som springer runt hursomhelst inför vårt egna folk! De litar ju på att våra beslut ska gagna dem bäst, och ingen annan!” Reservarvingen lungnade ner sig efteråt, medan han nypte näsbryggan ännu en gång. “Caspian, du måste göra upp med vår far, en gång för alla, om var din plats ska stå i familjen, ärligt talat. Jag kommer alltid stödja dig oavsett vilket beslut du tar, vare sig framtiden innebär att du axlar rollen som Hus Astors och Isilas överhuvud efter far, eller att du klättrar upp på den paladinska hierarkins stege tills du når den absoluta toppen av berget.”

    Han vände sig sen till storasystern som hade ställt sig vid fönstret. “Samma sak med dig, Alia. Du kan inte bara vänta på att far och mor ska finna den rätta mannen för dig då du borde ta initiativet istället, särskilt om så kallade ‘ gråhåriga kåtbockar’ är inget som man borde handskas med.” Galeas var tydligen bestämd i sin uppfattning om hur saker och ting borde råda i allmänhet, en egenskap som hade vuxit fram under årtiondenas gång, ett resultat av ett småsyskon som kände sig tvungen att höja sin röst när de äldre fick större uppmärksamhet. “Så länge det gagnar vår familjs ställning och Isilas välmående i längden, så kan du gifta dig med vem fan du vill…Ja, mannens blod måste vara adlig, självklart.” Han reste sig tillslut från sin sköna sits i balkongutrymmet och började gå fram och tillbaka i sovkammaren, för att konsolidera sina tankar i ordning. “Ni vet att jag finns här för er om ni behöver hjälp, vare sig det handlar om att välja karriär eller framtida gemål,” han blinkade med ögat.

    “Att hitta en dam och fria till henne för att säkerställa familjens överlevnad, gäller också för mig,” erkände han utan några som helst reservationer. “Samtidigt undrar jag om Isilas fortfarande kan frodas med att ha Hannadon som överhuvud…Kan vi verkligen underhålla idén, särskilt när vi fortfarande betraktas som nedvärderande utomstående?” Han tystande för en stund, den första meningen om separatism ville han först ha det sagt, en svårhanterlig tjurig samtalsämne värt att ta tag i hornen på den. Det var således viktigt att veta om vilka åsikter de äldre syskonen hade om detta.

     

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Caspian log lite roat åt Galeas och hans stolthet, trots allt var han ju van. Ändå kanske den yngre broderns tunga blivit lite vassare med åren, ja rent av hade han plötsligt blivit vuxen och kanske mer intelligent än Caspian. Inte för han skulle erkänna det högt. Även om hans leende kanske blev lite mer ansträngt ju längre Galeas körde på med sin utläggning om alla hans och systerns brister. Han skakade lite på huvudet åt Galeas utläggning, och drack till synes opåverkad ur sin kopp. Ett litet ögonbryn höjdes åt Alias uppvisning med kniven, och skakade på huvudet lite roat, mer roat åt hennes så kallade förbannelse.
    ‘Sådana män är inte värdiga dig ändå, kära syster. Lika bra.’ ansåg han, kanske inte speciellt paladinaktigt. Ändå studerade hans blå ögon systern noggrant, hur hon drog sin sjal närmare sig, som om hon försökte dölja något från dem.

    Medan Galeas fortsatte prata lyssnade han halvt, medan hans blick fortsatte studera systern, hennes små gester och rörelser, kanske medan en misstanke började gro. Han viftade lite med handen, irriterat som om en fluga kommit i hans ögon då det kom tal om att han borde göra upp med sin far.
    ‘Stormästare, jag? Nu får du väl ge dig.’ fnös han, i nuläget kunde han nog inte se sig som sådan, så kuvad han var i orden, så illa omtyckt han var där det verkade vara en merit att komma från samhällets smutsigaste och fattigaste skikt, snarare än tvärtom. Ändå hajade han till lite då Galeas kom till slutet, till pratet om att separera från den Karmanska unionen. Han såg sig omkring, som om han nästan förväntade att någon skulle lyssna på dem, innan han såg på Galeas lite menande med allvarsam blick.
    ‘Du talar om förräderi, senast sådant prat hördes i Karm blev det ett inbördeskrig som varade i flera år, med Thaldwin som kompromisskung. Du kan väl inte mena att du vill dra upp gamla sår igen?’ han lutade sig tillbaka.
    ‘Visst, vi kanske är starkare än de flesta efter Loradon, men…’ sa han och såg fundersam ut, inte det bekvämaste samtalet. Men återigen var han inte den vassaste strategen, så han kunde nog gott luta sig på sin brors tankegång där.
    ‘Men du tänker att det är möjligt? Att vi kan bli självständiga som Iserion? Hur?’ undrade han lite kritiskt, inte så han förväntade sig att brodern skulle ha ett vettigt svar.

    Med en blick på sin syster, reste han sig och till synes gick för att fylla på kaffe i sin kopp, medan han istället kvickt som en orm tog tag i hennes sjal och drog undan den. Hans blick var först förvånad över vad han såg, de märken som fanns på hennes kropp, innan hans blick mörknade.
    ‘Och vad i alla demoners namn är detta då?’ frågade han sammanbitet. ‘Har någon jävel lagt sin hand på dig?’ frågade han ilsket.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “Nå, vilken tur att ni båda är här då och kan hitta den perfekta matchen åt mig. Men inga gråhåriga fula typer. Speciellt inte dumma män. Det blir så tråkigt.” klagade hon med en grimas åt Galeas utläggning kunde hon inte rå för att le, ett stelt leende. Det fanns förstås en sanning där, en allt för hård en. Speciellt en som inte hon ville höra för att skaka nätt på huvudet åt det hela.

    Orden kring Hannadon och Loradon intresserade henne. Tanken var lockande trots allt. I tystnad lyssnade hon på brödernas prat emellan varandra – strategiskt prat hade alltid intresserat henne och kanske om hon hade fått uppehålla det skulle hon var den slugaste av dem där. Men sådant var väl inte direkt för adelskvinnor. Nej, de flesta rynkade redan på näsan när hon föreslog ett schackspel. Fast detta var hennes bröder – kanske det inte skulle vara så dumt att lägga in sin åsikt där.

    “Stora delar av Karm är beroende av Islas, det finns en hel del att…” började Alia men hann inte säga något innan hon såg allt försent att Caspian drog bort hennes sjal. Irriterat sträckte hon sig mot sjalen som Caspian vägrat ge tillbaka, så istället försökte hon dölja märkena med hennes händer så gott det gick.

    “Ge tillbaka Caspian…!” klagade hon för att se mot den yngre brodern – som om hon skulle få stöd därifrån.

  • TYP
    Rollspelare
    Member since: 24/04/2024

    “Jag är verkligen seriös, kära bror, och dettas poängteras bara för övertydlighetens skull.” Galeas såg på Caspian vars ansikte var färgad av en intensiv allvarsamhet. “Stormästare, biträdande stormästare, överstepräst…Det spelar ingen roll, så länge Templet kan någorlunda anpassa sig till familjens subtila röst.” Blasfemisk sekularism fanns alltid till hands när det religiösa dogamtismen var inte tillräckligt för att realisera ens storslagna ambitioner. Hus Astors ryke om att vara fromma, åtminstone på ytan, skulle gagna dem väl om de spelade sina kort rätt. Att försöka dra Caspian ur Paladinordern efter att han hade redan givit sina kyskhetslöften krävdes en noggrann övervägande. “Tänk igenom din framtid, Caspian, men dra inte ut det på tiden innan det är försent.” Det sista han ville var att hans bror skulle ångra sig efteråt.

    Reservarvingen skrockade lätt så fort begreppet ‘förräderi’ dök up i konversationen. “Dra upp gamla sår? Åh, din humor ligger verkligen på efterkälken,” han skakade lite på huvudet. “Vår odugling till kung och morbror har lyckats göra det på egen hand och strö ytterligare salt på det, ända sedan hans arsle funnit sin orättmätiga plats på tronen; Loradon är bara kulmen av Hannadons totala brist på kompetens och sans som har knappast brytt sig om vår och det Isilanska folkets välgång.” Med andra ord, Galeas kunde inte se en annan utväg än ett utträde ur den Karmiska unionen, då han ansåg att de betalade mer än vad de fick i gengäld. Att ersätta Sandor med en annan slarvig nickedocka till monark var bara en tillfällig bandage som kunde lätt ryckas av en vindpust.

    “Tackar för att du frågar,” svarade han med en ögonblinkning. “Vi förlorade många bra krigare och resurser i Loradon fiaskot, visst, men som du precis sa står Isilas fortfarande starkare än alla andra provinser, särskilt om man inkluderar Hannadon i beärkningen.” En kombination av Athals nådegåvor och strategiskt tänkande som Hus Astor hade tagit i beaktande innan armén hade marscherat mot undergången. “Samtidigt är det viktigt att inte underskatta centralmaktens förnåga att samla stöd kring sig i oroliga tider, vilket skulle kräva en försiktig planering på vår sida av spelplanen. Märehns framgång byggde också på deras nästan otillgängliga geografi som gör det svårt för någon att utmana dem på slagfältet.” Galeas lät resten av meningen förbli osagt, men i det tysta kunde syskonen notera att han behövde tid och rådgivning, ifall att den separatiska kampen kunde påbörjas en vacker dag.

    När han skulle precis lyssna på Alias synpunkter, avbröt Caspian plötsligt med sitt invändande när han drog av sjalen på henne; blåmärken längs huden på deras vackra och visa syster. Galeas satt orörlig medan hans blåa ögon bara stirrade på det som uppenbarades i sovkammaren. “Om jag får gissa, är det din senaste friares gärning som har orsakat detta? Isåfall, kan han för evigt brinna i helvetet.” Vare sig det var naturliga orsaker eller Alias egna initiativ som bidrog till dennes död, brydde Reservarvingen sig inte ett dugg. Slutligen reste han sig från sin plats och tog sina steg mot de äldre syskonen, stannande mellan dem och försiktigt tog sjalen ifrån Paladinen. “Som du ser, käre bror, skulle ingen jävel våga behandla oss på detta viset, såvida inte vår ställning inom riket råkade vara svagare än vad som borde tillskrivas oss,” han lade en hand på Caspians axel. Det var kanske lite opportunistiskt att använda sin egen systers olycka för att styrka ens argument, men samtidigt illustrerade det som Galeas hade känt inombords om hur familjen hade behandlats av de andra på sistone.

    “En tjänare kan hämta en salva från husläkaren för att läka dina sår,” sa han till Alia med lågmäld röst och suck. En hand räckte henne sjalen tillbaka och en broderlig planteras på hennes pannben.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Caspian var ilsken över vad han såg, mer fokuserad på hennes märken än den taktiska diskussionen som påbörjats, samt diskussionerna om hans position i paladinorden. I ärlighetens namn gav han väl blanka fan i det, trodde han åtminstone.
    ‘Vad i Athals namn är detta då?!’ frågade han ilsket, igen, medan han höll sjalen ifrån henne med ena handen och tog hennes hand  så han kunde ta bort hennes döljande försök, så de bättre kunde se hennes märken.

    Han såg ut som om han skulle vara redo att gå och slå ihjäl den som skadat hans syster, eller kanske väcka honom från de döda och slå ihjäl honom igen om det så krävdes. Något matt lät han Galeas ta sjalen ifrån honom, och suckade djupt, som om han tvingade sig att lugna ned sig.
    ‘Det behövs inte. Kom hit, Alia.’ sa han åt sin syster, och la mildare händer över hennes märken. Med en kraftansträngning kallade han på sina krafter, som han kanske inte förvaltat på bästa sätt vilket gjorde att redan en sådan liten läkning som denna var utmanande för honom. Han föredrog svärdet över att vara någon from helare, men till sist lyckades han ansträngt hitta strålen av magi i sitt djup, och finna energierna som flödade omkring dem. Med hjälp av dem sköljdes en mildrande värme och kittlande känsla över hennes hud, då märkena långsamt försvann i den försnabbande läkningen han satte igång. Då det var över tog han bort sina händer lite krampaktigt.
    ‘Celdunos…!’ inte direkt svordomen en paladin brukade yttra efter en sådan akt. Han steg åt sidan till bordet, hällde upp lite av broderns sprit åt sig och klunkade allt i ett svep, medan han tänkte på broderns ord och de som vågade skada dem – och framförallt deras syster.

    ‘Du har väl rätt… Ni har väl rätt.’ suckade han till sist efter en stunds tystnad, ryggen mot dem.
    ‘Loradon är illa nog, och värre kommer det bli, om man ska tro på det som sägs bland befälet i orden.’ han skakade på huvudet, även han snappade upp sådant trots atth an inte la så mycket energi på det.
    ‘Men idioterna i Märehn kan vi gott vara utan, religiösa galningar, fanatiker och blodsmagi, de är precis lika illa som Hannadon. Barbarer, äckliga barbarer.’ fnös han. ‘Varför söker vi inte i så fall allierade utanför Karm, bland de som inte heller ser på unionen med så blida ögon?’ undrade han.
    ‘Far har aldrig lagt så mycket värde på öarna söder om Isilas, men till skillnad från oss har de lyckats hålla sig självständiga. Vad heter de nu igen?’ undrade han och sneglade på sin syster, hon hade bättre geografi än han.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Rodnaden var irriterande nog kvar på hennes kinder – det kändes som ett nederlag och hon höll hårt i sjalen som hon hade fått ifrån den yngre brodern. Något tomt där i hennes blick, som om hon inte riktigt ville kommentera det – eller kanske snarare erkänna för sig själv och andra vad som egentligen hänt. Innan hon hann protestera hade Caspian låtit sina händer vandra över blåmärken. Egentligen ville hon rycka tillbaka sina armar ifrån honom, speciellt när beröringen smärtade. Istället satt hon kvar orörlig, med hud som hade börjat knottra sig över värmen och den kittlande energin som spred sig längst armarna och ner i bröstkorgen.

    En märklig känsla. Liknande som hon hade haft flera gånger – mest när hon hade varit arg, ilsken och ledsen. Det hade börjat som liten flicka i de små bråk som syskonen hade haft emellan varandra. En lätt knuff bakåt, eller en plötslig smärta. Kanske var det Caspians magi som räddat henne, eller att hennes far vägrade att ännu en möjlighet kvävdes…

    Tankarna vandrade tillbaka till Gaelas ord. Nästan lite skrattretande. Hon visste att det var kungligare och finare namn bland kvinnor som stått ut med värre saker. Men kanske låg det någonting där ändå. Tankegångarna avbröts av Caspians fråga och hon log roat.

    “Tanroc, ett förvånansvärt förmöget rike. Styrt av familjen Targelis. Om jag inte missminner mig har de något alviskt – eller liknande förfäder med. Mest förmögna över de grödor de odlar. Fast det vet ni nog redan, bröder.” fortsatte Alia, som om hon kunde fortsätta att citera ifrån en av deras böcker i deras stora bibliotek.

    “Undrar hur stor del av Karms mat som importeras från Tanroc. Förmodligen en stor del. Tillsammans med Islias förstås…”

  • TYP
    Rollspelare
    Member since: 24/04/2024

    Just precis; Caspian var kapabel att använda magi även på en liten skala, vilket var det formella skälet till att han tvingades gå med i Paladinorden. Ett stort hot han skulle annars utgöra hävdades det bland de utomstående, som om det var inte skrattretande nog för Galeas till att börja med. “Min kära bror borde ägna lite tid åt att förbättra sin uthållighet,” svarade han med en blandning av både skämtsamhet och allvarsamhet efter att Alias arm blivit botad. Vare sig det handlade om svärdsfäktning eller magi så var man alltid tvungen att öva ens färdigheter, säkerställa så att man låg i toppform så mycket som möjligt. Givetvis var det ibland enklare sagt än gjort, med tanke på att ett liv inom Paladinorden innefattade en rad uppgifter som inte fokuserade mycket på det magiska. Hur som helst, så behövde åtminstone ingen av dem slösa tid på att hämta doktorn när Caspian hade redan gjort ett bättre jobb än någon av dessa ineffektiva skrivbordsteoretiker.

    Galeas kunde inte låta bli att skaka lätt på huvudet och småskratta åt den äldre broderns senaste kommentarer, dock erkände han tyst att allt var inte bara trams som dennes tunga bar åt. “Märehn må ha det sämre köket och klimatet i jämförelse med den stolta civilisationen som Isilas representerar, men kom ihåg: Min fiendes fiende är min vän, och detta inkluderar de fanatiska blodsmagikerna i norr. Vi måste ta tillvara på varje möjlighet som uppstår, vare sig det handlar om någon eller något som kan presentera sig som ett motstånd mot Hannadon, om bara för att göra det enklare att slutföra vår frigörelse.” Till och med det som skulle kunna utgöra blasfemi mot Athals lära? Ja, varför inte, så länge det inte tillintetgjorde Hus Astors planer? Det var bara att bekänna sina synder efteråt och glömma bort, som om det hade aldrig existerat; flexibilitet var trots allt en Athalisk specialitet som kunde använda på olika sätt.

    Reservarvingen pausade då han hittade tillbaka till sin sittplats, där vinglaset låg också nära till hands. En av hans händer började att stryka hakan under munnen på honom. “Du har annars så klart den rätta tanken i fokus, kära bror. Hus Thaldwin må vara nickedockor åt Iselem, men till och med en simpel dåre kan förstå att ökenfolket har egna interna problem att ta hand om, och om vi kan övertyga andra riken och organisationer att uppehålla dem från att komma till vår morbrors undsättning samt legitimera vår självständighet…” Galeas tystande igen, lät det uppenbara förbli osagt. Officiellt verkade ingen av de andra rikena intresserade i Karmiska angelägenheter, när sanningen låg i det motsatta hållet under ytan. Under hans resor utomlands så hade han lyckats snappa upp kontroversiella viskningar från olika håll om Karms framtid. Det som hade låtit förargligt och förfärligt i kretsar som gynnade enighet, annars lät välkomnande och hoppfullt hos de som ville något annat.

    Alia hade ett bra minne, kapabel att komma ihåg en och en annan detalj. “Som min kära syster redan vet, är Tanroc och Isilas ett och samma folk, enbart separerade tack vare politik och ingenting annat,” konstaterade Galeas utan invändningar medan han viftade med handen, en tragedi som behövde fixas innan han lämnade jordelivet. Det var trots allt samma alviskinfluerade kultur och språk med en eller två skillnader som rådde i de sydöstra delarna av Karm. “Tillsammans utgör vi den signifikanta kornboden i den andra änden av Talranien, vilket är något som bör inte underskattas i både tider av fred och krig.” Mat användes för att tillfredsställa hunger och begär, vare sig det var på middagsbordet eller i förhandlingar som avgjorde ett helt lands öde. “Hus Thandwin äger dock en av de största skogarna i världen för att underhålla merparten av Karms flotta, så en bundsförvant med stora maritima resurser är något att ta hänsyn till.” Visserligen hade Isilas sin egen flotta men det var annars ingen hemliget om var man hade fått tag på virket, samt att skogarna i Isilas kunde inte riktigt mäta sig storleksmässigt med de i norr.

    “Isilas borde inte bara rika sina ögon mot de södra öarna, Caspian, men också hävda sin äganderätt över De Viskande Bergen en gång för alla. Vi och Iselem har bara förhållit oss till status quo som står otydligt på kartan, men så fort självständighet har uppnåtts, kommer de närliggande bergen i väst förse oss med rikedomar utan dess like,” påminde Galeas ivrigt sina äldre syskon. Bergen sades innehålla rikliga mängder av diverse mineraler, till och med okända sådana som bara väntade på exploatering. Isilas hade börjat bryta en del av dessa som låg inom komfortabel avstånd, men århundradena av alltför försiktig politik hade inte gett så mycket framgång i att utmana Iselems auktoritet inom området.

    “Det glädjer mig att alla oss tre är helt inställda på den enda rätta vägen framåt för Isilas, men även om vi lyckas övertyga majoriteten av våra undersåtar, så är det särskilt viktigt att far är inne på samma spår,” tillade Galeas med en viss frustration. Reram Astor, en vanligtvis vis lokalhärskare och erfaren politiker, hade kämpat i åratal för att envist bevara den Karmiska unionen och Isilas särskilda ställning, även om verkligheten hade nästan hunnit ifatt det ideala huvudet på honom. Reservarvingen ville definitivt undvika en konflikt med honom, då Isilas rättmätiga familj hade inte råd med försvagning från insidan. Deras mor var åtminstone nog en lättare faktor att handskas med; hennes besvikelse mot Sandor och huset som hon tillhörde förut hade knappast undgått dem. “Må han inse att Isilas slutgiltiga öde finns bortom stagnationen som Karm har bara att erbjuda…” Skulle Reram ta deras rådiga ord till hjärtat, eller förkasta dem helt?

     

     

     

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    ‘Tanroc, ja…’ hummade han tankfullt, han kom väl ihåg något från sina studier om platsen men hade aldrig lagt så mycket vikt på något utanför Karm. Knappt så mycket vikt där heller, egentligen, förutom det som drillats in i honom av deras käre far och deras många privata lärardomsmästare. Han fylldes fortfarande av ilska över tanken att någon skadat sin syster, men behärskade sig från att ha ett utbrott och la istället lite energi på att lyssna på sin bror. Pikarna om magi fnös han bara åt, trots allt hade Galeas ingenting på den fronten att komma med – vad visste han om hur svårt det var? Han såg märkbart missnöjd ut över nämnandet av Märehn.

    ‘Så, skicka Alia till Tanroc då – kanske där finns en bättre friare åt vår syster, och någon allierad som kan hjälpa oss ifall problem uppstår?’ föreslog han, lite direkt utan större taktiskt tänkande eller funderande.
    ‘Vad ska öarna med rikedomar till, vi kan bättre använda dem för att rusta en armé som kan skydda både dem och oss, inte sant? Kanske öarna tillsammans med oss har en flotta som kan utmana Thaldwin, ifall det behövs?’ tillade han, och såg sig lite omkring som om han var bekymrad över att någon skulle höra deras diskussion. Bergen visste han inte mycket om heller, men kanske Galeas hade rätt, kanske där fanns något, och han nickade tankfullt, som om han kunde se en lösning på deras problem.

    Så var det deras far, så klart.
    ‘Far har inte brytt sig om öarna hittills, vad skulle ändra honom? En desperation att gifta bort vår kära syster?’ undrade han. ‘Innan det är för sent.’ han gav sin syster ett litet ursäktande leende.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Åt brödernas diskuterande gjorde rynkade hon lite på näsan för att låta blicken vandra ut mot horisonten. De vackra gröna kullarna, staden nedanför och det okända. Trots allt hade hon förstås varit utanför Isilas men hon skulle snarare kalla det att forslas som boskap till nästa slakt.

    “Oavsett om vi skulle använda mig som någon jävla ursäkt, så måste vi hitta ett parti där som passar. Dessutom, om jag inte minns fel så är öarna neutrala och har alltid varit stolta över det.” kommenterade Alia, för att stryka en hand över sin haka som hon alltid hade en tendens att göra när hon tänkte.

    Tankarna kring öarna började sakta växa fram, som hon kunde se sidorna med orden som smalt ihop och blev till bilder med av det som stod. Nå, så mycket man nu kunde fantisera där omkring.

    “Å andra sidan, har öarna stökiga grannar. Krig som hotar från både Iselem och Karm… Och säkerligen finns det en god chans att övertala dem att strida för vår sida.” fortsatte systern lite ivrigt, inte riktigt som hon längre lyssnade på bröderna där i rummet för att börja röra sig lite fram och tillbaka. Fortfarande sin hand strykandes över sin haka.

    “Missminner jag mig om att det finns en prins där? En ogift sådan?” frågade hon sedan till slut och rynkade lätt på ögonbrynen och stannade upp lite plötsligt och lät blicken vandra mellan bröderna.

Viewing 15 posts - 1 through 15 (of 15 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.