Vargarna började plötsligt att dra sig tillbaka vilket var något som aldrig skulle ha en god betydelse.. Vargar tenderade att förfölja en så långt de bara kunde, få sig en tugga av honom då han slöt ögonen till vila så snart de bara kunde men nu? De drog sig tillbaka.. Detta gjorde att hans lediga hand sökte sig till svärdet för att åter dra det då han inte var född i förrgår. Något stämde inte med scenariot och tvingade honom att stanna upp vaksamt, inte bara för att undersöka men även för att passa på att hämta andan efter sin LÅNGA promenad följd av vargar och rövhål. Hans blick sökte genom skogen och smalnade där han fick syn på den gulögde varelsen som satt på grenen en bit bort från honom.

Hon vred på huvudet likt ett djur och han höjde svärdet med en avsmalnad blick fäst på henne då han kände på sig att detta åter igen inte var en bra situation att hamna i. Varför visste han dock inte men det låg något spänt i luften sedan kvinnan hade dykt upp. Hans hand släppte den döda vargen som föll med en dov duns ner i mossan för att försöka se till så att han hade mer rörlighet om det skulle behövas. Han må vara skadad och trött men det skulle inte hindra honom från att kämpa till siste andetaget för att sedan dricka sprit i efterlivet.

Svart-Runar var en man av få ord vilket fick honom att till en början bara stirra ut kvinnan på grenen under oansträngd tystnad innan han sedan aningen hotfullt sa orden. “Vad vill du?”

Runar var aningen blekare än vad han egentligen var med tanke på avståndet som han vandrat med det envist blödande såret från fienders klingor men hans ansikte var känslokallt på ett sätt som tydde aningen på hur han blivit uppfostrad. I hans värld hade det inte funnits leksaker eller ett lätt liv när han växte upp. Leksakerna var utbytta med vapen och dog du så dog du och var då inte värdig att föra namnet vidare oavsett. De åt sina döda för att få deras forna krafter och dödade de som ville utveckla världen och lämna de gamla gudarna bakom sig.

Kvinnan hoppade från sin gren och landade i mossan sådär en 400 gånger smidigare än vad han själv skulle kunna hoppas att åstadkomma även i sitt osårade läge. Han kunde smyga; visst. Men hoppade han från de flesta saker så hörde man om inte annat dunset av hans hundra kilos tygnd då han inte direkt tränats för att vara smidig. Han var tränad för att ta livet av folk i stället.

Det gick ju inte att undvika att se att denna djuriska kvinna var vacker, inte ens för någon som Svart Runar. Inte ett ärr på kroppen och såg inte direkt ut som hon badat i blod och lera så som Runar verkade ha gjort heller. Det var som att se två personer från olika plan vilket utan Runars vetskap faktiskt var fallet.

Hon cirklade runt honom och han stod där med sitt svärd, fokuserad och redo på kommande attacker även om han var fullt från sin forna kraft just nu. Han lyssnade på hennes morrande ord men visade inte ett spår av rädsla, mest bara bestämdhet då rädsla var ett tecken på svaghet. Han var inte någon som någonsin skulle låta sig vara en sådan svag och patetisk man. Tystnaden steg mellan dem efter hennes fråga då Runar som sagt inte var den mest pratsamma personen på Talanriens yta eller någon som direkt stressade under tystnad heller. Vad han ville? Han ville finna sina syskon, spelade ingen roll hur mycket blod som spilldes på vägen då de hade sitt egna uppdrag att fullfölja, men det skulle han väll knappast säga till denna kvinnan?

Efter en stunds tystnad så svarade han förvånandsvärt ändå med sin mörka röst. “Hade de lämnat mig ifred så hade denne levt ännu.” Sa han med sin buttra stämma, ovillig att egentligen småprata med en plötslig främling mitt ute i en jävla skog med vargar som försökte ta hans liv, men vad hade han egentligen för val just i detta läget? Det var ju inte välkänt att en främling som dykt upp från ingenstans och sedan börjat fråga ut honom bara skulle ge och bege sig eller hur? “Jag?” Svarade han med ett lätt brummande, väl medveten om att han inte hade ett vidare val till att undvika tjattrande. “Jag vill ut här ifrån. Så om du pekar mot vägen ut så lämnar jag ditt ifred.”

Runar märkte av hennes ilska även om han inte förstod vad problemet var; vargen hade anfallit honom så han tog livet av den innan den hann göra detsamma med honom, mer än så var det inte. Skammen som skulle falla på hans familj om en av de starka sönerna blivit bästad av en varg var ju bara skrattretande och ingenting som skulle få hända. Ända sättet en Vargabane bör dö var i krig och blodbad, inte av ett djur. Sedan fanns ju risken att det må hända nu när han var svårt skuren efter alla lagsmål och dråp han gott igenom på så gott som ingen sömn.. Då fick han knappast leva det eviga livet i de gyllende salarna som en Vargabane borde göra. Om sanningen skulle fram så förtjänade han det inte heller om han dog av detta.

Talförd som han var så svarade han; “Ja.” vid hennes fråga där hon cirklade honom likt ett hungrigt rovdjur. Han var redo som alltid till försvar men vad var egentligen denna kvinnan för något? Hon var helt klart inte mänsklig och han visste inte heller om hon ens var dödlig.. men vad annars skulle han göra? Blodet droppade långsamt men säkert ner över mossan som gått från sin gröna färg till en mer rödbrun nyans. Luften luktade av metall och den annars solbrända Svart Runar liknade mer sin vanliga nyans som han hade under den långa vintern… Skit… han hade inte tid med detta.. han behövde få ett stopp på blodet annars skulle även han tuppa av inom sinom tid.

Vackra kvinnor åt sidan så behövde han fixa detta nu.. Hans lediga hand tryckted mot det blodiga såret hårt, något som skulle å andra att oja sig men Runar var för envis för det; det var bara smärta och det skulle knappast bli bättre för att han reagerade på det eller hur? Blicken följde kvinnan vaksamt fortfarande och suckade nästan till över att chansen att hon skulle lämna honom till sitt egna öde var otroligt liten, så vad krävdes det nu? “Vad vill du?” Undrade han därför plötsligt med handen som redan blivit röd och kladdig från sitt egna läckage.

Runar var inte direkt känd för att lita på andra om det inte var hans familj men han kände även att han kanske inte hade något annat val än att följa med den vackra kvinnan. Det var ju antingen det eller förblöda till döds i denna skogen så vad annars kunde han göra? Var ju inte direkt som att detta var hans hemskog som han kände igen varenda gren i och vem visste hur långt borta räddningen skulle befinna sig? Visst kunde han dra upp mossa och stoppa blödningen tillfälligt men det man lärt sig genom att överleva så här pass länge för att vara en Vargabane var ju att det skulle bli ett jävla jobb att få bort eventuell infektion efter. Det var inte ens säkert att han skulle lyckas med det heller. Så antingen dö av blodsförlust efter strider eller dö av en simpel infektion, så fanns det ju inte något annat att välja eller hur?

Han synade den opålitliga kvinnan en stund innan han åter greppade tag i den döde vargens kropp för att ansträngt lyfta upp den över sin osårade axel. Han tänkte inte låta vargens död gå till spillo trots allt. Både päls och kött fanns där om han hade turen att överleva sina skador och hade man dödat ett djur skulle man ta vara på det som det hade att erbjuda med. Blodet sipprade för en sekund starkare ur såret vid hans lyft men lugnade ner sig så snart om vargen befann sig på plats.

Det var aningen ansträngt på många sätt denna situationen; både skadan och konversation men han började följa henne genom skogen vid hennes manande att följa efter henne. Det var ju inte bara infektioner och förblödning som var ett hot heller för den delen, hon kunde ju lika gärna attackera honom med men det positiva var väll i sådant fall att han dog i strid.

Runar varken visste eller brydde sig speciellt på hur hon såg på hans tillvägagångs sätt men det var inte direkt ovanligt i hans familj. Allt som spelade roll var att följa den gammla vägen och döda alla som gått mot dess vägar när allt kom omkring. Hade fruntimmret klagat så skulle han nog inte heller ha brytt sig om sanningen skulle komma fram då hans vägar sällan eller aldrig bröts. Det var ju så han blivit uppväxt trots allt och svårt att rubba alla årens präglan i första taget.

Han märkte hur skogens alla ljud dog ut, hur solen försvann och hur det verkade sig som att skogen själv hade åldrats ett par hundra år minst. Det låg ett tjockt lager av illasinnande i luften och innan hon ens hunnit vända sig om ordentligt hade han släppt vargens kropp med en duns mot den äldre marken och höjt svärdet mot henne. Runar var blek, aningen andfådd av kombinationen av blodsförlusten och ansträngningen att bära på den stora, döda vargen. Greppet var måhända inte lika fast som det annars var men blicken var kall och hård och fanns där att möta upp hennes där hon vände på sig.

Smuts, svett och blod låg i den plötsligt kyligare luften som vinden inte verkade föra vidare speciellt långt. Han fann sig behöva ångra sitt val att följa denna lögnerska och skulle istället ha litat på sin egna, pålitliga instinkt.. om det ens hjälpt i hans nuvarande stadie det ville säga. Svärdet var fast riktat mot henne på ett sätt som talade om att han sett många strider. Han upprepade sin fråga på ett isande sätt som helt klart matchade den nuvarande skogen. “Vad vill du?”

Runar kände minsann hur hjärtat kämpade med att slå sina slag och hur hans annars styrka nu fick svärdet att skaka lätt där han höll fram sitt vapen. Det var svårt att hålla andningen så normal som det bara gick och det forna brynta ansiktet såg mer och mer pappersfärgat ut ju mer tiden gick. Svärdet som vanligtvis var så lätt att handtera vart tyngre för var passerande minut.. han måste få ett stopp på blodet snart och det fanns nog inget annat att göra än att riskera infektioner.. Men det som inte dödade honom gjorde honom starkare. Plötsligt föll han ner på ena knät för att dra upp en hög med mossa, svärdet fortfarande skakigt riktat mot kvinnan i ett försök att hålla henne från sig själv. Hade han inte varit mer diciplinerad så hade ett grymtande lämnat honom så han reste sig upp igen med skakiga ben men han höll sin mun stängd. Skulle inte visa svaghet.

Han lyssnade på hennes spinnande, manade på honom att låta döden ta honom men vad skulle han vara för man om han lät ett litet ‘skavsår’ påverka honom? Det tog emot något otroligt att hålla blicken fast i sitt kalla utseende då han fyllde såret med den torra mossan men ändå kunde en ytterst svag syn av smärta ändå lysa igenom på hans ärrade ansikte. Det må inte vara snyggt men han kände hur mossan började göra sitt nästan i samma stund som han proppat in såret med den. En snabb titt nedåt för att försäkra sig att han proppat såret fullt innan hans blick fästes på kvinnan igen.

Svett hade börjat pärla sig på hans panna över blodförlusten men han försökte sitt bästa att inte låta det verka som att det hela påverkade honom. “Det är bara ett köttsår.. det har varit värre.” Sa han både ärligt men avfärdande medan hans hand kämpade att hålla uppe det tunga svärdet. “Det krävs mer för att besegra mig…” Han tvingade undan ett hostande som ville fly från honom aningen ansträngt vilket nu även syntes på honom.. fan… han behövde lite tid.. “Vad gör du här ute? Förutom att förfölja män?” Ja det var minsann en besynnerlig plats att finna en ensam kvinna på.. sen stod det ju klart att hon inte var mänsklig men.. VAD var hon?

Runar, envis och barsk reagerade knappt till det yttre på hennes nöjda skrattande men på insidan avskydde han hela det hånande som låg i det. Nej han kunde inte dö på det här sättet, han vägrade att lägga sig ner som en annan vekling och dra sina sista andetag utan värdigheten att dö i strid. Vad skulle hans förfäder tycka? Vad skulle hans syskon, om de fortfarande levde, tycka om den saken? Det var skrattretande och ovärdigt. Han fick hellre huvudet avhugget under en strid än att ligga i någon skog med åskådande ögon på sig. Det fick inte hända.. men hade han egentligen mycket till val när det kom till saken?

Hennes hånande ton ringde i huvudet på honom där hon stod och dumförklarade honom inför intet. Han hade aldrig påstått att han var en intelligent man men det kändes ändå att få höra att man minsann såg så ut oavsett, detta formade en ansträngd rynka mellan hans ögonbryn även om det inte kanske stod helt klart om det var från kommentaren eller från smärta i allmänhet. Hon hade dock rätt; Mossan hjälpte för stunden men det skulle inte ta många timmar förens infektionerna skulle påbörjas då kroppen desperat försökte rena sig från smutsen och mossan. Det var ju inte på något sätt strilt men hur långt var han egentligen från närmaste stad? Antagligen betydligt längre bort än vad han skulle ha tid med. När det väl var en fastställd infektion så var det så gott som kört för de flesta såvida man inte hittade det omöjliga; en skicklig läkare eller magiker. Något sa honom dock att det var ont om dem i närheten.

Han lyssnade på hennes ord medan svärdet nu kändes som om det vägde minst två män i vikt även om det var klart att det var samma vanliga tygnd. Det gjorde ont i både handled och axel men han kunde inte låta sig avväpnas.. men hur länge skulle detta vara fungerbart? Något sa honom att det inte skulle vara mycket längre till. Han må vara stark och vältränad men kroppen gick inte alltid att styra, speciellt i tillfällen som dessa.

“…charmerande.” Svarade han på kommentaren att detta var hennes hem. Kanske var hon fast här? Evigt dömd att hålla ig till skogarna? Han kunde dock minsann höra hennes missnöje över saken där svärdet började närma sig marken framför honom. Sedan kom kommentaren att be henne hjälpa honom.. va? Svart Runar skulle väll inte göra det? Men innerst inne hade han väll direkt inte ett val heller.. dö i skam eller ta emot skammen att bli hjälpt… Han hade blivit sydd av sina syskon efter svåra strider men de skulle åtminstone inte låta honom skämma ut sig mer än så..

Svärdet var nu otroligt svårt att hålla uppe, det gjorde ont i varenda muskel för att hålla det på plats. Skam eller skam.. Han puzzlade snabbt i hop bitarna innan han suckade till och lät svärdet med en duns falla ner med eggen på den torra mossan. Kanske kunde han i alla fall arbeta bort skammen om han fortfarande var vid livet… Det tog emot något ofantligt men snart började han åtminstone öppna munnen till tal, kände hur orden plågade honom på vägen ut. “… hjälp mig..” Fy fan..

Om blickar kunde döda nu så skulle nog kvinnan falla död ner framför hans fötter.. Var det ens värt den här skammen att gå igenom och göra som han blev tillsagd? Det var tort tvekande när det kom till den saken.. Och vad hade han ens att erbjuda henne i detta skamliga upptåg? Han; Svart Runar.. skulle gå ner på KNÄ och be om att få sitt liv räddat från en ynklig död? Och dessutom för ett pris som han inte hade en aning om själv? Vad skulle det ens krävas?

Vad fanns det ens att säga? Han gav henne en lång blick, ljudlös till en början med blick som kunde skära igenom diamanter själva. “.. Vad vill du ha?” Ja vad fanns det för något tt erbjuda när han inte ens hade en aning om vad som ens skulle accepteras? Han tänkte ju inte gå ner på knä i onödan om ens alls. Han hade det trasiga plaggen på sin kropp, ett fåtal kopparmynt och ett ben av ett fallet syskon, det var väll vad han hade om man bortsåg från svärdet.

Han kände hur krafterna inte riktigt var på ett behagligt plan och undrade egentligen hur många droppar blod han kunde tänkas ha kvar inom sig. Allt var tungt och gjorde ont och det blev betydligt mycket svårare att hålla sig sådär neutral till smärta som han alltid brukade göra annars. Smärta var för veklingar och han må ha en hög smärttröskel men i tider som dessa var det inte alltid så att han kunde hjälpa det hela. Han gjorde så gott han kunde med det han hade kvar i sig dock men man kunde se på honom att det tog på hans krafter.

Vid hennes kommentar om en tjänst vid senare tillfälle så bådade det inte någon ro i själen för honom.. Det kunde ju betyda exakt vad fan som helst och med tanke på kvinnans natur så var det garanterat inte något bra.. Men som sagt; vad hade han egentligen för val? Hedersjälvmord funkade ju inte riktigt i hans kultur så det ansågs vara en veklings väg att vandra.

En dov suck lämnade honom först nu medan de mörka ögonen för en sekund trött stängdes innan de åter öppnades med den där stoltheten åter på plats. Det var väll bara att göra.. Med den tanken och mot vartenda fiber i hans kropp så sjönk han snart ner på knä framför henne. Det tog emot, sårade hans stolthet något ofantligt men ändå befann han sig där, på båda knäna men med blicken trotsigt fäst i hennes nattskimmrande blick. “För en tjänst vid senare tillfälle, hjälp mig..”