Post has published by Valentine
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 67 total)
  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Runar kände hur det var ansträngande att dra andetagen där han gick smutsig, blodig och släpade på kroppen tillhörande en avrättad varg. Han kände att det var för tillfället det ända som höll de andra vargarna på hyfsat avstånd där de följde den tjocka lukten av hans blod. Handen kramade hårt om nacken på den döde vargen vars tunga kropp fick mossan under honom att på vissa ställen skavas upp eller kastas åt sidan. Hans ansikte var täckt av blodsplattret från fiender han mött på vägen som attackerat honom där han skilld från sin syskonskara hade verkat vara ett lätt offer att ge sig på, ett misstag helt klart men de hade ändå lyckats landa mer en ett skavsår på honom vid det tredje mötet.

    Ett djupare snitt hade skurit upp hans tjocka kläder likt smör och lämnat ett evigt blödande, djupt och långt snitt över hans revben. Blodet droppade från honom trots det påhittade förbandet han försökt att sätta upp för att få bukt på blodet, bakom honom hördes vargarnas ylande och morrande men han skulle hellre kasta sig från en klippa en att låta en vargabane besegras av just ett gäng med vargar!

    Det knastrade i skogen där han ansträngt släpade på den forna alpha hanen vars päls skulle komma till användning så snart han hittat en tryggare plats att ta in vila på. Kanske en grottöppning, förhöjd klippa eller över en bred flod… vem visste vart men han var säker på att han skulle hitta något att återhämta sig på… annars skulle han snart finna sig i efterlivet med sin forna familj oavsett.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Luften var tung av blod. Lukten låg som en dimma mellan träden och pölar av livskraften låg spridda över mossan i färska spår. Raseri. Förtvivlan. Vargar morrade runt omkring henne i dunklet under trädkronorna. Känslorna, synerna, lukten… det kallade på någonting djupt inom henne. Lockade henne ut från skuggorna. Mellan träden gled hon på tysta vingar. Bland snår och mossa skymtade hon de som kallat på henne. Slanka kroppar som for över marken, överallt runt bytet de jagade.

    Nej. Inte byte. En fiende. Raseriet fyllde henne då skarpa ögon såg skuggan längre fram. En man med ett hårt tag om… Ett högt tjut lämnade henne genom den fågelhamn hon antagit. Berguven var snart ikapp mannen och gled tyst, högt över hans huvud. Hon kunde se den lealösa kroppen av ledarhannen hårt i hans klolösa människohänder. Hur hade han mage att skada hennes skyddslingar utan hennes lov? Ilska brann genom henne och hon manade vargarna till lugn. De saktade in och stannade bakom, övergav jakten på hennes befallning.

    Och så snart även mannen saktat in på sina steg, inte längre på språng, slog sig den stora berguven ned på en gren inte långt framför honom. De klara, gula ögonen betraktade mannen, tog in hans sår som fortfarande blödde. Huvudet vreds obehagligt mycket på sned, precis som uvar och ugglor kunde göra.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Vargarna började plötsligt att dra sig tillbaka vilket var något som aldrig skulle ha en god betydelse.. Vargar tenderade att förfölja en så långt de bara kunde, få sig en tugga av honom då han slöt ögonen till vila så snart de bara kunde men nu? De drog sig tillbaka.. Detta gjorde att hans lediga hand sökte sig till svärdet för att åter dra det då han inte var född i förrgår. Något stämde inte med scenariot och tvingade honom att stanna upp vaksamt, inte bara för att undersöka men även för att passa på att hämta andan efter sin LÅNGA promenad följd av vargar och rövhål. Hans blick sökte genom skogen och smalnade där han fick syn på den gulögde varelsen som satt på grenen en bit bort från honom.

    Hon vred på huvudet likt ett djur och han höjde svärdet med en avsmalnad blick fäst på henne då han kände på sig att detta åter igen inte var en bra situation att hamna i. Varför visste han dock inte men det låg något spänt i luften sedan kvinnan hade dykt upp. Hans hand släppte den döda vargen som föll med en dov duns ner i mossan för att försöka se till så att han hade mer rörlighet om det skulle behövas. Han må vara skadad och trött men det skulle inte hindra honom från att kämpa till siste andetaget för att sedan dricka sprit i efterlivet.

    Svart-Runar var en man av få ord vilket fick honom att till en början bara stirra ut kvinnan på grenen under oansträngd tystnad innan han sedan aningen hotfullt sa orden. “Vad vill du?”

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Under tystnad betraktade hon mannen, hur såret i hans sida blödde, hur han greppade sitt svärd. Det var nästan som att hela skogen höll andan innan han tillslut yttrade sig. Först såg hon bara på honom med de brinnande gula ögonen, irisen för stor för att vara mänsklig och scleran svart som hos ett djur. Så började hon skratta. Ett klart skratt som klingade mellan träden och ekade tillbaka mörkare.

    Hon gled ned från grenen och landade smidigt likt en katt i mossan. Utan att släppa honom med blicken sträckte hon på sig. Hennes uppenbarelse var tillsynes männsklig. Till man tittade mer noggrant. Lång och finlemmad, ljus hy som inte befläckades av ärr eller blesyrer. Fylliga, mörka läppar som nu särades i ett brett leende som blottade hörntänder som var vassa som på ett djur. Förskräcklig var hon i sin skönhet, lockande och vacker som en annalkande storm till havs.

    “Vad jag vill?” hon började tyst att röra sig i en halvcirkel runt honom. Det enda ljud som lämnade henne var rasslandet från de ben, tänder och fjädrar som brydde hennes klädsel av pälsar och skinn. “Du har stigit in i min domän, man,” hon sa ordet med ett dovt morrande som kom djupt från hennes strupe “och dräpt en av mina.” hon stannade upp och skakade på huvudet medan hon långsamt klickade med tungan.
    “Så frågan är, vad du vill?”

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Runar var aningen blekare än vad han egentligen var med tanke på avståndet som han vandrat med det envist blödande såret från fienders klingor men hans ansikte var känslokallt på ett sätt som tydde aningen på hur han blivit uppfostrad. I hans värld hade det inte funnits leksaker eller ett lätt liv när han växte upp. Leksakerna var utbytta med vapen och dog du så dog du och var då inte värdig att föra namnet vidare oavsett. De åt sina döda för att få deras forna krafter och dödade de som ville utveckla världen och lämna de gamla gudarna bakom sig.

    Kvinnan hoppade från sin gren och landade i mossan sådär en 400 gånger smidigare än vad han själv skulle kunna hoppas att åstadkomma även i sitt osårade läge. Han kunde smyga; visst. Men hoppade han från de flesta saker så hörde man om inte annat dunset av hans hundra kilos tygnd då han inte direkt tränats för att vara smidig. Han var tränad för att ta livet av folk i stället.

    Det gick ju inte att undvika att se att denna djuriska kvinna var vacker, inte ens för någon som Svart Runar. Inte ett ärr på kroppen och såg inte direkt ut som hon badat i blod och lera så som Runar verkade ha gjort heller. Det var som att se två personer från olika plan vilket utan Runars vetskap faktiskt var fallet.

    Hon cirklade runt honom och han stod där med sitt svärd, fokuserad och redo på kommande attacker även om han var fullt från sin forna kraft just nu. Han lyssnade på hennes morrande ord men visade inte ett spår av rädsla, mest bara bestämdhet då rädsla var ett tecken på svaghet. Han var inte någon som någonsin skulle låta sig vara en sådan svag och patetisk man. Tystnaden steg mellan dem efter hennes fråga då Runar som sagt inte var den mest pratsamma personen på Talanriens yta eller någon som direkt stressade under tystnad heller. Vad han ville? Han ville finna sina syskon, spelade ingen roll hur mycket blod som spilldes på vägen då de hade sitt egna uppdrag att fullfölja, men det skulle han väll knappast säga till denna kvinnan?

    Efter en stunds tystnad så svarade han förvånandsvärt ändå med sin mörka röst. “Hade de lämnat mig ifred så hade denne levt ännu.” Sa han med sin buttra stämma, ovillig att egentligen småprata med en plötslig främling mitt ute i en jävla skog med vargar som försökte ta hans liv, men vad hade han egentligen för val just i detta läget? Det var ju inte välkänt att en främling som dykt upp från ingenstans och sedan börjat fråga ut honom bara skulle ge och bege sig eller hur? “Jag?” Svarade han med ett lätt brummande, väl medveten om att han inte hade ett vidare val till att undvika tjattrande. “Jag vill ut här ifrån. Så om du pekar mot vägen ut så lämnar jag ditt ifred.”

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Ögonen smalnade av vid hans respektlösa ord om den fallne vargen. Hon kände fortfarande flockens ilska och sorg. Allt som skogens varelser kände var alltid med henne, lika självklart som blodet som flöt i hennes vener. Hon blottade ilsket tänderna mot honom, inte olikt en varg. Så samlade hon sig igen med en dramatisk suck och strök händerna över hornen som kurvade sig längst huvudet på henne, lät fingrarna dras genom det långa, askfärgade håret och fortsatte sin halvcirkel runt honom. Människor som trodde sig ha all rätt till världen. Försvinnande små var dem.

    Hennes blick synade honom från topp till tå och hon fnös. Ett roat leende spred sig på hennes läppar.
    “Du vill här ifrån?” leendet blev bredare och hon knackade med en svart, kloliknande nagel mot de blottade tänderna “Är det det enda du vill?” ett spratt tog form i hennes tankar och återigen stannade hon och synade den illa skadade mannen.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Runar märkte av hennes ilska även om han inte förstod vad problemet var; vargen hade anfallit honom så han tog livet av den innan den hann göra detsamma med honom, mer än så var det inte. Skammen som skulle falla på hans familj om en av de starka sönerna blivit bästad av en varg var ju bara skrattretande och ingenting som skulle få hända. Ända sättet en Vargabane bör dö var i krig och blodbad, inte av ett djur. Sedan fanns ju risken att det må hända nu när han var svårt skuren efter alla lagsmål och dråp han gott igenom på så gott som ingen sömn.. Då fick han knappast leva det eviga livet i de gyllende salarna som en Vargabane borde göra. Om sanningen skulle fram så förtjänade han det inte heller om han dog av detta.

    Talförd som han var så svarade han; “Ja.” vid hennes fråga där hon cirklade honom likt ett hungrigt rovdjur. Han var redo som alltid till försvar men vad var egentligen denna kvinnan för något? Hon var helt klart inte mänsklig och han visste inte heller om hon ens var dödlig.. men vad annars skulle han göra? Blodet droppade långsamt men säkert ner över mossan som gått från sin gröna färg till en mer rödbrun nyans. Luften luktade av metall och den annars solbrända Svart Runar liknade mer sin vanliga nyans som han hade under den långa vintern… Skit… han hade inte tid med detta.. han behövde få ett stopp på blodet annars skulle även han tuppa av inom sinom tid.

    Vackra kvinnor åt sidan så behövde han fixa detta nu.. Hans lediga hand tryckted mot det blodiga såret hårt, något som skulle å andra att oja sig men Runar var för envis för det; det var bara smärta och det skulle knappast bli bättre för att han reagerade på det eller hur? Blicken följde kvinnan vaksamt fortfarande och suckade nästan till över att chansen att hon skulle lämna honom till sitt egna öde var otroligt liten, så vad krävdes det nu? “Vad vill du?” Undrade han därför plötsligt med handen som redan blivit röd och kladdig från sitt egna läckage.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Hennes vaksamma blick gick från hans sår till svärdet han greppade och upp till det sårbleka ansiktet. Långsamt höjde hon hakan och sniffade i luften, likt ett rovdjur som fått vittring. Hon skulle kunna lämna honom där, låta honom förblöda. Men hon kunde få sig ett gott skratt ur detta och ögonen glittrade illvilligt vid hans simpla “ja”.

    Dessutom skulle hon kunna få nytta av honom, i det spratt som formulerat sig i hennes tankar så visste hon att det säkert kunde vara en prövning för henne. En prövning för att se om hon sedan kunde hjälpa sin stora vän som fortfarande var fängslad av de förbannade asarna.

    Leendet blev bredare vid hans fråga och hon rynkade dramatiskt på ögonbrynen.
    “Hjälpa dig såklart, du har gjort nog med skada i min skog,” spann hon och tvinnade det långa håret mellan fingrarna. “Kom, jag ska visa dig härifrån,” hon la huvudet på sned och vände sig halv i en gest åt honom att följa efter henne “Följ mig”

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Runar var inte direkt känd för att lita på andra om det inte var hans familj men han kände även att han kanske inte hade något annat val än att följa med den vackra kvinnan. Det var ju antingen det eller förblöda till döds i denna skogen så vad annars kunde han göra? Var ju inte direkt som att detta var hans hemskog som han kände igen varenda gren i och vem visste hur långt borta räddningen skulle befinna sig? Visst kunde han dra upp mossa och stoppa blödningen tillfälligt men det man lärt sig genom att överleva så här pass länge för att vara en Vargabane var ju att det skulle bli ett jävla jobb att få bort eventuell infektion efter. Det var inte ens säkert att han skulle lyckas med det heller. Så antingen dö av blodsförlust efter strider eller dö av en simpel infektion, så fanns det ju inte något annat att välja eller hur?

    Han synade den opålitliga kvinnan en stund innan han åter greppade tag i den döde vargens kropp för att ansträngt lyfta upp den över sin osårade axel. Han tänkte inte låta vargens död gå till spillo trots allt. Både päls och kött fanns där om han hade turen att överleva sina skador och hade man dödat ett djur skulle man ta vara på det som det hade att erbjuda med. Blodet sipprade för en sekund starkare ur såret vid hans lyft men lugnade ner sig så snart om vargen befann sig på plats.

    Det var aningen ansträngt på många sätt denna situationen; både skadan och konversation men han började följa henne genom skogen vid hennes manande att följa efter henne. Det var ju inte bara infektioner och förblödning som var ett hot heller för den delen, hon kunde ju lika gärna attackera honom med men det positiva var väll i sådant fall att han dog i strid.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Det var med avsmak och drypande förakt som hon betraktade honom skända vargen ytterligare. Men hon förblev tyst då han hivade kadavret över sina axlar, hur mycket hon än hade velat slita strupen av honom för detta makabra skådespel. Nåväl, han skulle få lida han med. Insikten fick hennes läppar krökas i ett belåtet leende och hon började gå i samma stund som han började följa efter.

    Hon höll sig flera meter framför, knappt synlig då hon ljudlöst tog sig mellan träden. Hon behövde inte se sig om för att veta att han än följde henne. Hon kunde höra det, lukta hans stank av man och känna hans närvaro som var likt en sjukdom i denna skog.
    “Seså, skynda dig, vi är snart framme,” lockade hon med silkeslen stämma, rösten ljus men ekot mellan träden kom tillbaka mörkare. Hon log för sig själv då hon började sakta in på stegen för honom att kunna ta sig allt närmare. Med ett djupt andetag slöt hon ögonen, precis som om hon förberedde sig på att dyka ner i ett vattendrag. Tystnad föll över skogen, inget fågelkvitter, inget prasslande från djur i buskarna. Skuggorna tycktes bli längre, som om solen hastigt börjat sjunka mot horisonten. Den metalliska doften av blod fick sällskap av den skarpa doften av bränt kött och någonting ruttet.

    Hon andades lättat ut och öppnade ögonen. Skogen runt omkring dem såg ut som tidigare, fast ändå inte. Träden kändes äldre, hotfullare och dagen hade gått över i ett gyllene skymningsljus som kastade långa skuggor över marken. Med en dramatisk snurr så att fjädrar och benknotor flög runt henne vände hon sig om mot mannen.
    “Så, nu har jag tagit dig därifrån.”

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Runar varken visste eller brydde sig speciellt på hur hon såg på hans tillvägagångs sätt men det var inte direkt ovanligt i hans familj. Allt som spelade roll var att följa den gammla vägen och döda alla som gått mot dess vägar när allt kom omkring. Hade fruntimmret klagat så skulle han nog inte heller ha brytt sig om sanningen skulle komma fram då hans vägar sällan eller aldrig bröts. Det var ju så han blivit uppväxt trots allt och svårt att rubba alla årens präglan i första taget.

    Han märkte hur skogens alla ljud dog ut, hur solen försvann och hur det verkade sig som att skogen själv hade åldrats ett par hundra år minst. Det låg ett tjockt lager av illasinnande i luften och innan hon ens hunnit vända sig om ordentligt hade han släppt vargens kropp med en duns mot den äldre marken och höjt svärdet mot henne. Runar var blek, aningen andfådd av kombinationen av blodsförlusten och ansträngningen att bära på den stora, döda vargen. Greppet var måhända inte lika fast som det annars var men blicken var kall och hård och fanns där att möta upp hennes där hon vände på sig.

    Smuts, svett och blod låg i den plötsligt kyligare luften som vinden inte verkade föra vidare speciellt långt. Han fann sig behöva ångra sitt val att följa denna lögnerska och skulle istället ha litat på sin egna, pålitliga instinkt.. om det ens hjälpt i hans nuvarande stadie det ville säga. Svärdet var fast riktat mot henne på ett sätt som talade om att han sett många strider. Han upprepade sin fråga på ett isande sätt som helt klart matchade den nuvarande skogen. “Vad vill du?”

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Ofrivilligt fräste hon ilsket mot honom då han höll svärdet mot henne. Tänderna förblev blottade då hon hukade sig, precis som ett rovdjur som gjorde sig redo för ett språng mot strupen. Men språnget kom inte utan och backade bakåt och mungiporna kröktes uppåt i ett elakt flin.

    “Är det de enda ord din mor lärde dig? Eller tappades du mycket som pojk?” hon började skratta lågt och backade in i skuggorna av träden. Hennes ögon reflekterade det svaga ljuset och i skuggan såg hon mer djurlik ut än tidigare.

    “Vad ska du göra med ditt stål när blodet sinat i dina vener?” hennes röst var som en spinnande katt “Och vad ska du göra när döden tar dig?” hon vädrade ljudligt i luften “Jag känner att det är nära för dig nu, men det visste du väl? Du har ju känt hur ditt hjärta slår allt svagare” hon skrattade långsamt, ett ljud som kom djupt från hennes strupe.
    “Om döden tar dig här i Mörkveden kommer din själ aldrig härifrån”

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Runar kände minsann hur hjärtat kämpade med att slå sina slag och hur hans annars styrka nu fick svärdet att skaka lätt där han höll fram sitt vapen. Det var svårt att hålla andningen så normal som det bara gick och det forna brynta ansiktet såg mer och mer pappersfärgat ut ju mer tiden gick. Svärdet som vanligtvis var så lätt att handtera vart tyngre för var passerande minut.. han måste få ett stopp på blodet snart och det fanns nog inget annat att göra än att riskera infektioner.. Men det som inte dödade honom gjorde honom starkare. Plötsligt föll han ner på ena knät för att dra upp en hög med mossa, svärdet fortfarande skakigt riktat mot kvinnan i ett försök att hålla henne från sig själv. Hade han inte varit mer diciplinerad så hade ett grymtande lämnat honom så han reste sig upp igen med skakiga ben men han höll sin mun stängd. Skulle inte visa svaghet.

    Han lyssnade på hennes spinnande, manade på honom att låta döden ta honom men vad skulle han vara för man om han lät ett litet ‘skavsår’ påverka honom? Det tog emot något otroligt att hålla blicken fast i sitt kalla utseende då han fyllde såret med den torra mossan men ändå kunde en ytterst svag syn av smärta ändå lysa igenom på hans ärrade ansikte. Det må inte vara snyggt men han kände hur mossan började göra sitt nästan i samma stund som han proppat in såret med den. En snabb titt nedåt för att försäkra sig att han proppat såret fullt innan hans blick fästes på kvinnan igen.

    Svett hade börjat pärla sig på hans panna över blodförlusten men han försökte sitt bästa att inte låta det verka som att det hela påverkade honom. “Det är bara ett köttsår.. det har varit värre.” Sa han både ärligt men avfärdande medan hans hand kämpade att hålla uppe det tunga svärdet. “Det krävs mer för att besegra mig…” Han tvingade undan ett hostande som ville fly från honom aningen ansträngt vilket nu även syntes på honom.. fan… han behövde lite tid.. “Vad gör du här ute? Förutom att förfölja män?” Ja det var minsann en besynnerlig plats att finna en ensam kvinna på.. sen stod det ju klart att hon inte var mänsklig men.. VAD var hon?

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Roat följde hon hans rörelser och ett skratt undslapp henne då han, för henne, desperat försökte stoppa sin blödning med mossan. Människor. I skuggan lutade hon sig mot närmsta träd, en avslappnad gest som sa att hon inte kände sig hotad av honom, hur mycket hon än avskydde att ha hade svärdet framme. Men skulle han försöka ge sig på henne kände hon sig säker på att hon ändå kunde ta sig undan, i alla fall i det tillstånd han var i.

    Hon noterade svetten, den grunda andhämtningen. Det fick henne att le då hon tvinade en hårtest runt fingrarna och sög lite förstrött på den. Förvånat höjde hon på ögonbrynen och spottade ut locken ur munnen.
    “Åh, den kunde minsann tala,” hånade hon och skakade skeptiskt på huvudet “Gör dig inte dummare än du ser ut, man, du vet att såret blir din död om du inte gör någonting vettigare åt det än fyller det med mossa.”

    Hon skruvade på sig där hon var lutad mot trädstammen, bara för att hitta en bekvämare ställning. Det skulle nog ta en stund för denna envisa dumskalle att dö. Ett till litet skratt lämnade henne och hon höll ut händerna i en gest mot skogen i allmänhet.
    “Vad finns det förutom att lura män i fördärvet?” flinet blev bredare över hennes läppar och hon synade honom från topp till tå “Speciellt ståtliga krigare som tror sig vara odödliga”

    En dramatisk suck lämnade henne innan hon fortsatte.
    “Det här är mitt hem, jag är förvånad att du inte förstått det tidigare,” leendet bleknade på hennes läppar. Någonstans djupt inom henne gnagde hennes egna ord. För det hade inte alltid varit hennes hem. Eller? Hon skakade på huvudet och gav honom en sur blick.
    “Dö nu eller be mig hjälpa dig”

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Runar, envis och barsk reagerade knappt till det yttre på hennes nöjda skrattande men på insidan avskydde han hela det hånande som låg i det. Nej han kunde inte dö på det här sättet, han vägrade att lägga sig ner som en annan vekling och dra sina sista andetag utan värdigheten att dö i strid. Vad skulle hans förfäder tycka? Vad skulle hans syskon, om de fortfarande levde, tycka om den saken? Det var skrattretande och ovärdigt. Han fick hellre huvudet avhugget under en strid än att ligga i någon skog med åskådande ögon på sig. Det fick inte hända.. men hade han egentligen mycket till val när det kom till saken?

    Hennes hånande ton ringde i huvudet på honom där hon stod och dumförklarade honom inför intet. Han hade aldrig påstått att han var en intelligent man men det kändes ändå att få höra att man minsann såg så ut oavsett, detta formade en ansträngd rynka mellan hans ögonbryn även om det inte kanske stod helt klart om det var från kommentaren eller från smärta i allmänhet. Hon hade dock rätt; Mossan hjälpte för stunden men det skulle inte ta många timmar förens infektionerna skulle påbörjas då kroppen desperat försökte rena sig från smutsen och mossan. Det var ju inte på något sätt strilt men hur långt var han egentligen från närmaste stad? Antagligen betydligt längre bort än vad han skulle ha tid med. När det väl var en fastställd infektion så var det så gott som kört för de flesta såvida man inte hittade det omöjliga; en skicklig läkare eller magiker. Något sa honom dock att det var ont om dem i närheten.

    Han lyssnade på hennes ord medan svärdet nu kändes som om det vägde minst två män i vikt även om det var klart att det var samma vanliga tygnd. Det gjorde ont i både handled och axel men han kunde inte låta sig avväpnas.. men hur länge skulle detta vara fungerbart? Något sa honom att det inte skulle vara mycket längre till. Han må vara stark och vältränad men kroppen gick inte alltid att styra, speciellt i tillfällen som dessa.

    “…charmerande.” Svarade han på kommentaren att detta var hennes hem. Kanske var hon fast här? Evigt dömd att hålla ig till skogarna? Han kunde dock minsann höra hennes missnöje över saken där svärdet började närma sig marken framför honom. Sedan kom kommentaren att be henne hjälpa honom.. va? Svart Runar skulle väll inte göra det? Men innerst inne hade han väll direkt inte ett val heller.. dö i skam eller ta emot skammen att bli hjälpt… Han hade blivit sydd av sina syskon efter svåra strider men de skulle åtminstone inte låta honom skämma ut sig mer än så..

    Svärdet var nu otroligt svårt att hålla uppe, det gjorde ont i varenda muskel för att hålla det på plats. Skam eller skam.. Han puzzlade snabbt i hop bitarna innan han suckade till och lät svärdet med en duns falla ner med eggen på den torra mossan. Kanske kunde han i alla fall arbeta bort skammen om han fortfarande var vid livet… Det tog emot något ofantligt men snart började han åtminstone öppna munnen till tal, kände hur orden plågade honom på vägen ut. “… hjälp mig..” Fy fan..

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Det var ändå med uppriktig fascination som hon studerade honom, hans inre kamp nästan synlig för omvärlden. Ett illmarigt och segervisst leende spred sig på hennes läppar då han släppte svärdet. Redan då sträckte hon på sig, inte längre lutad mot trädet, och började med långsamma steg röra sig ut ur skuggan och mot honom.

    “Vad sa du? Jag hörde inte,” hon höll en kloförsedd hand kupad bakom ena örat, leendet som växte sig bredare hade blivit skadeglatt.
    “Om jag hjälper dig, vad får jag i utbyte?” hennes ögon glittrade till av förväntan då hon närmade sig honom “Säg mig vad du kan ge mig och be sen om min hjälp. På knä.”

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Om blickar kunde döda nu så skulle nog kvinnan falla död ner framför hans fötter.. Var det ens värt den här skammen att gå igenom och göra som han blev tillsagd? Det var tort tvekande när det kom till den saken.. Och vad hade han ens att erbjuda henne i detta skamliga upptåg? Han; Svart Runar.. skulle gå ner på KNÄ och be om att få sitt liv räddat från en ynklig död? Och dessutom för ett pris som han inte hade en aning om själv? Vad skulle det ens krävas?

    Vad fanns det ens att säga? Han gav henne en lång blick, ljudlös till en början med blick som kunde skära igenom diamanter själva. “.. Vad vill du ha?” Ja vad fanns det för något tt erbjuda när han inte ens hade en aning om vad som ens skulle accepteras? Han tänkte ju inte gå ner på knä i onödan om ens alls. Han hade det trasiga plaggen på sin kropp, ett fåtal kopparmynt och ett ben av ett fallet syskon, det var väll vad han hade om man bortsåg från svärdet.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Hon vältrade sig förnöjt i den mordiska blick hon fick. Det fick henne bara att le ännu bredare. För hon visste att hon säkert åsamkat honom mer skada än hans blödande sår. Det var exhalterande och fick henne att dra ett djupt, darrande andetag. Hon riktigt insöp luften som var så full av förakt och löften om mord.

    Leendet var kvar på läpparna, ögonen lika illvilliga som tidigare. Hon var bara några få meter ifrån honom nu och i spelad fundersamhet snurrande hon en hårlock runt fingrarna.
    “Hmm… vad sägs…” hon synade honom återigen från topp till tå och höll sedan ut händerna vid sina sidor. En oskyldig gest. “…om att du blir skyldig mig en tjänst?”

    Nu var hon bara ett par steg ifrån honom. Hon var lång, men kortare än honom och troligtvis svagare. Men att hon närmat sig var nästan en utmaning, som om hon ville se om han tänkte göra något dumt. Att hon litade på och redan visste att han var för svag och att han inte hade kvar några krafter för henne att frukta.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Han kände hur krafterna inte riktigt var på ett behagligt plan och undrade egentligen hur många droppar blod han kunde tänkas ha kvar inom sig. Allt var tungt och gjorde ont och det blev betydligt mycket svårare att hålla sig sådär neutral till smärta som han alltid brukade göra annars. Smärta var för veklingar och han må ha en hög smärttröskel men i tider som dessa var det inte alltid så att han kunde hjälpa det hela. Han gjorde så gott han kunde med det han hade kvar i sig dock men man kunde se på honom att det tog på hans krafter.

    Vid hennes kommentar om en tjänst vid senare tillfälle så bådade det inte någon ro i själen för honom.. Det kunde ju betyda exakt vad fan som helst och med tanke på kvinnans natur så var det garanterat inte något bra.. Men som sagt; vad hade han egentligen för val? Hedersjälvmord funkade ju inte riktigt i hans kultur så det ansågs vara en veklings väg att vandra.

    En dov suck lämnade honom först nu medan de mörka ögonen för en sekund trött stängdes innan de åter öppnades med den där stoltheten åter på plats. Det var väll bara att göra.. Med den tanken och mot vartenda fiber i hans kropp så sjönk han snart ner på knä framför henne. Det tog emot, sårade hans stolthet något ofantligt men ändå befann han sig där, på båda knäna men med blicken trotsigt fäst i hennes nattskimmrande blick. “För en tjänst vid senare tillfälle, hjälp mig..”

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Lagom till att han väl sjönk ned på knä hade hon tagit sig fram de sista stegen. Leendet på hennes läppar var segervisst och ögonen brann av illasinnad förtjusning. Hon njöt helt och fullkomligt av synen framför henne. En krigare som fick svälja sin stolthet och falla ned på knä framför henne. De skulle de alla göra en dag.

    “Seså, det där var ju inte så svårt,” spann hon och strök handen över hans hår. Hon sjönk ned en aning på huk för att vara i ögonhöjd med honom.
    “Men du borde lära dig att formulera dig bättre…” hon strök ett kloförsett finger längst hans kind och ned under hans haka, blicken fäst i hans “…för jag undrar, vad är det jag ska hjälpa dig med? Att gå till eftervärlden?” leendet blev ett elakt flin och hon fuktade läpparna.
    “Eller var det tvärt om?” hon smalnade av ögonen i spelad tankfullhet “Att se till så du inte gjorde det?”

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 67 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.