Runar kände sig lite som ett ynkligt barn just nu och det var ingenting had direkt uppskattade.. inte alls. Han stod där på knä i denna jävla skogen framför en kvinna som njöt i fulla drag över hans skam. Hans blick var fortfarande ansträngd men fäst i hennes där hon njöt av hans kompletta förnedring. Hennes fingrar strök hans hår och kind som han inte vore mer än en valp innan hennes aggroverande frågor nådde hans hörselgångar. Var hon seriös? Hade han velat träda in i döden hade han ju inte bett om hjälp om det eller hur? Döden kunde han lätt åstadkomma själv trots allt.

Hans blick smalnade aningen men vad fanns det egentligen nu för stolthet kvar att försöka bevara? Allt han hade nu var ord, ord som han inte direkt var den starkaste med. Han fick anstränga sig för att hålla en röst som inte skulle dumförklara kvinnan helt och hållet. “Jag står på mina knän i en skog. Jag skulle aldrig gjort det om jag ville komma till eftervärlden. Det hade jag enkelt fixat själv i sådant fall. Så snälla; läk mig.”

Detta var helt klart föromjukande och något som han enbart skulle önska sina fiender men som dagt; vad hade han för val mer än skam? Det skulle bli mycket jobb att jobba bort det här senare men det fick vara så… tyvärr. Han såg henne rakt in i ögonen, utan tecken på rädsla där han stod på knä framför henne med hennes smala fingrar som strök hans ansikte. Hon klappade på hans ärrade kind, tecken efter strider han befunnit sig i sitt liv och han lyssnade på hennes allt för ömma röst.

Sedan kom kommentaren om att han skulle klä av sig och det var ju i alla fall bra att han inte skulle vara en sådan där blyg människa i alla fall för det hade ju varit körsbäret på grädden av hela situationen. Han började därför klä av sig det tjocka tyget han bar på överkroppen, kände hur ont han hade och mossa föll av såret under hans lilla stripptease. Han överkropp var vad man hade kunnat förvänta sig; muskulöst tränad med ett antal olika ärr på hans överkropp. Ärrens utseende talade om att de flesta kom från klingor av olika tjocklekar; inte mycket skillnad från det för närvarande stoppade blödningen från det mossfyllda jacket.

Hans andning efter all blodsförlust var nedtygnd vilket höjde bröstet upp och ner med dem dr han nu stod halvnaken på knä framför den mystiska kvinnan. Vem var hon egentligen?

Runar gillade inte känslan av att inte vara i kontroll alls men hade inte allt för mycket energi kvar att streta emot för ögonblicket så när hon puttade honom bakåt så föll han på plats ner på marken med en lätt ansträngd blick då energin till sitt tuffa jag inte diekt fanns. Han vände son blick mot hararna som nyfiket kom nosandes mot deras håll och rynkade ögonbrynen lite trött åt synen, harar? Han var minsann blek hela han vilket tydde på hur mycket blod han gått miste om under sitt flykt försök från vargarna, det var till och med ett under att han ens hållt sig uppe på fötterna.

Det var inte ofta som den starke mannen kände sig så här orkeslös vilket talade för honom att oavsett om han inte skulle ha accepterat hennes hjälp så skulle han inte överleva många timmar till. Kanske var det därför som han bara fäste blicken på dolken som dök upp utan större oro, hon hade sagt att hon skulle hjälpa honom trots allt och om inte så skulle han snart vara död oavsett. Simpelt uträknat det vill säga.

Det var ju inte så att hans liv inte hade varit ett hårt sådant redan vilket klart kunde synas på hans ärrade kropp. Hade han varit en vek man så skulle han sedan länge vara död och många av hans starka syskon festade ju redan i efterlivet, vissa som även varit starkare än han själv. Han vände blicken från dolken till hennes blick, beslutsamt trots hur svag han var. Kunde inte hjälpa att syna henne nu när de var nära varandra, dra in hennes drag och undrade vad det var som hon egentligen var.. och för den delen; vad som nu skulle hända där hon nu höll den ena haren i sin famn.

Runar hade blicken på hur hon kelade med skogsharen utan att kunna lista ut vad poängen med det hel var, det ville säga tills hans bara överkropp vart täckt av något blött och varmt efter hennes plötsliga kanin mord. Det luktade starkt av metall och han kände hur varenda organ föll ner på honom på ett sätt som skulle äckla de flesta, kanske till och med få dem att hoppa upp och tuppa av tack vare blodförlusten i ren panik. Runar gjorde inte mycket mer än att rynka på ögonbrynen över detta missöde som haren råkat ut för medan det varma och kladdiga på magen rann ner för hans sidor och ner på mossan under honom. Vad nu?

Han öppnade munnen för att ifrågasätta vad hon hade hoppats på skulle hända genom skuttmord men stängde munnen igen då hon greppade tag i något organ som han inte ens kände igen och bad honom att äta det.. Råa organ var inte direkt det godaste som fanns i världen även om han vid vissa tillfällen hade tvingats äta dem för orken att strida vidare. Han brukade annars alltid tillaga sina köttprodukter.. Hans blick föll hårdare på det mystiska organet ett sekund innan han öppnade munnen för att tugga i sig vad som erbjöds. Smaken var inte direkt underbar att tala om men han tuggade ändå i sig organet och svalde det sedan, nu med en lätt grimars som han inte kunde hindra från att synas. Han hade alltid varit bra på att hålla undan sina känslor och tycken men detta tog honom helt klart i överraskning, det var helt enkelt vidrigt..

Han satte grimarsen i schack rätt effektivt efter den sluppit ur men kände ändå ett inre missnöje över hela situationen han utsatts för. Blodig om både mun och överkropp så kunde han inte låta bli att börja en fråga som snart skulle bli avbruten. “Hur lång tid tar det innan…” Han kände sig plötsligt konstig och vände ner blicken mot såret som dunkade som om det hade fått en egen puls. Vad i…?

Han vart hyshad vilket faktiskt fick honom att tystna och lyssna till hennes ord om trolldom och smärta vilket han kände av där han låg ner med inälvorna kvar på överkroppen. Det pulserade och kändes extremt obehagligt där han låg och gränsade till att även han skulle tycka att det gjorde ont. Han hade ju väldigt hög smärttröskel vilket a en del att det var så pass obehagligt för honom som det var. Han hade blivit skuren, slagen, bränd, piskad, skjuten av pilar, huggen och så vidare men han visste inte vart han skulle lägga beskrivningen på den känslan som han nu kände. Det var som en blandning av varmt, skärande, stickande och kallt på samma gång, lite som att bli skuren med en varr istapp kanske? Han visste inte helt hur det skulle kunna förklaras.

Såret slöt sig på honom med den högst obekväma känslan som fyllde honom mer och mer och fick honom att rynka ögonbrynen nästan missnöjt till och med. Det fanns helt klart bättre saker att uppleva men han kunde inte undgå att märka att under tiden som allt läktes så började även styrkan komma tillbaka tillsammans med att hans bleka natur föll tillbaka på det där solkyssta mer livliga nyansen som tydde på en man som var mycket ute och vandrade i solen.

Det kändes för en sekund som om någon tog tag i hans tarmar med sin bara hand och vred dem nittio grader innan allt det obekväma plötsligt försvann, lämnade honom blodig men hel från det han gått igenom. Han satte sig upp så att tarmar rullade av honom och ner över hans sidor medan han betraktade det föredetta såret som nu inte ens fanns ett ärr kvar på… fascinerande helt klart. Var nog första skadan som inte lämnade ett ärr efter sig.. Han hade lyft armen för att undersöka och säkte den långsamt igen med blicken fast på kvinnan. Jo hon hade varit sann till sina ord men nu var ju frågan var det var som hon skulle kräva av honom.. Han borstade bort de inälvorna om fortfarande befann sig på honom innan han snart reste sig upp på fötterna igen. “Det var som..” Fick han ur sig, fylld av ny styrka och kraft.

Han greppade efter sin blodiga tröja för att utan att bry sig om att tvätta av sig från tarmar och smuts klä på sig igen medan han lyssnade till hennes ord. Han tyckte inte om tanken att behöva vänta med att betala tillbaka men han var en man av sitt ord, det skulle vara mot hans natur för att inte tala om skamligt att inte betala tillbaka ett löfte. Men vad var det som hon skulle be honom om i framtiden? Kunde hon ens lämna denna skogen eller var hon fast här? Han såg ner på den döda skogsharens kropp, den andra haren kunde han inte se längre vilket antagligen var för att dennes kamrat mist sitt liv.

Hans blick vändes tillbaka till kvinnan som räddat hans liv och han såg henne röra sig bortåt för att börja lämna honom i sitt nya öde. “Vad.. är ditt namn?” Ja han var tvungen att fråga så han hade någon idé om kvinnan som räddat hans skinn och som han nu var skyldig en gentjänst. Färgen hade kommit tillbaka på honom helt och även om han var smutsig efter allt så kände han sig som att han var tillbaka till sitt vanliga jag.

Jo Runar, mannen med få ord som faktiskt ställde en fråga! Wow! men ja om han nu var skyldig henne sitt liv så kunde det ju vara bra att faktiskt känna till hennes namn eller hur? Hon såg mot honom, tydligen först osäker på om hon skulle svara eller gå vidare men turligt nog verkade hon välja att svara honom. Han lyssnade på henne, kvinnan som antingen skulle ha givit honom döden eller livet och livet var det hon gett till honom. Utan henne skulle han snart ha varit död om inte död redan nu. Fim? Det var ett besynnerligt namn men ett namn oavsett som han skulle memorera då han som sagt var skyldig henne det.

Runar var inte bra på att prata i allmänhet då den lille surgubben mest lämnat snacket åt sina syskon under tyngden av familjemedlemmarnas död under åren. Kanske gjorde det honom aningen känsligare än resterande familjen men det var inte något som han någonsin skulle erkänna. Deras stora familjeskara var nere till fyra vilket knappt var en bråkdel av deras stora grupp innan.

Vid hennes fråga så såg han på henne och sträckte sig aningen då det låg en viss stolthet i hans familjeträd som krävde detta. “…Vargabane… Runar.” Han kunde kanske även säga att han var känd som svart runar men det kändes lite överdelande om man frågade honom. Han synade henne lugnt med sin aningen bistra natur. Han var kanske inte så bister som han vanligtvis såg ut men man skulle ljuga om man sa att han var en posetiv man med. Skulle han säga något mer? Som sagt var han inte den bästa på att tala.. Men han borde veta mer om denna kvinnan. “Vad.. är du för något?” Ja hon verkade ju inte direkt vara en människa men vad var det som hon egentligen kunde vara. Det fanns ju en del olika ting i denna världen trots allt.

Ja visst var det status att vara en vargabane men även en status som här inte direkt hade någon större inverkan som han nu märkte vilket fick hans stolta hållning att falla tillbaka till det normala vid hennes svar. Det var svårt att missa hennes missnöje med hela situationen och även om han själv inte förstod vad hon var så missnöjd över så betydde det dock inte att han inte brydde sig om saken på det sättet att det kanske skulle vara bäst att inte uppröra sin räddare onödigt mycket. Det verkade inte vara mycket som imponerade henne trots allt vilket var första gången det hänt honom. Inte för att han sa att han var världsbäst på saker men mer bara att han inte var van vid att ses som en harmlös fågel. Var det allt han var för Fim? En harmlös fågel?

Då hon berättade att hon var ett rå så lämnade ett dovt hummande ljud Runar medan blicken vandrade från Fim till skogen som omringade dem, ösäker på hur han skulle betala tillbaka henne om hon var fast i denna skogen. Eller var det skogar i allmänhet som hon var fast i? Men nej hon menade denna skogen stod det klart för honom så vad hände om han vandrade vidare i jakt på sina syskon? Skulle han fråga?

Han lyssnade vidare på hennes ord och blicken fästes på vargkroppen kort. Han hade ju varit tvungen att döda alphan för att försöka överleva själv, var det inte så man gjorde? Kroppen hade ju varit det ända som hållt de andra vargarna borta från hans blödande kropp eller hur? “Lämnar de mig ifred så lämnar jag dem ifred.. Annars händer sådant här.” Sa han kort och höjde handen mot kadavret någon meter bort ifrån sig. Ja det gällde ju att överleva eller hur? Men jo han bör fråga.. “Om jag lämnar skogen.. hur ska jag återgälda dig?”

Det var nästan så att det var lite läskigt att höra rasslandet från hennes accessoarer där hon åter närmade sig honom med det där lite oroväckande leendet på sina läppar. Hon liknade nog mer ett djur än människa på många sätt även om hennes form var mer mänsklig, en ganska förvirrande kombination helt klart där hon sådär mystiskt nu kom fram till honom. Hennes klo tröcks sig in i hans tröjtyg på ett sätt som vittnade på att det var ett mellanting av hårt nog för att kännas av men inte hårt nog för att bryta igenom hans hy. Hans blick var lugn och tillbaka till sin mer buttra natur dock där deras ögon möttes så nära varandra.

Han lyssnade på hennes ord vilket följdes av hans blick som föll över den mörka skogen omkring dem. Vad menade hon med att det skulle vara svårt att lämna skogen? Var han fast här? Det kunde han inte vara.. han måste hitta sina syskon innan något hände dem. Utspridda var de alla inte lika starka som annars så deras överlevnad krävde att de sammarbetade innan tiden kom för efterlivet. Ett efterliv som han för närvarande flytt från med hjälp av detta väsen.

Hans blick föll tillbaka på henne under tystnad, var inte rädd för att möta den djurlika blicken hon hade vilket tydde på att han inte direkt var en skygg man. “Hur tar jag mig ut då? Om du kan hitta mig utan problem så finns det väll ingen anledning att jag är fast här inne?” Undrade han med sitt lugn även om det fanns en viss osäkerhet på insidan av honom. Vad hände om hans syskon dog och han inte var där? Hade de redan dött? Det skulle vara en katastrof för att inte tala om en skam för han familjeträd.. ja han måste hitta dem..

Runar gillade inte tanken på att han antagligen skulle vara fast i den här skogen då det inte verkade som att det vore det lättaste att ta sig ur från med tanke på ordvalet som hon använde. Han kände av vart hon befann sig där hon cirkulerade runt honom då hon strök sig runt honom och sedan uttalade sina ord vid hans andra sida. Under tiden så hade hans ögon så gott de kunde följt henne för att möta den där djurlika blicken på motsatta sidan av honom där hon pratade. Hörde hur hon med gnällig stämma försökte immitera honom vilket fick hans ögonbryn att dra ihop sig lite buttert. Inte riktigt de orden han hade använt sig av och han kunde inte heller låta bli att tycka att han lät sådär pass gnällig heller. Men det han fastnade på dock var ‘du fasansfulla’ vilket fick ett av ögonbrynen att höjas på ett högst talande sätt. “Fasansfulla?” Jo hon må vara djurisk i sitt beteende och lite till det yttre men inte direkt någon som frammanade fasa inom honom. Han hade snabbt greppat tag i kvinnans handled för att snurra sig runt mot henne med ögonen fästa i hennes, höll henne på plats så hon skulle sluta att slingra sig omkring medan hans andra hand faktiskt greppade tag om hennes haka för att även hålla hennes ansikte riktat mot sig. “Varför skulle du vara mer fasansfull än vilken annan kvinna som helst?” Undrade han genuint där han till syntes orädd drog hennes ansikte närmare sitt för en bättre syn på sin räddare medan han väntade på svar.