Han såg på henne då hon talade om hans gudar och hur de inte var riktiga vilket fick en irriterad rynka att forma sig mellan hans ögonbryn då han inte tyckte om vad han hörde. Falska gudar? Hans gudar var inte falska så vem var hon att påstå detta? Det hade bevisats många gånger i hans liv att gudarna stod på hans familjs sida i strid för hur annars skulle de vara så bra på det? Gudarna gjorde inte vem som helst till krigare, i alla fall om man frågade Runars familj. Hade det fungerat på annat sätt hade de, likt sina fallna syskon, även de fallit. Så som han nästan gjort idag.. Om de inte funnits så skulle han vara död, då hade de inte skickat denna kvinnan att hjälpa honom eller hur? Ja det var lätt att i hans läge säga att gudarna var de som styrde ens liv men det var så han blivit lärd.

Hon verkade dock inte alls bli skrämd över hans hårda natur, i stället kom hon närmre efter hans lilla predikan om att alla kvinnor var lika skrämmande vilket inte direkt var något som hänt honom förr heller. Vanligtvis så ryggade de ju tillbaka aningen, om det inte var hans systrar och familj men inte denna kvinnan.. hon kom närmre. Hans kalla ögon såg in i hennes men backade inte från henne trots att hon nu i gengälld gick in på hans privata territorie. Som sagt; inte vad han hade förväntat sig. Men istället för att kommentera detta så försökte han hålla lugnet från ilskan och svarade; “Och vad får dig att tro att de inte finns?” Sa han helt klart ogillande över hur hon trackat ner på hans gudar trots att han ändå gjorde ett hyfsat jobb med att bibehålla lugn.

Runar gillade inte detta förtal alls, förtalet om hans gudar var en känslig punkt för honom då han levt med dem hela sitt liv, likt alla hans far och morföräldrar gjort innan honom. Generation efter generation av personer som kastade sin tillit helt inför gudarna vilket kanske inte gjorde det konstigt att han nu kände sig vara på defensiven. Hon vred sitt huvud aningen i hans grepp vilket följdes av mer förtal vilket gjorde det svårt för honom att hålla sitt lugn och den där rynkan blev betydligt mera synlig i pannan på honom. Han fnös ilsket till då detta följdes av att hon kallade honom för en dåre, inte bara förtal utan även ett personligt angrepp vilket inte direkt muntrade upp honom. Men han behövde försöka hålla i en falsk fasad av lugn och inte göra det som många andra i Vargabane släktet gjort; Missta lugnet vilket resulterat i deras död. Han måste vara starkare än så, det var ju varför han överlevt så här länge eller hur?

Falska boningar? Han släppte henne med ens med det forcerade lugnet även om det så gott som flög blixtrar ur hans blick över allt detta hånandet från henne. Varför triggade denna kvinna honom så lätt? Dessutom hade hon ju tagit bort chansen för honom att stöta på dem nu där han inte längre knackade på dödens dörr eller hur? Så hur skulle hon kunna visa dem till honom då? Hon verkade inte förstå hur det hela fungerade. Helt klart. “Du kan inte när du är vid liv se deras salar eller ta del av deras sanna makt. Bara efter ett liv av mod och styrka kan du efter du slutligen blivit besegrad träda in i deras sanna boning och prisas för det liv du lett. Veka människor har ingen chans till detta efterlivet.” Nej det hade de inte och skulle de ha lett ett liv utan kamper eller segrar så fanns det ingen chans till ett efterliv. Man behövde plågas och visa styrka i livet för att hamna på sin sanna, odödliga plats.

Hon var minsann en kvinna som lätt gick från roat läge till ett ilsket sådant gick genom hans sinne då hon med rasslande ben gick från sitt skratt till den raka motsattsen framför honom där hon förolämpade honom. Han själv hade ju inte många lägen mellan butter och ilsken sedan livets gång inträffat vilket gjorde det aningen fascinerande att bevittna kvinnans bipolära måenden. Han stirrade i sin butterhet på henne där hon påstod att han såg dum ut men sa inget om saken. Han var kanske inte den skarpaste klingan mentalt men han var ju inte direkt en idiot heller vilket faktiskt fick honom att bli lite extra butter över hennes ord, även om han såg ut detsamma som tidigare. Han var mer en ‘bearbeta det hela på insidan’ typ av man.

När hon sedan pratade om att hon skulle ta med honom till en vän för att visa honom hur fel han hade i sin tro så lyfte han på ena ögonbrynet och såg efter henne där hon började röra sig bortåt. Väl medveten om att han antagligen inte skulle kunna ta sig ur skogen oavsett så valde han därför att följa efter henne bortåt, lämnade vargen efter sig då den skulle vara jobbig att släpa på och varghotet var borta för tillfället. Kanske kunde han återgå till det senare för att inte ödsla på djurets kropp men just nu så fick vargen ligga kvar i gläntan.

Han följde med henne bortåt med blicken fäst på henne där hon vandrade framför honom för att leda vägen. Vad skulle detta egentligen leda till? Hur skulle detta göra att han förstod sin religion bättre? Hon påstod att hans gudar inte fanns men ändå hade de hjälpt honom under liver.. eller? Han var helt klart suspekt över hela situationen för ögonblicket. Han höll sig tyst ett tag innan han tog till orda. “Vem är din vän egentligen?” Undrade han och kände att det nog var ett rekord med hur mycket han faktiskt tagit till orda denna kvällen.. eller var det kväll? Svårt att lista ut i denna skogen..

Vart var de egentligen på väg nu? Visst så kände han till att de var på väg till en av kvinnans vänner men hur långt bort befann sig denna vän egentligen? Hon nynnade en melankolisk melodi och han kände inte igen den alls, vart kom den ifrån? Sedan var han inte direkt någon musikalisk begåvning så var väll inte helt udda att han inte kände till sången. Hon skulle kunna ha nynnat på en alldaglig visa och det fanns en stor chans att han inte skulle känna igen den heller. Han gjorde ju inte mycket mer än att vandra och kriga, allt för att vara säker han hamnade på en bra plats i efterlivet när hans dag tillslut kom.. Något som kvinnan påstod inte ens fanns? Han måste erkänna att han var skeptisk över detta nonsens, hur kunde det inte finnas? Generationer efter generationer av hans familjeträd hade följt dessa seder och hon påstod att det var för ingenting? Det kunde ju inte stämma.

Han kastade en liten surmulen blick på henne till och från medan marken blev brantare tills punkten som han ställt sin fråga och fick sitt svar. Han såg efter henne där hon klättrade upp på ett klippblock vilket han snart följde efter på, hon var ljudlös och elegant i sitt klättrande medan han inte direkt var graciös men helt klart van vid att klättra. Han var mer hård i sina rörelser och även om han fortfarande var aningen försvagad efter blodsförlusten så var det på god väg att hamna tillbaka till det normala nu.

Han lyssnade till hennes ord och rätade på sig efter klättringen för att se sig omkring uppe på klippblocket. Hans blick fastnade på de vilda klipporna vilket som sagt inte var något han hade sett förut.. Var detta kvar i hennes dimension? “Vad heter han?” Undrade han då han som vanligt inte hört om så gamla ting.. ja vad han visste i alla fall.. Och hur skulle denna mannen få hans tro att falna?

Hon var minsann som sagt en kvinna som verkade rätt ombytlig i sitt emotionella mående vilket syntes igen av hennes irriterade suck över hans klättrande. Vad kunde man egentligen göra för att hålla hennes mående plant? Han var kanske inte personen man skule fråga om detta dock då han hade två lägen; lugn eller förbannad, så gott som ingenting där i mellan. Hennes flin kunde han inte se där hon vänt honom ryggen dock. Han svepte med blicken över det kyligare landskapet och kände sig plötsligt mer hemma samt inte längre lika varm i sin välanvända, pälsklädnad. Det var ju nästan som att vara hemma igen, men bara nästan. Kanske kunde man se att han blev mer bekväm över landskapet som vanligen skulle skrämma andra till olika grader.

Han lyssnade på hennes ord med sin mer hemstadda känsla och såg snart hur hon rovdjurslikt närmade sig honom igen. Runar höll sig lugn, van vid sådant här trots allt men höll sig på insidan beredd för kommande attacker, i fall något sådant skulle dyka upp. Han tvivlade på att hon skulle fara till anfall efter att ha räddat hans skinn men man visste ju aldrig. Han tog därför ett steg mot henne så de befann sig nos mot nos igen mest för att visa att han inte fruktade henne. Han hade redan listat ut att hon kunde magi men hade hon lyckats bryta en förbannelse? Det var något han inte hade tänkt sig att hon skulle lyckas göra trots allt. Så enligt henne så hade forna asar satt förbannelsen på hennes vän? Gjorde att han varit fast i denna ‘eviga skymning’? Vad skulle ske nu då när han var befriad? Så många frågor som han garanterat inte var någon som hade rätten att få svaren till eller?

“Så varför förbannade de honom?” Undrade han där han såg ner i hennes blick åter igen med den bekväma kylan som svepte runt omkring dem. Han var som sagt rätt simpel och kanske mer nyfiken över detta än vad han egentligen ville vara.

Runar hörde det hon sa och utan ett direkt tvekande så sa han bara kort med sin buttra stämma; “Människor är långt från ensamma där.” Vilket faktiskt talade lite om att den där Runar faktiskt kanske använde hjärnan mer än vad man först kunde tro. Visst var han inget geni men lite verkade dock finnas i skallen på honom även om det sällan visades då han vanligtvis inte direkt pratade så mycket. Hans sätt att komunicera var ju mest med kroppsspråk och kanske en grymtning eller två. Fim hade nog redan fått ur honom mer ord än vad han yttrat på ett helt års tid. De försvann runt krönet och Runars blick synade landskapet som verkade tillhöra ruiner med all garnyr på det.

Han följde Fim genom det sargade landskapet upp mot den stora öppningen i bergsväggen, hans blick föll på det ena och det andra under färden upp. Mötte snart Fims blick där hon vandrade uppåt och han följde efter; som sagt så hade han inte mycket bättre för sig oavsett men han måste erkänna att han fann sig nyfiken över det hela. Både Fim, omgivningen och denna vännen som Fim hade nämnt. Hur kunde det gå från att han kämpade för livet letandes efter sina syskon till att han blev nyfiken på något helt annat? Det var inte direkt tradionellt när det kom till Runar.. Det var något med detta som han faktiskt var nyfiken på.. mer än att Fim försökte få honom att tro att hans gudar inte var äkta det ville säga.

Runar hade greppat sitt svärd så snart han bevittnat rörelserna vid portens öppning samtidigt som Fim ilsket fräste till och började springa mot de tjattrande varelserna. Han kände igen det där tjattrandet vilket fick hans ögon att smalna då vättar inte direkt var något man brukade hålla varmt i hjärtat. Ylandes skingrade sig vättarna där Fim ilsket försökte få tag i dem men då de var vättar så försvann de kvickt in utom räckhåll för henne vilket lämnade dem ensamma med Fims ilskna blick som mötte hans. Hon hade inte behövt berätta att det var just vättar då Runar hade stött på dem förr men de verkade båda vara lika inställda på hur jobbiga vättar faktiskt var. Han var tyst men inte allt för lång tid innan han yttrade sina ord lite eftertänksamt. “Kanske vore det bra att sätta upp ett par fällor för dem? .. vet inte vad du ska göra av dem nr de väl är fångade men då skulle i alla fall.. ja.. fånga dem.”

Det var inte vant av honom att ge råd och det kändes konstigt men ändå gjorde han det. Hon verkade ju inte vara mycket för att döda saker vilket var tydligt över hennes missnöje över att han dödat packledaren för sin egna överlevnad men kanske var det annat när det kom till vättar? Han hade tagit sig upp till henne och under färden hade han släppt sitt svärds skaft och stannade upp vid henne med blicken som fästes på springorna där vättarna flytt in igenom innan han sökte upp hennes ögon igen. “Men du kanske inte är mycket för fällor..”

Jo vättar var ju inte direkt intelligenta varelser så att fånga dem skulle säkerligen inte vara för svårt såvida man hade något användbart i närheten som typ en klippa eller ett djupt hål. Var inte för svårt att få dem att falla till döds med hjälp av något bete som var oemotstångligt för dessa pestar eller hur? Men han sa inte mer om saken, han hade ju sagt sitt sen var det upp till henne om hon skulle göra något åt saken eller inte. Han behvde inte övertala henne; det var hennes val. Han synade henne istället där hon stod med händerna mot höfterna med sin blick som kastades lte lätt omkring dem för att se till att inget annat befann sig runt dem, han hade ju ingen aning vad för moster som fanns i detta skymmningsrike.

Vid hennes ord och beröring så mötte han hennes blick igen utan att veta vad och om han skulle svara på hennes spinnande ord för ja, vad skulle man egentligen svara? Hon vände sig snart om för att gå in i mörkret vilket var något som han visste att han skulle få problem med, han var människa och där i tillhörde det att han såg som en människa med men efter att ha sett efter Fim en sekund eller två så började han följa efter henne in i mörkret. Vad som fanns där inne kunde han inte veta men det återstod väll att se. Den första biten var inte direkt jobbig för honom då skymningen lyste upp från bergsöppningen men snart vart det betydligt svårare helt klart. Snart hade han fått övergå till att ta försiktiga steg för att se till så han inte skulle snubbla över något eler falla ner i ett hål någonstans. Han visste ju inte vad som fanns i denna salen.

Fim yttrade vad han antod var ett annat språk, kanske kallade hon på sin vän? Oavsett så verkade det inte som om att något hände där tytnaden la sig runt dem där de försvunnit in i mörkret. Han rörde sig framåt långsamt men säkert och hade ingen aning om vart Fim nu var då han inte kunde se henne, allt han såg var mörker såvida han inte vände sig om tillbaka mot utgången. Vad var poängen med detta? Och hur skulle han se något alls var ju en annan viktig fråga..

Runar såg ingenting, verkligen ingenting vilket gjorde att det var bra att Fim sträckt ut handen för att stoppa hans framfart för annars hade han brakat rakt in i henne. Istället stannade han upp där handen talat om för honom att göra just det och det var väll tur att mörkret inte skrämde honom för annars hade han legat illa till just nu. Han vred sig om så han kunde fästa ögonen bort mot det lilla skymningsljuset, mest för att ha något synligt att fokusera på istället för kolmörkret omkring honom från alla andra riktningar. Han stod dock lydigt stilla på sin plats utöver det och hade ingen aning om vad Fim höll på med men snart så fick han veta det då den flackande elden började lysa upp omgivningen. Det plötsliga ljuset fick honom att blinka till för att kunna fokusera blicken innan den sökte sig mot Nim innan den vandrade vidare för att undersöka omgivningen. Vad var det här?

Allt verkade ha skapats för någon betydligt större än en människa vilket var tydligt i den stora salen. Hans blick föll på de enorma, rostiga svärden på väggen med en förvånande tanke att inte ens han skulle kunna lyfta ett av dem till ett effektivt hugg i alla fall.. Nej det skulle vara omöjligt. Han fann sig nyfiken på det hela vilket kanske var varför han tog till orda igen lite eftertänksamt. “Vart är vi?” Undrade han medan han började gå fram mot väggen för att få en bättre blick på de åldrade bladen som hängde där. Vad var det som kunde lyfta ett sådant vapen?

Runar synade svärden ett tag innan blicken föll på Fim som suckade nöjt och sträckte på sin innan hon satte sig ner på ett av de stora trappstegen. Han lyssnade till hennes ord och kunde inte komma ihåg att han någonsin hört något om bergafursten men något lät ändå bekant, han kunde inte sätta fingret på varför dock.. Kanske var det något han hört om som barn? Han kände tröttheten i kroppen efter allt som skett vilket fick honom att vandra bort till trappsteget för att sätta sig ner brevid Fim med en tröttare suck än den nöjda som lämnat henne. Jo man kände sig ju inte helt på topp efter skador och döende kämpanden tidigare under dagen.

Han lutade sig bakåt brevid henne med armbågarna mot det höga trappsteget bakom dem medan han försökte minnas vart han hört om Bergafursten. Han vred blicken mot Fim som verkade ha en ömmande axel och han visste inte vad som fick honom att göra det han gjorde men han fann sig räta på sig igen och glida närmre Fim innan han la sina nedsmutsade händer mot axeln som hon verkade ha problem med för att massera ut knölen som befann sig där. Medan han masserade ut knölen så sa han ärligt; “Jag vet att jag hört om Bergafursten någon gång men jag tror jag var för ung för att minnas vad det handlade om..” Sa han och masserade tills knölen var borta innan han lutade sig tillbaka igen med en trött suck. Det stod klart att han visste hur man masserade ut ömma punkter; trots allt var det ofta återkommande i hans familj att få ömma punkter då de inte direkt levde ett fredligt liv så det satt i honom att lösa problemen. Sedan hade hon ju räddat hans liv med vilket fick honom att i alla fall bry sig aningen.