Runar var som sagt inte helt nöjd med att Fim påstod att asarna hade fel och att gudarna var påhittade men det var inte värt att bli arg på det just nu, även om hon attackerade hans folk åter igen. Jo kanske var det inte en attack men för någon som Runar så kunde ju logiken ses som det i alla fall. Han var ju född och uppväxt med sin tro och det var ju inte något som lätt skrubbades bort bara sådär men han var villig att lyssna på vad hon sa i alla fall även om det inte alltid skulle passa hans egna åsikter.

Hon lutade sig bakåt bredvid honom men han hade inget emot det även om hon satt nära; det gjorde honom inget alls. Han hade aldrig förstått hur folk kunde vara så pass ‘skygga’, visst var man väl försiktig med nytt folk till en början men sedan fanns det ingen anledning. Sedan så befann han sig ju ofta i sina egna sorters krig där det löd att ‘döda först, tänk senare’ till största delen så han aldrig direkt behövde oroa sig heller. Han lyssnade till hennes ord och hummade till lite tankspritt. Han hade alltid fått höra att asarnas gudar var uråldriga men aldrig tänkt på att fråga exakt hur gammalt det var egentligen.. Var dessa äldre än hans gudar? Möjligtvis men vem visste egentligen? Inte han i alla fall, det var en sak som var säker. Kanske var det en ny vändning men han frågade oavsett då han aldrig tänkt på det förr, enligt honom fanns ju bara hans egna gudar. “Hur många gudar finns det egentligen?”

Det var egentligen skumt att veta att det fanns fler gudar än hans egna men betydde inte det att hans gudar var just det? Gudar? Om det fanns så många så spelade det väl egentligen vilka det var man följde? Verkade ju alltid som om man skulle gå emot gudar oavsett vilka man trodde på vilket med all säkerhet skulle skapa osämja. Han gav därför ifrån sig en lätt suck och slöt sina ögon kort innan han öppnade dem igen med blicken fäst ut mot salen framför dem. “Spelar det då verkligen någon roll vilka man följer?” Kunde han inte låta bli att undra medan han vände huvudet för att syna Fim brevid sig, jo det verkade ju som att man förlorade oavsett eller hur? Han förvånade sig själv över att ens tänka på detta då det inte direkt var något som brukade ske, han hade växt upp med att läshuvuden och tänkare var svaga trots allt. Betydde det att han nu gått och blivit svag? Nej det fick ju inte ske?

Sedan sa han plötsligt lite trött på ett sätt som talade om att det var något som gått i tankarna på honom ett tag. “Livet är utmattande, eller hur?” Nej han var inte dödslängtande, han skulle uppfylla sitt uppdrag i livet men det gjorde ju inte saken osann. Livet var jobbigt och ju mer man tänkte så vart det jobbigare vilket var varför han gärna undvek tankar men var det egentligen hållbart i längden? Vad hände med honom ens!? Han synade Fim brevid sig en stund.. fascinerande.

Ingen skulle hjälpa? Han hade ju lärt sig hur gudarna gav styrkan till de krigarna på talanrien och hur han skulle bli evigt belönad i efterlivet om han levde ett starkt liv så vad menade hon med att ingen skulle hjälpa? Han var ju stark och bra på att strida, så det var väl klart att gudarna gav honom den styrkan? Eller? Vem var han eller hon för den delen att säga emot gudarna? Men det fanns en viss känsla inom honom där tvekandet hade uppstått över det han hade fått höra utav Fim, tvekan på sina gudar för första gången i hans liv.. Vilket inte var bra.. Hur skulle han få betala för det om det listade ut det? Eller brydde de sig inte som Fim påpekade? Han satt tack vare detta lite buttert tyst ett tag med blicken utzoomad där han inte direkt såg något, eller i alla fall inte tänkte på om han såg något.

Det var inte förens Fim skuffade sig närmre honom som blicken fokuserade igen och han kastade en blick mot henne lite förbryllat till och börja med. Vid hennes beröring av hans bröstkorg så vändes blicken kort ner på hennes hand innan han mötte hennes blick då han började lista ut vad hon nu planerade med sitt beteende. Ingen tanke som direkt slagit honom själv med tanke på allt som hänt denna dagen men nu?

Det var inte ofta han fann sig i situationer som denna, inte för att han inte uppskattade det utan mer för att han inte direkt haft tiden för det. Han befann sig ju non stopp med sina syskon och deras samlade tänk var ju att överleva och föra ära till familjens namn. Han placerade sin hand över hennes men flyttade den inte från sig. Lät den vara kvar mot sin egna bröstkorg. “.. Jo, det må hända..” Sa han lite fundersamt, väl medveten om att det gått ett bra tag sedan livet var minde jobbigt och målinriktat. Han höjde den andra handen för att dra undan en lös slinga från hennes hår ur hennes ansike, utan sin vanligt våldsammare natur då allt hade en tid och en plats. Det var rätt skamligt kanske att han aldrig riktigt tog sig tid till att göra det han ville, mest bara det han blev tillsagd att göra.

Inte var det något som han hade föreställt sig skulle hända honom en dag som denna men det var inte heller något han hade någonting emot. Vid hennes spinnande röst där hon kommit honom närmare så såg han in i hennes djurlika blick, kände klorna mot hans hy i ett varnande som egentligen inte ens behövdes från henne. Han hade höjt sin fria hand som inte hade en kvinna mot sig för att försiktigt men bestämt greppa om hennes nacke och utan vidare eftertänksamhet så hade han dragit in henne i en kyss. Det fanns ingen skygghet från honom vilket talade om att han faktiskt inte var en man som hymlade med vad han ville. Inga tankar på att ‘tänk om’ utan om hon inte skulle vilja det han trodde att hon ville så skulle det visa sig oavsett. Han må aldrig tänka på sådanna här ting i första hand då huvudet vanligtvis var i stridstänket men det var välkomnat oavsett.

Hennes vaga hot hade inte varit något han tänkt mycket på, trots allt så skulle han redan varit död om hon velat ha honom död. Han hade inte blivit hjälpt om hon velat ha honom död så ‘hotet’ gled bara förbi honom. Så utan en tanke på det så drog han henne upp i sitt knä med den nu fria armen som placerades på hennes höft. Det var skönt att för en gångs skull släppa alla tankar på överlevnad, släppa den där inre stressen och bara för en gångs skulle göra det han ville.