Ännu sittandes på sin rumpa omringad av ormbuskar tittade Baura med något ofokuserad blick upp på den främmande kvinnan som uppenbarat sig framför henne, lika tyst som vildsvinet gjort. Hon noterade halvt att kvinnan troligen var några år äldre än henne själv, samt att hon bar en gröna cirkelsköld på ryggen och spjutet i ena handen undgick henne inte heller. En krigare? Fast som kvinnan var kläd kändes det lite.. udda? Kanske spejare? För vem och varför? Baura kände hur hon långsamt återfick en allt klarare syn och hur yrsel efter fallet började lägga sig.

Tankarna snurrade i det redan värkande huvudet på henne och hon harklade sig för att försöka samla sig. Hon hade uppfattat det komiska i Hillevis fråga och när kvinnan log och så avslappnat höll spjutet tolkade Baura det som att hon inte var något hot mot henne själv – förhoppningsvis i alla fall, inte för stunden kanske.

Trots att Hillevi log fanns där något sorgset och hårt i hennes gröna ögon, och ihop med spjutet och kvinnans utstyrsel skrattade Baura lite nervöst för att sedan kvida till och lägga händerna om det skadade vänster benet.

“Heh… jag är mer van att handskas med döda svin, än levande.” Berättade hon nästan ursäktande. Döda djur i allmänhet var hon van att hantera, inte levande, när hon tog deras skinn och förvandlade dem till kläder, skydd eller användbara saker i vardagen.

“Jag… lärde mig hur man lurar fiskar och flår villebråd, men avråddes aldrig att brottas med vildsvin… haha… aj!”

Baura bet ihop, slet av sig de grova läderhandskarna hon haft för att plocka brännässlorna, och kramade hårt om vaden med händerna, insåg att hon måste förbinda vaden och började med en hand försöka slita av sig en mörkröd sjal hon hade om halsen. Själv var hon klädd i varma något pösiga yllebyxor, en tunika i linne med två grövre ylle ytterplagg över, allt i neutrala brun-gråa färger och en rejäl varm päls från en björn, svept om axlarna. Sjalen var av finare tyg och i något starkare färger. Hennes far hade bytt till sig den för några år sedan när han varit i Tinderstad för handel och en kär ägodel för Baura, men den var nu också enklast att vira om benet för att försöka få stopp på blodflödet.

Baura blickade förvånat upp när Hillevi slog undan hennes hand och hon ryckte till något när kvinnan körde ner spjutet i marken, vilket resulterade i ett till lågt kvidande från henne då rörelsen fick henne att även rycka till med benet. Nå, spjutet var inte riktat mot henne utan säkert begrav i skogsmarken och det verkade faktiskt som att hon skulle få hjälp av den främmande kvinnan, hon kunde bara tacka och gjorde därför det:

“Jag tackar dig…” Baura kom på att de inte presenterat sig för varandra, så hon visste ju inte vad kvinnan hette som nu erbjöd sig att hjälpa henne.

“Mitt namn är Baura, dotter till Garvald Medakinson. Min by ligger vid kusten en halv dagsresa här ifrån. Jag gav mig av själv för att samla in en del örter och ätbart då förrådet blivit magert där hemma… många munnar att mätta.”

Hon tystnade och log svagt samt nickade åt att Hillevi erbjöd sin läderrem istället för att hon skulle behöva offra sin sjal. Hon visste inte om Hillevi skulle känna igen hennes fars namn. Han hade en gång för flera år sedan varit en stor vikingakrigare, men levde för det mesta nu mera som en enkel fiskeman med sin familj i den lilla fiskeby söder om Tinderstad vid kusten. Få människor färdades så långt söder ut och fiskebyn var för det mesta skyddad från resten av landets krig och tvister jarlar emellan. Därmed var Baura inte så insatt i vad som hände mellan Audgisil Ulfhedna och Turin Hrafn, deras fejd påverkade inte mycket henne och hennes familj i den lilla fiskebyn där de levde fredsamt, i lugn och ro. Större delen av hennes liv hade även hennes far givit sig ut på havet för att hämta hem mat åt dem, än plundrings tåg och stulna byten. Krig var Baura något smått främmande och det enda hon egentligen visste om krig samt krigare var det hennes föräldrar berättat vid elden om kvällarna och långa vintrar.

“Ni har alltså erfarenhet av tidigare aggressiva vildsvin?” Frågade Baura försiktigt.

“Åh…” Baura lyssnade med stora öron och hade hon inte haft respekt för vildsvin innan så hade hon det definitivt nu. Hennes far hade varnat henne för att se upp för vildsvinen, att de inte var djur att leka med, men då hon var uppväxt i en fiskeby och inte i närheten av skog hade hon inte så stor erfarenhet av skogens vilda invånare – mer än dem som då och då kommit hem döda till byn eller i de städer hon emellanåt tagit arbete hos som lädergarvare.

“Oj… ja vart har inte min far varit haha! Han har historier att berätta om från de mest underliga platser och aah!” Hon bet ihop när Hillevi surrade läderremen hårt om hennes ben och försökte att inte tänka på smärtan.

“… men det var så länge sedan, troligen en halv livstid som du säger. Han har varit fiskare så länge jag kan minnas.” Fortsatte hon och följde Hillevi med blicken då den äldre kvinnan ställde sig upp och drog upp spjutet ur marken. Baura ville placera henne under titeln krigare, men var samtidigt inte helt säker för Hillevi verkade ha erfarenhet inom andra områden med, vilka visste hon ju inte men hon hade bara på känn att kvinnan upplevt mycket och hade stora kunskaper om saker Baura inte visste en lort fis om. Namnet Hans Drake sa henne ingenting så hon log bara tillbaka och tog tacksamt Hillevis utsträckta hand, grep sina läderhandskar och reste sig lite ovigt. Hon fick rätta till näverkorgen på ryggen och bara hoppas den inte gått sönder när hon ramlat omkull tidigare.

“Tack igen, Hillevi. Jag tar tacksamt emot er hjälp och har nog inget val än att följa med, annars vet jag inte vad det ska bli av mig. Jag kan nog utbyta någon tjänst som tack eller om ni kan undvara mat. Jag hade tänkt leta efter tallträd men det får nog vänta nu haha.”

Baura tog gladeligen emot stödet från Hillevi men var samtidigt lite rädd för att luta sig helt emot kvinnan, de var lika långa men efter en stund insåg Baura att Hillevi var mycket starkare än vad hon såg ut att vara. Hon var inte van att bli buren men hade inget val på grund av foten så hon lät sig generat bli buren av kvinnan de tillfällen då detta krävdes.

“Lite nya ansikten kan nog pigga upp i byn, alltid trevligt med extra händer också”, log hon och försökte föreställa sig vad hennes far skulle säga när hon kom hem med främlingar istället för föda. Hon funderade tyst för sig själv och undrade vad för sorts personer dessa soldater kunde vara. Hon kände till begreppet krigare, kämpar eller bärsärk, men ordet soldat var inte henne så bekant. Men kunde dessa soldater både jaga och bygga eller fiska lät de som händiga män och det behövdes nu efter vintern. Mycket i byn behövdes ses över och rustas upp in för kommande vinter.

“Åh hmm… jag beklagar? Vår by ligger så avsides att vi sällan berörs av det som sker i omvärlden förutom när vi reser till städer som Tinderstad eller Frostheim för handel.”

Baura såg lite urskuldande på Hillevi och fortsatte snabb: “Så det kanske kan vara lite skönt för dina… soldater? Att få vila i min by? Jag tror det säkert kan uppskattas av båda sidor. Kanske vi kan ordna någon större jakt tillsammans!”

Hon log stort vid tanken, det skulle liva upp hela byn och se till att de hade gott om mat framöver både över sommaren och kanske till hösten. Det var länge sen de kunnat fylla alla båtarna och ge sig ut på havet för att jaga säl eller valar. Extra händer skulle vara välkomna – så länge Hillevis soldater var fredliga män som inte ställde till med bråk.

Baura lyssnade likt ett barn som hörde en ny saga, hon hade tolkat det rätt: Hillevi var kunnig. Hon kunde till och med läsa! Baura själv hade knappt sett en bok i sitt liv, och hon kunde bara läsa runskrift men tecken som skrevs i böcker var henne lika främmande som att fisken skulle gå på land.

“Så.. inga lojalitets ringar mot någon jarl eller gåvor utan betalning? Man kan alltså som soldat strida för vem man vill själv? Vad kan denna betalning vara?”

Hon blev väldigt nyfiken, för detta var helt nytt för henne. Baura kände bara till hur krigare levde eller hirdmännen som tjänade en jarl eller herre frivillig eller pliktöverenskommet. Någon betalning eller lön fick man inte, men jarlen förväntades ge både mat och uppehälle samt vara frikostig och rikligt belöna sina män, till exempel om de varit på plundring så skulle hirdmännen få en god andel av bytet. Dessa soldater lät helt annorlunda, hur kunde man räkna med deras lojalitet?

Något överrumplad av ljudet från fåglar plötsligt och sedan den främmande kvinnan som liksom Hillevi bara dök upp från ingenstans ur växtligheten, fick Baura att tappa sin tankegång. Hade det inte varit för att Hillevi stöttade henne och att den andre kvinnan sedan hjälpte till, hade Baura nog fallit överraskat på ändan. Hon visste inte om hon borde hälsa på denna nya främling men hann inte då Hillevi på nytt tog till orda. Något olustig funderade Baura på om hon kanske naivt gick vargen rakt in i gapet utan att egentligen tänka sig för.

“Hillevis Kråkor?” Frågade hon undrande och kanske något nervöst? Hon log tveksamt tillbaka nu, sneglade på den andra kvinnan innan hon mötte Hillevis blick igen. Hon visste inte mycket om skogen, men om de var duktiga jägare och sa att där fanns mycket vilt, så fick hon tro Hillevi vid hennes ord. Hon hoppades även att Hillevi höll vad hon lovade om att soldaterna bara skulle hjälpa – och inte anfalla eller plundra byn. Kaldrländare var trots allt Kaldrländare, man höll sig till sin familj, by eller jarl. Lojalitet var viktig. Baura fick helt enkelt vänta och se vad dessa soldater var för några samt kråkor Hillevi nämnt.

“Ah, det låter vettigt och måste vara en trygghet för anhöriga.” Nickade Baura som faktiskt tyckte att det inte lät så dumt och hon kunde höra på Hillevis ton att hon var stolt över sina krigare och det hon åstadkommit. Hon lät som en ledare och dessutom som en bra sådan.

Yrkessoldat hmm, det fanns alltså olika klasser eller titlar inom soldater, liksom olika rang inom krigare? Barua kunde bara föreställa sig att krigare eller folk som blivit bannlysta eller utkastade från sin familj eller samhälle, kunde ta detta yrke som soldat och sälja sin lojalitet till högst bjudande. Men vem var hon att döma? Oavsett vad man gjort för att ta sig ett sådant liv, så gjorde människan vad denne kunde för att överleva. Samtidigt fanns det kanske en charm i att inte behöva stanna eller vara bunden till en och samma plats för alltid, så som en krigare i en hird skulle vara, alltid bunden till den jarl han svurit sin trohet till.

Baura blinkade något överraskat när solljuset blev kraftigare och de kom ut i gläntan. Hon hade varit så fokuserad på det Hillevi berättade att hon knappt märkt att träden blivit glesare och till slut öppnade sig för gläntan och lägret. Hon svepte med blicken över platsen både nyfiket men också något vaksam, ännu smått osäker på att hon var det skadade lammet som vargen släpat med sig hem till lyan.  Hon försökte att inte stirra allt för öppet på alla nya smutsiga individer, dessa soldater som Hillevi kalla dem – eller kråkor. Hon hade ingen rätt att döma dem för hur de såg ut eller luktade, att leva i skogen och fly från krig var inte lätt det förstod hon. Men hon försökte ändå för sig själv att räkna in hur många soldat-kråkor där var och kom fram till att de inte skulle kunna ut numrera invånarna i hennes by, nej soldat-kråkorna var färre i antal. Eller? Hennes fiskeby bestod främst av familjer som var fiskare eller hantverkare, inte erfarna krigare. Något besvärad undrade hon hur en strid mellan Hillevis soldater och hennes byinvånare skulle te sig. Hon valde att lägga tanken åt sidan och uppskattande le tacksamt åt Hillevi.

“Nå, antal är ibland inte det som räknas, har min far berättat. Slughet och list kan man ibland komma långt med, brukar min farbror säga”.

Baura hjälpte till så gott hon kunde med att få av sig sina benlindor och dra upp de varma yllebyxorna för att blotta den skadade vaden. Hon grimaserade när hon såg att vildsvinets beten skärt upp en lång reva i hennes kött från insidanav vaden upp en bit mot knävecket. Hon var tacksam att högra benet var oskadd, endast benlindorna var något tilltufsade.

“Aj…” mumlade hon igen och försökte att inte verka allt för berörd. Hon var van att flå döda djur, van vid blod och djurkött och att sy ihop läder, men det var ju en helt annan sak att se sitt eget kött och blod inifrån och veta att det var en själv som skulle bli ihop plåstrad.

“Vad… vad brukar ni… kråkor göra annorlunda?” Frågade hon med något ostadig röst, försökte hålla igång ett samtal med Hillevi för att ha något att koncentrera sig på medan den äldre kvinnan tog hand om hennes skador. Baura hade ingen aning om vad Hrafns styrkor var kapabla till, men antog att mycket av det hennes far nämnt om plundringståg samt krig föll in under vad krigare brukade göra i just krig… Hon vände sina bruna ögon, men med ett stänk av blått i det vänstra, mot lägret igen, något nyfiken på om där bara var kvinnliga soldater eller också manliga? Var de kanske någon form av mindre grupp av sköldmöer?

“Åh…” kom det spänt från Baura medan hon tog in det Hillevi berättade. Hon svepte med blicken över soldaterna, men hade svårt att se dem som jordbrukare eller byggare i det skick som de var klädda nu. Jägare lätt mer passande men samtidigt som de betedde sig så verkade de väldigt koncentrerade och praktiska precis som jordbrukare eller byggkonstruktörer brukade vara.

“Oh!” Baura hoppade till när Hillevi knöt åt förbandet och det högg till i såret, samt när kvinnan klappade henne på benet. Hon log tacksamt ändå upp mot den äldre kvinnan och skrattade lätt generat. “Tack igen, Hillevi.” Hon undrade vad det varit för gul smörja kvinnan kletat på, men antog att det var någon sorts medicin och litade på att det bara var till för att göra henne gott.

Baura följde soldaterna med blicken som begav sig ut i skogen, misstänkte att de skulle ordna fram vilt åt dem inför deras ankomst till byn. Det skulle uppskattas stort, då alla byborna vid det här laget tröttnat på torkad fisk. Hon funderade en halv sekund över var de skulle husera alla soldaterna men drogs tillbaka till verkligheten när Hillevi frågade henne om byns namn.

Hon mötte kvinnans gröna ögon där hon hukat sig och satt nu i ögonhöjd med henne igen, hon visste inte varför men Baura kände sig inte längre som ett sårat lamm bredvid en varg när Hillevi log så avslappnat mot henne och vänligt. Hon fick en hastig blick av sen avlidne moder för sitt inre syn och svalde en klump i halsen.

“Hvalvíksta kallar vi vår by, många valar simmar förbi vår vik”, berättade hon lite hest och försökte svälja klumpen i halsen som alltid dök upp när hon tänkte på sin mor. Hon harklade sig och försökte sträcka på sig, krängde av sig näverkorgen hon haft på ryggen, för att låta axlarna vila. Hon hade helt glömt av den för att hon varit så fokuserad på att ta in allt som hände i lägret.

“Ibland en och en annan säl, men de har lärt sig att inte vila på bergen runt om vattnet i närheten av viken, för då hamnar de i våra magar.” Hon log lite skevt åt sitt löjliga ordval, men så var det.

“Vi har aldrig haft besök av någon kung i byn… har ni träffat en kung, Hillevi?” Frågade Baura sedan försiktigt. Hon hade lyssnat noga när Hillevi berättat att de banade väg för kungen, men vilken kung? Hon hade bara ett vagt minne om vem som satt på tronen nu, det var ett tag sedan hon och familjen besökt ett ting. Kanske var dags att säga till henens far att de borde besöka det kommande sommartinget.

Baura drog efter andan lite överrumplat, något ovan ännu av att bli buren och dessutom av en kvinnan som inte var mycket större än henne själv, men hon beundrade hur stark Hillevi var. Ändock var det något genant att behöva bli buren, oavsett om hon var skadad eller inte. Något förläget log hon och nickade åt Hillevi, undrade om det emellertid inte hade varit enklare för kvinnan att bära henne på ryggen istället för att använda båda armarna? Hon drog undan sitt bångstyriga bruna hår som börjat leta sig ut ur den fläta hon haft, så att det inte skulle besvära Hillevi nu då de var så nära varandra igen.

“Som ni vill, jag är nog inte till mycket hjälp mer än som er vägvisare. Ursäkta besväret att ni måste släppa på mig…” svarade hon urskuldande och lade en arm om Hillevis axlar för att på något vis hjälpa till med sin tyngd. Baura funderade kort på om det kanske skulle bli enklare om de gjorde en bår åt henne utav två unga träd och någon päls eller plagg emellan, kanske när de kommit ut ur skogen kunde hon föreslå detta, så skulle ingen behöva bära hela hennes tyngd utan istället dra henne efter sig. Hon hade svårt för att veta exakt vart de var även nu, men så fort de kom ut ur skogen och hon förhoppningsvis kunde skymta kusten eller havet skulle hon veta vart hon skulle gå. Vissa landmärken fanns för att hitta till byn.

“Hm… jag vet inte om jag skulle påstå att jag och byn tjänar kung Ulfhedna. Hvalviksta  är nog rätt neutralt ännu mot vem som styr, så länge byteshandel går bra för oss. Jag kan tänka mig att min far stöttar Ulfhednas beslut att sluta plundra andra byar och städer i vårt land, för allas överlevnad, samt att vi drar fördel av de förbättrade relationerna söderut via handel. Men jag vet att ibland är en plundring det bästa sättet för att få nya rikedomar och stiga i rang samt uppleva nya platser.”

Baura tystnade kort och tänkte efter. Hon hade gärna sett länderna söder ut bortom havet. När Hillevi dessutom var öppen så kände hon att hon också kunde vara det, lika bra att de var ärliga mot varandra från början.

“Vad önskar denne Hrafn att göra för folket om han var kung? Vill han ordna med fler plundringar eller vad är han ute efter? Att vara kung är nog inte så lätt bland alla jarlar, om jag har förstått rätt av det lilla jag hört…”

Baura visste inte vad hon skulle svara på det Hillevi nämnde om att kriget var för deras skull, när kriget som sagt knappt påverkade dem just nu över huvudtaget. Kanske till och med byn skulle bli indragen i kriget på grund av dessa soldater som hon nu fick med sig hem. Men oavsett vem som var kung så fortsatte byborna att leva sina liv, det kändes så avlägset vad som hände borta i Frosthiem eller längre norrut i landet, dit de bara färdades under sommaren någon enstaka gång. självklart var de ju dock tvungna att erkänna någon kung, tillsvidare. De lydde inte heller just nu under någon bestämd jarl då där inte fanns så mycket befolkning i deras område. Hennes far var väl det närmsta en jarl man kunde komma i byn, även om han aldrig skulle erkänna sig som en var det honom de flesta bybor i Hvalviksta vände sig till om någon ordtvist eller konflikt uppstod.

Baura skrattade lätt ihop med Hillevi åt att en hel säl i magen nog skulle vara svår att svälja om de inte var som ormar.
“Mm det låter inte så dumt med älggryta, det var länge sedan”, instämde hon meden kort nickning vilket gjorde henne påmind om att hon inte ätit nu på flera timmar och magen kurrade svagt.

Baura beundrade hur tysta och lätt soldaterna tog sig fram runt om dem i skogsmiljön, och hur fort de fått ihop sitt läger och sedan lyckades komma ikapp. Hade någon av byborna varit hälften så snabba hade mycket blivit gjort i byn på kortare tid, men  det var en sak att leva på en och samma plats permanent och en helt annan att överleva i det vilda under krig. Baura undrade om det var så här det var att leva i en flock, så som vargar eller andra flockdjur gjorde. Hon betraktade Hillevis kråkor lite som en flock, alla verkade ha sin uppgift och veta vad de skulle göra, lydde under någon form av rang? De verkade vara uppmärksamma på omgivningen och samtidigt ha koll på varandra. Baura skulle inte vilja möta soldaterna ensam en natt eller råka bli ovän med dem – hellre behålla dem som goda bekantskaper eller vänner.

Baura var inte säker på vad hon skulle svara Hillevi – hon kände inte till så mycket mer än sitt liv i byn och runt om den och de få resor hon gjort till Frostheim eller Tinderstad. Hon kunde inte svara på om deras liv eller kultur blivit sämre eller bättre då hon inte levt ett så långt liv. Hon följde sin by och de traditioner hon växt upp och uppfostrats med. Hon tillbad gudarna och ansåg att endast de hade svar på vad som var rätt eller fel. Så kanske det inte var rätt av kung Ulfhedna att vända sitt ansikte bort från deras traditioner av plundring och heder. Samtidigt ville väl ingen egentligen ha krig, utan bara överleva dagen? Få se sin familj glada, mätta med tak över huvudet. Men dessa soldater och Hillevi kanske hade förlorat sina familjer, sina hus och det lilla de ägde. Då hade de enligt blodsheder rätt till hämnd och hedra sina döda. Endast allfadern och dödsgudinnorna visste.

“Jag förstår att det är viktigt för er, Hillevi. Som ni sa innan, drivkraften kan vara något av det viktigaste för en persons levnad. Låt oss offra till Skade för god jaktlycka. Till Frej för vänskap och fred samt till Mimer och allfadern för visdom ikväll! Jag får väl även be Frej om förlåtelse samt tacka honom för att hans vildsvin sprang omkull mig… haha, jag hoppas att ni kommer nå era mål och finna den frid och ära ni söker.”

Baura kramade lätt Hillevis axel där hon hade armen om kvinnas axlar. Hon små log och såg sig sedan om i skogen och höll på att spritta till när hon upptäckte att de kommit till en del av skogen där mycket tall träd växte.

“Åh Hillevi, stanna!” Utropade hon utan att tänka sig för och sprattlade klumpigt med benen för att få bli nersläppt.

“Här finns gott om unga tallar, jag måste få samla in några! Jag fick inte med mig vildsvinet hem men tallen och brännässlorna kan jag åtminstone komma hem med utan att familjen blir allt för besvikna. Kan ni hjälpa mig? Vem har min näverkorg?”

Hon såg sig om efter sodlaten som tagit hennes korg, sedan hoppfullt på den äldre kvinnan och glömde helt att hon hade ett skadat ben som hon inte borde gå på.