- This topic has 36 replies, 2 voices, and was last updated 4 år, 1 månad sedan by Shaperinn.
-
Baura Fauralindottir gäspade stort och rättade på ryggen där hon satt på knä i undervegetationen. Hon sträckte på sig och såg sig sedan halv uppmärksamt omkring, märkte på solljuset som kom ner mellan trädtopparna att gryningen börjat gå över till morgon. Hon hade suttit där en stund nu och samlat in brännässlor, som hon senare tänkt använda till både soppa, brödbakning samt torka en del blad för att kunna göra te och pulver av. Hon hade ett par kraftiga läderhandskar på sig som nådde upp till armbågarna för att slippa få de svidande brännåkommorna växten i vanlig fall orsakade om man inte såg sig för.
Hon hade stigit upp tidigt och begett sig in i skogen för att försöka dra nytta av solljuset så länge som möjligt, nu då solen äntligen kom tidigare under dygnet och stannade längre under kvällarna, världen var inte längre instängd i vinterns mörka slöja. Våren var sedan några dagar tillbaka kommen och det märktes inte bara på dygnet utan även på alla små nyvakna gröna knoppar samt hur skogen långsamt runt om henne börjat vakna till. Inte bara fågelkvitter hördes runt om i träden, även ett och ett annat bröl eller tjut från något djur. Flera vinterdjur som varit i ide hade börjat vakna. Hon hade sett en del spår där jorden var fuktig och lerig samt en del spillning, under sin färd in bland träden.
Baura knödde ner några sista nässelstjälkar i en mjuk läder påse som hon sedan slängde i en flätad näverkorg som hon sen hivade upp på ryggen och reste sig upp. Benen var stela efter att hon suttit så länge på knä så lite ovig staplade hon fram i jakt på nästa växt vars rötter, bark och barr var användbart: tallen. Skogen runt om henne var en salig blandning av både lövträd och barrträd, men inte riktigt de träd hon sökte fanns där. Hon blickade sig omkring i jakt på väldigt unga träd, och var inte värst observant över vart hon satte fötterna, då blicken sökte högre upp men hon gick i lugn och stillsam takt och förde inte värst mycket ljud ifrån sig. Hon kände vagt av att den plana skogsmarken började slutta nedåt och bli brantare, och fortsatte i hopp om att finna en del av skogen där enbart tallen växte.
Ljudet av prasslande grenar och något – troligen ett djur – som rörde sig fram genom vegetationen i närheten fick den unga kvinnan att stanna och mer vaket se sig om. Djuret i fråga måste ha hört henne med för denne verkade också ha stannat för att lyssna. Hon kunde inte se något mellan träden och buskarna, så det måste varit något mindre djur. Kanske en räv. Hon hoppades att hon slapp möta en älgtjur…
Baura skulle just till att fortsätta när ett varningsläte skriande skar genom skogen precis intill henne och sedan hördes mer prassel och knäck från grenar som bröts när flera individer skyndsamt rörde sig där ifrån. Hon tyckte sig skymta den sträva borsten från några vildsvin försvinna uppåt åt det håll honom kommit ifrån och hon skulle just till att andas ut och fortsätta neråt – i motsatsriktning – när något våldsamt slog omkull henne och med ett förvånat utrop slungades hon omkull och sen svartnade det för ögonen för henne…
När Baura åter fick medvetandet låg hon på sidan med sitt fräkniga ansiktet tryckt mot den kalla fuktiga skogsmarken. Om hon känt sig stel innan av att sitta knäböjd var det inget jämfört med nu, då hon halvlåg på sin näverkorg – den stack henne surt i sidan, och det kändes som att tio älgar trampat gryningsdansen över henne. Lite avtrubbat reste hon överkroppen upp med hjälp av armarna, för att i nästa stund flämta till när en stark smärta sköt upp genom hennes vänstra ben. Med det bruna håret fullt av kvistar, barr och annat skogsmaterial blickade den unga kvinnan ner mot sina ben och upptäckte en stor reva i sina byxor samt blod som ymnigt rann långsamt ner över vänstra vaden och fläckade ylletyget. Långsamt kom skymten av vildsvinen tillbaka till hennes minne och hon gissade på att något utav djuren som befunnit sig en bit ifrån flocken och på andra sidan av henne, sprungit omkull henne i sin flykt att hinna med resten av flocken, eller kanske för att skydda flocken. Hursom hade hon fallit likt en död på ett slagfält men klarat sig betydligt bättre. Huvudet värkte svagt också men tack och lov hade hon inte slagit i någon sten, troligen bara någon gammal hård rot. Testande vred hon på foten i förhoppning om att såret inte var så djupt eller farligt efter vildsvinets beten, men hon kved hög till och insåg att hon troligen skulle få halta halv krypa hem…
-
Hillevi hade ingen ärlig anledning att vara i vargskogen, men då hade inte heller mycket av vad hon gjort senaste året varit vidare ärligt. Den nyligen gjorda krigsmakaren hade ofta nyligen använt sig av skogsmarker för att försvinna från soldater trogna Ulfhedna och för att ligga på lur, men ibland så vandrade hon dessa marker av ingen större anledning än att tystnaden och sällskapet av hennes egna tankar var allt hon ville ha.
Klädd i läder, päls och blandade tyger var Hillevi en blandning av skogsfärger för att smälta in, och hon luktade inte mycket annorlunda från skog heller, mycket på grund av att mossa, jord och smuts dekorerade hennes utstyrsel och till en viss utsträckning hennes korta hår, ljusröda hår.
Hon hade sin gröna cirkelsköld på ryggen och bar spjut redo i hand, just för att hon precis hade siktat ett argsint vildsvin rusa förbi inte långt ifrån henne. Vildsvinet oroade henne inte, men antingen flydde den från någonting eller jagade någon, men då hon inte hade sett någonting annat rusa innan vildsvinet gissade hon på det första. Med spjut redo rörde hon sig i riktningen den hade kommit från, hennes hållning låg och hennes steg så tysta som de kunde bli.
En kvinna. Hillevi reste sig upp bland buskarna och tittade mot kvinnan Baura som precis hade kommit till medvetande igen och börjat resa på sig. Hon stod tyst och såg på när den här kvinnan kände efter hur illa skadan var, och det var först när Hillevi insåg att hon inte skulle kunna ta sig själv fram på ett skonsamt sätt som hon klev fram ur buskarna utan försök att vara tyst.
“Att stångas med ett vildsvin är sällan en bra idé, lär ni er inte detta här i söder?” Hillevi kommenterade situationen enkelt med en lugn röst och log lite smått när hon klev närmare, helt ut i det synliga med spjutet avslappnat med stumpen mot mark. Just nu stod hon bara still, rak i ryggen och log mot Baura.
-
Ännu sittandes på sin rumpa omringad av ormbuskar tittade Baura med något ofokuserad blick upp på den främmande kvinnan som uppenbarat sig framför henne, lika tyst som vildsvinet gjort. Hon noterade halvt att kvinnan troligen var några år äldre än henne själv, samt att hon bar en gröna cirkelsköld på ryggen och spjutet i ena handen undgick henne inte heller. En krigare? Fast som kvinnan var kläd kändes det lite.. udda? Kanske spejare? För vem och varför? Baura kände hur hon långsamt återfick en allt klarare syn och hur yrsel efter fallet började lägga sig.
Tankarna snurrade i det redan värkande huvudet på henne och hon harklade sig för att försöka samla sig. Hon hade uppfattat det komiska i Hillevis fråga och när kvinnan log och så avslappnat höll spjutet tolkade Baura det som att hon inte var något hot mot henne själv – förhoppningsvis i alla fall, inte för stunden kanske.
Trots att Hillevi log fanns där något sorgset och hårt i hennes gröna ögon, och ihop med spjutet och kvinnans utstyrsel skrattade Baura lite nervöst för att sedan kvida till och lägga händerna om det skadade vänster benet.
“Heh… jag är mer van att handskas med döda svin, än levande.” Berättade hon nästan ursäktande. Döda djur i allmänhet var hon van att hantera, inte levande, när hon tog deras skinn och förvandlade dem till kläder, skydd eller användbara saker i vardagen.
“Jag… lärde mig hur man lurar fiskar och flår villebråd, men avråddes aldrig att brottas med vildsvin… haha… aj!”
Baura bet ihop, slet av sig de grova läderhandskarna hon haft för att plocka brännässlorna, och kramade hårt om vaden med händerna, insåg att hon måste förbinda vaden och började med en hand försöka slita av sig en mörkröd sjal hon hade om halsen. Själv var hon klädd i varma något pösiga yllebyxor, en tunika i linne med två grövre ylle ytterplagg över, allt i neutrala brun-gråa färger och en rejäl varm päls från en björn, svept om axlarna. Sjalen var av finare tyg och i något starkare färger. Hennes far hade bytt till sig den för några år sedan när han varit i Tinderstad för handel och en kär ägodel för Baura, men den var nu också enklast att vira om benet för att försöka få stopp på blodflödet.
-
Hillevi log lätt när det verkade som att hennes skämt uppskattades, hon hade sällan en sådan lycka bland sina soldater. Visst skrattade de, men de gjorde det för att hon var Hillevi, inte för att de tyckte det var ett bra skämt. Den här kvinnan skrattade utan en aning om vem hon var, vilket var validerande. Även om hon likaväl kunde ha skrattat av respekt för en främling. Hillevi valde att tro det första. Hon klev närmare nu med avsikt att hjälp.
“Låt sjalen vara, den lär hjälpa endast minimalt.” Hon sträckte ut med stumpen av spjutet och sköt undan handen från kvinnans nacke, vände sedan på spjutet i handen och slog ner spetsen i marken så att spjutet stod av sig själv. Hon förde sedan sina händer till sin midja där hon hade en läderrem snurrat runt sig. Hon lossade på den och gick över till kvinnan.
“Tillåt mig hjälpa dig. Du är intressant nog inte den första jag sprungit in i som besegrats av ett vildsvin. Jag väljer däremot att tro att det är ett annat vildsvin, annars har vi fiender i dessa skogar vi inte tagit hänsyn till.” Hon hade sett över kvinnan, vad hon bar på, hur hon klätt sig, och av omgivningen att döma vad hon kan ha haft för sig. Det var ingen krigare, inte i denna stund åtminstone. Hon kunde inte vara säker vilken sida om konflikten hon stod på, men det spelade ingen roll. Hon var inget hot, verkade inte veta vem Hillevi var, och Hillevi hade ändå ingenting bättre för sig.
“Hur långt bort är din by?” Beroende på svaret skulle Hillevi antingen ta henne till lägret, eller hem till byn kvinnans. Såret behövde tittas närmare på. Om Baura tillät Hillevi så skulle nästa steg vara att strypa blodsflödet till såret genom att hårt knyta remmen om benet, följt av att hjälpa kvinnan upp.
-
Baura blickade förvånat upp när Hillevi slog undan hennes hand och hon ryckte till något när kvinnan körde ner spjutet i marken, vilket resulterade i ett till lågt kvidande från henne då rörelsen fick henne att även rycka till med benet. Nå, spjutet var inte riktat mot henne utan säkert begrav i skogsmarken och det verkade faktiskt som att hon skulle få hjälp av den främmande kvinnan, hon kunde bara tacka och gjorde därför det:
“Jag tackar dig…” Baura kom på att de inte presenterat sig för varandra, så hon visste ju inte vad kvinnan hette som nu erbjöd sig att hjälpa henne.
“Mitt namn är Baura, dotter till Garvald Medakinson. Min by ligger vid kusten en halv dagsresa här ifrån. Jag gav mig av själv för att samla in en del örter och ätbart då förrådet blivit magert där hemma… många munnar att mätta.”
Hon tystnade och log svagt samt nickade åt att Hillevi erbjöd sin läderrem istället för att hon skulle behöva offra sin sjal. Hon visste inte om Hillevi skulle känna igen hennes fars namn. Han hade en gång för flera år sedan varit en stor vikingakrigare, men levde för det mesta nu mera som en enkel fiskeman med sin familj i den lilla fiskeby söder om Tinderstad vid kusten. Få människor färdades så långt söder ut och fiskebyn var för det mesta skyddad från resten av landets krig och tvister jarlar emellan. Därmed var Baura inte så insatt i vad som hände mellan Audgisil Ulfhedna och Turin Hrafn, deras fejd påverkade inte mycket henne och hennes familj i den lilla fiskebyn där de levde fredsamt, i lugn och ro. Större delen av hennes liv hade även hennes far givit sig ut på havet för att hämta hem mat åt dem, än plundrings tåg och stulna byten. Krig var Baura något smått främmande och det enda hon egentligen visste om krig samt krigare var det hennes föräldrar berättat vid elden om kvällarna och långa vintrar.
“Ni har alltså erfarenhet av tidigare aggressiva vildsvin?” Frågade Baura försiktigt.
-
“Min erfarenhet av vildsvin är begränsad, åtminstone gällande deras aggression. Jag fick lära mig tidigt att de inte är att leka med, efter att en i min by miste livet till ett. Det var en av våra bästa krigare, så någonstans i Kaldrlands skogar vandrar ett mäktigt vildsvin.” Hon log för sig själv medan hon surrade läderremmen runt kvinnans ben hårt för att hindra blodsflödet. Det var långt ifrån första gången hon varit tvungen att stoppa blödningen på någon sårad, men det var sällan en främling och sällan ett resultat av ett argsint vildsvin. Det kändes skönt att vara lite villkorslöst hjälpsam.
När namnet på hennes far nämndes började Hillevis minne vandra, på jakt efter rätt anknytning. Det kändes väldigt fjärran, så det blev många trådar för henne att följa för att hitta rätt, men Turin hade inte valt henne till sin högra hand för att hon var en duktig krigare, utan för vad som vilade på hennes axlar. Ett sinne skarpare än många, ett sinne som skulle vinna kriget åt honom. En stor del av det var förmågan att minnas mycket av vad hon läst och hört. Hon hade en metod till det också, som hjälpte henne komma ihåg.
“Din fars namn känns bekant. Brukade han strida i norr för en halv livstid sedan?” Hon skulle behöva mer information, men det var inte så viktigt egentligen. Ett oanvänt minne kliade, och hon var säker på att hon skulle pussla ihop bitarna så småningom.
“Mitt namn är Hillevi, dotter till Hans Drake. Vårt läger är knappt timmen bort norrut med ditt dåliga ben, vad säger du om att jag tar dig dit och bättre behandlar din skada, så kan vi sedan hjälpa dig tillbaka? Vi har mat att undvara, så din by står att gynna från att du låter mig ta hand om dig.” Hon log åt henne medan hon reste sig upp och drog ut spjutet ur marken, för att sedan erbjuda en hand till Baura så att hon kunde resa sig upp, och därefter ge henne stöd.
-
“Åh…” Baura lyssnade med stora öron och hade hon inte haft respekt för vildsvin innan så hade hon det definitivt nu. Hennes far hade varnat henne för att se upp för vildsvinen, att de inte var djur att leka med, men då hon var uppväxt i en fiskeby och inte i närheten av skog hade hon inte så stor erfarenhet av skogens vilda invånare – mer än dem som då och då kommit hem döda till byn eller i de städer hon emellanåt tagit arbete hos som lädergarvare.
“Oj… ja vart har inte min far varit haha! Han har historier att berätta om från de mest underliga platser och aah!” Hon bet ihop när Hillevi surrade läderremen hårt om hennes ben och försökte att inte tänka på smärtan.
“… men det var så länge sedan, troligen en halv livstid som du säger. Han har varit fiskare så länge jag kan minnas.” Fortsatte hon och följde Hillevi med blicken då den äldre kvinnan ställde sig upp och drog upp spjutet ur marken. Baura ville placera henne under titeln krigare, men var samtidigt inte helt säker för Hillevi verkade ha erfarenhet inom andra områden med, vilka visste hon ju inte men hon hade bara på känn att kvinnan upplevt mycket och hade stora kunskaper om saker Baura inte visste en lort fis om. Namnet Hans Drake sa henne ingenting så hon log bara tillbaka och tog tacksamt Hillevis utsträckta hand, grep sina läderhandskar och reste sig lite ovigt. Hon fick rätta till näverkorgen på ryggen och bara hoppas den inte gått sönder när hon ramlat omkull tidigare.
“Tack igen, Hillevi. Jag tar tacksamt emot er hjälp och har nog inget val än att följa med, annars vet jag inte vad det ska bli av mig. Jag kan nog utbyta någon tjänst som tack eller om ni kan undvara mat. Jag hade tänkt leta efter tallträd men det får nog vänta nu haha.”
-
Hillevi gav henne stöd och de började röra sig norrut mot lägret hennes soldater hade etablerat medan hon vandrade iväg. De skulle säkerligen inte bli helt nöjda när hon anländer och ber dem packa ihop, men det var länge sedan de försökte argumentera emot henne. Om hon nämnde att det fanns en by inte ens en dag söderut, då skulle de nog göra det med iver. Sällskap var alltid välkommet för dessa soldater, som kunde spendera veckor åt gången i skog och dalar.
“Ert sällskap kommer uppskattas mer än någonting ni kan tänka er ge.” Hon log åt kvinnan medan de rörde sig genom terrängen, och de gånger när det blev lite knepigare så valde Hillevi hellre att lyfta Baura över opålitlig mark istället för att gå runt den, så som gångar med mycket sten eller där rötter och buskage gjorde det svårt för en halt.
“Mina soldater kan hjälpa er jaga vilt, byggnadsprojekt och fiske om ni så önskar. Ni har nog inget problem att ta hand om det själva, säkerligen, men vi kan bli rastlösa medan vi väntar, så det blir nog vårt nöje. Trots allt är de flesta av oss inte ursprungligen krigare, och vissa saknar säkert deras yrke.” Hon ryckte på axlarna.
“Kriget har sövt en sida av oss vi sällan får chansen att väcka.” Hennes uttryck blev ett av allvar och fjärran tankar.
-
Baura tog gladeligen emot stödet från Hillevi men var samtidigt lite rädd för att luta sig helt emot kvinnan, de var lika långa men efter en stund insåg Baura att Hillevi var mycket starkare än vad hon såg ut att vara. Hon var inte van att bli buren men hade inget val på grund av foten så hon lät sig generat bli buren av kvinnan de tillfällen då detta krävdes.
“Lite nya ansikten kan nog pigga upp i byn, alltid trevligt med extra händer också”, log hon och försökte föreställa sig vad hennes far skulle säga när hon kom hem med främlingar istället för föda. Hon funderade tyst för sig själv och undrade vad för sorts personer dessa soldater kunde vara. Hon kände till begreppet krigare, kämpar eller bärsärk, men ordet soldat var inte henne så bekant. Men kunde dessa soldater både jaga och bygga eller fiska lät de som händiga män och det behövdes nu efter vintern. Mycket i byn behövdes ses över och rustas upp in för kommande vinter.
“Åh hmm… jag beklagar? Vår by ligger så avsides att vi sällan berörs av det som sker i omvärlden förutom när vi reser till städer som Tinderstad eller Frostheim för handel.”
Baura såg lite urskuldande på Hillevi och fortsatte snabb: “Så det kanske kan vara lite skönt för dina… soldater? Att få vila i min by? Jag tror det säkert kan uppskattas av båda sidor. Kanske vi kan ordna någon större jakt tillsammans!”
Hon log stort vid tanken, det skulle liva upp hela byn och se till att de hade gott om mat framöver både över sommaren och kanske till hösten. Det var länge sen de kunnat fylla alla båtarna och ge sig ut på havet för att jaga säl eller valar. Extra händer skulle vara välkomna – så länge Hillevis soldater var fredliga män som inte ställde till med bråk.
-
“Soldater …” Hon såg mot Baura och kom på sig själv och sitt ordval. Hillevi log lätt åt henne och efter nästa sträcka av ojämn mark och hon åter igen placerade Baura på marken för att gå så ryckte hon på sina axlar.
“Det är ett ord från söder om vattnet, men från vart exakt kan jag inte minnas. Jag läste om det i en av far mins böcker han tog med sig hem från sin handel. Det handlar om att man strider för sin ledare i utbyte mot en regelbunden betalning, hellre än att man lever på det man tar från sina offer. Inte helt olikt hur det fungerar här i norr, men jag har funnit tycke i begreppet.” Hon log ganska brett och efter en ytterligare stund av vandring så hördes det ett utmärkande fågelkvitter. Hillevi svarade med en vissling som väldigt nära efterliknade även det en fågel.
“Vi är nästan framme.” Svarade hon när en rörelse syntes i deras periferi. Från marknivå intill ett träd reste sig en figur som var nästan perfekt kamouflerad, dennes ansikte täckt i mossa och jord, dess kläder under ett täcke av bark och gräs. På sin rygg hade denna individ en pilbåge och vid sin midja ett kortsvärd. Så snart denna kom närmare visade sig det också vara en kvinna, hennes ljusa hår brunt från lera och smuts. Hon bad inte om tillåtelse utan klev upp till de två och gav Baura stöd från andra sidan för att hjälpa henne ytterligare med att slippa belastning.
“Du kommer snart få träffa Hillevis Kråkor. Men oroa dig inte, vi är faktiskt alla mänskliga Kaldrländare. Och utmärkta jägare, så din by kommer få all hjälp den behöver för att klara den kommande tiden. Skogen er är rik på djurliv.” Sa Hillevi med ett ganska stort leende.
-
Baura lyssnade likt ett barn som hörde en ny saga, hon hade tolkat det rätt: Hillevi var kunnig. Hon kunde till och med läsa! Baura själv hade knappt sett en bok i sitt liv, och hon kunde bara läsa runskrift men tecken som skrevs i böcker var henne lika främmande som att fisken skulle gå på land.
“Så.. inga lojalitets ringar mot någon jarl eller gåvor utan betalning? Man kan alltså som soldat strida för vem man vill själv? Vad kan denna betalning vara?”
Hon blev väldigt nyfiken, för detta var helt nytt för henne. Baura kände bara till hur krigare levde eller hirdmännen som tjänade en jarl eller herre frivillig eller pliktöverenskommet. Någon betalning eller lön fick man inte, men jarlen förväntades ge både mat och uppehälle samt vara frikostig och rikligt belöna sina män, till exempel om de varit på plundring så skulle hirdmännen få en god andel av bytet. Dessa soldater lät helt annorlunda, hur kunde man räkna med deras lojalitet?
Något överrumplad av ljudet från fåglar plötsligt och sedan den främmande kvinnan som liksom Hillevi bara dök upp från ingenstans ur växtligheten, fick Baura att tappa sin tankegång. Hade det inte varit för att Hillevi stöttade henne och att den andre kvinnan sedan hjälpte till, hade Baura nog fallit överraskat på ändan. Hon visste inte om hon borde hälsa på denna nya främling men hann inte då Hillevi på nytt tog till orda. Något olustig funderade Baura på om hon kanske naivt gick vargen rakt in i gapet utan att egentligen tänka sig för.
“Hillevis Kråkor?” Frågade hon undrande och kanske något nervöst? Hon log tveksamt tillbaka nu, sneglade på den andra kvinnan innan hon mötte Hillevis blick igen. Hon visste inte mycket om skogen, men om de var duktiga jägare och sa att där fanns mycket vilt, så fick hon tro Hillevi vid hennes ord. Hon hoppades även att Hillevi höll vad hon lovade om att soldaterna bara skulle hjälpa – och inte anfalla eller plundra byn. Kaldrländare var trots allt Kaldrländare, man höll sig till sin familj, by eller jarl. Lojalitet var viktig. Baura fick helt enkelt vänta och se vad dessa soldater var för några samt kråkor Hillevi nämnt.
-
“Lojalitet finns det, ja. Din lojalitet blir belönad lite annorlunda från hur det vanligtvis har fungerat här i Kaldrland bara. På grund av att vi inte tar något byte efter våra strider så behöver det finnas någonting i slutändan att hämta för mina krigare, så jag betalar dem för varje dag de är i min tjänst. Denna betalning är inte av nytta för dem här ute dock, så den betalas till deras familj eller utvalda hemma, eller byggs upp inväntande deras hemkomst. Vid deras bortgång går den insamlade betalningen till deras familj eller annan angivna.” Hon log medan hon berättade, detta var någonting hon verkligen tyckte om. Hon var stolt över vad hon hade introducerat, men det var någonting mestadels bara hennes soldater drog nytta av, resterande av de som tjänade under Hrafn hade precis samma liv som innan.
“Det finns dock någonting som det du nämnde också, där soldaters lojalitet byts ut från tillfälle till tillfälle. De kallar det för yrkessoldater, som går från ledare till ledare beroende på vem som erbjuder dem bäst betalning. Oftast anlitar man dem periodvis, och under den specificerade perioden är de lojala dig, därefter öppnas de för att anlitas av någon annan.” Hon tänkte tillbaka på de böcker hon fick läsa från sin far, och på historierna han berättade. Det var en så abstrakt tanke att föreställa sig krigare byta lojalitet så regelbundet, men hon förstod förtjusningen med ett sådant liv, även om det aldrig skulle kunna vara hennes. Hon hade på tok för stark drift.
Kort efter hjälpen från den nykomna kvinnan anlände de till en glänta där en bred variation av utrustning var utströdd. Hillevis läger. Runtom i lägret satt det olika smutsiga individer, var och en beväpnade eller nära vapen, vissa satt och åt, andra pratade med en låg röst mellan varandra, men det mesta stannade upp när de anlände till lägret. Hillevi placerade Baura intill eldgropen och såg mot den som hade hjälpt dem sista sträckan.
“Hämta utrustningen för att behandla Bauras sår.” Dirigerade hon och soldaten vandrade iväg till en av väskorna de hade med sig. Hillevi log och gestikulerade omkring sig.
“Hillevis Kråkor.” Gruppen med soldater såg ut att vara femton stycken med Hillevi inräknad, och var och en såg ut som att de skulle kunna tappas bort i skogens buskar om man tittade bort för ett ögonblick. När gruppen återgick till sitt prat så märkte man på en gång att de var vana med att tala väldigt lågt, för även om man bara satt meter bort från två av dem som pratade så kunde man knappt höra vad de sa.
“Vi saknar antalen för att vinna kriget, så vi lutar oss mot andra fördelar. Jag ansåg att vi likaväl kunde gå under ett särskilt namn, då vad vi gör är väldigt olikt från vad resten av Hrafns styrkor.” Hon var inte så noga med att hålla tyst om faktumet att hon tjänade Hrafn. Vad kunde Baura göra om hon hade invändningar egentligen, och varför skulle hon egentligen vilja göra någonting? De hjälpte henne, och hade för avsikt att fortsätta med det. Medan hon pratade kom kvinnan från tidigare bärande någonting inlindat i läder, och Hillevi tog emot det.
“Jag kommer lossa på läderremmen och behandla ditt sår nu. Var inte orolig, jag har gjort det här många gånger tidigare.” Hon lade ut allting framför sig och så länge Baura inte invände sig på något sätt så lossade Hillevi på remmen och började jobba på att behandla såret.
-
“Ah, det låter vettigt och måste vara en trygghet för anhöriga.” Nickade Baura som faktiskt tyckte att det inte lät så dumt och hon kunde höra på Hillevis ton att hon var stolt över sina krigare och det hon åstadkommit. Hon lät som en ledare och dessutom som en bra sådan.
Yrkessoldat hmm, det fanns alltså olika klasser eller titlar inom soldater, liksom olika rang inom krigare? Barua kunde bara föreställa sig att krigare eller folk som blivit bannlysta eller utkastade från sin familj eller samhälle, kunde ta detta yrke som soldat och sälja sin lojalitet till högst bjudande. Men vem var hon att döma? Oavsett vad man gjort för att ta sig ett sådant liv, så gjorde människan vad denne kunde för att överleva. Samtidigt fanns det kanske en charm i att inte behöva stanna eller vara bunden till en och samma plats för alltid, så som en krigare i en hird skulle vara, alltid bunden till den jarl han svurit sin trohet till.
Baura blinkade något överraskat när solljuset blev kraftigare och de kom ut i gläntan. Hon hade varit så fokuserad på det Hillevi berättade att hon knappt märkt att träden blivit glesare och till slut öppnade sig för gläntan och lägret. Hon svepte med blicken över platsen både nyfiket men också något vaksam, ännu smått osäker på att hon var det skadade lammet som vargen släpat med sig hem till lyan. Hon försökte att inte stirra allt för öppet på alla nya smutsiga individer, dessa soldater som Hillevi kalla dem – eller kråkor. Hon hade ingen rätt att döma dem för hur de såg ut eller luktade, att leva i skogen och fly från krig var inte lätt det förstod hon. Men hon försökte ändå för sig själv att räkna in hur många soldat-kråkor där var och kom fram till att de inte skulle kunna ut numrera invånarna i hennes by, nej soldat-kråkorna var färre i antal. Eller? Hennes fiskeby bestod främst av familjer som var fiskare eller hantverkare, inte erfarna krigare. Något besvärad undrade hon hur en strid mellan Hillevis soldater och hennes byinvånare skulle te sig. Hon valde att lägga tanken åt sidan och uppskattande le tacksamt åt Hillevi.
“Nå, antal är ibland inte det som räknas, har min far berättat. Slughet och list kan man ibland komma långt med, brukar min farbror säga”.
Baura hjälpte till så gott hon kunde med att få av sig sina benlindor och dra upp de varma yllebyxorna för att blotta den skadade vaden. Hon grimaserade när hon såg att vildsvinets beten skärt upp en lång reva i hennes kött från insidanav vaden upp en bit mot knävecket. Hon var tacksam att högra benet var oskadd, endast benlindorna var något tilltufsade.
“Aj…” mumlade hon igen och försökte att inte verka allt för berörd. Hon var van att flå döda djur, van vid blod och djurkött och att sy ihop läder, men det var ju en helt annan sak att se sitt eget kött och blod inifrån och veta att det var en själv som skulle bli ihop plåstrad.
“Vad… vad brukar ni… kråkor göra annorlunda?” Frågade hon med något ostadig röst, försökte hålla igång ett samtal med Hillevi för att ha något att koncentrera sig på medan den äldre kvinnan tog hand om hennes skador. Baura hade ingen aning om vad Hrafns styrkor var kapabla till, men antog att mycket av det hennes far nämnt om plundringståg samt krig föll in under vad krigare brukade göra i just krig… Hon vände sina bruna ögon, men med ett stänk av blått i det vänstra, mot lägret igen, något nyfiken på om där bara var kvinnliga soldater eller också manliga? Var de kanske någon form av mindre grupp av sköldmöer?
-
Hillevi såg på Baura och log lätt medan hon frigjorde såret. Hon fick lämnat intill sig en skål med klart vatten, och hon doppade en tygbit i det och började rengöra såret och närområdet. När Baura såg sig omkring i lägret bland Hillevis soldater så var det en klar blandning, det fanns mer kvinnor än det i genomsnitt skulle gå att hitta i en krigargrupp av denna storlek, men det såg inte ut som att de hade blivit utvalda för sitt kön. Gruppen hade saker gemensamt, deras utstrålning var lugn och kontrollerad, de var inte märkvärdiga till storlek och världsvana var tydlig i deras ögon. När Hillevi sedan började tala, gjorde hon det medan hon behandlade såret.
“Vi gör vad vi kan. Vi gör allt som behövs för att bana väg för kungen. Du ser inte krigare omkring dig, utan jordbrukare, byggare, jägare, men mer än någonting annat är vi själar som förlorat någonting till kriget. När du tränas inför sådant som får din kropp att gråta så är det inte antalet år du hållit i ett svärd som räknas, utan vad som driver dig. Försök övertyga en stridstörstig krigare att sitta still på samma plats i två hela dagar i hopp om att rätt personer kommer passera baserat på ett rykte. Viljan att vinna ett krig kommer inte från din erfarenhet i strid, utan från vad du strider för.” Hon log åt Baura medan hon smorde in såret med en gul, tjock vätska. Efter att hon smörjt in såret och området omkring, tog hon fram tyg för att lägga förband runt benet.
“Vad gör vi annorlunda? Vi slåss inte, vi segrar. Ett bortvalt slag åt gången.” Hon knöt åt runt såret hårt och klappade lätt på benet. Hon reste sig upp och såg sig omkring. Med höjd röst talade hon ut åt gruppen.
“Vi kommer vandra söderut snart! Se till att vi medför gåvor av mat till våra värdar. Inatt sover vi under tak!” Hon satt sig på huk intill Baura medan hennes soldater började packa ihop lägret. De bland dem med pilbåge begav sig ut i skogen medan resten började samla ihop lägret.
“Vad heter din by, Baura? Vi förbereder oss för att resa och jag inser att jag inte ens vet namnet dit vi är påväg.” Hon talade lugnt, hennes leende avslappnat och vänligt.
-
“Åh…” kom det spänt från Baura medan hon tog in det Hillevi berättade. Hon svepte med blicken över soldaterna, men hade svårt att se dem som jordbrukare eller byggare i det skick som de var klädda nu. Jägare lätt mer passande men samtidigt som de betedde sig så verkade de väldigt koncentrerade och praktiska precis som jordbrukare eller byggkonstruktörer brukade vara.
“Oh!” Baura hoppade till när Hillevi knöt åt förbandet och det högg till i såret, samt när kvinnan klappade henne på benet. Hon log tacksamt ändå upp mot den äldre kvinnan och skrattade lätt generat. “Tack igen, Hillevi.” Hon undrade vad det varit för gul smörja kvinnan kletat på, men antog att det var någon sorts medicin och litade på att det bara var till för att göra henne gott.
Baura följde soldaterna med blicken som begav sig ut i skogen, misstänkte att de skulle ordna fram vilt åt dem inför deras ankomst till byn. Det skulle uppskattas stort, då alla byborna vid det här laget tröttnat på torkad fisk. Hon funderade en halv sekund över var de skulle husera alla soldaterna men drogs tillbaka till verkligheten när Hillevi frågade henne om byns namn.
Hon mötte kvinnans gröna ögon där hon hukat sig och satt nu i ögonhöjd med henne igen, hon visste inte varför men Baura kände sig inte längre som ett sårat lamm bredvid en varg när Hillevi log så avslappnat mot henne och vänligt. Hon fick en hastig blick av sen avlidne moder för sitt inre syn och svalde en klump i halsen.
“Hvalvíksta kallar vi vår by, många valar simmar förbi vår vik”, berättade hon lite hest och försökte svälja klumpen i halsen som alltid dök upp när hon tänkte på sin mor. Hon harklade sig och försökte sträcka på sig, krängde av sig näverkorgen hon haft på ryggen, för att låta axlarna vila. Hon hade helt glömt av den för att hon varit så fokuserad på att ta in allt som hände i lägret.
“Ibland en och en annan säl, men de har lärt sig att inte vila på bergen runt om vattnet i närheten av viken, för då hamnar de i våra magar.” Hon log lite skevt åt sitt löjliga ordval, men så var det.
“Vi har aldrig haft besök av någon kung i byn… har ni träffat en kung, Hillevi?” Frågade Baura sedan försiktigt. Hon hade lyssnat noga när Hillevi berättat att de banade väg för kungen, men vilken kung? Hon hade bara ett vagt minne om vem som satt på tronen nu, det var ett tag sedan hon och familjen besökt ett ting. Kanske var dags att säga till henens far att de borde besöka det kommande sommartinget.
-
“Hvalviksta var ett fint namn på en by. Jag föddes i Ormsdal, men Ranheim är mitt hem.” Hillevi hade ett ganska avslappnat uttryck när hon såg henne i ögonen. Det var tydligt för Hillevi att någonting hade orsakat Baura en känslomässig reaktion, och att prata om ingenting alls hjälpte de flesta i de situationerna. Hon lutade sig framåt och tog tag i Baura om benen och under ryggen. Med en kraftansträngning reste hon sig sedan upp med Baura i sina armar. En av soldaterna som hade packat ihop lägret tog näverkorgen från Baura, och en av de andra tog Hillevis spjut.
“Du behöver vila benet, men det betyder inte att vi behöver vara stilla. Vi tar tur att bära dig, och rör oss mot din by på en gång. Desto mindre tid vi behöver tillbringa i nattens mörker och kyla, desto bättre. Vi kanske till och med hinner till byn din innan det blir för mörkt och kallt.” Hon log åt Baura och rätade på ryggen sin medan hon höll i den yngre kvinnan. Hon började gå, medan några andra av soldaterna fortfarande var kvar i lägret och packade ihop.
“Gällande kungen så tror jag inte vi tjänar samma kung. Vi omkring dig erkänner inte Ulfhedna som kung, utan vi strävar efter att placera Hrafn på tronen. Det kommer inte påverka er, oroa dig inte. Kriget är för er skull, inte mot er. Så länge din by inte bestämmer sig för att påbörja något gräl, kommer vistelsen inte vara annat än vänlig och välgörande.” Hon talade med en lugn, saklig röst. Hon såg ingen anledning att inte vara öppen, hellre det än att det upptäcks i fel omständighet och någon dör från att ha agerat under situationens stress.
“En säl i magen låter inte helt fel, men du ska ha en bra stor mage för att den ska få plats där. Jag själv föredrar bitar av älg, mycket bättre kött. Lite svamp och bär till och måltiden gör att det inte kan bli bättre. Rätt svampar och bär och det kan bli ditt livs bästa kväll.” Hon log brett medan hon blickade rakt fram och navigerade skogens ojämna mark.
-
Baura drog efter andan lite överrumplat, något ovan ännu av att bli buren och dessutom av en kvinnan som inte var mycket större än henne själv, men hon beundrade hur stark Hillevi var. Ändock var det något genant att behöva bli buren, oavsett om hon var skadad eller inte. Något förläget log hon och nickade åt Hillevi, undrade om det emellertid inte hade varit enklare för kvinnan att bära henne på ryggen istället för att använda båda armarna? Hon drog undan sitt bångstyriga bruna hår som börjat leta sig ut ur den fläta hon haft, så att det inte skulle besvära Hillevi nu då de var så nära varandra igen.
“Som ni vill, jag är nog inte till mycket hjälp mer än som er vägvisare. Ursäkta besväret att ni måste släppa på mig…” svarade hon urskuldande och lade en arm om Hillevis axlar för att på något vis hjälpa till med sin tyngd. Baura funderade kort på om det kanske skulle bli enklare om de gjorde en bår åt henne utav två unga träd och någon päls eller plagg emellan, kanske när de kommit ut ur skogen kunde hon föreslå detta, så skulle ingen behöva bära hela hennes tyngd utan istället dra henne efter sig. Hon hade svårt för att veta exakt vart de var även nu, men så fort de kom ut ur skogen och hon förhoppningsvis kunde skymta kusten eller havet skulle hon veta vart hon skulle gå. Vissa landmärken fanns för att hitta till byn.
“Hm… jag vet inte om jag skulle påstå att jag och byn tjänar kung Ulfhedna. Hvalviksta är nog rätt neutralt ännu mot vem som styr, så länge byteshandel går bra för oss. Jag kan tänka mig att min far stöttar Ulfhednas beslut att sluta plundra andra byar och städer i vårt land, för allas överlevnad, samt att vi drar fördel av de förbättrade relationerna söderut via handel. Men jag vet att ibland är en plundring det bästa sättet för att få nya rikedomar och stiga i rang samt uppleva nya platser.”
Baura tystnade kort och tänkte efter. Hon hade gärna sett länderna söder ut bortom havet. När Hillevi dessutom var öppen så kände hon att hon också kunde vara det, lika bra att de var ärliga mot varandra från början.
“Vad önskar denne Hrafn att göra för folket om han var kung? Vill han ordna med fler plundringar eller vad är han ute efter? Att vara kung är nog inte så lätt bland alla jarlar, om jag har förstått rätt av det lilla jag hört…”
Baura visste inte vad hon skulle svara på det Hillevi nämnde om att kriget var för deras skull, när kriget som sagt knappt påverkade dem just nu över huvudtaget. Kanske till och med byn skulle bli indragen i kriget på grund av dessa soldater som hon nu fick med sig hem. Men oavsett vem som var kung så fortsatte byborna att leva sina liv, det kändes så avlägset vad som hände borta i Frosthiem eller längre norrut i landet, dit de bara färdades under sommaren någon enstaka gång. självklart var de ju dock tvungna att erkänna någon kung, tillsvidare. De lydde inte heller just nu under någon bestämd jarl då där inte fanns så mycket befolkning i deras område. Hennes far var väl det närmsta en jarl man kunde komma i byn, även om han aldrig skulle erkänna sig som en var det honom de flesta bybor i Hvalviksta vände sig till om någon ordtvist eller konflikt uppstod.
Baura skrattade lätt ihop med Hillevi åt att en hel säl i magen nog skulle vara svår att svälja om de inte var som ormar.
“Mm det låter inte så dumt med älggryta, det var länge sedan”, instämde hon meden kort nickning vilket gjorde henne påmind om att hon inte ätit nu på flera timmar och magen kurrade svagt. -
Hon log åt Baura som väldigt tydligt hellre hade gått, men det fanns en tidpunkt för hänsyn, och en för att vara praktisk. Nu var det dags att vara praktisk. Hon hjälpte Baura hitta en bekväm position mot sig, så långt det gick när hon bar som hon gjorde. Hon lyssnade lugnt på kvinnan medan hon klättrade genom skogens terräng. Medan de gick så kom flera som de hade lämnat i lägret ikapp dem, ibland dök det upp någon som hade gått i förväg, och ibland vek någon av från rutten och gruppen. Trots all rörelse och alla olika aktiviteter som pågick även när de gick, så som span, jakt, turas om med att bära på utrustning och så vidare, så var det väldigt lite prat. De verkade inte som att det fanns ett behov av ord för att fatta beslut och följa dem.
“Kaldrland har haft en storhetstid, och det har inte varit under Ulfhednas styre. Det finns en generation av folk ute i världen idag som ser oss som någonting svunnet. All respekt till handel, min far var en stor handelsman, men krig och strid lever i vårt blod, och endast fred och svaghet står inför vårt folk om vi följer den stig Audgisil banar för oss. Hrafn har invändningar, och vi som står med honom om dem hjälper honom förverkliga dem. Idag mår vårt folk bra, men desto mer vi lutar mot en kung som blandar sig i andra rikens politik och tar ställning, desto längre drivs vi från vår kultur.” Hon ryckte lite på axlarna och skrattade lätt.
“Där drog jag iväg med mitt svar. Jag ber om ursäkt, det här är någonting viktigt för oss, men låt det inte måla en förväntan på vår vistelse i din by. Vi är fredliga när vi inte har anledning att vara annat, och värnar om alla som lever i vårt land. Även om ni hade varit trogna Ulfhedna, hade ni inte haft någonting att frukta oss. I slutändan vill vi helt enkelt bara att vårt folk ska få fatta beslutet själva om de vill utföra räder mot söderländerna. En jarl borde få fatta beslutet för sin by, och borde känna sig trygg i att de har sin kungs stöd.” Hillevi pratade på och tittade ibland på Baura och ibland på vart hon satte fötterna. Hon hade inte heller ätit på ett tag, hon hade haft för avsikt att äta efter sin vandring i skogen, men då stötte hon på denna kvinna. Hon kände sin hunger särskilt efter att de hade pratat om mat, men valde att vänta med det tills hon blev trött på att bära Baura, vilket inte var ännu. Hon var nyfiken.
-
Baura beundrade hur tysta och lätt soldaterna tog sig fram runt om dem i skogsmiljön, och hur fort de fått ihop sitt läger och sedan lyckades komma ikapp. Hade någon av byborna varit hälften så snabba hade mycket blivit gjort i byn på kortare tid, men det var en sak att leva på en och samma plats permanent och en helt annan att överleva i det vilda under krig. Baura undrade om det var så här det var att leva i en flock, så som vargar eller andra flockdjur gjorde. Hon betraktade Hillevis kråkor lite som en flock, alla verkade ha sin uppgift och veta vad de skulle göra, lydde under någon form av rang? De verkade vara uppmärksamma på omgivningen och samtidigt ha koll på varandra. Baura skulle inte vilja möta soldaterna ensam en natt eller råka bli ovän med dem – hellre behålla dem som goda bekantskaper eller vänner.
Baura var inte säker på vad hon skulle svara Hillevi – hon kände inte till så mycket mer än sitt liv i byn och runt om den och de få resor hon gjort till Frostheim eller Tinderstad. Hon kunde inte svara på om deras liv eller kultur blivit sämre eller bättre då hon inte levt ett så långt liv. Hon följde sin by och de traditioner hon växt upp och uppfostrats med. Hon tillbad gudarna och ansåg att endast de hade svar på vad som var rätt eller fel. Så kanske det inte var rätt av kung Ulfhedna att vända sitt ansikte bort från deras traditioner av plundring och heder. Samtidigt ville väl ingen egentligen ha krig, utan bara överleva dagen? Få se sin familj glada, mätta med tak över huvudet. Men dessa soldater och Hillevi kanske hade förlorat sina familjer, sina hus och det lilla de ägde. Då hade de enligt blodsheder rätt till hämnd och hedra sina döda. Endast allfadern och dödsgudinnorna visste.
“Jag förstår att det är viktigt för er, Hillevi. Som ni sa innan, drivkraften kan vara något av det viktigaste för en persons levnad. Låt oss offra till Skade för god jaktlycka. Till Frej för vänskap och fred samt till Mimer och allfadern för visdom ikväll! Jag får väl även be Frej om förlåtelse samt tacka honom för att hans vildsvin sprang omkull mig… haha, jag hoppas att ni kommer nå era mål och finna den frid och ära ni söker.”
Baura kramade lätt Hillevis axel där hon hade armen om kvinnas axlar. Hon små log och såg sig sedan om i skogen och höll på att spritta till när hon upptäckte att de kommit till en del av skogen där mycket tall träd växte.
“Åh Hillevi, stanna!” Utropade hon utan att tänka sig för och sprattlade klumpigt med benen för att få bli nersläppt.
“Här finns gott om unga tallar, jag måste få samla in några! Jag fick inte med mig vildsvinet hem men tallen och brännässlorna kan jag åtminstone komma hem med utan att familjen blir allt för besvikna. Kan ni hjälpa mig? Vem har min näverkorg?”
Hon såg sig om efter sodlaten som tagit hennes korg, sedan hoppfullt på den äldre kvinnan och glömde helt att hon hade ett skadat ben som hon inte borde gå på.
-
Hillevi stannade plötsligt när Baura ropade ut att hon skulle göra det. Tonläget borde ha förberett henne för att det inte var allvarligt, men hon blev överraskad och såg sig omkring. När hon sedan förstod vad det handlade om suckade hon, men log lite lätt. Hon gjorde en gest mot en av hennes soldater och pekade mot ungtallarna. Soldaten nickade och gick ut bland granarna för att samla ihop några, medan en av de andra kom med Bauras korg och räckte över den till den som hade börjat samla granarna.
“Ditt ben är skadat, och det vore oansvarigt av mig att låta dig sätta vikt på det. Vi fixar lite gran åt er, även om det borde vara det sista på dina tankar just nu.” Hon log åt Baura lite lätt, men det var tydligt att Hillevi upplevde det som ett slöseri med tid. Hon fortsatte gå trots Bauras sprattel, och helt enkelt fortsatte prata.
“Släpp ansvar för en stund och var tacksam för att du inte tog mer skada än du gjorde i din match mot vildsvinet. Mina soldater kommer samla in det som behövs för att kompensera för vår vistelse och för ditt saknade bidrag på grund av omständigheten. Du behöver inte oroa dig. Vi förstår att vi innebär en ytterligare belastning på din by, så vi kommer göra vad vi kan för att inte bara kompensera, utan så att vår närvaro blir till er fördel.” Hon var lite nyfiken på byn, att lyssna på dem, att prata med dem om deras liv och drömmar. Det var inte många byar som var så orörda av det politiska landskapet Kaldrland hade blivit, så det skulle bli uppfriskande att få höra vad de tyckte och tänkte.
You must be logged in to reply to this topic.