Baura blev genast stilla och såg förläget åt sidan, försökte hålla sig så stilla som möjligt igen.

“Åh, ursäkt, hm…” Hon fann sig i att Hillevis soldater åter gjorde jobbet åt henne – även om det började kännas lite genant och hon kände sig en smula tillrätta visad av den äldre kvinnan. Samtidigt var det väl rätt som Hillevi sa, hon borde inte tänka på ansvar just där och då – ändå var det svår för henne som växt upp med att ofta ha just ansvaret (efter sin far). Att sen inte anstränga sig just då heller när hon ändå fick hjälp, men situationen var ändå konstig så oblyg och kanske lite fräck pekade Baura ut vilka unga tallträd hon önskade få med av soldaterna. Hon lämnande det helt åt dem att frakta träden, då Hillevi sa att hon inte skulle ta ansvar, men hon var tacksam att de bemödade sig att faktiskt hjälpa henne att ta med några av tallträden.

Ungträden hon behövde var emellertid inte några små på bara en meter eller så, utan minst två till fyra meter höga, och skulle därför inte gå ner i hennes näverkorg då hon behövde hela ungträet. Hade hon varit ensam hade hon delat de flesta på mitten, bundit ihop ungträna med läderremmar och lagt dem över axlarna så som man bar flera grenar och pinnar, eller ett ok.

“Det blir nog bra”, kommenterade Baura kort, men om det var till henne själv eller Hillevi var osäkert. Resten av färden var Baura sparsam med orden om inte Hillevi önskade konversera, eller utöver att hon visade hur de skulle färdas. Långsamt byttes skogsmiljön ut mot öppet låglandskap med busksnår och mindre vindpinade magra tallträd, men ju närmare kusten de kom desto mer försvann all vegetationen och gick över i en hedmark där nästan endast ljung och ris ihop med ynkliga små buskar klängde sig fast i den torra marken. Så småningom när de kunde skymta havet och dess salta lukt övergick hedmarken till sanddyner där strävt dyngräs växte sig högt. Vinden hade tillfrisknat bar med sig ljudet från havet – och kanske ibland ljudet av ett fårs bräckande? Ibland kunde vita fläckar av djuren synas bland dynerna.

Några barn som lekte ute bland sanddynerna hade fått syn på dem – nog för att Hillevis kråkor kanske kunde dölja sig lättare i det höga dyngräset och sandkullarna, men samtidigt stack de nog ut en hel del med sin skogsförklädnad där det inte fanns någon skog mer. Sedan var Hillevi själv och Baura svåra att inte se där Baura blev buren. Barnen röster och skratt hade tystnat när Hillevi, Baura och deras sällskap kom fram staplande, och innan de hann ta till flykten kände Baura igen en av flickorna.

“Hefna! Det är jag, Baura! Spring och säg till min far Garvald att vi har fått gäster!”

Barnen spratt till, av rädsla över soldaternas utseende eller över att de blev tilltalade var oklart, men de försvann snabbt som vinden själv. Därav var byn väl förvarnad om deras ankomst och flera människor stod och väntade på dem ute på ett öppet väl nertrampat fält där en rest stenbumling som någon utmejslats till en avbild av Njord, vaner guden med makt över havet och vinden, stod rest.

Byn Hvalvíksta var belägen i en havsvik där sanddynerna fått ge vika för mer stenig terräng och därav låg viken mellan två bukter som det var svårt att avgöra om landskapet skulle förbli sandhed eller bergshed. Själva byn var liten med robusta stadiga stockhus av tjocka trädstammar – som troligen tagits från Vargskogen och sedan forslats vattenvägen via havet till bosättningen. För att säkra husen mot både de hårda vindarna från havet och kylan från båda håll, hade man även valt att lägga högar av sten och mylla runt om husvägarna som nu flera år senare var täckta av dyngräs samt ris, liksom flera av hustaken. Trots det tarvliga landskapet som inte direkt erbjöd någon livnäring via jordbruk hade byn anpassat sig väl till sin omgivning och stockhusen smälte väl in bland sanddyner och hedmark.

En liten sparsamt byggd palissad av trävirke var uppsatt i en halv måne mot landssidan, men mer som skydd mot vinden från landhållet över de öppna landskapet.  Träd och vegetation var som sagt skralt runt om både i landskapet samt runt stockhusen och där av hade man lämnat de ytterst få som fanns där eller klängde sig fast intill ett hus.

Vid det öppna fältet där stenavbildningen av guden Njord stod, hade då en liten folksamling hopats, inte fler än något dussin. Bakom sig i en öppning i palissaden skymtades den lilla byn, med en och en annan brygga ut mot havet där små långekor (båtar) fanns förtöjda. De var tydligt att man livnärde sig på fisk för överallt syntes fiskenät och rader av rak där antingen dagens fångst eller fiskenät hängdes upp.

Längst fram i täten av folksamlingen stod en stor bredaxlad man, men med åldern utmejslad i sitt ansikte liksom stenavbildningen av guden Njord, bakom sitt långa skägg som flätat sträckte sig ner till mannens navel. I likhet med Baura hade mannen långt kastanjebrunt  bongstyrigt hårsvall men som börjat gråna, och bruna ögon. Det var tydligt att han var någon form av ledare, för folk höll sig bakom honom och han var den enda med ett svärd vid sin sida. Ingen utav byborna bar vapen, mer än en och en annan fiskekniv vid midjan. En hade med sig ett valspjut men det var avslappnat placerat som stöttpelare mer i den yngre mannens hand. Klädseln på byborna varierade från ylle, fårpälsar till läder och skinn från antingen får eller säl.

“Var hälsade, främlingar. Jag ser att ni hittat min halsstarriga dotter”, hälsade den store mannen dem med en stadig rungande röst som hördes tydligt över vinden och vågorna rån havet. Hans ton var inte fientlig, men heller inte välkomnande utan för stunden neutral, troligen tills han kunnat avläsa situationen – var Hillevi och hennes Kråkor illvilliga eller vänligt inställda? Varför hade de hans dotter? Varför var hon skadad? Han hade både dotterns och bybornas säkerhet på sina axlar.

Garvald Medakinson blickade som hastigast på sin dotter när Hillevi nämnde kampen mot vildsvinet. Endast de som kände honom väl kunde se att det ryckte i hans ena mungipa under den tjocka mustaschen samt skägget, ett svagt tecken på att det roat honom att höra att hans äldsta dotter skulle ha haft en ’tapper strid’ med ett vildsvin. Det syntes dock inte i resten av hans stenansikte då han neutralt såg på Hillevi igen med neddragna ögonbryn i en fundersam uppsyn.

”Om min dotter generöst erbjudit er att stanna och logistik, för några dagar – han betonade dessa tre ord något – så kan jag bara som far hjälpa henne att infria det löftet. Vi tar tacksam emot hjälp, några extra händer behövs alltid.”

Mannen log för första gången och besvarade därmed Hillevis lätta leende med ett lika enkelt men vänligt leende. Hans tjocka ögonbryn slätades ut men pannan var ändå fårad av flera års kisande mot solen ute till havs och ansiktet var också präglat av vinden och flera års stark sol, men där fanns en hel del skrattrynkor runt ögonen och munnen.

”Faulon! Yrkill! Hämta er tappra – eller ska jag säga loja – syster, jag tror Hillevi släpat nog på henne nu.” Det hördes tydligt att han inte talade nedlåtande om sin äldsta dotter, utan med kärlek. Hillevis svettiga ansikte hade inte undgått Garvald, samt de andra krigarnas styrka där de bar och släpade på en hel del, han nickade gillande åt detta.

Baura kunde inte låta bli att rodna något över faderns ord, för även om hon beundrat att Hillevi orkat bära henne så långt hade hon ändock känt sig som en börda och haft svårt att vänja sig vid att bli buren likt ett barn. Inte hade det i längden heller nog varit så bekvämt varken för henne eller Hillevi, men Baura hade inte klagat – hon hade sluppit krypa hem.

Två unga män, troligen i sina tonår och något yngre än Baura men med samma kastanjebrunt hårfärg som henne och fadern samt något fräkniga ansikten som stora systern, kom fram ur folkhopen och hjälptes åt att ta Baura ifrån Hillevi. Faulon hårsvall hade nog kunnat te sig lika bongstyrigt som systerns samt faderns om det inte var för att det var hårt flätat bak i nacken och rakat längst tinningarna, han hade en lätt skäggstubb som skvallrade om att han snart skulle ha ett fint skägg – bara han fick växa till sig lite. Yrkills hår var däremot minst lika bongstyrigt som systerns och hängde fritt ner till hans axlar, men han var ännu inte så gammal att mer än något enstaka litet skäggstrå dykt upp på tonåringens haka.

”Tack igen, Hillevi”, hann Baura säga vänd mot den äldre kvinnan. ”Vi ses snart”. Även om Hillevi inte visste det, så var Baura själv helt säker på att fadern skulle bjuda den äldre kvinnan till att sova i deras egna boning. Därför log hon men tog inte avsked när hennes bröder med var sin arm om hennes midja och hon sina armar om deras axlar hjälpte henne och försvann in bland gruppen av folk från byn för att sedan fortsätta mot ett av de större stockhusen närmare vattnet.

Garvald Medakinson hade passat på att ta några steg fram mot Hillevi, men talade inte förrän dottern och sönerna försvunnit.

”Ni måste var trötta, kom, låt mig visa er Hvalvíksta. Det finns inte mycket att se, men vi hoppas ni kommer trivas under er vistelse.”

Garvald höjde handen i en välkomnande gest åt byns håll samt visade Hillevi att följa med. Byborna såg även detta som ett tecken på att våga sig fram, något blygt och avhållsamt närmade de sig Hillevis krigare – men nyfikenhet glittrade i de yngstas ögon. Några kvinnor i blandade åldrar, klädda i linne och ylle klänningar dekorerade med glaspärlor över bysten samt olika knippen med nycklar, amuletter samt annat smått behövligt hängande om höften i flätade vackra brickband, kom fram för att ta emot Bauras näverkorg samt det krigarna hjälpt henne att samla in. De och några män hjälpte även till där de fick tillåtelse av krigarna att lätta på deras börda efter färden.

Andra bybor drog sig lite motvilligt tillbaka in i byn bakom den simpla palissaden där de betraktade Hillevi och hennes krigare när de i sällskap av Bauras store far visade dem vart de skulle inackorderas samt vila och fräscha upp sig. Fler bybor släppte sina arbeten för stunden för att intresserat iaktta främlingarna som kommit, det var tydligt att främlingar sällan besökte byn för ingen såg med fientliga ögon på Hillevi och hennes krigare, men samtidigt höll man sig avvaktande på avstånd. Män satt och lagade fiskenät, såg över sina verktyg och några höll på att bygga en ny båt nere vid stranden. Kvinnor syntes rensa fisk, väva och spinna samt sortera örter eller sy. Barn och kreatur som får, getter eller hundar sprang fram mellan stock och stenhusen. Marken mellan husen i byn bestod främst av hårt nertrampad sand och sten, vilket gjorde att när det regnade blev där sällan lerigt och man hade lätt för att ta sig fram mellan husen. Få trälar syntes bland byborna, men de som fanns bland dem var väl omhändertagna och inte allt för magra.

Garvald Medakinson tog med Hillevi till sin egen boning där även Baura och resten av hennes syskon bodde i mitten av byn – efter att ha sett till att hennes krigare fått plats och rum i tre mindre stockhus samt bjudit dem och resten av byn till att ha en mindre fest för gästernas ära och för att offra och tacka till gudarna för att hans dotter kommit hem samt hittat nya vänner.
Byggnaden var den största bland alla husen i Hvalvíksta, men inte pråligt smyckad eller dekorerad. Där fanns enkla träsniderier i dörrkarm och stockarna som bar upp huset, föreställande skepp och åter dök guden Njord upp bland vågor och havsdjur. Sniderierna och byggnaden var om något slitna efter väder och vind, men inget av den stora byggnaden skrek eller direkt avslöjade att byns ledare bodde där, mer att här bodde en stor familj som levde av havet.

Den stora hallen innanför som man klev direkt in i var ett stort sal liknande rum med eldstad i mitten och bänkar runt om samt några bord. Det var tydligt att förutom att Garvald hade en stor familj att husera, så samlades där nog ofta också en hel del andra utav byns folk under kvällarna eller vid fester.

“Ingibjörg! Hämta lite förfriskning åt vår gäst, och hjälp mig ordna så halva byn och fler gäster kan få mat och plats här senare!” Ropade Garvald åt en äldre kvinna längre ner i hallen. Ingibjörg var simpelt klädd i en enkel klänning, men utan några utsmyckningar, hon hade varken status som fru eller träl, men troligen något där emellan och agerade där efter. Hon var troligen några år äldre än Hillevi, med flera gråa hårstrån i sitt mörka flätade hår och åldern ristad runt ögon och mun. Kvinnan reste sig upp där hon suttit hukad framför Baura och undersökt hennes skador, nickade kort åt den store mannen innan hon försvann in i en alkov i hallens bortersta hörn där hon letade fram dryck och mat åt Hillevi.

“Välkommen till Hvals hall”, hälsade Baura där hon satt vid ett bord. Runt om henne stod resten av familjen, eller en del av dem som Baura snabbt presenterade för Hillevi:

Tonåringsbröderna Faulon och Yrkill som burit henne dit hade lojt slagit sig ner runt bordet, en yngre flicka som såg ut att vara runt tolv somrar fyllda, Erin stod vid storasysterns sida och höll på att kamma ut hennes hår (som ännu hade skogsbarr och annat kvar i sig efter hennes fall i skogen) och så ett ännu mindre barn som kikade fram bakom Bauras arm – minstingen Helgi knappt åtta somrar gammal. Alla hade de samma karaktäristiska bongstyriga kastanjebruna hårfärgen som fadern och fräknar i ansiktena.

Den enda som saknades mitt ibland dem var en moders gestalt, men ingen sådan varken visade sig eller nämndes för Hillevi.

Denna gång dolde inte Garvald sitt nöje utan skrattade kort och öppet åt Hillevis uttalande om hans ‘frustrerande artig dotter’.
“Ja då har hon väl lärt sig något efter mor sin – inte var det stridskonsten i alla fall”, svarade han med sin rungande röst och gjorde en skämtsam bedrövad gest med händerna upp i luften och såg upp i taket som om han bad gudarna att hjälpa honom med sin oförmögna dotter.

Garvalds blick mörkande något därefter och han såg både trött ut och just så gammal han faktiskt var när Hillevi nämnde ordet krig, men han log svagt roat om än sorgset bara åt hennes ord om fiende och älskare. Han hade varit med om några krig samt en hel del plundringståg genom sitt liv, men allt det hade han velat lägga bakom sig när han slagit sig ner med sin fru och börjat deras fredliga liv som slutligen resulterat i hans stora familj samt Hvalvíksta där i viken vid havet.

“Tack, vi gör vad vi kan med det lilla vi har”, kommenterade Garvald något dämpat. “Men värme och samvaro finns det gott om åt alla. Vi önskar bara välmening och sinnesro åt våra gäster här. Ni är alla välkomna att dela vårt tak och vår mat”.

Åter igen betonade Garvald sina ord och såg stadigt in i Hillevis gröna ögon med sina mörka bruna. Han trodde, eller ville tro, hennes ord om att hon och hennes soldater bara var där för att stanna i några dagar, och inte kommit för att ställa till med bråk eller skapa oro. Det sista Garvald ville var att dra in byborna och sin familj i ett krig som pågick långt bortifrån deras simpla fiskeliv i byn mellan två stora ledare som byborna och barnen knapp kände till.

Borta vid sitt bord hade Baura under tiden suttit tyst och lyssnat åt faderns och Hillevis ord, samt åter rodnat något över situationen – först Hillevis ord om henne sedan faderns och omnämnandet av modern lämnade ett tyst avtrampa i alla barnens ansikte. De fick alla något fjärran i blicken och leendena dog, tills Helgi frågade:
“Vad är en bok?”

“En rulle med ord nedskrivna eller flera ark med många ord på”, svarade Ingibjörg som kom tillbaka med ett stopp mjöd – med smak av vilda bär och örter – ihop med en trätallrik full med små tilltugg som fiskkött, lammkött i små strimlor, bröd, ost och annat smått som lätt kunde ätas med händerna och en kniv. Hon ställde ner allt framför Hillevi, nickade kort åt den andra kvinnan när hon gjorde detta innan hon återvände till Baura och knäböjde framför henne för att åter se över hennes skador, göra rent och byta bandagen. Baura grimaserade kort när såren togs omhand och då det sved samt smärtade.

Helgi lade sitt huvud på sned och såg frågande från den äldre kvinnan, till sina storasystrar som suckande ryckte på axlarna – Erin för att hon faktiskt inte riktigt visste och Baura för att hon inte orkade förklara och svara på lillasysterns alla frågor just då och för att hon var för upptagen av deras gäst. Därför tittade Helgi istället undrande med sina stora bruna ögon i sitt fräkniga ansikte på den främmande kvinnan i de konstiga kläderna med skogsmaterial men med de mjuka leendet.

Faulon och Yrkill förblev tysta i sitt hörn vid bordet intill Bauras, men de följde intresserat konversationen medan de lojt lutade sig tillbaka mot husväggen och dess stödpelare. Yrkill petade till synes uttråkat med en kniv under naglarna, men det var ändå tydligt att han följde minsta ord som lämnade Hillevis läppar – och hur mycket de båda tonårsbröderna än försökte uppträda avslappnade var det nog ändå tydligt att de var uppspelta över att ha en främmande kvinna där och att det hände något nytt i byn.

“Var är tvillingarna?” Bauras plötsliga fråga var riktad mot Ingibjörg som fnös och ryckte på axlarna. Först nu slog det henne att hon inte sett skymten av dem alls sedan hon kommit hem till byn.
“Säg det vem som vet var de håller till”, kommenterade den äldre kvinnan och talade med en hes röst och trots att hennes ton lät barsk fanns där en tillgiven och öm gest i hur hon hanterade Bauras sår samt såg på barnen emellanåt.
“Helgi hämta örterna”, bad kvinnan den yngsta flickan vars frågande ögon genast blev allvarsamma och med en allvarlig min sprang iväg med det bongstyriga håret flygande bakom sig.

“Hm, inte så förvånande…”, kom det eftertänksamt från Baura. “Oh, far, jag lovade Hillevi att vi skulle offra åt gudarna – Skade för den goda jaktlyckan Hillevis krigare haft, samt till Frej för vänskapen skull, samt till Mimer och allfadern för visdom inför framtiden!”

“Hah, samt tacka Frej och be om förlåtelse för att hans vildsvin bara sprang omkull dig, istället för att mosa dig”, kommenterade fadern skrockande vilket fick dottern att skratta generat – för det var precis vad hon sagt till Hillevi i skogen – medan Faulon och Yrkill började garva så deras ögon nästan tårades.

Den tystlåtne Erin log också medan hon flätade storasysterns hår då hon nu fått ut allt barr med hjälp av en benkam, liksom ett litet leende lekte på Ingibjörgs läppar.

“Vad säger ni, Hillevi, jag såg att era krigare var mycket starka och bar med sig ett (?) bytte. Vill ni offra något av det, dela med er eller behålla djuret åt era krigare? Vi har får att offra, men det var inte vi som jagade i skogen.”
Garvald såg åter med stadig blick på Hillevi, liksom fyra par andra liknande bruna ögon från hans barn också gjorde. Endast Bauras ögon avvek från hennes syskon, då hon hade ett stänk av blått i sitt vänstra öga. Faulon och Yrkills skratt hade tystnat och utan att kunna dölja sin iver inför tillfället att få vara med vid ett blot ihop med den främmande kvinnan.

“Besvär! Hah, jag kan nästan tro att ni är lite pryd där under alla skogslöv och mossa ni klätt er i, Hillevi. Vi välkomnar alla som önskar vara med vid ett blot samt vill offra och visa sin aktning åt gudarna. Vem är vi att avböja eller vägra någon att visa sin uppskattning och respekt åt gudarna?” Kungjorde Garvald och stegade bort mot bordet där Hillevi satt.
Hans steg dunsade dovt mot trägolvet, för han var ju ingen liten man, med ett lågt “hmm” slog han sig ner vid bordet mittemot Hillevi. Kanske kände han att det inte längre behövdes något avstånd mellan dem, kanske han ville visa att han accepterat hennes närvaro nu till fullo, eller så var han bara trött i sina ben. Han slog sig ner så han satt med sidan lutad mot bordet, benen utsträckta över golvet bort från bordet mot eldstaden, lutade sin vänstra arm över bordet och vilade den högra avslappnat i knät men ansiktet var uppmärksamt vänt mot Hillevi.

“Vi håller på att bygga en ny fiskebåt, samt förstärka de hus som vintern rivit hårt i förra året. Ett par extra händer där tar vi tacksamt emot. Fåren behöver klippas och ullen tas till vara. Det finns massor att göra, du och dina krigare får själva bestämma er för vad ni vill delegera er hjälp. Vi tackar också för er gåva, rådjuret kommer komma väl till användning.”

Garvald log brett och vred sedan på huvudet och överkroppen så han kunde titta på sina två söner som satt vid bordet bakom honom.
“Faulon, gå och se till att rådjuret tagits om hand – huvudet blir en bra gåva åt Skade. Yrkill, leta upp din farbror, jag behöver hans hjälp, och han vill nog ha rådjurs skinnet skulle jag tro”.

Tonårspojkarna reste sig villigt och efter lätta nickningar åt Hillevi, hastiga upprymda blickar sinsemellan inför vetskapen att det skulle bli både blot och senare fest släntrade de ut från Hvals Hall.
I den stora dörröppningen kunde man skymta att solen var på väg ner och att havet så sakta färgades gyllene av solen. Helgi kom strax därpå in farandes i hallen så snart den dubbla ytterdörrarna stängts, med famnen fyll av små lerkrukor och bylten i linnetyg eller läderpåsar. Flickan ställde det försiktigt vid bordet med hjälp från den tysta storasystern Erin.

Baura släppte först då fadern och Hillevi med blicken – hon hade djupt intresserat iakttagit Hillevi medan denne arbetat med lädret då Baura själv liksom sin farbror var lädergarvare. Hennes ögon hade en nyfiken glimt men hon frågade inte vad den äldre kvinnan gjorde för hon ville inte avbryta hennes samtal med fadern, samt att slutligen skulle hon nog få veta det ändå när Hillevi var klar.

Ingibjörg öppnade några av lerkrukorna samt örtpåsarna, studerade det fula såret vildsvinets beten skärt upp över Bauras insida av vänstra vaden upp mot knävecket. Vad det än var för gul tjock smörja Hillevi lagt på, så verkade det ha hjälpt för det blödde knappt något och hudflikarna var bara svagt rosa och inte allt för uppsvällda. Kvinnan nickade gillande innan hon gjorde i ordning ett örtomslag som hon smetade på och sedan lindade Bauras vänsterben med nya förband. Baura grimaserade något under tiden hon blev ompysslad men försökte hålla en oberörd min och uppmärksamheten på fadern, ändå hoppade hon till en gång och genast var Helgi framme och klappade henne tröstande på kinden.

“Gör det ont?” Frågade flickan med en röst som lätt både osäker och kanske hade en stråk av rädsla i sig då hon sett såret på systerns ben.

“Ja, men jag klarar mig ska du se”, försäkrade Baura lillasystern och tog blicken från Hillevi för att se sin lillasyster Helgi i ögonen intygande.

“Men tänk om ditt ben ramlar av? Som gamle Einarr?” Viskade flickan med stora ögon och allvarlig min.
Baura harklade sig och försökte att inte skratta åt systerns farhåga – för man visste aldrig. Ett sår kunde lätt infekteras och hennes sår var inget litet. Hon visste inte vad vildsvinet bökat med sin bete, men inte heller var hon kunnig om den mänskliga kroppen, bakterier eller infektioner.

“Äh, jag får ge något fint åt Eir under blotet och be henne hjälpa mig att kunna springa igen en dag”.
Baura lade armen om Helgis axlar och kramade henne lätt och lillasystern såg genast bättre till mods ut, sedan såg båda flickorna åter mot Hillevi och fadern vid bordet intill.

Garval fick något mjukt i blicken när han betraktade sin yngsta dotter som såg från sina äldre systrar, till fadern och slutligen på Hillevi med en blick som var lika stadig som faderns. Om där funnits en viss osäkerhet så försvann den genast då hon fick en uppmuntrande puff i ryggen från Baura. Flickan närmade sig Hillevi och något ivrigt liksom en nyfikenhet fanns i hennes ansikte – samma nyfikenhet kunde skymtas i Bauras ansikte då hon iakttagit Hillevis läderarbete.

“Till mig?” Sa Helgi och höll fram handen för att ta emot läderspill-boken. Hon vred och vände på den i sina händer och sträckte sig sedan efter Hillevis kniv denne höll fram. Orädd inför den främmande kvinnan klättrade hon upp på bänken som Hillevi satt på och satte sig på knäna så hon halvt satt halvt stod bredvid den äldre kvinnan och mittemot sin far. Flickans fingrar strök nästan förundrat över inristningen som Hillevi sagt var hennes namn.

“En blomma?” Upprepade Helgi och såg från Hillevis vänliga ansikte tillbaka på läderboken hon fått.

Hon öppnade sedan läderboken och såg något fundersamt ut innan hon prövande började rista med kniven över lädret, så som hon sett Hillevi göra samt flera gånger sett både sin stora syster och farbror göra när de i hennes ögon trollat fram runor, symboler och djur i läder som sedan klätt handleder, sköldar eller kroppsrustningar. Hon hade provat innan men var ändå inte van vid att hantera kniven mot lädret, men hon tog det försiktigt.

Under tiden plockade Ingibjörg ihop lerkrukorna och örtpåsarna, reste sig upp och blickade mot Garvald som även möte hennes blick. De verkade på något vis utbyta en icke verbal dialog för Ingibjörg nickade som hastigast innan hon vände sig mot Erin.

“Erin, följer du med och hjälper mig”.

Den unga flickan som ännu inte yttrat sig nickade villigt och efter en blick på sin lillasyster och fadern så lämnade de två hallen. Baura blev ensam sittandes vid sitt bord och studerade de andra tre som var kvar.

Garvald som kort följt sin dotter och den andra kvinnan när de lämnat hallen vände blicken till sin yngsta dotter som börjat få till något liknande kanske en sol på lädret, innan han såg åter på Hillevi.

“Nej, pryd kanske inte var det rätta ordet, men kanske ödmjuk? Vi tar tacksam emot er hjälp som sagt, och jag hoppas ni snart finner den rättvisa och frid ni behöver för att åter ta upp er fars mantel. Själv lade jag svärdet på hyllan samma dag barnens mor berättade att hon väntade min första – Baura.”

Den store mannen log genom skägget och reste sig upp för att menande ta av sig svärdsbältet med svärdet och lade det fredsamt på bänken han suttit på – inga vapen på bordet. Det var en fin svärdsskida men enkel, som sett många år men sköts om väl.

“Det är sällan jag har behövt bruka det genom åren, men den följer med av vana sedan gamla dagar. En enkel fiskare och handelsman är jag nu, och hoppas förbli, om allfadern inte önskar se mig i Valhala eller om Ran tar mig till havetsbotten i sina salar med kung Ägir, en dag. Vem vet…”

Garvald höjde sina händer i en ovetande gest innan han stående lutade högra handen mot bordet Hillevi och dottern satt vid.

“Krig och blod bestämmer man sällan över, man vet aldrig när gudarna kan tänkas vilja pröva en eller retas. En dag kanske ni nog få se världen Hillevi, eller inte. Endast nornorna vet. Jag är djupt tacksam över att Hvalvíksta har kunnat leva i lugn och ro i så många år. Visst har vi haft det svårt med både svält och sjukdom och andra krafter som gudarna testande sänt oss, men ännu har krigs best inte nått hit. Ni är de första flera av byborna fått se, som sett kriget öga mot öga. Sen finns här förutom jag, en och en annan själ som överlevt ett annat krig eller undkommit plundring. Ingibjörg är en.”

Garvald stegade runt bordet och slog sig ner bredvid Helgi som ännu koncentrerat ristade i lädret och inte riktigt verkade lyssna på vad de vuxna sade. Garvald såg på Hillevi över huvudet på yngsta dottern och fortsatte:

“Men nog om krig för i kväll, låt oss njuta av god mat och dryck. Jag kan tänka mig att de flesta i byn redan gjort i ordning inför blotet att vi alla snart bör ansluta oss till dem utanför. Önskar ni byta om och fräscha till er, Hillevi, så kan vi låna er kläder eller vad ni behöver”.

Garvalds ögonbryn drogs fundersamt ihop när Hillevi nämnde att hon inga barn skulle få, men han valde att inte kommentera det. Det var tydligt att det var hennes eget val och när hon tillhörde varken hans familj, släkt eller samhälle var det inte hans ensak att lägga sig i.

“Så länge ni inte går runt och luktar djur piss, så tror jag ingen bryr sig. Jord och mylla är vi vana vid”, skrockade den äldre mannen och drog sig lite lätt i skägget innan han vände blicken mot äldsta dottern och fundersamt strök sig över den kraftiga mustaschen. Garvalds ögon liksom Bauras försökte att inte studera Hillevi för ingående när denne tog av sig sina olika skydd, istället vände de båda bort sina blickar för att antingen titta på Helgi som ännu djupt koncentrerat ristade i sin läderbok, eller in i elden i eldstaden som fanns i mitten av hallen.

“Det glädjer oss alla att få anledning att åter visa vår vördnad med ett blot åt gudarna, det var länge sedan vi hade ett här”, kommenterade Garvald lätt utan att ta blicken från Helgi. Han hade redan bevittnat Hillevis styrka när denne burit dottern hela vägen till byn, och han hade redan en respekt för henne därför såg han åter upp på henne när hon talade till honom på nytt. “Jag förstår vad ni menar. Kanske vi efter detta besök får se över våra vapen och vad vi kan göra för att bättre kunna skydda oss i framtiden…”

Baura tog blicken från de dansande eldlågorna och såg uppmärksamt upp på den äldre kvinnan som åter erbjöd sig att bära henne. Hon log tacksamt om än åter lite generat åt Hillevis ord. Hon hade vid det här laget vant sig vid kroppskontakten och närheten till den andra kvinna, och hon hade inget emot det även om hon fortfarande inte var helt van att någon bar runt på henne. Kanske det däremot skulle bli mer vanligt nu framöver om hon inte lyckades finna sig något annat sätt att ta sig runt på.

“Jag tar tacksam emot din hjälp, Hillevi, men skulle nog först vilja byta till en renare… klänning”. Det sista ordet kom med lite fördröjning. Baura brukade inte klä sig i de klassiska kvinnoplaggen, utan föredrog byxor och tunikor, liksom Hillevi bar, men det var inte vanligt i byn att kvinnor bar byxor utan detta sågs mer som männens plagg. Hon hade emellertid ursäkten i morse att det var lättare att röra sig i byxor inne i skogen än med en klänningskjol, samt att när hon arbetade med läder bar hon också byxor och där av var hon mer van vid byxor. Nu däremot inför blotet antog hon att fadern hade uppskattat om hon var mer anständigt klädd.

De varma pösiga yllebyxor hon burit innan var nu förstörda efter vildsvinets betar och nerblodade, och hennes ylle ytterplagg var täcka av skogsmarkens alla dekorationer som barr, mossa, mylla och lerfläckar. Endast den fina sjalen med sina starkare färger tycktes ha klarat sig, men hon kände sig lite lätt klädd i bara den enkla linne tunikan där på bänken i hallen. Det hade även mörknat rejält utanför och det var lite blåsigare här nere vid stranden och havet så nära så något varmare inför kvällen vore bra. En klänning var dessutom lättare att få på sig när man hade ett bandagerat ben.

“Vill du hjälpa mig till rummen här intill hallen”, bad Baura. “Så kan jag även visa vart du kan lägga dina saker samt vart du kan få sovplats.”

I andra änden av hallen dit Ingibjörg hämtat mat samt Helgi försvunnit för att hämta örterna, fanns två öppningar i vägen med pälsskynken över, som indikerade att familjens personliga bostad fanns innanför.

“Det skulle väl inte skada med lite träning, färska upp minnet, jag är lite rostig och flera ynglingar skulle nog bli rätt glada över ert förslag”, anmärkte Garvald borta vid bänken, även om han inte lät vidare munter eller överförtjust i Hillevis förslag, men han förstod vikten i att byn behövde kunna försvara sig den dagen de kanske blev anfallna eller indragna i kriget. Inte för att byborna var hjälplösa, men någon vidare grundlig träning hade de inte. Endast de äldre var något skickliga med vapen, en del var erfarna skyttar då de ofta fick jaga under vintern i skogen, men annars var de flesta byborna bara kunniga om hur man sprättade upp en fisk med en kniv eller flådde ett får. Svärdkonsten var väldigt knaper, att slunga iväg ett valspjut mot en enorm måltavla går inte att jämföra hur man använder spjutet mot en rörlig och snabb man – eller kvinna. Garvald suckade tungt när han insåg hur försummad hans by var, trots hans egen erfarenhet av flera års plundring och krigande. Han hade medvetet ignorerat det, och skulle väl få betala för det en dag om gudarna ville honom illa.

Det hade varit skönt för Baura att få lämna byn om så bara för en liten stund, och få besöka skogen. Hillevis doft påminde henne om skogen igen och det var svårt att säga om den yngre kvinnan besvarade Hillevis vänliga leende, eller bara smålog åt doften när Hillevi kom emot henne. Baura hade inget emot Hillevis myskiga skogsdoft, tvärt om gillade hon den då hon också gillade naturen.

“Jag vet precis vad du menar med att kjoltyger fastnar i allt”, instämde hon med en ogillande grimas som sedan gick över i ett generat leende då hon åter befann sig i den äldre kvinnans armar. Baura kände inte längre några direkta moders-vibbar från Hillevi, utan respekterade henne som den starka och intelligenta kvinna som hon så sakta börjat lära känna sedan mötet i skogen. Hon beundrade också Hillevis kunskap, hon verkade ha erfarenheter inom många områden.
Det var rätt behagligt att bli buren också och nu fanns där inga obekväma skydd som stack henne i sidan. De var båda något mer avklädda än tidigare, fast inte nakna förutom Bauras ben med bandaget, och kroppskontakt var Baura mer än van vid – hennes syskon brukade ofta krypa ner i hennes säng och sova bredvid eller på henne. Men det var inte något systerligt dem emellan, enligt Baura. Hon hade nog aldrig varit så nära en annan kvinna, förutom sina yngre systrar. Kanske därför kände hon sig något tafatt och överväldigad varje gång Hillevi bar henne. Skicket på den andre kvinnans kläder undgick inte någon av de andra, och Baura undrade bekymrat hur trådarna i Hillevis tunika ännu kunde hålla ihop samt hur hon klarat vintern.

“Jag tror min dotter kan hjälpa er på det området, bättre än jag men jag menade vad jag sa.” svarade Garvald borta vid bordet bredvid Helgi. Han såg upp och mötte Hillevis leende ansikte med ett milt leende bakom skägget, även om grämelsen ännu synes etsad i hans fåriga panna och i ögonen vid tanken på krig. Han såg sedan på sin äldsta dotter i Hillevis starka armar och mötte Bauras blick, han gjorde en menande knycknig med huvudet mot rummen bakom pälsskynket.

“Du vet var din mors kläder är… finns säkert något där som kan undanvaras.” Den gamle mannen vände bort blicken, harklade sig lätt och strök sin yngsta dotter ömt över håret.
Baura nickade tyst och lade armen om Hillevis axlar.

Bakom pälsskynkena öppnade resten av huset upp sig. Där fanns tre sovalkover längst med vänstra väggen, några med tydliga tecken på att de hade några decennier på nacken, andra yngre och troligen tillbyggda allt eftersom familjen växt. Liksom på utsidan var även här blyga träsniderier inkarvda i träkarmarna och tre stora stockar i mitten av rummet höll uppe taket.

En stor säng dominerade högra bortesta hörnet och vem som sov i den med sin stora kroppshydda var nog uppenbart, men där fanns gott om plats för en skock ungar även under kalla nätter. En fjärde sängnisch fanns till höger i väggen bredvid ett rejält skåp. Flera färggranna tyger med tydligt ursprung från ett mer exotiskt land bortom havet hängde avskärmande för varje sängalkov. Kistor av olika härstamningar, träslag och utsmyckningar stod utplacerade runt om de bärande takstockarna, troligen tillhörande en vardera av alla Bauras syskon. Ett loft fanns precis ovanför de båda dörröppningarna ut till den stora salen, där annat bråte och familjeägodelar fanns undanskuffat.

Där fanns en svag doft av boskap, antingen från flertalet pälsar som låg i sängarna, på golvet med ovanliga mattor eller hängde på väggarna tillsammans med vävda väggbonader för att hålla kylan ute, eller för att där en gång i tiden huserats kreatur under kalla vintrar. Annars fanns där en stark doft av de olika träslagen, familjens personliga doft – hav, strand, vind, salt och vattendjur – och något kryddat, flera växter och örter hängde på tork längst med trästänger i taket och uppe på loftet. Tjocka ljus gav ett mysigt sken där de hängde hängde i skyddande lyktor längst sängalkoverna, runt takstockarna och från kanten på loftet. Garvald hade hunnit samla på sig en hel del både från sina plundrings tåg men även kunnat byta till sig en hel del i städerna han besökt. Baura själv hade också kunnat byta till sig en del med hjälp av sitt läderarbete samt annat familjen samlat ihop under de olika säsongerna på året.

Baura iakttog intresserat Hillevi medan hon gjorde sina rörelseövningar, undrade om det var för något speciellt syfte eller bara få tillbaka känseln efter att ha burit henne. Hon satt på faderns stora säng och hade sin sängalvkolv mitt emot sig, det var den tredje inne i hörnet längst med vänstra väggen. Hennes kista stod precis bredvid mot väggen, prydd med djur från både hav och land – hon hade alltid varit fascinerad av djuren samt arbetat länge med läder och päls bredvid sin farbror sida. En stor keramik skål stod på en kista ihop med en kanna vatten vid en av takpelarna.

“Nej då, det kan vara bra att få se dem använda igen. De ligger borta i skåpet där och dammar.” Svarade hon och pekade på det stora skåpet bredvid den fjärde sängnischen till höger i rummet. “Jag har för mig att Ingibjörg hängt en av de grå klänningarna där. Den är inte så värst utsmyckad men passande till blot.”

Baura log lätt och skrattade sedan till vänligt. “Ingibjörg är lite allt i allo för oss. Far räddade henne från en plundrings räd för flera år sedan. Hon har alltid varit som en extra mor för oss, samt hushållerska och barnskötare, sömmerska ja… allt.”

Baura ryckte lätt på axlarna och strök med handen över pälsskinnet hon satt på. Hennes far delade även säng emellanåt med Ingibjörg, men det var inget som någon i familjen heller brydde sig om, men det var väl svårt att säga att Ingibjörg ‘bara var en tjänare’, för hon var så mycket mer. De såg henne nog alla som en som tillhörde familjen, ungefär som en ingift extra moster och inte någon piga. Hon var en fri kvinna, som valt att stanna hos deras familj men aldrig velat ta deras mors plats efter hennes bortgång.

“Tack, det är mina föräldrars förtjänst, jag kanske haft en hand med någonstans men.. det är roligt att få husera er. Det var länge sedan vi hade främmande i byn, vilket du kanske märkte förut på vägen… hit.” Avslutade Baura tyst med något höjda ögonbryn över att få se alla Hillevis ärr och tidigare skador. Hon borde inte vara förvånad, med tanke på att Hillevi deltog i ett krig, men det var alltid en annan sak att bevittna någons skador, än att bara höra folk prata om skadade människor.

“Gör… de ont?” Frågade hon försiktigt, tänkte på hur kvinnan släpat på henne hela dagen.

Baura följde Hillevis finger när kvinnan förde det över ärrvävnad under nyckelbenet sedan betraktade hon den äldre kvinnan uppmärksamt när hon berättade vidare om sina ärr.

‘Det är visa ord, och jag menar inget illa när jag säger att det lite ser ut som att någon målat er, eller kanske ja… karvat. Det låter också som att era ärr gjort er till den ni är idag.’

Hon log mjukt när Hillevi kom fram till henne vid sängen med klänningen, sträckte ut handen och rörde ömt vid det gråa tyget.

‘Den klär er’, sa hon gillande och synade Hillevi nerifrån och upp när denne tagit klänningen på sig. Hon harklade sig lätt och pekade sedan mot sin kista borta vid väggen, prydd med djur från både hav och land.

‘Om du ville vara så vänlig och hämta min klänning, det är en röd med några broderade skogsdjur på.

Klänningen var gammal, hennes mor hade haft den en gång i tiden och broderierna hade sytts om och lagats flera gånger om genom åren. Tyget var mörkt, inte så klart rött längre men fortfarande vackert med broderierna om klänningsfållen. Ett tillhörande brickband i rött och grönt låg ihop vikt tillsammans med det.

Baura började själv kränga av sig tunikan hon ännu satt i, under hade hon bara en tunn och sliten linne kjortel.

Ljudet av trumslag och rörelse hade börjat tränga igenom träväggarna, vilket indikerade att man börjat kvällen event och nu kallade byns folk till sig.