Skymning. Som alltid i Mörkveden. Skuggorna var alltid långa och i dem tycktes det alltid röra sig av knytt och oknytt. Marken var fuktig under hennes fötter och hennes fötter sjönk ned med ett klafsande ljud. Det hade regnat. Kvinnan som var insvept i vargpäls och klädd i sälskinn stannade upp och höjde blicken, ögonen inramade av de rynkade ögonbrynen. Det regnade inte i Mörkveden, vilket betydde att hon vandrat in i Talanrien. Ett belåtet leende smög sig fram i hennes bleka ansikte och hon drog in den friska luften djupt i lungorna. Det var alltid något med luften efter att det regnat. Det blev så rent på gamla dofter, så lätt att andes.

Långsamt andades hon ut och såg som förtrollat på den lätta ångan som tynade bort i kvällsluften. Lång och kusligt blek stod hon där mellan granarna och samlade sina tankar. Även om hon passerat gränsen mellan Mörkveden och verkligheten många gånger var det alltid förvirrande när det väl skedde. Denna gång hade det dock inte varit av misstag, hon behövde någonting från människornas völvor. En gammal relik som, förhoppningsvis, skulle vara nyckeln till att befria hennes storvuxne vän från Mörkveden en gång för alla.

Efter att ha stått still en stund och låtit sitt sinne stilla sig kunde hon äntligen börja uppfatta det som fanns runt omkring. Träden vittnade om en stor och uråldrig skog. En skog som kändes väldigt bekant. Med långsamma steg började hon tyst ta sig framåt och lät sina svarta fingrar stryka längst träd och buskar. Var detta den skog hon en gång tillhört? Tanken var flyktig och en lukt som inte hörde hemma i skogen fick hennes näsborrar att rynka sig gjorde att hon glömde vad hon ens tänkt. Det fanns definitivt en människa väldigt nära. Vaksamt hukade hon sig bakom några täta smågranar likt ett jagat djur och lyssnade noga efter fotsteg som närmade sig. Flera minuter förflöt utan att något bröt skogens stillhet och hennes nyfikenhet tog över oron för människors vapen. Det kunde ju inte skada att se efter vem eller vilka det var?

Sagt och gjort. Ut från de unga granarna tassade nu, inte en kvinna, utan en räv fram och vädrade i luften. Det röda djuret hoppade smidigt över mossor och grenar då den följde doftspåret fram till en exceptionellt präktig gran med stora och lågt hängande grenar. Räven stannade upp, vädrade i luften och smög sig långsamt närmare. Mycket riktigt låg det en människopojk därunder. Med en gnällande gäspning satte sig räven ned några meter från granen med de bärnstensfärgade ögonen vaksamt på mannen. När hon kunnat konstatera att människan var ensam så for den lilla räven iväg med viga språng tillbaka in bland granar och buskar.

Skogens tystnad bröts av en korps ensliga rop som ekade mellan granarna där skuggorna nu blivit långa då solen sjunkit ned över horisonten. Ur dessa skuggor kom en lång kvinnogestalt gående, det askiga håret föll över pälsar och skinnkläder. Hon fuktade läpparna med tungspetsen då hon närmade sig granen dit under mannen tagit sin tillflykt för natten. En plötslig impuls föll över henne att spela pojken ett spratt.
“Vad får dig att inkräkta i min skog..!?” Befallde hon att få veta, men den silkeslena rösten var långt ifrån den pondus som hon hade tänkt.

Trots att hennes ord inte varit nära lika auktoritära som hon velat få ut dem så gav dem ändå önskad effekt. Hon hade stannat upp där bland mossorna för att se hur mannen fumlade och famlade sig ut under granen. Så brast hon ut i ett högt tjut till skratt, så överväldigad över hur roligt det hela var att hon vek sig dubbelt med de svarta händerna knäppta om magen.

Skrattet stannade dock av tvärt när blicken instinktivt följde hans hand och den kniv han bar. Ansiktet snörptes åt i en ogillande grimas och hon blottade rovdjurständerna i ett ilsket grin. Även om kniven var liten var den av den där förbannade metallen. Hon klickade med tungan och rättade till vargpälsen som låg över hennes axlar då hon åter sträckte på sig.
“Värd besväret…?” Upprepade hon, blicken gick från den lilla kniven till mannens ansikte. Ansiktet sprack upp i ett skadelystet flin.

“Det var längesen jag drack människoblod” Hon hade bestämt sig för att fortsätta sitt lilla spratt och drog händerna dramatiskt över pannan och längst med sina horn. “Ni kommer så sällan på besök så djupt in i skogen” Fortsatte hon med låg, nästan teatraliskt sorgsen röst och drog en längtansfull suck då hon tog ett par lätta steg över mossan.

“Era små människohjärtan är en riktig raritet… så gott… så mört” Hon la ena handen över sin bröstkorg och den andra höll hon upp framför sig med de långa, svarta naglarna gripande i tomma intet. Blicken sneglade mot mannen, i hopp om att se ännu en underhållande reaktion från honom. Hittills hade han ju inte verkat vara lika vildsint och tjurskallig som den gemene kaldrländaren. När hon tänkte på det insåg hon att han faktiskt såg väldigt annorlunda ut från alla andra människor hon någonsin stött på.