Post has published by Thud
Viewing 4 posts - 1 through 4 (of 4 total)
  • Rollspelare
    Member since: 20/01/2019

    Den slanke figuren hade flera dagar tidigare lämnat landsvägen bakom sig. Hittills hade det varit en vedervärdig resa från Caras Idhrenin hela vägen till Kaldrland och vidare till Vinterskogen. Han hade hunnit bli sjösjuk, få skavsår och utsatts för större mängder Kaldrländare än någon civiliserad varelse väntas kunna stå ut med. De kunde visst ingenting annat än att slåss och dricka sprit. Alkoholiserade grottmänniskor hela högen., tänkte Edwin medan han höll ut handen för att konstatera att det lätta regnet som plågat honom större delen av dagen hade upphört. Hans ursprungligen skitiga uppenbarelse hade allt annat än förbättrats under den långa resan. Den långa, men något tunna läderrocken han bar doftade underligt och starkt utav blandningen mellan svett och den säregna doft som vått läder får. Under den bar han en skjorta som ursprungligen varit vit, men som nu pryddes av brungröna fläckar av organisk natur. Edwin drog av sina skinnhandskar och tog återigen ut kartan ur sin packning. Solen höll på att gå ned, men med hjälp av en ensam stark stjärna på himlen hade han tänkt att försöka räkna ut sin ungefärliga position. De gröna ögonen såg nästan ut att lysa när ljuset speglades mot dem. Han böjde sitt huvud nedåt mot kartan för att inte låta solljuset blända honom, men blöta mörkblonda hårtestar föll omedelbart ned i hans ansikte och skymde hans sikt. Aldrig skulle någonting vara enkelt tänkte Edwin emedan han försökte hitta sin position.

    Kartan visade sig inte vara till någon hjälp, och istället försökte han se sig omkring för att finna någon bergstopp resa sig upp ovanför den täta granskogen omkring honom. Även detta misslyckades och Edwin fick erkänna för sig själv att till och med någon så exceptionell som honom kunde tappa bort sig ibland. Han drog ett djupt andetag och den friska doften av barr, skog och förmultnande vegetation fyllde hans näsborrar. De naturliga dofterna fyllde honom med ett lugn, en känsla av frid som var mycket sällsynt i honom.

    Solljusets värme försvann gradvis, och Edwin fick erkänna för sig själv att det var dags att slå läger. Han såg sig omkring efter en lämplig plats att lägga sina saker. I sin ryggsäck hade han med sig en varm filt, det var den enda utrustning han behövde så länge det inte blev riktigt kallt eller började regna. Längre bort fann Edwin en stor gran, och mossan under den var visserligen inte torr men det var å andra sidan inte hans kläder heller. Om han lade lite granris ovanpå mossan så skulle det bli så nära en mjuk säng han skulle komma här ute. Ryggsäcken lade han intill stammen och därefter ut sin filt ur den.

    Planerandes för morgondagen lade sig Edwin till ro på bädden av mossa. Han hade tidigt upptäckt att han, som vanligtvis led av insomningssvårigheter, sov likt ett litet barn så fort det inte fanns ett tak över hans huvud. Åtminstone var det något att glädjas över under denna hittills fruktlösa expedition. Edwin hade gett sig av för att samla ihop exotiska ingredienser, de han kunde köpa från sina leverantörer var annars av dålig kvalitét eller skattretade dyra, vill man ha något gjort då får man göra det själv, tänkte han.

     

    • This topic was modified 4 år, 1 månad sedan by Thud.
  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Skymning. Som alltid i Mörkveden. Skuggorna var alltid långa och i dem tycktes det alltid röra sig av knytt och oknytt. Marken var fuktig under hennes fötter och hennes fötter sjönk ned med ett klafsande ljud. Det hade regnat. Kvinnan som var insvept i vargpäls och klädd i sälskinn stannade upp och höjde blicken, ögonen inramade av de rynkade ögonbrynen. Det regnade inte i Mörkveden, vilket betydde att hon vandrat in i Talanrien. Ett belåtet leende smög sig fram i hennes bleka ansikte och hon drog in den friska luften djupt i lungorna. Det var alltid något med luften efter att det regnat. Det blev så rent på gamla dofter, så lätt att andes.

    Långsamt andades hon ut och såg som förtrollat på den lätta ångan som tynade bort i kvällsluften. Lång och kusligt blek stod hon där mellan granarna och samlade sina tankar. Även om hon passerat gränsen mellan Mörkveden och verkligheten många gånger var det alltid förvirrande när det väl skedde. Denna gång hade det dock inte varit av misstag, hon behövde någonting från människornas völvor. En gammal relik som, förhoppningsvis, skulle vara nyckeln till att befria hennes storvuxne vän från Mörkveden en gång för alla.

    Efter att ha stått still en stund och låtit sitt sinne stilla sig kunde hon äntligen börja uppfatta det som fanns runt omkring. Träden vittnade om en stor och uråldrig skog. En skog som kändes väldigt bekant. Med långsamma steg började hon tyst ta sig framåt och lät sina svarta fingrar stryka längst träd och buskar. Var detta den skog hon en gång tillhört? Tanken var flyktig och en lukt som inte hörde hemma i skogen fick hennes näsborrar att rynka sig gjorde att hon glömde vad hon ens tänkt. Det fanns definitivt en människa väldigt nära. Vaksamt hukade hon sig bakom några täta smågranar likt ett jagat djur och lyssnade noga efter fotsteg som närmade sig. Flera minuter förflöt utan att något bröt skogens stillhet och hennes nyfikenhet tog över oron för människors vapen. Det kunde ju inte skada att se efter vem eller vilka det var?

    Sagt och gjort. Ut från de unga granarna tassade nu, inte en kvinna, utan en räv fram och vädrade i luften. Det röda djuret hoppade smidigt över mossor och grenar då den följde doftspåret fram till en exceptionellt präktig gran med stora och lågt hängande grenar. Räven stannade upp, vädrade i luften och smög sig långsamt närmare. Mycket riktigt låg det en människopojk därunder. Med en gnällande gäspning satte sig räven ned några meter från granen med de bärnstensfärgade ögonen vaksamt på mannen. När hon kunnat konstatera att människan var ensam så for den lilla räven iväg med viga språng tillbaka in bland granar och buskar.

    Skogens tystnad bröts av en korps ensliga rop som ekade mellan granarna där skuggorna nu blivit långa då solen sjunkit ned över horisonten. Ur dessa skuggor kom en lång kvinnogestalt gående, det askiga håret föll över pälsar och skinnkläder. Hon fuktade läpparna med tungspetsen då hon närmade sig granen dit under mannen tagit sin tillflykt för natten. En plötslig impuls föll över henne att spela pojken ett spratt.
    “Vad får dig att inkräkta i min skog..!?” Befallde hon att få veta, men den silkeslena rösten var långt ifrån den pondus som hon hade tänkt.

  • Rollspelare
    Member since: 20/01/2019

    Skogens dofter vaggade honom snabbt till ro, och Edwin lät sig översköljas av skogens alla ljud. Vinden susade lätt genom granarnas toppar, någonstans hördes ljudet av en fallande droppe som träffade någonting hårt, än längre bort hörde han ljudet av små tassar som sprang omkring i jakt efter mat, allt var som det skulle. Den ro hans sinne låtit sig uppfyllas av avbröts tvärt av en farligt len röst alldeles intill honom. Hur kunde någon smyga sig upp på honom, det var omöjligt. Edwins hjärta pumpade frenetiskt och hans kropp flög upp från liggande position. I sin hast att komma på fötter slog hans huvud i en gren ovanför honom, och en molande smärta i huvudet satte honom i obalans. Vacklande tog han sig fram ut under granen. Den ena handen fipplade efter sin lilla kniv i bälten och med den andra höll han sig för där huvudet slagit i trädet. ”Vem där!” ropade han, och det kanske hade låtit självsäkert om inte rösten spruckit i en gäll ton.

    ”Jag är beväpnad, och fattig, knappast värt besväret” ljög han genast emedan han känslor började samla sig och blicken slutligen fokuserade på uppenbarelsen inför honom. Det var en kvinna, tvi. En närmare iakttagelse avslöjade däremot för Edwin om att det inte alls rörde sig om en vanlig kvinna. Även genom de allt mer påträngande skuggorna kunde han se att denna varelse hade horn, hår som skiftade i vitt, och han tyckte sig skönja en svans blixtsnabbt vifta till bakom henne. Även vinden bar med sig en underlig doft, inte obehaglig, men definitivt annorlunda från något han någonsin tidigare upplevt. Hade han inte vetat bättre så hade han nästan beskrivit den som magisk, men dofter var inte magiska.

    Det var uppenbarligen inte någon vanlig kvinna, allt talade för att det var någon form av Kaldrländskt monster han aldrig hört talas om. Adrenalinet började åter pumpa hårt efter insikten, och Edwin var utan tvekan rädd nu. Överraskningen över att ha sällskap hade gjort honom rådvill och nu kände han sig påtagligt trängd. Hans tidigare erfarenhet av mystiska kvinnor i skogar sade honom att de alltid var utomordentligt dåliga nyheter.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Trots att hennes ord inte varit nära lika auktoritära som hon velat få ut dem så gav dem ändå önskad effekt. Hon hade stannat upp där bland mossorna för att se hur mannen fumlade och famlade sig ut under granen. Så brast hon ut i ett högt tjut till skratt, så överväldigad över hur roligt det hela var att hon vek sig dubbelt med de svarta händerna knäppta om magen.

    Skrattet stannade dock av tvärt när blicken instinktivt följde hans hand och den kniv han bar. Ansiktet snörptes åt i en ogillande grimas och hon blottade rovdjurständerna i ett ilsket grin. Även om kniven var liten var den av den där förbannade metallen. Hon klickade med tungan och rättade till vargpälsen som låg över hennes axlar då hon åter sträckte på sig.
    “Värd besväret…?” Upprepade hon, blicken gick från den lilla kniven till mannens ansikte. Ansiktet sprack upp i ett skadelystet flin.

    “Det var längesen jag drack människoblod” Hon hade bestämt sig för att fortsätta sitt lilla spratt och drog händerna dramatiskt över pannan och längst med sina horn. “Ni kommer så sällan på besök så djupt in i skogen” Fortsatte hon med låg, nästan teatraliskt sorgsen röst och drog en längtansfull suck då hon tog ett par lätta steg över mossan.

    “Era små människohjärtan är en riktig raritet… så gott… så mört” Hon la ena handen över sin bröstkorg och den andra höll hon upp framför sig med de långa, svarta naglarna gripande i tomma intet. Blicken sneglade mot mannen, i hopp om att se ännu en underhållande reaktion från honom. Hittills hade han ju inte verkat vara lika vildsint och tjurskallig som den gemene kaldrländaren. När hon tänkte på det insåg hon att han faktiskt såg väldigt annorlunda ut från alla andra människor hon någonsin stött på.

Viewing 4 posts - 1 through 4 (of 4 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.