Månader av planering, spionerande och nätvärkande hade krävts för att äntligen få husets Derendes uppmärksamhet. Flertal uppträdanden hade gjorts i fokus att få adelsdamernas läppar sprida vackra ord om en kvinna vars talang få hade sett innan. Adelsdamers hade aldrig problem att sprida sina ord, viskade gärna om saker utan intresse eller ens sanning. Utmaningen hade varit att få dessa damer säga det som önskades. Prisa en kvinna de aldrig tidigare sett, önska denna kvinnas närvaro på andra tillställningar än den de sett henne på. Där hade charm, noggrant planerade detaljer och skicklighet krävts till sin spets. Derendes var inte ett hus som anställde vilka som helst till sina tillställningar, de krävde samma perfektion som de krävde av sitt vin.

Nu stod hon äntligen på deras marker, värmde upp i bakgrunden från allas ögon medan skratt, prat och musik flöt med vinden i en ljuvlig harmoni. Nemea var sedan länge van att hålla sig i bakgrunden, smälta in där det krävdes men också skina likt än tindrande stjärna på en kall vinternatt. Hennes rätt till att få mingla med andra hade sedan länge slitits ifrån hennes händer. Den adelsdam hon var född till att vara togs ifrån henne på samma sätt som hennes föräldrars blod tömdes på golvet framför hennes fötter. Det var dock inte rätten som adelsdam hon stod här med hämnd i sitt hjärta, det var saknaden av sina föräldrar som sken mest i tomhetens kalla famn. Med åren hade all värme, kärlek och lycka vridits ur henne med hjälp av hård träning, kall säng och förtryck från det hem hon en gång växt upp i. Hennes morbror hade räddat hennes liv, gett henne mening och tränat henne men han hade aldrig visat värme eller kärlek i föräldrarnas frånvaro.
Tonerna från musiken drog henne ur sina egna tankar och fick benen att sakta börja röra sig ut från sitt tält hon gömt sig i. Ett tält gömt för många ögon där alla musikanter, artister och dansare fick hålla till när de inte uppträdde inför gästerna. Den sista timmen hade den stått tom medan hon gjort sig iordning, alla andra hade varit ute och förberett framträdandet för dagens stjärna. Måltavlor hade placerats ut på hemliga positioner runt om i den fantastiskt vackra trädgården utan gästernas medvetenhet. Vissa fått instruktioner att bära tavlorna på sina huvudet och dyka upp vid specifika tidpunkter.
Nemea stod klädd i en smaragdgrön draperad klänning med guldsmide vid axlar och midja. V ringningen gick ned till bältet som satt mot revbenen, tyget flödade ned i fram och bak men lät sidorna ge henne den rörelsefrihet som önskade. Vid bältet fanns små knivar gömda och runt benen läderremmar med samma utformade knivar, väntandes på att få användas. Håret var utsläppt i vågor efter ryggen, något tillbakadraget för att hålla ansiktet fritt från störningar. Ett guldsmycke höll håret på plats.

Med rytmen från musiken började hon sakta att ta sig runt några rosenbuskar, visade upp all sin prakt för gästerna som samlats för underhållning. Ögon från alla olika adelsgäster vändes när hon väl kom till mitten av scenen som inte bestod av mer än gräs. I en graciös ställning väntade hon på att musiken skulle ta fart, började sakta låta sina muskler röra sig till rytmen, uppslukas av de vackra tonerna. Rörelserna visade upp en blandning av vighet och styrka, följde ingen riktig känd struktur där hon rörde sig. Med musikens upptrappning började snart knivar leta sig in i hennes hand på ett sätt få kunde uppmärksamma förrän en flög med en sådan precision mot ett mål på ett bord en bit bort. Häpnande flämtningar hördes från några som inte ens haft en möjlighet att förstå vad som hände förrän det ljuvliga ljudet av ett tudelat äpple nådde allas öron trots musiken i bakgrunden. Rörelserna gick från ren skönhet till en mer styrka där knivar nu hittade sina mål på placeringar som ibland kunde anses nära vissa gäster. Trots att vissa kunde uppfatta detta som farligt missade hon aldrig sitt mål oavsett att hon själv ibland snurrade runt, dansade och gjorde akrobatik. Med musikens takt trappades hastigheten upp och det var inte förrän sista kniven som hittade sitt mål mitt i publiken på en tjänstemans huvud som Nemea stannade upp och musiken tonades ut. Många stod bara i förbluffat trots att föreställningen var över innan händer började applådera och personerna kunde ta in vad som faktiskt skett. En uppvisning av spänning, skönhet och förvåning var det hon siktat på, fick nu återstå att se vad de tyckte.

Trots alla ansikten, alla rörelser från både adelsmän och tjänare hade Nemea direkt skådat Galeas ur konturerna. Hans ansikte, precis som Caspians hade sedan länge präntats in i huvudet och även om Caspian satt högre upp var Galeas den hon hade som måltavla. Inget på henne var av en slump, till och med klänningens utformning och färg hade valts ut efter vad som fångat hans ögon hos andra damer, för allt verkade han ha ett stort intresse av kvinnligt sällskap.
Föreställningen hade knappt avslutats och hon tackat för sig innan Galeas börjat röra sig mot hennes håll. Något förvånad att han vågade vara så direkt men gjorde hennes arbete så mycket enklare. Med ett milt, något blygt, leende på sina läppar gick hon vid hans sida tillbaka till sitt tält som nu hade fler personer i sig än tidigare. Rörelserna inifrån hördes innan de ens stannat utanför men alla var fullt upptagna med sitt.
Små blickar tjuvade åt sig hans detaljer i ansiktet, förstod fullt ut varför kvinnor sökte hans närhet då han var en av de som stack ut bland adelsmännen här med sina skarpa linjer och välvårdade ansikte. Han utstrålade en självsäkerhet, lockade troligt till sig många likt nektar gör för bin. Klädseln var något ödmjukt men passade honom ändå ypperligt med den blåa färgen. Att hans personliga garde följde efter på en bits avstånd var inget ovanligt, något hon redan kände till och räknade fotstegen i huvudet för att säkerställa att hon fått rätt information. 20 steg exakt bakom, precis som hon konstaterat sedan innan.

När de stannade vid tältet hade musiken redan börjat spela igen och mumlanden hade återgått, troligen pratade de om saker som politik, senaste skvallret eller vilken kvinna som besudlat sig med en ovärdig man. En källa som innehöll mycket och samtidigt inget. Bra för att kunna utpressa senare med en sådan information. Hans mörka röst fick hennes uppmärksamhet att vändas helt till honom och visade absolut inget motstånd när hans läppar vidrörde hennes hud. Han var artig, något hon misstänkt men hade inte riktigt förväntat sig. Hon var trots allt en simpel dansös och han var av adlig börd. Dock passande på ett sätt då hon egentligen hade haft en liknande status som honom innan allt gått åt skogen. ” Det är en ära att få träffa er, mr…?” Hon låtsades som att inte veta vem han var, som om hon aldrig skulle ens våga vara i en sådan mans närhet. En liten bit bort i ögonvrån kunde hon se hur en betjänt kom springandes med hennes knivar i famnen, stannade upp och såg förvånat mot dem båda innan han skyndade sig in i tältet för att lägga av hennes ägodelar som tidigare beordrat. Dessa knivar var värdefulla och inget hon önskade tappa bort.
”Det värmer mig att min dans kunde väcka ert intresse. Jag önskar inget annat i mitt uppträdande än att ge min publik något nytt att beskåda. Nog kan detta inte ens vara i närheten i den skicklighet ni besitter. Ser på era händer att ni är kunnig i svärdskonst och er hållning tyder på en krigares.” Även om hon inte skulle ha känt till hans bakgrund syntes det alltid på en man som stridit i krig, det fanns något kring dem som aldrig kunde återskapas utan den grymma mardröm som krig formade. En krigare kunde också ses på händerna och kännas där deras hud inte var lika mjuk och slät om en adelsmans. Hennes hade hon fått sköta med en otrolig noggrannhet för att kunna behålla sin lenhet, hade inte varit enkelt.

Det var svårt att hålla tillbaka ett nöjt leende där han erbjöd sig att promenera, gjorde allt så mycket enklare då de kunde ta sig ifrån andras ögon. Med en simpel gest efter att ha kanske lite oförskämt tagit sig av vinet började hon gå lite djupare in i den vackra trädgården. Den visade verkligen upp all skicklighet och omvårdnad som trädgårdsmästaren besatt. Skulpturer syntes lite här och var, troligen dyrare än en betjänts livslön. Rosenbuskar verkade vara en favorit och inte långt bort kunde vindruvsfältet synas i all sin prakt. En idyllisk plats minst sagt att få tillbringa sin tid på.
”Jag har rest så länge jag kan minnas att jag tappat bort vart jag en gång kom ifrån.” Något hon lärt sig var att ljuga så lite som möjligt, ge tillräckligt med detaljer men aldrig för mycket. Enklare att hålla en lögn vid liv då. ”Mina föräldrar reste med en karavan men dog för några år sedan. Därefter ville jag försöka se vad jag kan åstadkomma på egna ben.” Lades snabbt till medan stegen förde dem mot en fontän. Hon lät vinet tömmas ur glaset, smakade oerhört gott och något hon gärna kunnat förlora sig i om det inte varit för uppdraget. ”Brukar ni ofta komma hit på liknande tillställningar?”

En liten förvåning glimtade till i ögonen när han presenterade sig, som om hon kände till huset men inte förväntat sig att stå och prata med någon från en sådan adlig familj. Hon neg lite snabbt i steget för att visa någon slags vördnad men lät det inte gå till överdrift. ”Jag är tillräckligt berest i Karm för att ha kännedom om de större familjerna.” Log hon bara milt till svar, var inte helt fel men hon kände till dem av helt andra anledningar egentligen. Som ung hade hon fått lära sig vad alla hette och stod för, hon skulle ju trots allt bli någons framtida möjliga partner enligt hennes föräldrar. Det sved än hur han och hans släkte kunde få gå med huvudet i behåll medan hennes föräldrar låg nedgrävda i en grav som hon aldrig fick besöka. Galeas var kanske inte den som åsamkat hennes fall men han tillhörde släktet och därav hade hon samma avsky gentemot honom också. Hade hon inte haft ett stort behov av honom för att komma åt Sandor hade hans strupe redan varit färgad i den vackra röda färg som troligen ådrorna innehöll.
Hans indikationer från sina ord fick henne att räkna upp alla kvinnor hon sett honom med innan, tänka hur många fler han varit med innan hon ens börjat spionera på han och Caspian. Att inte föräldrar låste sina döttrar från denna man var ett under än men han hade charmen att kunna komma runt det mesta verkade det som.

”Det har verkligen varit en ära att få uppträda på denna tillställning som hus Derendes arrangerat. En ära som jag anser mig inte vara tillräcklig för.” I verkligheten kanske inte Nemea var den mest ödmjuka av sig men den hon försökte vara skulle föreställa lite mer blyg i en annans sällskap. Många män föredrog inte kvinnor som stack ut hakan, speciellt inte när hon kunde få dem på rumpan fortare än de kunde uttala hennes namn. ” De har alltid haft höga förväntningar på mig men en dag hoppas jag de kan känna en stolthet över mig även om de inte längre finns här.” De hade gråtit om de sett henne just nu, så pass lättklädd för en man som inte tänkte ta hennes man i giftermål. Så långt ifrån sitt egna hem, sin egen trygghet och utan ett namn för sig själv längre. Detta var troligen det sista de önskade för sin älskade dotter, för allt hade de älskat henne. Deras sista akt hade varit ett försök att skydda henne från lönnmördarna.

”Era öron är uppmärksam. Få brukar kunna uppfatta min dialekt.” Tyrion hade gett henne en stor örfil om han hört detta. Hela tiden hade han ältat om att hon måste gömma sin dialekt men envisheten och stoltheten över sin bakgrund hade fått henne att klamra sig kvar vid det sista som påminde henne om sitt hem. Hon försökte dölja dialekten så gott det gick men låg alltid där under och påminde henne om vem hon var. ”Jag har en dålig ovana att plocka upp dialekter om jag tillbringat en lite längre tid där. Jag tränade för en duktig knivkastare i det området under ett år och därifrån har jag också plockat med mig dialekten. ” Hon behövde verkligen vara vaksam i hans närhet. Verkade som att han var mer klipsk än hon gett honom utdelning för. Som tur verkade han inte misstänka något. Behövde också komma ihåg alla detaljer hon givit honom för att inte riskera att snubbla på alla lögner själv.

Där de gick med solens varma strålar kunde hon inte låta bli att njuta smått av lugnet. Musiken blev allt mer svårare att uppfatta, ett vackert brus i bakgrunden tillsammans med fåglarnas kvittrande. Nemea vek inte av när en ros placerades i håret, bara log tacksamt och fortsatte att lyssna på Galeas ord. Jo nya kontakter skulle han allt skapa denna kväll, tyvärr sådana han kommer ångra sig bittert över senare framöver. ”Jag har ingen erfarenhet av fina viner men det jag fått smaka är bland det bästa jag fått njuta av. ” Det var ett fint vin, inte det bästa hon snott åt sig men absolut av bättre kvalité. Självklart ville huset visa upp sin bästa sida men skulle aldrig ta fram det bästa vinet till en sådan simpel tillställning. Försiktigt slog hon sig ned bredvid honom på den svala stenen. Tillräckligt nära för att de skulle kunna prata ostört men såg till att det ändå fanns luft mellan dem.
”Det lilla jag har hunnit se är slående vackert. Jag kan förstå ers familj stolthet över dessa landskap. Ni har lyckats med något förträffligt, ibland kan jag inte låta bli att fundera hur det sett ut om husen haft mer styre än under en gemensam kung.” Ett test, ett vågat test men ville se om det hon hört kunde stämma. Ingen vågade gå emot Sandor men hon hade hört rykten om att alla husen inte var så nöjda över hur läget såg ut och ville bli mer självständiga. Därför hon också gjort Galeas till en måltavla, kunde han vändas mot sin eget blod? Kunde hon förstöra ett hus inifrån och ut för att få sin ultimata hämnd?

”Jag är långt utanför mina gränser och ber så mycket om ursäkt!” Hon såg ut att skämmas och vände sig smått bort från Galeas. Lät blicken vandra någon annanstans som om hon inte vågade möta hans längre. ”Ni nämnde innan om ett visst engagemang runt om i världen. Vad för stordåd har ni uträttat eller varit med om?” Försökte byta samtalsämne, inte för att hon önskade det. Mer för att dölja sina politiska kunskaper som den simpla dansös hon skulle framstå att vara.

Denna man visste sina saker, kunde detaljer hon verkligen behövde akta sig för. Att ljuga för denna man krävde eftertanke och försiktighet, hon behövde hålla sig mer till sanningen nu än någonsin. Andra män gick enkelt att lura genom att stryka deras egon men Galeas var för berest och kände till för mycket om sitt egna land. En fin egenskap men farlig för henne själv. Ett felsteg och han kunde genast se igenom det. Därav höll hon sin tunga, tiga var trots allt guld, speciellt i denna situation. Lät honom prata lite och ställa sina frågor medan hon själv funderade vad som kunde sägas.
”Jag har rest mer än önskat. Ett liv i rörelse kan låta fantastiskt och magiskt, få se saker få knappt kan drömma om men samtidigt har jag aldrig fått känna att jag har ett hem. Ännu mindre sedan mina föräldrar gått bort.” Skapa en sympatisk sida kunde göra att han heller inte vågade fråga för detaljerade frågor. Vem vill gräva i sår hos en kvinna? ”Men jag kommer nog aldrig glömma när jag red på fälten i Mahadwen, deras öppna gröna vidder med solen i ryggen och vinden i håret gav en sådan känsla av frihet att jag än har drömmar om just den känslan.” Lite förfinat men sanningen låg där. Hon hade ett uppdrag att leverera ett viktigt brev till en av byarna i Mahadwen. Resan i sig hade varit tuff och jobbig men när hon nått de öppna fälten var detta verkligen ett minne som hon sent skulle glömma, något som hon kanske skulle slåss för i framtiden, frihet. Just nu låg hämnden likt en tjock slöja över hennes ögon, gjorde det svårt att se något annat.

Det var på något sätt skönt hur enkelt det ändå var att konversera med denna man. Han förde sin talan väl men ställde alltid frågor för att hålla henne i konversationen. Självklart spelat intresse från hans sida för hon tvivlade att han verkligen ville veta något genuint om henne. Allt för att få det som önskades och sedan lämna henne till sin egna dom. Synd för denna mannen behövde hon något ifrån honom. Att göra detta kortvarigt fanns inte ens i tankarna och därför skulle hon aldrig spela sig in i hans händer. ”Åh det vinet är känt i hela Karm tror jag. Skulle aldrig ens våga önska att få smaka något så ovärderligt.” Ironiska var att hon hade funderingar på att stjäla lite av det senare men detta var inget han behövde veta. Hans släkt hade stulit tillräckligt från henne, hon tänkte stjäla tillbaka allt och lite till. Det krävdes stor vilja och självdisciplin att inte kyssa honom tills han tappade andan och vettet för att sedan borra en kniv i strupen på honom. Fanns ingen här i närheten att ens bevittna något, ännu mindre någon som skulle höra hans desperata skrik när livet rann ur honom.

Hans självbehärskning till ämnet hon bara hintat om var bättre än hon trott. Det var svårt att avgöra hans tyckande i det hela då allt var tråkigt diplomatiskt och neutralt. Inte ens blicken verkade förråda honom vilket skapade en viss frustration. Insåg att hon underskattat honom något och behövde förlänga sin plan mer än förväntat. Inte för att detta skulle gå fort, men skulle troligen krävas mer än det hon planerat från början. Ett vagt leende prydde läpparna, visade en viss lättnad över hans lugna sätt att hantera allt. ”Karm verkar vara ett land som bevisat sin styrka flera gånger om. Trots svårigheterna har ni alltid stigit upp ur askan.” Karm var ett land med män som visat sin envishet mer än en gång. Trots svagt ledarskap har andra istället rest sig och sett till att Karm än står idag. Det var ett land hon fann stolthet i och såg fram emot att få kliva in i sitt egna hus igen efter att parasiterna undanröjts. Då kunde hon vara på dessa fester på andra sidan, njuta av vinet i överflöd och bära de vackra klänningarna. Hon skulle troligen inte ha män efter sig då hon troligen ansågs för gammal men det spelade ingen roll. Ensamheten har sedan länge varit en välkommen vän.

Hans nästa ord väckte henne mer ur sina tankar. Loradon var ett ord otroligt laddat med många starka känslor. Hon varit inte vid slaget men hört hur det hade varit mer eller mindre en slakt. Folk berättade än om sina mardrömmar, dem få som överlevde vill säga. ”Ni var alltså där när det hände?” Orden kom ut som en chock, var aldrig meningen att lämna hennes egna läppar. ”Det måste ha varit fruktansvärt.” Något mjukare lade sig i hennes ögon, en viss sympati över det han behövt gå igenom. Hon hatade sina fiender, hatade allt de gjort mot henne men skulle aldrig ens önska dem få uppleva det som skedde i Loradon. ”Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste ha varit att behöva gå igenom något sådant.” Många skyllde Sandor för detta slaget, hans inkompetens till de förlorade liven. Nemea kunde inget säga där då hon aldrig hört sanningen av vad som sades eller bestämdes. Det var dock en händelse som skakade om hela Karm.