Vinterfestivalen hade inte kunnat komma lägligare för det lilla sällskap av underliga män som anlänt till Iserion dryga månaden tidigare. Det gav dem en anledning och ursäkt för sitt muntra humör, högljudda diskussioner och samvetslösa drickande. Ingen frågade vad de egentligen firade, utan utgick från att de helt enkelt tagit chansen till fest tack vare festivalen. Men i sanning var det förstås vintersolståndet som uppmärksammades i deras slutna krets. Dessutom var det sällan, om inte aldrig, de hade chansen till att verkligen delta i något så stort som vinterfestivalen.

Under kvällens gång hade de splittrats upp i mindre grupper, när viljor stärkta av rusdryck gick isär. Det var så det kom sig att tre av dem bokstavligen snubblade in över tröskeln på tavernan Tre Björnar. Viktor snubblade in först, tätt följd av en annan man något äldre än honom med gråsprängt hår. De skrattade till låt något som inte kunnat vara annat än ett ekivokt skämt. Efter dem trängde sig en lång och bred man genom dörren. Han var säkert närmare två meter lång och nästan lika bred, samt den enda i sällskapet som bar en djurmask – den föreställande en bisonoxe. Den store mannen tog sig igenom så osmidigt att han knuffade till sina två kamrater i ryggen där de stannat upp för trängseln strax innanför dörren. De båda skrockade fortfarande när de snubblade framåt. Viktor snubblade in en av stackarna som stod relativt nära dörren.

“Se dig för..!” anklagade han den oskyldige kroggästen med en skarp blick innan han vände blicken till den äldre mannen och deras skratt fortsatte. De alla bar diverse mörka nyanser på sina kläder, vilket i sig var något uppseendeväckande, men inte lika iögonfallande som det röda emblem på deras tunikor föreställande en röd solförmörkelse. Över sin mörka tunika bar Viktor en svart rock fodrad med mörk päls från vad man kunde anta var en björn. De tre började tränga sin väg fram till bardisken, även fast de flesta runt omkring var mer än villiga att ge fri väg åt den större mannen med bisonmask.

De tre hade tagit sig fram till disken för att beställa, inte helt utan att ådra sig ogillande blickar. Det var dock något som inte verkade bekomma dem, utan snarare var det något de vant sig vid under kvällen. Väl framme beställde den äldre mannen medan Viktor såg sig omkring över folket inne på den välbesökta tavernan. Stämningen var god, och de som tidigare sett missnöjt åt deras håll verkade återgå till sina glada diskussioner. Härinne skulle deras egna samtal och skratt dränkas i det allmänna sorlet från festligheterna. Knappt någon reagerade på språket de talade då orden smälte ihop med det karmanska.

Den enda gång då folk, i deras närhet om något, reagerade var när den stora mannen med bisonmask brast ut i ett högt skratt som riktigt mullrade genom musiken och andra röster. Men deras utstyrsel till trots så verkade de precis som alla andra, bara vara där för den goda stämningens skull. En och annan överförfriskad kroggäst vågade sig till och med på en skål med dem. Surölen som de drack var definitivt trevligare att inmundiga än vinet bryggt på potatis som de var vana vid från sin hemort och de drack den med glädje.

Viktor märkte snart att han blivit blöt om ena ärmen och såg lite missnöjt ner mot bardisken där de stod, sedan ned på sig själv och himlade med ögonen. Det var säkert den lilla sparveln som gått in i honom när de kommit dit. Men han valde att släppa det, han hade redan varit i flera bråk under kvällen, vilket röda knogar och ett mindre märke över ena kindbenet vittnade om. Skulle de där stormkråkorna se honom i ett till skulle de definitivt låsa in honom och det hade han ingen lust med. Istället höjde han sitt stop mot sina två kamrater.
“Må solen aldrig skina mer och ljuset förevigt dö” de båda andra stämde in till den tarnaiska frasen. Runt omkring dem stämde även andra in i skålen, då det enda ord de uppfattat var athal, och de arma själarna trodde säkerligen skålen var en hyllning till deras gud. Viktor skrattade roat innan han tömde stopet och ställde tillbaka det på disken för att få en till.

Viktor hade vänt sig mot bardisken i väntan på att hans tomma glas skulle fyllas men kunde se i ögonvrån hur någon ställde sig bredvid och vände sig mot honom. Rösten var definitivt kvinnlig och orden fick honom att flina då han vände blicken till nykomlingen. Han synade personen från topp till tå med skeptiskt rynkade ögonbryn. En borgarbracka. Frågvis sådan också. När han kände igen rävmasken från tidigare som ynglingen som spillt öl på honom skrattade han till och vände sig mot denne. Han blev dock osäker på om det verkligen var en pojke, så han tänkte det var bättre att utgå från att det var en kvinna. Skulle han ha fel så skulle det ju ändå såra grabbens ego.

Frågorna som ställdes underhöll honom dock och han gav en kort blick till sina kamrater innan han vände sig tillbaka till främlingen med ett roat leende.

“Vi tjänar ingen som inte tjänar oss,” svarade han aningen kryptiskt men fortsatte snart “Det är bara till för att vi ska känna igen varandra.” den äldre mannen bakom honom började skratta och Viktor försökte först hålla minen men efter att ha druckit hela kvällen gick det inte och han skrattade snart själv åt sina egna ord.

Han samlade sig snart och viftade bort det med en gest innan han greppade sitt stop igen som blivit fyllt. Blicken var fäst vid främlingen då han tog en klunk av drycken. Han undrade om detta bara var av nyfikenhet eller om denne hade en annan agenda bakom sina frågor. Men hur främlingen tilltalade honom, eller de alla tre, gav han knappt en tanke. Under sitt liv hade han blivit tilltalad och kallad det mesta. Sen var inte etikett något som han lärt sig. Däremot så fick han känslan av att personen framför honom hade det.

“Skålen?” han höjde ögonbrynen lite som att han funderade på vad det var som skålen handlat om. “Solens död och världens undergång.” fortsatte han med en axelryckning, blicken fäst vid främlingen för att inte gå miste om eventuell reaktion.
“Tsk tsk,” smackade han sedan med tungan och tog åter en klunk av ölen. “Nej du, det är en gammal tarnaisk fras för god hälsa och skörd det kommande året” han sänkte långsamt glaset för att låta det vila mot bardisken.
“Varför undrar du flicka lilla? Vill du vara med på nästa skål?” leendet på hans läppar var roat, förväntansfullt på reaktionen som skulle komma. Han hoppades innerligt att det var en pojke som stod framför honom. Det hade verkligen kunnat liva upp stämningen.

Viktor var precis i färd att ta en klunk av sin öl då hon satte fingret i bröstet på honom. För det var definitivt en hon med de där små nätta fingrarna att döma. Han sänkte blicken långsamt till fingret som tryckte mot bröstet och ställde ifrån sig glaset på disken igen. Bestämt, men inte hårt, tog han tag om hennes hand. Hans egna kunde greppa helt kring hennes och kunde nog inte bli mer olikt. Smuts under naglarna, grova och med förhårdnader som tydde på att han fått göra allt i livet med sina egna händer. Lite torkat blod fanns mellan fingrarna också, små minnen från kvällens tidigare slagsmål.

“Det må så vara…” han höjde blicken till hennes igen men sänkte rösten då han fortsatte “Men magiker och fanatiker suktar bara efter apokalypsen för att kunna sätta sig själv högst i en ny värld” Viktor hade satt tummen under hennes pekfinger och pressade det uppåt medan han långsamt förde hennes hand tillbaka mot henne. Han lutade sig framåt en aning då han sänkte den djupa rösten till den grad att han nästan lät hes.
“Men allting dör förr eller senare och det är de på toppen som har mest att frukta och förlora när världsordningen rämnar”

Han släppte hennes hand och rätade på sig igen, blicken gick från henne ut över korgen igen då han greppade sitt glas. Om han sagt något mörkt eller illavarslande bara sekunderna innan så betedde han sig som att det inte hänt.

“Ja, Tarnaq. Eller… däromkring Tarnaq stod” han drack av ölen och vände blicken tillbaka till henne, en kort gest med sin fria hand och ett litet, ursäktande leende. Att han faktiskt var från Tarnaq verkade dock inte troligt, för det fanns ingen främmande brytning då han talade, utan snarare en dialekt likt den man talade i Karms huvudstad.

Leendet han hade ersattes dock ganska omedelbart av en missnöjd grimas och både han och den äldre mannen verkade rynka på näsan.
“Det eviga mörkret?” orden dröp av avsmak. “Tsk, vi är inget alvpack som snuttar på en spindeldemons bröst” han underströk riktigt hur äcklad han var av tanken med ytterligare en grimas som om han spytt lite i munnen. Han gav sina kamrater en kort blick och med några ord varav det ena kunde urskiljas som ‘Lloth’. De verkade reagera på samma sätt. Han vände tillbaka blicken till henne, skakade på huvudet men den missnöjda minen var ersatt av en något lättsammare.
“Du kan väl komma på något bättre än det? Och berätta varför du gjort ett sådant halvhjärtat försök att klä ut dig till man?

Viktor skrockade lågt åt hennes ord, hon talade minsann som sann adel. Men en lätt armbåge i sidan fick honom att vända uppmärksamheten åt sina kamrater som uppmärksammat ett par män som närmade sig. De alla tre spände sig, men när de inte närmade sig mer såg han tillbaka till kvinnan.
“Järn, trä, sten… ingenting består. Seså lilla fågel, flyg tillbaka till din bur” han lutade sig tillbaka, armbågarna vilande mot disken bakom sig och glaset i ena handen. Blicken hade gått mot männen som tidigare närmat sig då hon verkade gå iväg. Stormfåglarna hade tidigare under kvällen plockat av dem deras vapen, och Viktor hade ingen lust med något nytt bråk. Denna kvinna verkade viktig nog för någon att hon säkert skulle få honom i trubbel.

Han var precis i färd att dricka av sitt glas då hon svängde runt och utbringade en skål. Inte kunde han annat än att skrocka till och höja glaset innan han drack av det. Åt hennes kommentar viftade han bara kort med fingrarna åt henne för att uppmana henne att fortsätta gå. Även om han nu bara blivit mer nyfiken på varför hon klätt ut sig. Men det spelade ingen roll. Ingenting spelade någon roll. Egentligen. När hon vänt sig om igen utbytte han några korta ord med sina kamrater innan de alla tre brast ut i skratt.

Viktor hade följt kvinnan med blicken då hon gav sig av bort från dem, eller snarare var hans blick fäst på männen som tidigare närmat sig och nu verkade följa med henne. Rent instinktivt lät han han blicken svepa över folket som uppehöll sig därinne, vissa mer eller mindre intresserade på vad som försiggått. Av dem som verkade ha följt det hela så stannade hans blick på en kvinna längre bort vid bardisken och som verkade stämma in i skålen. Det fick honom att skratta till och skaka på huvudet, men likväl höjde han glaset mot henne innan han tömde dess innehåll.

Det fanns många nyfikna öron och ögon därinne men att ställa till med något bråk var det sista han ville den kvällen. Så när han förvissat sig om att ingen stormkråka eller annan var i färd mot dem vände han sig tillbaka mot bardisken för att ännu en gång få sitt glas fyllt. Predikan till dessa vilsna själar kunde vänta till en annan kväll, för inom sinom tid skulle de ändå omslutas av mörkret. Ikväll skulle det bara festas!

Väldigt snart blev ett nytt bord ledigt och de tre männen tog sig kvickt dit, för där skulle de inte vara lite utsatta för folks nyfikna ögon och öron som de varit framme vid bardisken. När de väl satt sig med lättade suckar kunde de fortsätta sin diskussion på språket som var så främmande men ack så bekant för andra.

Efter de slagit sig ned vid bordet kunde de fortsätta sin tidigare diskussion, eller snarare anekdot av något som hänt tidigare under kvällen. De var alla tre uppenbart roade över det hela men de verkade inte lämnas ifred någon längre stund. Viktor tystnade och såg med rynkade ögonbryn på kvinnan som böjt sig fram över deras bord för att tända sin pipa på deras ljus. Det kändes så demonstrativt och inte alls som att hon endast var där för att bara tända pipan.

Mycket riktigt kom hennes fråga som fick honom att luta sig tillbaka med en suck. Ytterligare en borgarflicka med frågor. Han synade henne kort och greppade stopet som han långsamt drog mot sig över bordet.
“Kallt. Mörkt. Fullt av vättar” svarade han kort och höjde stopet till munnen, utan att släppa kvinnan med blicken. Han tyckte sig minnas att han sett henne tidigare vid bardisken. Ett litet, snett leende prydde hans läppar då han sänkte stopet till bordet igen.
“Intresserad av att resa dit? Det finns inga fina inrättningar där” han nickade lite mot hennes pipa “Eller tobak för den delen. Bara gamla ruiner från det som sågs som de största civilisationerna någonsin skådad” hans leende blev aningen större och hans röst hade en klang av belåtenhet trots det annars ganska dramatiska orden.

Viktor knackade pekfingret mot stopet då hon talade, fortfarande tillbakalutad där han satt och med ett roat leende på läpparna. Han släppte inte henne med blicken då han skakade lätt på huvudet.
“Mörka ämnen du vill…” han gjorde en konstpaus “konversera om” skrockade han lågt fram och synade henne för ett ögonblick innan han såg frågande mot den äldre mannen i sällskapet. Denne  höjde bara på ögonbrynen med en axelryckning. Det räckte som bekräftelse för Viktor, varför inte ha lite kul när någon ändå kom och ställde frågor de inte borde? Och kvinnan med pipan verkade ju definitivt ha grubblat tidigare om någon förestående katastrof.

“Men du har rätt. Iserion, precis som alla andra städer är blivande ruiner,” leendet var fortfarande kvar på hans läppar men hans röst var lägre, djupare. “Precis som allt annat så måste även städer förfalla och dö, förr eller senare.” han såg ned mot sitt bröst där den röda solförmörkelsen fanns insydd innan han höjde blicken till henne igen.
“Även om det verkar som att dina landsfränder tänker att ni ska spika ihop ert samhälle som redan är på väg ner i avgrunden.” han sänkte rösten ytterligare då han talade men orden var klara och fulla av övertygelse.

Så ryckte han på axlarna och höjde stopet igen och drack.
“Men vem vet när det sker. Imorgon… eller så klamrar ni er fast i hundra år till.”

Hennes kommentar passerade utan notis. Möjligtvis skruvade sig den större av männen på sig, han med bisonmasken, och såg ned mot sitt stop. Viktor däremot lyssnade på det hon sa härnäst, blicken fäst vid henne över stopets kant. Det väckte en tankegång i honom själv han var väl bekant med. Men samtidigt väcktes också en viss misstro mot henne. Han hade inte undgått att uppmärksamma att stilen på hennes mask inte var det av folket på gatorna…

Samtidigt så roade det honom djupt i själen att någon som säkert spenderat dagar runt högättade formulerade sig på ett sådant träffsäkert vis. Att hans tankar börjat vandra syntes ganska tydligt, men den fjärran blicken kunde också misstas för berusning. Det varade dock inte länge och det skrapande ljudet från stolen fick honom att följa henne med blicken då hon slog sig ned. Uppenbart var att hon hade tänkt att stanna, även om hennes motiv var oklara för honom. Viktor reste sig långsamt från sin stol och den svarta pälsrocken som han tidigare dragit av sig föll ned på golvet då han lyfte stolen för att flytta den aningen närmare henne. Det var dock ingenting som han verkade bry sig om utan han satte sig ned, bak och fram på stolen så han var vänd mot henne och armarna vilande mot ryggstödet framför honom, blicken obevekligen fäst i hennes.

“Säg mig…” han stannade upp och la huvudet på sned då han letade efter ett ord eller namn att tilltala henne med “… fröken,” fortsatte han sedan med “Vad är det som Iserion frivilligt blundar för?” han gjorde det till en fråga, men sa det på ett sådant sätt att han redan visste svaret. Det fanns dock ingenting nedlåtande i hans röst, utan snarare verkade han intresserad av hennes svar.