- This topic has 28 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 4 månader sedan by
.
-
Viktor studerade hennes ansikte då hon tog av sig masken. Någonting med hennes utseende fick honom att tycka hon såg ungefär lika opålitlig ut som han själv och hans kamrater. Ett tyst, fnysande “hm” lämnade honom med ett litet leende. Om det var hennes ord eller bara att hennes breda leende smittade av sig visste inte ens han själv.
“Låt dem behålla sin illusion av kontroll. Ju kortare tyglar desto mer kämpar hästen från bettet,” Viktors röst var låg, precis så den höll över sorlet inne på värdshuset. Han studerade hennes ansikte men vände sig snart mot bordet för att sträcka sig efter sitt stop då hon sa sig veta att han såg samma sak som henne.
“Kanske, kanske inte. Ingenting går att förutse,” han drack av sitt stop nästintill nonchalant “Det enda som är säkert är att världen kommer återgå till vad den en gång var”Viktor hade inte bestämt sig för om han kunde lita på kvinnan framför honom. Troligtvis var hon bara en uttråkad och katastroftrånande handelsdotter. Men hon verkade ha lagt en hel del tanke på det hela och konversationen var underhållande. Ett kort skratt lämnade honom åt hennes sista ord.
“Det låter som en god idé” han höjde sitt stop en aning och vände sedan blicken ut över rummet för att dra till sig uppmärksamheten till en av värdshusflickorna som irrade runt med beställningar. När en av dem börjat närma sig vände han tillbaka blicken till kvinnan.
“Nå, berätta mer om vad du sett i skuggorna.” -
Virginia föll in och beställde ett till glas av den starkare sprit hon tidigare druckit.
Den förtroliga stämningen och hans fråga lockade henne längre ned i sitt medvetande. Hon fuktade sina läppar och öppnade dem, fortfarande tankfull över hur djupt ner hon skulle sträcka sig efter orden hon skulle svara honom med.
Så lutade hon sig plötsligt bakåt i stolen. Mannen hade många frågor, eller snarare samma fråga ställd på olika sätt. Och han bidrog själv med väldigt lite. – Hmm, hur var ert namn? Om vi ska sitta här och diskutera skuggor och avgrunder så är det inte mer än anständigt att vi vet vad vi ska kalla varandra.
Det var osannolikt, men inte helt omöjligt, att hans agenda inte hade något att göra med vad hon trodde – utan snarare tvärtom. Det kanske var fåfänga att tro att hon förtjänade en sådan invecklad scharad, men med tanke på hans frågor och vad han redan fått ur henne… Han kunde agera kunskapare åt myndigheterna, hovet… Eller så var det bara ett infall av rusets paranoia. Hon valde att inte ge hans fråga någon hänsyn innan han besvarat några av hennes.
-
Viktor drack av mjödet med uppmärksamheten på kvinnan då hon beställde in sitt glas. Såhär sent på kvällen smakade drycken knappt någonting utan lämnade bara en besk eftersmak. Hade han inte redan druckit så många stop under festligheterna hade han insett att morgondagen skulle vara full av ånger över just den kvantiteten.
Ett kort skrockande lämnade honom över hennes ord och han rättade till armarna över ryggstödet. Anständighet hade han sedan länge lämnat bakom sig, men han protesterade inte mot hennes fråga.
“Viktor,” sa han enkelt. För en kort stund begrundade han henne fundersamt, fingrarna knackande mot ryggstödet och huvudet aningen på sned. “Och ditt namn fröken?” pausen som han haft kunde nästan tolkas som att han glömt att man normalt frågade efter den andres namn med. -
Virginia log nöjt, alltid en liten seger. – Virginia, till er tjänst. Hon böjde huvudet i spelat galanteri. Hon visste hur hon tog sig ut, hon kunde röra sig i många kretsar och visste vilka kretsar hon skulle göra narr av i vilken situation. Här kunde hon vinna på att blotta sin inställning något, blotta vad som fanns bortom dräkten. – Och nu kanske ni vill berätta lite mer om det där högljudda emblemet ni alla bär. Ni är anmärkningsvärt tillknäppt för att bära en så iögonfallande symbol. Är paradoxen en medveten effekt eller har ni bara inte tänkt så långt? Hon log stilla, visste väl att hennes anmärkning bar en viss provokation. Hennes taktik må falla här, men hon föll in i gamla mönster. Han var svår att läsa, liksom hela gruppens existens, den utmaningen var henne oemotståndlig. Men det som låg bortom utmaningen gav henne en ovälkommen känsla av ängslan – den kunskap hon krävde stod på spel.
Pipan hade slocknat igen och hon fixade lite med den innan hon stoppade in den innanför jackan. Just då kom flickan med det lilla glaset och Virginia gav henne en slant, varvid hon smuttade på drycken. Det började bli varmt. Virginia knäppte med en hand upp västen och knöt upp blusen i halsen. -
Även om hennes ord och gester dröp av ironi så var Viktors ogillande för adel och etikett så djupt rotad att han omedvetet krökte på överläppen och rynkade ögonbrynen. Han fick skölja bort den missnöjda minen med en till klunk av mjödet. Men det spädde bara på missnöjet då han gjorde en grimas åt den bittra smaken. Stopet var knappt halvfullt vid detta laget och han lät det vila oroväckande mycket på sned då han sänkte handen mot ryggstödet igen.
En fnysning till skratt lämnade honom och han skakade på huvudet, blicken bortvänd som om han inte kunde tro sina öron av det hon sa. Kvinnorna i den här staden kunde sannerligen slänga sig med ord. Ändock hade han ett roat leende som anades i mungiporna då han sänkte blicken åter till henne.
“Jag låter den tala för mig” han sa det med en axelryckning “De flesta undviker att ställa några frågor. Men sen…” han gjorde en gest åt hennes håll med ölstopet “… finns det de som aldrig får slut på frågor”Viktor vred på sig där han satt för att rätta till sig, blicken fortfarande fäst vid henne och hennes rörelser då hon knäppte upp sina kläder för den kvava och disiga värme som fanns inne på tavernan.
“Fast oftast vet alla vad det står för. De flesta bara rädda för sanningen att de levt i lögnen att en dag förenas med ljuset.” -
Virginia kom till en plötslig insikt vid Viktors sista tillägg. Hon hade tänkt på det här på helt fel sätt. Låtit intellektet ta för mycket plats när det var känslan, instinkten som trots allt fört henne hit. Hon drack ur halva glaset och snörde upp nästa par band på blusen, en svettdroppe glittrade ned längs hennes bröstben. Hon kände sig plötsligt trängd – som om hon fått scenskräck, vilket bara hänt en gång tidigare när hon var mycket ung. Hennes blick blev något allvarligare medan hon lade bort spelet, hon rätade ut sitt leende och bet sig lite i läppen. Så drack hon ur det sista av spriten och drog beskt på munnen.
– Du vill att jag berättar mer om vad jag sett i skuggorna? Först måste jag berätta vad jag gör. Jag är poet. Hon skyndade sig att fortsätta innan han hann komma med reaktioner. – Jag märker att du är en man som vältrar sig i fördomar, men du kan håna mig sedan. Hon lade huvudet en smula på sned och rynkade ögonbrynen något innan hon nickade knappt märkbart för sig själv och fortsatte. – Ibland kommer inspirationen från oväntade håll. Den senaste tiden har den kommit enbart från just skuggorna. Jag fick en känsla av att ni känner till den… inspirationen. Jag hörde vad du sa där borta… Hon nickde bort mot bardisken.
Virginia hade aldrig läst sin poesi på detta sätt tidigare, hon hade aldrig läst denna poesi för någon tidigare, hon visste inte varför hon nu övervägde det, men om inte detta var rätt sällskap så visste hon inte vad som var det. Hon valde att ta risken att bli utskrattad och anlös – hon hade sätt att glömma sådant.
Hon gjorde en paus medan hon samlade sig i dimman, lät skuggorna i hörnen krypa närmre. Så lutade hon sig fram igen och fäste sin blick i Viktors. Hennes röst var en annan, låg och entonig, drönande.Himlarna vrider sig i tystnad
medan djupen gapa.
En ständig misströstan löper fram och åter kring dess rand;
skall dagen åter gry?
“Aldrig här”
andas mörka gap,
“aldrig här”.
Himlarna tiger
medan djupen tala
och dess ränder rämnar för minsta blick av dag;
sålunda faller vi,
sålunda äter mörkret ljuset,
sålunda talade tystnaden.
Nej, dagen skall aldrig åter gry
där himlarna tiger
och djupen talar. -
Hade han varit nyktrare hade han kanske känt av skiftet i hennes sinnesstämning. Men ack var han endast en man och all dryck som inmundigats den kvällen gjorde sig påmind. Så hans uppmärksamhet var snarare på hur hon fortsatte att snöra upp sin blus till dess att hon började prata och han höjde blicken till hennes ansikte. Viktor rynkade på ögonbrynen och öppnade munnen för att precis kommentera något om hennes yrke, som knappast förvånat honom sådär med facit i hand. Men han höll sin tunga och lät henne fortsätta även om han var skeptisk. Det var såklart därför hon levde i någon förskönad bild av undergångslängtan. Återigen höjde han stopet till sina läppar för att dricka, utan att släppa henne med blicken.
Viktor var, och hade aldrig varit, någon som uppskattat poesi eller sång, om det inte var medryckande dryckessånger. Allt annat hade inte haft plats i hans liv. Men han lyssnade likväl och ett leende växte sig bredare på hans läppar. När hon var klar klappade han lätt mot ölstopet som en applåd och såg sig över axeln mot sina kamrater.
“Hörde ni det där? Va!?” de andra två verkade vara uppslukade i någon konversation och han vred på sig för att sparka till bordsbenet. De såg upp men han skakade på huvudet och gjorde en avfärdande gest med ölstopet innan han vände sig tillbaka mot Virginia.
“Vackert,” han gjorde en liten fundersam min då han insåg att det inte var riktigt det ordet han hade önskat att beskriva hennes vers med. “Så du ligger ensam och viskar med skuggorna i skydd av mörkret, sen när tre arma män dyker upp på årets längsta natt…” leendet var kvar på hans läppar men han smalnade av ögonen en aning då han letade efter sina ord. Han fann dem inte och bet sig i underläppen och skakade på huvudet.
“Äsch” han gjorde en gest med handen och rätade på sig där han satt för att dricka upp det sista av sin dryck. -
Virginia lutade sig trött och tungt tillbaka i stolen igen, nu med en betydligt dimmigare blick. Kanske var det precis det hon skulle behöva nu – ligga ensam och viska med skuggorna. Hennes lilla framförande hade gjort henne mycket dåsigare än hon nyligen varit, försatt henne i kontakt med känslorna hon haft vid tillfället då texten skrevs.
– Kul att du gillar det! Sade hon bittert med tröttare läppar, höjde glaset mot honom och förde det till munnen för att dricka innan hon upptäckte att det var tomt. Hon kastade slarvigt upp glaset på bordet, då det var något för långt bort. – Tror inte att den skulle gå hem i det upphöjda hovet. Det sista spottade hon nästan fram.
Hon tog ett djupt andetag som hon släppte ut i en än djupare suck. Viftade med en hand bort det sista han sa. – Ligga ensam i skuggorna och viska låter som en bra idé tycker jag! Hon reste sig mödosamt för att gå.
-
Viktor hade höjt blicken ut över rummet för att få kontakt med någon att beställa ny dryck ifrån men vände blicken tillbaka till henne då hon slängde ifrån sig glaset och riktigt spottade ur sig orden om hovet. Det sistnämnda fick honom att skratta roat och han själv ställde ifrån sig sitt tomma stop, han var trots allt tillräckligt nära.
“Gör du det,” han begrundade henne kort och drog på munnen innan han reste sig. Något instabilt hakade han fast foten runt ena stolsbenet för att dra tillbaka stolen till bordet. “Du får berätta sen vad de sa till dig, poeten Virginia” det var ungefär så artigt hans avsked kunde bli då han satte sig ned igen med en kort leende till henne.
You must be logged in to reply to this topic.