Huvudet var groggit. Händer och fötter gjorde mycket ont. Hon satt hårt fast i en obekväm position halvt medvetslös, halvt vaken. Ett stönande lämnade hennes läppar innan hon helt fått upp ögonen. Den disiga synen framför henne fick det att vändas i hennes mage. Hon blinkade flera gånger för att få bort dimman, men ändå stannade scenen kvar. Hela hennes familj, alla som bodde på familjens herrgård var bundna på var sin stol. Hälsenorna skurna och handlederna tycktes brutna, hennes egna lika så. På golvet, inte långt ifrån där hon själv satt stod en person helt klädd i svart. Det tycktes vara en kvinna, men disigheten framför hennes ögon gjorde det svårt att avgöra.
“Vem-” rösten var svag och rosslig, hade hon blivit förgiftad?
“Vem är du..?” lyckades hon viska fram mot personen.
Mitt emot hade hennes mor börjat röra på sig hon också. Då hennes ögon öppnades mot dottern fastnade de först vid något runt hennes hals. Ameria svalde hårt då hon upptäckte repet mot hennes strupe. Hon bet hårt ihop då den dåsiga, men nu även vredsfulla, blicken vändes mot den okända kvinnan igen.
“Vad. Vill. Du?” morrade hon.

Salt gick fram och tillbaka på sitt rum i värdshuset. Hon hade packat alla sina ägodelar i en väska och fyllt en mindre med det allra viktigaste. Det hade gått 13 dagar nu om hon räknat rätt. Dagen därpå skulle Zorah stå utanför fönstret och kräva sin del av överenskommelsen. En överenskommelse som Salt inte tänkte hålla. Dock var hon mycket nervös över det hela. Att både bli av med hotet från familjen Hámadas och samtidigt få hämnd på dem allihopa skulle bli en stor lättnad i Salts liv, men hon var inte säker på om vägen dit varit den klokaste. Visst, ingen mer förföljelse från en mordisk, sadistisk adelsfamilj var välkommet, men att byta ut sina tidigare förföljare mot en mörk okänd och minst lika mordisk främling satt inte helt rätt det heller. Ärligt talat kanske det till och med var ett sämre alternativ. Trots allt hade det gått en lång tid sedan Hámadas senast gjort ett försök att mörda henne och inte heller hade de lyckats vid något av de tidigare tillfällena. Vad gällde mötena med Zorah å andra sidan, hade Salt lyckats undgå döden precis med nöd och näppe varje gång. Dessutom var det något… annat med henne som inte adelsfamiljen hade. En skarphet av något slag, en helt annan typ av motiv? Salt kunde inte sätta fingret på vad exakt som låg bakom det, men Zorah kändes ändå som ett farligare hot än någon medlem ur familjen Hámadas. För att inte nämna – Zorah var inte ute efter Salt. Zorah var ute efter Anaíd. För någonting som Salt inte hade den blekaste aning om. Det sista skrämde henne mer än något annat. Minnena från tiden innan slaveriet var alla mycket suddiga och stora bitar fattades här och där. Vad som kunde finnas bakom allt disiga skrämde den unga kvinnan. Det förflutna, det som låg längre bak i tiden än hon kunde riktigt greppa, ville hon helst av allt att det skulle stanna kvar där, långt, långt borta utanför hennes grepp. Hon ville aldrig behöva möta det och reda ut det. Att leva på som om det aldrig hänt, som om hon fötts in i fångenskap var något hon föredrog. Det okända med hennes bakgrund fick mer än gärna förbli okänt.

Salt skakade på huvudet och slog sig med båda händerna på kinden.
“Nej, nu får du ge dig Socker!” sade hon högt till sig själv, “Dags att gå, annars kommer du missa båten.”
Med dem orden plockade hon upp sina väskor från golvet, gick ut ur sitt värdshusrum och stängde dörren bakom sig för sista gången.

Båten till Mahadwen från Celeras hamn avgick tidigt i gryningen, precis då de första solstrålarna kunde skymtas i horisonten. Valet av var hon skulle fly hade inte varit det lättaste – för första gången. Då hon slagit sig fri från slaveriet hade Spillerhamn varit det självklara alternativet. Ett liv till havs, på en plats utan särskilt mycket regler och lagar var optimalt för en ung flicka som sökte frihet. Inte hade första tiden varit lätt, men då hon väl fått en plats ombord på piratskeppet hon tillbringade följande tre år hade livet börjat fungera. På riktigt för en gångs skull. Att gå tillbaka till Spillerhamn denna gång var dock helt uteslutet. Inte bara för att Salts gamla besättning aldrig skulle gå med på att släppa ombord henne igen med Zorah hack i häl, dessutom var det för lätt att spåra henne dit. Om den före detta piraten begav sig till en plats hon gärna pratade högt om var gång chansen uppstod så skulle vilken idiot till förföljare som helst hitta henne på nolltid. Nej, Spillerhamn var till Salts stora sorg uteslutet denna gång. Hon hade en liten stund funderat på att ta sig till Mar-Gharok där Gorja, en tidigare reskamrat till Salt, förmodligen befann sig. Gorja var en stark krigarork som blivit Salts närmaste vän under året efter att hon kickats från piratbesättningen. De två hade rest över hela Talanrien tillsammans och Gorja var den som lärt Salt majoritet av allt hon kunde inom stridskonst – och världsvana för den delen. Dock hade de två skiljts åt två år tidigare då Gorja begett sig tillbaka till sitt hemland för att styra upp och ta över ledarskapet bland orkklanerna. De hade sagt adjö till varandra som vänner och efter det hade Salt slagit sig ner i Celeras där hon blivit kvar fram tills nu. Att resa till Mar-Gharok var dock ingenting som Salt längtade särskilt mycket efter. Inte heller var hon säker på att Gorja skulle ställa upp på att skydda henne om Zorah lyckades komma ikapp. Salts gamla vän hade antagligen för mycket annat på händerna redan och kanske skulle det ställa till det rent politiskt för henne om andra orker fick reda på att hon var vän med en liten människokvinna. Nej, Mar-Gharok var också uteslutet.

Salt stod längst fram på fartyget hon beträtt och såg ut över havet hon snart skulle färdas över. Var hon skulle ta vägen efter att ha kommit fram till Mahadwen var hon inte helt säker på. Tillsvidare höll hon bara tummarna för att Zorah inte skulle lista ut vilken destination hon valt som sin första på resan.

Xensor var inte den som svarade den maskerade frågan. Ameria fnös där hon satt med snaran runt sin hals. Hon och hennes far var de enda två som inte grät eller gav ifrån sig tecken på smärta. Hade Erna överlevt sömngiftet kanske också hon skulle varit tyst, men det kunde inte sägas med säkerhet nu. Ameria höll sina kalla ögon fästa på kvinnan som stod vid hennes far.
“Det är Theo, eller hur?” sade hon bittert, “den jävla psykopaten ligger garanterat bakom det här. Efter Anaid så har han säkert spunnit på det här redan innan han flyttade-“