Iselems och släkten Tenirs vapen
Illustrerad av Johan Sundman

Iselems flagga
Illustrerad av Johan Sundman

“Våra städer vid kusten må skimra som juveler, men det är öknens eld som smitt vår styrka. Varje sten, varje mur vi bygger, bär med sig minnet av sandens obevekliga prövningar.”
– Drottning Akila Tenír, vid sin kröning år 1398 TT.

Konungariket Iselem ligger vid Talanriens sydöstra kust, söder om den vidsträckta Harmasöknen. Det är ett land präglat av hetta och torka, där landskapet domineras av ett ökenklimat. Trots den ogästvänliga naturen finns bördiga områden i väster, längs kusten, där många av Iselems största städer ligger, inklusive huvudstaden Thel Shaen, även kallad “Kustens juvel”. Staden är känd för sina ljusa byggnader och sitt strategiska läge. I norr breder Harmasöknen ut sig, med sina ändlösa sanddyner och få oaser som erbjuder livgivande vatten till dem som vågar sig in.

Prinsessan Sera Tenir
Illustration av Denise Roos

Iselem innan människorna  

Meoifolket

Meoifolket, ett kattliknande folk med humanoida drag, var de första att sätta sina spår i det land som idag är känt som Iselem. De levde i oaser och längs floder som gav dem liv och skapade en civilisation som blommade i de mest bördiga delarna. Deras städer var storslagna, fyllda med tempel, skulpturer och hus – allt byggt av soltorkat tegel och dekorerat med gyllene symboler som reflekterade solens glans. Konsten, kunskapen och harmonin med naturen genomsyrade varje aspekt av deras liv, och städerna var mästerverk med vägar kantade av statyer som ledde till stora torg. Här samlades folket för att fira sina högtider, utföra sina riter och handla varor som spannmål, frukt och medicinalväxter, odlade med hjälp av avancerade bevattningssystem.

Men deras fridfulla tillvaro skuggades av ankomsten av främmande folk från väster. Dessa människor, drivna av hunger och girighet, såg de gröna markerna och de gyllene templen som rikedomar att erövra. Till en början var deras möten fredliga – handel och utbyte av idéer blomstrade, och meoifolket välkomnade främlingarna med öppna armar. Men människornas hunger växte, och deras krav blev snart alltmer påträngande. När meoierna vägrade ge upp sitt land och sina skatter, bröt konflikter ut. Människornas magi och deras krigskonst gav dem en fördel som meoierna inte kunde bemöta.

Invasionen var plötslig och skoningslös. Människostammarna, beväpnade med magi och vapen som meoierna inte sett maken till, svepte in över landet som en ödeläggande storm. Städer brändes, tempel plundrades, statyer slogs i bitar. Meoifolkets mod var stort, men motståndet var förgäves. Deras fiender var hänsynslösa, deras hjärtan hårda som sten, och de väjde inte för våld.

I den kaotiska tid som följde tvingades många meoier fly. De drog sig tillbaka till Aldarskogarna i väster, en tät djungel där människorna inte vågade följa dem. Där, bland de höga träden och de djupa skuggorna, byggde de nya bosättningar som smälte samman med naturen. De fann en ny fristad, ett nytt hem där de kunde bevara sina traditioner och sin tro på gudinnan Amonia. De återförenades med naturen, lärde sina barn om det förflutna, deras språk, deras sånger och deras riter, och hoppet om en dag att återvända levde vidare i deras hjärtan.

Under tiden byggde människorna sina städer på ruinerna av meoiernas, assimilerade deras konst och arkitektur, och lät historien om de tidigare invånarna falla i glömska. Men alla meoier hade inte lämnat sina gamla marker. Några stammar sökte sig till Harmasöknen, till en plats kallad Larh Tanra – en oas mitt i den torra och ogästvänliga öknen. Där, bortom mänsklig kontroll, hade de skapat en plats för harmoni och samförstånd. I Larh Tanra levde ökenalver, meoier och människor sida vid sida, i en gemenskap som kallade sig Amarahin – de förenade. Här, i öknens hjärta, sökte de efter fred och enighet, skyddade av shamanernas och andliga ledares beskydd.

Ökenalverna 

I Harmasökens sydvästra del, i det som en gång var ett storslaget alvrike, liggerLithváya. Ett land som sträcker sig över de oändliga sandhaven och som en gång var ett blomstrande centrum för kultur, handel och andlighet i ett grönskande Harmas. Här styrde ökenalverna, Anarindi – Solens barn – och deras rike reste sig stolt över kullarna, med torn och palats vars gyllene fasader fångade solens strålar, en hyllning till deras gudomliga ursprung. Lithváya var ett land av överflöd och visdom, där Anarindi levde i harmoni med naturen, nu begravt under öknens tysta sand.

Riket var känt för sin konst, sitt hantverk och sina vetenskapliga upptäckter, och dess karavaner färdades över land och rike, fyllda med kryddor, siden och ädelstenar. Det var en tid av fred och välstånd, där ökenalverna levde enligt filosofin om enkelhet och balans. Vatten, den mest värdefulla resursen, flödade rikligt från deras källor, bevattnade deras trädgårdar och skuggiga fruktlundar.

Lithváyas fall och ett hem under sanden

Ökenalverna härstammar enligt legenderna som ättlingar mellan människor från Mir Haradharos och visiterande änglar i Talanriens varma länder. Medan skogsalverna i Nela’thaënas föddes under Erethils månsken i riket Tarnaq, berättas det att några änglar kom ner till Harmas och lockades av dess sydliga mystik och värme. Dessa änglar, dragna till människornas värld, gav upphov till de första Anarindi genom föreningar med människorna. Så skapades ett folk präglat av både jordens och himlens blod, bundna till solens strålar och den sydliga värmen. 

När änglarna en dag lämnade Talanrien, valde Anarindi att följa en väg liknande den som skogsalverna i Tarnaq tagit; de isolerade sig från människorna och byggde sina egna samhällen i Harmas, isolerade från det övriga samhället och byggde ett frodande samhälle.

Men Lithvayas guldålder skulle inte vara för evigt. När demonen Ayperos krig mot Mir Haradharos pågick och kulminerade med Harmas förödelse som begravde deras rike i sand fick de anpassa sig till en ny verklighet. Åren gick och de anpassade sig, mer isolerade än någonsin. För att bevara sitt folk och sin kultur, fattade Anarindi ett svårt beslut. De valde att lämna sina städer ovan mark och flytta sitt rike djupt under öknen. Med hjälp av sina kunskaper om magi och naturens hemligheter grävde de ett nätverk av underjordiska tunnlar och grottor, där de kunde leva i skydd från solens brännande hetta och yttre hot. Underjordiska städer byggdes med stor skicklighet och visdom, där de använde sandens rörelser för att skapa dolda ingångar och utgångar, för att hålla sig gömda och skyddade från alla fiender.

En ny värld skapades under sanden, där de byggde sina hem i hemlighet och anpassade sig till en tillvaro bortom människornas blickar. Här, i sitt nya rike under jord, fortsatte de att leva enligt sina uråldriga traditioner, att dyrka solen och öknens andar, och att bevara sina historier och sin kunskap. Deras vattenreservoarer och odlingar anpassades till de dolda, skuggiga platserna, och de fortsatte att handla med andra ökenfolk, om än i det fördolda.

När människornas folkstammar västerifrån anlände till Iselem för att föra krig mot meoiernas folk som bodde i de frodiga delarna av det dåvarande Iselem valde alverna att gömma sig i de ogästvänliga sanddynerna, snarare än att delta och riskera förintelse. Människorna som var drivna av hunger efter nya landområden och resurser spred sig snabbt över öknen och slog sig ned längs kusten och de bördiga områdena i väster. Deras närvaro blev ett hot mot Lithváyas självständighet och existens.

Minnet av Lithváya

Även om Lithváya nu lever under sanden, lever minnet av det en gång mäktiga riket vidare bland Anarindi. Varje torn som nu sticker upp ur sanden, varje dold källa och varje glittrande spegel är en påminnelse om deras forna storhet och deras obändiga vilja att överleva. Lithváya är inte längre det mäktiga rike det en gång var, men i Anarindis hjärtan förblir det en symbol för motstånd, styrka och uthållighet.

Innan Iselems grundade 

Under och före den Första Tidsåldern existerade inte Iselem som ett enat rike. Det som senare skulle bli känt som Iselem bestod istället av flera olika folkstammar, som levde åtskilda och i ständig konkurrens om överlevnad. Denna tid är dåligt dokumenterad, med undantag av en gammal dagbok skriven av en man i  staden som senare blev Thel Shaen. Där beskrev han kampen om de få resurser som fanns i den obarmhärtiga öknen:

“…Öknen var inget annat än ett slagfält, där varje sandkorn bar på minnet av blod spillt i meningslösa konflikter. Varje stam kämpade för sin överlevnad, och solen såg på när vi förtärdes av vår egen girighet…”

Staden som senare skulle bli huvudstaden Thel Shaen började ta form redan omkring år 1200 i den Första Tidsåldern. Det var här de första tankarna på ett enat rike under en gemensam regent väcktes. Trots detta fick staden sitt namn, Thel Shaen, först år 1432, under ledning av Kung Aman I. Han inledde omfattande militära kampanjer och ingick strategiska allianser med målet att ena de splittrade stammarna i regionen. Det var dock hans barnbarn, Aman III, som slutligen avslutade det långa kriget och år 1501 i den Första Tidsåldern grundade Konungariket Iselem.

Iselem under Amans styre

“Iselem är ett hårt land att leva i, men det är mitt hem och ingenting är vackrare än det. Ingenting i världen skulle få mig att kalla något annat för hem. Jag har svurit att föra heder till min familj och mitt land och i Skaparens ögon, Ljusets herre vars namn är Sharah. Prisad vare hans namn!” – Konung Aman III

Aman IIIs växande anseende och diplomatiska skicklighet ledde till att Iselem blev inbjudet till världsrådet Cirkeln, ett prestigefylld allians för internationella relationer och samarbete. Under de följande tvåhundra åren njöt riket av en ovanlig och stabil fred, som möjliggjorde en snabb och omfattande utveckling. Under Aman VII ledarskap och den nya tro som han främjade under eldguden Sharah, enade Iselem sina tidigare splittrade stammar och blev ett av världens mest mäktiga riken.

Sharah blev en grundpelare i den iselemska identiteten och den gemensamma kulturen. Under Aman VIIs styre betraktades han som Sharahs ställföreträdare i Talanrien, en position som både gav honom religiös auktoritet och politisk makt. Inflytande sträckte sig långt bortom Iselems gränser och hans ledarskap bidrog till att stärka rikets ställning över Iselems gränser. 

Trots den blomstrande perioden av enhet och framgång växte långsamt missnöje och opposition i landet. Många inom rikets gränser började ifrågasätta rikets ledarskap. Kritiken var främst religiös, där vissa grupper ifrågasatte den nya tron och dess inflytande över samhället. Konflikter utvecklades och satte Iselem i en mörk och turbulent period. En tid präglad av konspirationer och stridigheter som hotade att underminera allt det som Aman III, och hans söner, hade byggt.

Rebellerna, djupt rotade i mörka traditioner, började framkalla demoner genom komplexa och farliga ritualer. När demonerna tog besittning av kultisternas kroppar spreds ett fruktansvärt kaos över landet. Den tidigare fredliga nationen föll i kaos och ett blodigt inbördeskrig påbörjades. Under denna tumultartade period råkade många oskyldiga, som på olika grunder misstänktes vara demonbesatta, ut för brutala och orättvisa avrättningar. De som fångades brändes på bål i Sharahs namn.

Iselem befann sig i en tid av stor förödelse och förvirring, där det en gång stabila riket kämpade för att återställa ordningen. Samhället var djupt splittrat, och de politiska och sociala strukturerna föll snabbt samman. För varje dag som gick blev det tydligare att återuppbyggnaden inte bara skulle kräva politisk och militär skicklighet, utan också ett läkande av de djupa sår som kaoset hade lämnat efter sig.

Aman VIIs öde blev ett tragiskt sådant. Övertygad om att hans egna spegelbild var en demon i förklädnad, sjönk han allt djupare in i paranoia och vansinne. Han beordrade massarresteringar och avrättningar av dem han misstänkte vara besatta, inklusive många av sina närmaste rådgivare. För att skydda sig mot de inbillade hoten isolerade han sig i palatset och stängde ute alla som kunde tänkas utgöra en risk.

Samtidigt drabbades Iselem av en förödande hungersnöd och extrem torka, vilket många tolkade som Sharahs straff för rikets synder och kungens vanstyre. Skördarna slog fel, vattenkällor torkade ut och sjukdomar spreds snabbt bland den svältande befolkningen.

Plågad av skuld och förföljd av sin egen galenskap tog Aman VII sitt liv. Hans död lämnade riket utan en tydlig ledare, och kaoset som följde förvärrade situationen i Iselem ännu mer. Det en gång mäktiga riket stod nu på gränsen till kollaps, och för att återuppbygga det krävdes mer än en ny regent – folket behövde också läkas från sina djupa sår.

Tenírdynastins begynnelse

I början av den Andra Tidsåldern, år 194, bara några få år efter Aman VIIs död, levde en ung prästinna vid namn Yiera Tenír. Hon befann sig i ett av de förfallna templen djupt inne i Harmas öknen, där hon i desperation förbannade Sharah för att han inte längre höll det iselemska folket kärt. Hur kunde han låta sitt folk dö i hunger, smuts och utan chans att njuta av livet? Ett ensamt skrik i ödsligheten, och hon förväntade sig inget svar. Lågan på altaret, som nästan hade brunnit ut, blev plötsligt starkare samtidigt som en djup och mäktig röst fick henne att stelna till.

“Res dig, prästinna, och lyssna till Sharahs ord genom mig, Zerachiel. Som solens strålar genomborrar mörkret, så ska sanningen skingra dina tvivel.”

Inför henne stod ängeln Zerachiel utstrålande ett bländande ljus. Ängeln berättade för Yiera att hon var utvald att åter ena Iselem under Sharahs namn och att hennes släkt, Tenír, skulle regera över landet. Men innan kronan kunde vila på hennes huvud, måste hon finna två personer från varje av de tio folkstammarna i landet som skulle hjälpa henne i detta uppdrag. Tillsammans skulle de bli en Sharin och en i’saj, en från varje folkstam, som tillsammans skulle se till att hålla riket i balans.

.

Yiera hade en lång och mödosam resa genom Iselem för att finna de första Sharinerna och i’sajerna. Tillsammans arbetade de för att driva ut de demoner som hade korrumperat nationen och dess folk. Prästinnan, den blivande drottningen över Iselem, hade en märklig förmåga att se vem som var besatt och vem som inte var det. Detta gjorde det möjligt för dem att rena landet från det onda som hade tagit fäste. Under deras färd återställde de inte bara ordningen utan återuppväckte även folkets tro på Sharah.

Rykten spreds snabbt om att Yiera fick hjälp av en av Sharahs änglar, och hennes handlingar ingav hopp i en tid av förtvivlan. Folket började samlas kring henne, inspirerade av hennes mod och övertygelse. Efter många prövningar och triumfer kröntes Yiera till drottning år 200 i Andra tidsåldern,  och erkändes som Sharahs ställföreträdare på Talanrien. 

Under hennes ledning inleddes en ny era av fred och välstånd i Iselem. Hennes släkt kom att forma rikets framtid i generationer, och Yieras namn blev synonymt med rättvisa och enhet. Hon hade inte bara återfört tron till ett sargat folk utan också lagt grunden för ett starkare och mer harmoniskt rike.

Iselem under drottning Akila Tenírs styre 

År 1398 i den Tredje Tidsåldern ärvde Akila Tenír tronen i Iselem efter sin far, Idrés Tenírs, bortgång. Hon blev därmed den första drottningen sedan sin legendariska anmoder Yiera och regerar nu över det moderna Iselem. Trots sin rättmätiga arvsrätt mötte Akila motstånd från en stor del av befolkningen, särskilt från sharinerna, som var missnöjda med att en kvinna tog tronen istället för Akilas kusin Karim. Enligt traditionen ansåg de att tronen borde innehas av en man, och Karim var deras föredragna kandidat.

Akila stod inför en turbulent början på sitt styre, präglad av politiska intriger, försök till mord och öppna uppror. Med en kombination av beslutsamhet, intelligens och en stark allians med militären lyckades hon övervinna dessa hinder. Hon reformerade armén genom att befordra lojala generaler för att säkerställa dess lojalitet. Genom strategisk skicklighet avslöjades konspirationer som ämnade störta henne.

Samtidigt hade Iselem länge varit i konflikt med grannriket Karm. De många striderna hade tagit hårt på båda rikenas ekonomi och militära styrka. För att säkra freden och stärka sin ställning fattade Akila ett djärvt och oväntat beslut. Samma år som hon tog tronen förlovade hon sig med Letham Valmont, arvtagaren och kommande Visroy till det mäktigaste adelshuset i Karm och den främste kandidaten till Karms tron som stod tom efter Gawyn Belgaras död. Han dog utan arvingar under belägringen av huvudstaden, där en förbannelse väckte de döda krigare som begravts under staden. Efter hans död gjorde Letham Valmont, Gawyn Belgaras närmaste kusin, anspråk på tronen. Detta anspråk ledde till en djup splittring i riket, med flera mäktiga adelshus som motsatte sig honom och kämpade för sin egen rätt till makten

Förlovningen var ett strategiskt mästerdrag. Genom att binda sig till Letham Valmont lyckades Akila inte bara neutralisera ett yttre hot utan också skapa en kraftfull allians som kunde gynna båda rikena. Detta politiska äktenskap mottogs med blandade känslor; medan vissa såg det som ett svek mot nationell stolthet, insåg många fördelarna med en varaktig fred och ekonomisk samverkan.

Akilas ledarskap markerade början på en ny era för Iselem. Hon initierade reformer inom administrationen, stärkte ekonomin genom handel och investeringar, och arbetade för att minska uppdelningen av adeln och resten av folket. Trots fortsatt motstånd från konservativa fraktioner lyckades hon vinna folkets förtroende genom att visa omsorg för deras välfärd och genom att upprätthålla rättvisa och ordning.

Däremot blev förlovningen ingen lycklig saga, och inte heller en långvarig sådan. Akila blev istället förälskad i en bard från Kaldrland vid namn Tarald redan året efter. En man helt utan adlig börd. Hela folket blev förvånade när drottningen anordnade ett storslaget bröllop med skalden. Akila hävdade bestämt att Tarald var utsänd av Sharah själv, vilket gav deras förening en gudomlig legitimitet i hennes ögon. Efter den traditionella kungliga bröllopsresan genom landet kallad Aram Sharah, välsignelsens färd, återvände de till huvudstaden med deras nyfödda dotter Sera.

Men lyckan blev kortlivad. När Sera bara var sex år gammal drabbades hovet av en fruktansvärd tragedi. En annan adelsflicka blev besatt av en demon, och i det kaos som följde dödades drottningens make, Tarald, av demonen. Men mitt i sorgen och kaoset uppdagades något oväntat: den unga prinsessan Sera visade sig ha mäktiga magiska krafter och lyckades själv försvara sig mot demonen som försökt ta över hennes kropp. Men priset var högt; hon föll medvetslös och kunde bara hjälpas av alven Celírion, som krävde att hon skickades till Caras Idhrenin, den kända skolan för magisk utbildning belägen i Karm, för att lära sig kontrollera sina krafter.

Under de första åren som sörjande änka växte motståndet mot Akila som regent. Många, särskilt män och konservativa grupper, protesterade mot att hon ändrade lagarna och samhällsordningen för att ge kvinnor större självständighet, utan att de behövde vara under sin fars, makes eller brors beskydd. De såg hennes beslut som hädelse och lagändringarna som en kränkning. Men Akila stod fast vid sina beslut och hävdade att detta var Sharahs vilja. Hennes styrka och karisma vann över större delen av folket, och snart tystnade de flesta kritiska röster.

Under Karms inbördeskrig år 1408 i den Tredje Tidsåldern såg Akila en möjlighet att stärka sin position ytterligare. Akila allierade sig med hus Thaldwin i deras aspirationer att lägga den unge Sandor Thaldwin på den Karmanska tronen, vilket bidrog till Thaldwin och deras allierades seger mot Letham Valmont, mannen hon tidigare varit förlovad med. Som tack för Akila Tenírs avgörande inblandning fick hon ett mandat i Karms rådslag, med vetorätt. Detta gav henne en betydande och enligt många farlig maktposition i Karm, vilket skapade oro bland dem som fruktade hennes växande inflytande.

Nutid i Iselem

Påverkad av en gåva, ett par örhängen förbannade med demonen Lloths inflytande,  blev drottning Akila alltmer besatt av tanken på att utöka sitt rike och sin makt. Med hjälp av sin lojala högra hand, General Hassan Khareem al-Ghulaj, erövrade de Pärlbukten väster om Iselem. Detta gjorde inte bara Iselem till ett större och rikare land, utan gav dem också kontroll över “Den gröna floden”, vilket skapat konflikt mellan Iselem och Celeras. 

Prinsessan Sera, som hade återvänt hem till Iselem från sina magiska studier vid Caras Idhrenin i Karm, märkte att något var fel med sin mor. Hon uppmanade sin barndomsvän Djan, som hon hade vuxit upp med vid magiakademin, att använda sina förmågor för att undersöka drottningens sinne. Försöket resulterade i att även Djan föll under Lloths inflytande och fick större krafter i utbyte mot sin tjänst till demonen. Han blev snabbt Akilas förtrogne rådgivare och styrde hennes blick norrut. Tillsammans planerade de att samla en armé för att expandera riket ytterligare.

Trots varningar från alvdrottningen Alienna om att prinsessan Seras liv var i fara från ingen mindre än hennes egen mor, valde Sera att konfrontera Akila. Detta ledde till att Sera blev fängslad, och hennes titlar och status fråntogs henne inför hela Iselems hov. Drottningens handlingar chockade många och fördjupade splittringen inom riket.

Kort efter Seras fängslande organiserades en räddningsaktion av en rebellgrupp inom Iselem som motsatte sig Akilas alltmer tyranniska styre. Ledd av Seras kusin, Salim Harthir, oraklet Ismat, och generalen Dastan Ashoka, planerade de att befria prinsessan och sätta stopp för drottningens mörka planer. Deras mål var inte bara att rädda Sera utan också att återställa rättvisa och stabilitet i riket. Rebellerna organiserade en räddningsaktion för att befria Sera och återställa balans i riket. För tillfället kämpar de för att ta makten av Akila Tenír och återställa rättvisa i Iselem, och deras kamp är en central del av den politiska oron i landet.

Iselem står på randen av avgrunden, en tid av oro och förändring har lagt sin skugga över riket. Drottning Akila, förförd av demonens Lloths mörka viskningar, styr med järnhand och hänsynslöshet, och kastar sitt folk in i ett kaotiskt grepp om makt. Men i skuggorna spirar hoppet. Rebellerna samlas, leds av Salim Harthir och general Dastan Ashoka, som ser prinsessan Sera som deras räddning—hon, med sitt blod, sina krafter och sitt rättmätiga anspråk, kan vara ljuset som släcker mörkret och återupprättar rättvisan i riket.

Huvudstaden Thel Shaens hamn

I’saj Salim Harthir, prinsessan Seras kusin
Illustration av Denise Roos

Iselemer som folkslag

Utseende 

Folket i Iselem bär på en rikedom av färger, från mörkt till ljusbrunt, ett arv från deras förfäder och ett eko av solen som bränner över deras land. Deras ögon, mörka med nyanser av guld, brunt eller svart, bär en tyngd, en djup blick som ser mer än den avslöjar. Deras hår är lika mörkt som skymningen, ofta dekorerat med smycken eller pärlor – symboler för deras rikedom eller sociala plats. Kvinnornas hår är flätat och uppsatt i komplexa stilar, medan män, särskilt de äldre eller de djupt troende, pryder sina ansikten med välvårdade skägg, trimmade och formade till ett tecken på deras visdom och status. De högsta bland dem, de kungliga och adliga, låter sitt hår falla fritt, en symbol för frihet och makt, för endast de som står över alla lagar kan låta vinden leka fritt genom deras lockar.

Klädstil

Kläderna i Iselem är en balans mellan det praktiska och det vackra – ett svar på den ständiga kampen mot värmen och ett sätt att bära sin status som en andra hud.

Arbetarklass

Den allmänna befolkningen, särskilt de i arbetarklassen, bär kläder som är enkla men funktionella. De föredrar ljusa färger som reflekterar solen och hjälper till att hålla dem svala under de varma dagarna. Kläderna är oftast gjorda av linne eller bomull, material som är lätta och andas väl.

Män bär ofta löst sittande tunikor som når ner till knäna, ihop med vida byxor som ger rörelsefrihet. Tunikan kan vara bunden med ett enkelt rep eller ett bälte av tyg kring midjan. De skyddar sina huvuden med huvuddukar eller turbaner som sveps runt huvudet för att skydda mot solen.

Kvinnor bär långa klänningar eller kjolar, ofta tillsammans med tunikor eller blusar. Deras kläder är också löst sittande för att ge svalka och rörelsefrihet. Precis som männen skyddar de sina huvuden med huvuddukar, vanligtvis dekorerade med enkla broderier eller små smycken.

Under de kyligare nätterna i öknen sveper både män och kvinnor in sig i tjockare mantlar eller kaftaner gjorda av ull eller tjockare bomull, för att hålla sig varma.

Adel och förmögna

Den iselemska adeln och de förmögna klär sig i lyxiga, färggranna dräkter som visar upp deras rikedom och makt. Deras kläder är ofta tillverkade av finare material som siden, brokad och vävd bomull, och är ofta dekorerade med intrikata broderier, pärlor och ädelstenar.

Adelsmän bär långa kaftaner, ofta i djupa, rika färger som rött, blått och guld. Dessa kaftaner är prydda med detaljerade broderier och bärs med bälten av läder eller metall, ofta med hängande smycken eller dolkar. Turbaner eller huvuddukar kan bäras på huvudet, ibland prydda med ädelstenar eller guldnålar. Men det är vanligast att inte ha det, med tanke på att de inte behöver vara ute i värmen. 

Adelskvinnor klär sig i långa, flytande klänningar som sveper över marken, ofta i lager av tunt tyg som ger en dramatisk effekt. Deras kläder är rikligt dekorerade med broderier och pärlor, och de bär ofta smycken som halsband, armband och örhängen i guld och silver. Kvinnornas huvuddukar är ofta av siden och är dekorerade med fina broderier och ibland doftande oljor som symboliserar deras status. Precis som män bär sällan adelskvinnor huvuddukar, eftersom de har ett valt att undvika värmen. 

I’sajerna 

I’sajerna, som regionala politiska ledare i Iselem, klär sig för att återspegla sin auktoritet och lojalitet till släkten Tenír. Deras klädsel är starkt inspirerad av Tenírs vapensköld, den behornade vitormen i vitt med den mörka bakgrunden. Deras klädsel balanserar praktisk funktion i det varma klimatet med en stark visuell representation av deras lojalitet och status i riket.

Färger: Svart och vitt dominerar, symboliserar Tenírs vapensköld och deras maktposition.

Klädsel: En lång, vit mantel med svarta broderier formade som ormar, vanligtvis fäst med en spänne formad som ormens huvud. Svart tunika med vita broderier runt krage och manschetter, ger ett elegant men rörligt intryck. Bred, svart läderbälte med ett spänne som avbildar vitormens huvud.

Smycken: Enkla, men symboliska smycken i vitguld eller silver, formade som vitormen, bärs för att betona deras lojalitet och rang.

Militärklädsel

Militärklädseln i Iselem under Tenírs banér är en noggrant utformad kombination av funktionalitet, kultur och symbolik. Genom att integrera den behornade vita ormen tillsammans med den svarta färgen på uniformerna skapas en enhetlig identitet som stärker soldaternas moral och lojalitet. Varje klass inom militären, från spjutbärare till de strategiska generalerna, bär stolt dessa symboler som en påminnelse om deras skyldighet att försvara riket och hedra släkten Tenír.

Färger: Svart och vitt dominerar uniformerna, vilket skapar en enhetlig och igenkännbar armé.

Symboler: Den behornade vitormen återfinns på sköldar, fanor, hjälmar och som broderier på kläderna.

Material: Lätta tyger som linne och bomull används för att motstå hettan, medan rustningar kombinerar läder och metall för att balansera skydd och komfort.

Shariner

Sharinerna är Iselems lokala religiösa ledare och fungerar som andliga vägledare för folket. Deras klädsel är både symbolisk och praktisk, utformad för att återspegla deras heliga roll och för att passa det varma klimatet.

Färger: Vitguld och mörka toner dominerar, symboliserande renhet, ljus och gudomlig närvaro.

Dräkt: De bär långa, löst sittande kaftaner eller tunikor av fint linne eller bomull, dekorerade med subtila broderier i vitguldtråd. Mönstren brukar inkludera Sharahs märke, men även Tenírs behornade orm.

Smycken: De bär ofta enkla smycken, såsom en amulett eller medaljong med Sharahs märke. Dessa är vanligtvis gjorda av guld eller silver och kan vara ingraverade med heliga texter.

Tillbehör: Alla Shariner har en stav, med en slingrande behornad orm, som en symbol för deras andliga auktoritet. Denna är ofta utsmyckad med ädelstenar eller snidade detaljer som representerar deras koppling till det gudomliga men även specifika detaljer för varje folkstam. 

Namn i Iselem: en reflektion av status och tradition

I Iselem bär namn inte enbart på en personlig identitet utan reflekterar även ens sociala status, släktens historia och andliga tillhörighet. Namnen varierar kraftigt mellan adelsfamiljer, Shariner, och arbetarklassen, där varje grupp har sina egna unika traditioner och regler.

Adelshus och i’sajer

Adelshusen och i’sajerna har gamla, respekterade släktnamn som ofta förmedlas i generationer. Namnen är vanligtvis präglade av historisk tyngd och betydelse. Förnamnen kan vara inspirerade av stora krigare, mäktiga härskare eller betydelsefulla händelser i Iselems historia. Förnamn som Aman, Azim, Nizar, Jahan och Rashan är bara ett axplock utav många av adelmännens förnamn,  medan kvinnor bär namn som Samira, Tenera, Nura, Zahra, och Saphira.

Släktnamnen till de tio i’sajerna är:

Harthir – betyder den tidlöse och reflektera släktens långa historia tillsammans med Tenír och dess kontinuerliga makt och inflytande genom olika tidsåldrar. Styr över området kring Harthir. 

Anasir – betyder “den segrande” och kommer ifrån en släkt med krigisk framgång och politisk styrka. Styr över området kring Aldarah.

Khadir – Ett namn som förknippas med visdom och kunskap. Styr över området kring  Khatib. 

Fahmar – betyder “den insiktsfulle,” och antyder en familj av kloka och strategiska ledare. Styr över området kring Nehlemet. 

Rashid – betyder “den rättfärdige” och reflekterar en tradition av rättvisa och god moral. Styr över området kring Nahilun

Dar-Abbas – ett namn som associerar släkten med mod och beslutsamhet. Styr över området kring Shamalayim

Mansour – betyder “den som är gynnad av lycka och seger,” och antyder en familj med framgångsrika ledare. Styr över området kring Qasr al-Farah.

Ibhar – ett poetiskt namn som betyder “av havet,” vilket kan reflektera en släkt med kustnära inflytande eller sjöfartstraditioner. Styr över området kring Bahramun.

Quaram – betyder “den mäktige” och antyder en släkt med starkt grepp om makten och ett arv av styrka. Styr över området kring Darashan. 

Bahir – betyder “den lysande” eller “den glänsande,” vilket antyder en släkt som är känd för sitt inflytande och sina prestationer. Styr över området kring  Mazarat. 

Shariner

Sharinerna, som tjänar som de religiösa ledarna, överger sina släktnamn vid inträdet i sitt ämbete. Istället bär de titeln “Sharin” framför sitt förnamn, vilket visar deras avskildhet från världslig tillhörighet och materiella band. De antas ofta välja namn som har heliga eller spirituella betydelser, såsom Sharin Malak (ängel), Sharin Amanat (tro), eller Sharin Najm (stjärna). Genom att överge sina familjenamn förstärker de sin identitet som andliga tjänare, fria från familjeband och ägodelar.

Arbetarklassen

Arbetarklassens namn är enklare och ofta mer praktiska. De speglar ofta föräldrarnas namn, traditioner, eller vanliga naturfenomen. Många barn får namn efter sin far eller mor, följt av ett suffix som indikerar släktskapet. Exempel på detta är namn som Hassan bin Malik (Hassan, son till Malik) eller Layla bint Saphira (Layla, dotter till Saphira). Namnen är kortare och direktare, men bär fortfarande på en djup känsla av tillhörighet till familjen och samhället.

Namnvalet i arbetsklassen kan också vara inspirerat av lokala företeelser, som blommor, djur, eller stjärnor, såsom Kamil (perfekt), Dalia (blomma), Jamal (skönhet), eller Samir (sällskap). Deras namn visar på en enkel men djup koppling till naturen och vardagslivet i Iselem.

Samhället 

Traditioner 

Iselem, ett rike som en gång styrdes av konungarna i Aman, präglas av en historia djupt rotad i ett kastsystem som en gång definierade varje människas plats i livet. Det fanns nio grupper, varje kast med sin särskilda roll: krigare, arbetare, köpmän, präster, adelsmän, underhållare, barn, utstötta, och främlingar. Ingen undkom sin födelseplats. Från krigarens vassa klinga till köpmännens fulla kistor, alla spelade sin del i ett stort maskineri, en osynlig ordning där varje kugge snurrade i sin egen takt, utan att någonsin fråga varför.

När Yiera Tenír, den första i Tenírdynastin, tog makten, började kastsystemet långsamt vittra bort på hennes begäran. Men trots hennes arbete för ett mer jämlikt samhälle, bär varje invånare i Iselem fortfarande med sig det osynliga arvet av detta system. Vissa finner trygghet i de gamla vägarna, medan andra bär dess kedjor med en blandning av bitterhet och förakt. Det är en värld i förändring, men en förändring som går långsamt, smärtsamt, som en flod som tvingas gräva sig en ny fåra genom berget.

Hemerat och Hemerit: Initieringsriter för pojkar och flickor

När en pojke i Iselem fyller tio år, väntar hemerat – en prövning som många talar om med en blandning av stolthet och rädsla. Han förs bort från sin familj, inte för en dag eller en vecka, utan för två långa år. Under dessa två år formas hans öde, inte av hans egna händer, utan av ett system som har bestämt vad mod är, vad styrka är, vad en mans liv ska vara värt.

De som visar en naturlig talang för strid – de med starka armar, snabba reflexer och ett hjärta som inte darrar inför smärta – blir krigare. Deras öde är att skydda riket med sina liv, och denna ställning ses som den högsta äran en man kan uppnå. Men det är en ära som väger tungt, och många som bär svärdets börda gör det med en blandning av stolthet och fruktan, med vetskapen att deras tid på slagfältet är både en plikt och en förbannelse.

För andra väntar en annan stig. De som visar sig vara lugna, eftertänksamma, med en fallenhet för ord och kunskap blir utvalda att tjäna i templen som Ama’sharah.  Det är deras ansvar att tolka den enda guden Sharahs vilja och föra det vidare till folket. Deras väg är inte mindre svår, men det är en väg kantad av respekt och vördnad. Många söker sig till dem för råd, men bakom varje vis man står skuggor av tvivel och de tunga bördorna som följer med att tala för en gud.

De som inte visar sig dugliga för krigarens eller prästens väg återvänder hem. De tar plats i samhället som arbetare eller köpmän. Trots att deras händer bygger landet och deras handel förser folket med allt det nödvändiga, ansågs detta förr vara en skam, en förlust av heder. Den skammen finns kvar som ett eko, men tiden har mjukat dess grepp, och dessa män finner sin plats i rikets hjärta.

Flickornas resa in i vuxenlivet börjar vid deras första menstruation, när de kallas till hemerit. De utbildas i läsning, skrivning, hushållsekonomi och andra färdigheter som förväntas av kvinnor i deras samhällsroll. De mest lovande av flickorna, som visar särskild spiritualitet och intellekt, väljs ut för att bli Ima’sharah, ledare i templen. Detta anses vara den största ära en kvinna kan få och ger dem en status som till och med överstiger Ama’sharah. De respekteras och vördas av hela samhället för deras andliga visdom och auktoritet.

De kvinnor som visar extraordinär fysisk förmåga, mod, vighet och en naturlig fallenhet för strid, blir utvalda till att bli krigare. De kvinnor, som lyckas träda in i den traditionellt manliga sfären av militär makt, tar vanligtvis ledande positioner i armén. Deras styrka och skicklighet testas ständigt genom utmaningar från andra krigare, och de måste kontinuerligt försvara sin plats. 

Underhållarnas roll i samhället

De vackraste och mest begåvade unga i Iselem väljs till underhållare – en position som är både prestigefull och oumbärlig i riket. Dessa artister är inte bara mästare på dans, sång och musik, utan kan även tjäna som eskorter och kurtisaner i hovets innersta kretsar. Deras uppdrag är att förföra med såväl ord som rörelser, att upprätthålla den kulturella prakten som håller hovets hjärta vid liv. Till skillnad från bordellernas skam i Karm, betraktas Iselems underhållare med stor respekt. De är kulturbärare, deras närvaro anses förädla varje tillställning, och de åtnjuter en social status långt över den vanliga arbetaren. Deras liv är bekvämt, och deras konst en vital del av adelns och kungafamiljens värld. Här är de inte blott underhållare, utan kulturskapare – väktare av rikets estetiska själ.

Adelsklassens status och utmaningar

Adelsklassens status i Iselem är en födslorätt, en börda som bärs som ett arv från förfäderna. Men detta privilegium är inte skänkt för evigt, och som vinden i öknen kan även en adelsfamiljs ställning vittra bort om deras rikedomar falnar. De som en gång bar stolta namn kan snabbt sjunka ned till de lägre skikten av samhället, för alltid förlorade i skuggan av sin forna glans.

Släkten Tenír, som i flera århundraden hållit riket under sin fana, är ständigt beroende av dessa adelsfamiljer för att behålla sin makt. Men förtroende och lojalitet är sällsynta varor, och maktens korridorer är fyllda av viskande röster och dolkar gömda bakom de mest artiga leenden. Intriger och maktspel präglar hovets varje andetag, och varje regent som vill hålla sig kvar på tronen måste vara lika skicklig på att navigera detta spel som på att regera ett land.

Varje ny ledare ställs inför prövningar av det högsta prästerskapet, de som tjänar Sharah och vakar över rikets andliga och politiska väg. En svag eller ovärdig härskare kan snabbt avsättas, och adeln lever alltid under skuggan av denna yttersta dom. De adliga bär titeln i’saj, oavsett om de är män eller kvinnor, men oavsett deras kön står de alla inför samma utmaning: att hålla sig kvar på toppen i ett rike där jorden under deras fötter ständigt skälver.

De utstöttas plats i samhället

De utstötta i Iselem är de fördömda, de som fallit ur nåd, vare sig genom fattigdom, brott eller genom att helt enkelt ha fötts utanför samhällets trygghetsnät. De är skuggor, alltid närvarande men aldrig sedda, för det är förbjudet att tala med dem, än mindre hjälpa dem. Det är inte barmhärtighet som råder här – de som trotsar lagen och sträcker ut en hand till de utstötta riskerar att själva dras ner i mörkret, förvandlade till paria lika snabbt som en lögn på ett hov.

Med tiden har de utstöttas små samhällen vuxit som en smitta, spridda längs stadens yttre murar, gömda i skuggorna där ingen av betydelse någonsin sätter sin fot. Dessa förlorade själar lever i en konstant kamp för överlevnad, isolerade från världen, ignorerade av de privilegierade som en gång kan ha varit deras grannar. De rika och mäktiga kanske viskar om dem över sina middagsbord, men ingen vågar se dem i ögonen. För de utstötta är en påminnelse om hur nära avgrunden alla står. En dag är du en stolt medborgare i Iselem, nästa dag ett spöke, bortglömd och föraktad.

Födelseriter: En hyllning till Sharah

Solens välsignelse
Vid ett barns födelse förs barnet ut i gryningen för att ta emot “Solens första kyss”, en symbolisk gest där den nyfödde får solens ljus på sin panna. Detta betraktas som en välsignelse från Sharah, solens gud, som sägs ge barnet styrka och livskraft. Familjerna brukar samla sig på ett tak eller en hög plats för att exponera barnet för solens första strålar. Föräldrarna reciterar en bön till Sharah för att be om ett långt och ljust liv för barnet.

Sandens skydd (Ökenregioner):
I de ökenområden där sanden är ett närvarande element i vardagen, är det vanligt att strö en liten mängd fin, ren sand från öknen över barnets kropp efter födelsen. Detta sägs skydda barnet mot onda andar och ge dem styrka att uthärda den hårda ökenmiljön. Det är också en påminnelse om deras band till landet och dess karga skönhet.

Havets vagga (Kustregioner):
I kuststäderna, som Thel Shaen och Jamalara, tas den nyfödde till havet efter soluppgången för en symbolisk ceremoni som kallas “Havets vagga.” Barnet hålls varsamt över vattnet och skvätter försiktigt vatten på dess panna, vilket representerar att Sharah ger sitt välsignade ljus till havet. Havsvatten anses också vara renande och ge barnet styrka och smidighet, likt havets vågor.

Sharahs namngivningsceremoni
En vecka efter födelsen hålls en namngivningsceremoni, där Ama’sharah eller Ima’sharah välsignar barnet och uttalar dess namn inför en församling av familj och vänner. Ceremonin hålls mitt på dagen, när solen står som högst, för att hedra Sharah.

Bröllopsriter 

Allmänheten

Föreningens låga

I öknens hårda famn, där varje droppe vatten och varje strå av skugga är en dyrbar gåva, firas arbetarklassens bröllop med enkelhet och värdighet. Den ceremoni som kallas “Föreningens låga” hålls i den magiska timmen vid solnedgången, när Sharahs sista gyllene strålar möter nattens svala mörker.

Vigseln: Familjer och vänner samlas i en halvcirkel kring en liten eld, vars fladdrande lågor symboliserar Sharahs närvaro och välsignelse över föreningen. I detta ljus står brud och brudgum, och med händerna ömt sammanflätade delar de en enkel kopp med renat vatten från en lokal brunn. Vattnet är mer än bara dryck; det är en symbol för livets essens, för den enhet de nu tillsammans går in i. Varje droppe speglar deras gemensamma framtid, fylld av både glädje och prövningar.

Elddansen: När välsignelsen är given, börjar den symboliska elddansen. Hand i hand vandrar de tre varv runt elden, varje steg i takt med deras löften till varandra: kärlek, som hettar likt lågorna; respekt, som håller äktenskapet vid liv som elden själv; och uthållighet, som de måste bära genom både öknens hetta och nattens kyla. Elden, som brinner klart i skymningen, är både väktare och vittne till deras löften.

Festmåltid: Efter ceremonin dukas en enkel men helig måltid fram, bestående av det som hushållen har att erbjuda. De nygifta delar bröd och andra gåvor från jorden med sina gäster, och vid ett långbord som understryker gemenskapens styrka, delas måltiden i lugn och frid. Varje tugga, välsignad av Sharah, är en påminnelse om livets enkelhet, men också om dess oförlikneliga skönhet.

Vattnets och eldens förening

I kuststäderna, där havet spelar en viktig roll, kombineras elden med vatten i en ceremoni kallad “Vattnets och eldens förening.”

Vigsel: Bröllopet hålls vid stranden, där brudparet står vid vattenbrynet medan solen går ner. Det tänds en liten brasa och läses välsignelser över paret med havsvatten som stänks på dem. Elden och vattnet representerar balansen mellan Sharahs element—eldens värme och havets svalka.

Föreningens droppe: Efter att eld och vatten har välsignat dem, smörjer paret varandras panna med en droppe saltvatten blandat med olja som symboliserar deras löften om trohet och tålamod.

Festmåltid: En enkel men riklig fest hålls med fisk och skaldjur, frukt och bröd, där alla gäster deltar i sång och dans längs stranden.

I’sajerna och adelshusen

Eldens brudkrona

För i’sajerna och adelshusen i ökenstäderna är bröllop mer påkostade och ceremonierna är djupt förankrade i Sharahs eld som symbol.

Ceremoni: Bröllopet börjar vid gryningen när Sharahs första ljus lyser över öknen. Bruden bär en krona dekorerad med smycken och små ljus, kallad “Eldens Brudkrona”, för att symbolisera Sharahs ljus och styrka. Brudgummen bär en mantel vävd med trådar i guld och rött, färger som representerar solen och elden.

Eldens ceremoni: Sharinen tänder en stor eld med rökelse som doftar av myrra och sandelträ, och paret går runt elden sju gånger, ett varv för varje princip i deras äktenskap: trohet, styrka, ära, fruktbarhet, rikedom, kärlek och lång livslängd.

Föreningens salt: Paret växlar utbyten av salt från öknen, som de smakar, vilket symboliserar deras beredskap att uthärda både de söta och salta stunderna i livet.

Festmåltid: En stor fest anordnas i adelshusets salar eller trädgård med lokala delikatesser. Här är gästerna från de mest prominenta familjerna, och festligheterna inkluderar både musik och dans, liksom gåvoöverlämning till de nygifta.

De två elementens bröllop

Adelshusen vid kusten firar bröllop som hyllar både Sharahs eld och havets kraft.

Vigsel: Bröllopet hålls på ett klippstup eller vid en hamn med utsikt över havet. Sharinen utför en ceremoni där bruden och brudgummen, klädda i kläder vävda med vita och blå trådar, får sina händer bundna med ett rep doppat i saltvatten och brännbara oljor.

Eld och vattenlöften: Paret tänder tillsammans en eld med hjälp av en solspegel, en spegel som fångar solens strålar för att antända en brasa, vilket symboliserar deras förening under Sharahs skydd. Sedan kastas rosenblad och salt i havet som ett offer till Sharah för hans välsignelse.

Havsfesten: Festligheterna inkluderar en bankett med havets gåvor – fisk, musslor, räkor, samt exotiska frukter som importerats från andra regioner. 

Den gudomliga föreningen

Kungliga bröllop i Thel Shaen är storslagna tillställningar som för samman hela riket i firandet och för att visa upp den kungliga familjens makt och Sharahs godhet.

Förberedelser: Dagarna före bröllopet hålls festivaler över hela riket, och gatorna i Thel Shaen dekoreras med banderoller och blommor i rött, guld och vitt, Sharahs färger. Kungahusets trädgård förbereds med en enorm eldgrop där den ceremoniella elden kommer att tändas.

Vigsel: Under ceremonin bär brudparet kläder vävda av de finaste tygerna, prydda med ädelstenar och symboler av Sharahs sol. Bruden bär en krona med eldstenar, och brudgummen bär en mantel dekorerad med flammor i guldtråd. Elden tänds från den eviga lågan i stadens stora tempel och överförs genom en procession från det första templet och genom hela Thel Shaen till trädgården, där de blivande paret tänder det tillsammans. Längst fram i processionen rider det blivande paret på ett vitt sto. 

Folkets fest: En stor del av ceremonin inkluderar även folket – torgen fylls med musik, matstånd och uppträdanden, och det arrangeras tävlingar och spel för allmänheten. Den kungliga familjen och i’sajerna öppnar sina hem för att ge alla i staden möjlighet att delta i festen, och tusentals ljus tänds på stadens gator för att symbolisera Sharahs välsignelse över hela riket.

Elden och gåvorna: Som höjdpunkt i ceremonin lägger kungaparet ner offergåvor till Sharah –  dyrbara gåvor som ädelstenar, myrra och rökelse – i elden, som antänds med flammor från den stora brasan. Därefter delas gåvor ut till de närvarande adelshusen och folket som tecken på rikets överflöd och monarkes generositet.

Aram Sharah, välsignelsens färd

Efter ett kungligt bröllop inleder det nygifta kungaparet en högtidlig och prövande resa genom hela Iselem, en ceremoni kallad Aram Sharah – välsignelsens färd. Denna uråldriga tradition syftar inte bara till att knyta starkare band mellan kungahuset och de mäktiga i’sajerna, men också till att sprida Sharahs välsignelse till varje hörn av riket. Genom sandens vidder, oasernas svalka och kuststädernas brusande vågor möter folket sina härskare, och kungaparet får känna det hjärtslag som genljuder genom Iselems alla regioner.

Färdens rit och sedvänjor

Avfärden från Thel Shaen: Färden börjar med en storslagen ceremoni i huvudstaden Thel Shaen. Kungaparet välsignas av sharinen vid det stora templet och tänder en eld från den eviga lågan, som de för med sig i en lyktliknande behållare. Elden representerar Sharahs ljus och välsignelse, och denna eld bärs med dem genom hela riket som ett tecken på deras gudomliga skydd och ledarskap.

Resans första etapp: ökenregionerna: Kungaparet reser först genom ökenregionerna, där de besöker varje i’saj i städer som Darashan, Mazarat, och Shamalayim. Vid varje stadsmur tänds stora eldar för att välkomna paret, och i’sajen och stadens folk möter dem med gåvor, som representerar dess städer och tacksamhet. 

Eldceremoni: När kungaparet anländer till varje stad, tänder de en lokal brasa med den medförda elden från Thel Shaen, vilket tros sprida Sharahs välsignelse och skydd till den platsen.

Folkliga festligheter: Folket deltar i danser och sånger, och de nygifta paraderar genom stadens torg, följda av processioner av lokala musiker och dansare. Paret kan också delta i lokala ceremonier och spel för att visa sin närhet till folket.

Resans andra etapp: heliga platser och oaser: Paret besöker de heliga platserna och oaserna såsom Olanthar-Sereth , den heliga oasen, i hjärtat av öknen. Här utförs en särskild ceremoni med böner där kungaparet offrar dyrbara gåvor som myrra, rökelse och ädelstenar till Sharah som tecken på tacksamhet och ödmjukhet.

Pilgrimsrit: Tillsammans med shariner och lokalbefolkningen deltar kungaparet i en pilgrimsrit till den heliga källan och ber om fruktbarhet och fred för sitt rike. De hämtar med sig en flaska av det heliga vattnet tillbaka till Thel Shaen som en symbol för riket.

Resans tredje etapp: kustregionerna: Därefter reser kungaparet till kuststäderna som Thel Shaen, Jamalara och Nahilun. Här är mottagningen annorlunda men lika högtidlig. Lokala i’sajer och folk hälsar paret med skaldjur, vin och blommor från havet.

Vatten- och eldceremonin: I varje kuststad möts kungaparet av i’sajen vid vattnet, där en ceremoni utförs där eld från den eviga lågan och havsvatten förenas symboliskt. Detta representerar Sharahs dualitet – både solens eld och havets närvaro. De nygifta kastar också rosenblad och salt i havet som ett tecken på tacksamhet och harmoni.

Båtparad: I vissa städer arrangeras en båtparad, där kungaparet färdas i en rikt dekorerad båt genom stadens hamn medan folket hejar från stranden, och fyrverkerier tänds över vattnet.

Färdens avslut, välsignelsen: Resan avslutas med att kungaparet återvänder till Thel Shaen. Här välkomnas de med stora festligheter. Under en ceremoni i det stora templet överlämnar de eldlyktan till prästerna, som återför den eviga lågan till sitt altare.

Begravningsriter – Solen går ner/Ljusets släcks

Solnedgång
Kroppen sveps i vitt linne för att reflektera solens ljus och bärs ut i det fria vid skymning.  Ama’sharah eller Ima’sharah reciterar böner till Sharah och ber om att den avlidnes själ ska ledas in i det eviga ljuset.

Sandens vila (ökenregioner):
I de torra ökenområdena begravs den avlidne ofta i en grund grav och täcks med ett tunt lager av sand. Ett enkelt, solblekt stenmonument placeras vid gravplatsen. Under ceremonin strös fin sand över den avlidnes kropp som en symbol för enhet med öknen och en återgång till landet. Traditionen säger att Sharah ser till att den avlidne förs tillbaka till jorden för att ge näring till dess familj och livet som fortsätter.

Havets avsked (kustregioner):
I kustregionerna, är det vanligt att den avlidne hedras med en ceremoni vid havet. Kroppen kan svepas i ett vitt linne och placeras på en enkel flotte som förs ut till havs vid solnedgången, där den till slut sänks ner i vattnet. Detta anses vara en återgång till havets djup och ett sätt att låta Sharahs solstrålar genom vattnet leda själen till sitt ljuset. 

Ljusets Väg (överallt i Iselem):
Oavsett var man bor i Iselem, tänds ljus eller facklor för att lysa upp vägen för den avlidnes själ i en vecka. Man tror att ljuset hjälper själen att hitta vägen till ljuset. Släktingar och vänner samlas för att dela minnen, och dessa ljus brinner tills solen går upp, vilket symboliserar själens återförening med det eviga ljuset.

Festligheter och högtider 

Den eviga flammans festival

Den eviga flammans festival är en av de mest storslagna och betydelsefulla årliga högtiderna i Iselem, en tradition som markerar början på det nya året och firar den eviga lågan som symboliserar Sharahs gudomliga närvaro och skydd över sitt folk. I hjärtat av varje stad, från den storslagna huvudstaden Thel Shaen till de tio andra viktiga städerna, tänds en massiv brasa vars flammor sträcker sig högt mot himlen, ett spektakulärt skådespel som lockar människor från hela riket att samlas och delta i ceremonin.

Runt elden samlas folk för att delta i böner, sjunga psalmer och frambära offergåvor till Sharah, solens gud. Offergåvorna varierar från traditionella gåvor som frukt och rökelse till mer personliga offer som symboliserar det man hoppas offra för att få välsignelse för det kommande året. Elden tros ha en kraftfull renande effekt som förnyar både själarna hos dem som deltar och själva staden, vilket skapar en känsla av förnyelse och hopp inför det nya året.

Det är också en djupt rotad tradition att varje familj tänder en mindre eld i sina hem, vilket representerar Sharahs ljus som följer dem under hela året. Dessa mindre eldar tros också föra med sig Sharahs välsignelse och skydd till varje hushåll, och många familjer samlas runt dessa eldar för att dela en måltid, utbyta gåvor och fira tillsammans i en intim ceremoni.

Utöver detta ljus i varje hem öppnar konungahuset och i’sajerna upp sina palats och herrgårdar för folket i en storslagen fest, där alla i staden är välkomna att delta. Mängder av mat och dryck bjuds fram på långa, rikt dekorerade bord, där både rika och fattiga, unga och gamla, möts och firar i gemenskap. Musik och dans fyller de kungliga och i’sajernas salar, och under nattens mörka timmar lyser facklor och lyktor upp varje hörn, medan berättare reciterar historier om gamla hjältar och hjältinnor.

Festen fortsätter långt in på natten, tills de första strålarna av morgonsolen bryter horisonten, då man symboliskt övergår från mörker till ljus, från gammalt till nytt. Detta ögonblick betraktas som höjdpunkten på festivalen, en påminnelse om att Sharahs ljus och skydd alltid återvänder, oavsett hur mörkt det kan bli.

Ljusets rit

Ljusets rit är en ceremoni som hålls på årets längsta natt. En natt som symboliserar ljusets triumf över mörkret. Vid skymningen samlas folk i tempel tillägnade Sharah och bär tända facklor eller ljus. Ama’sharah eller Ima’sharah leder de samlade i heliga sånger och böner, och åkallar Sharahs välsignelser för att ge upplysning och skydd till folket. Efter ceremonin tar deltagarna med sig små ljus tillbaka till sina hem och tänder dem för att hålla Sharahs närvaro levande genom natten, tills solens första strålar återigen banar väg för en ny dag.

Pilgrimsfärd till den heliga oasen

Varje år ger sig de trogna ut på en pilgrimsfärd genom den brännande öknen till en gömd oas som tros vara platsen där Sharah först utvalde sin ställföreträdare, som blev den första regenten av Iselem. Denna pilgrimsfärd är både en fysisk och andlig resa fylld av reflektion, självprövning och rening. Vid oasen utför pilgrimerna heliga ritualer, böner och offer för att visa sin hängivenhet och tacksamhet till Sharah. De tar med sig en liten mängd av det heliga vattnet hem i flaskor, som en påminnelse om deras tro och ett minne för livet. Detta vatten ses som en välsignelse och ett skydd mot ondska och sjukdom.

Flammans dans

Flammans dans är en ceremoniell dans som framförs vid betydande religiösa tillfällen, såsom kröningen av en ny härskare eller invigningen av ett tempel. Dansarna, iklädda livfulla kostymer i nyanser av rött, orange och guld, representerar eldens essens och Sharahs naturliga form. Deras rörelser efterliknar eldens fladdrande och dynamiska natur, vilket symboliserar Sharahs närvaro och livets ständiga förändring. Flammans dans är ett kraftfullt uttryck för det eviga bandet mellan guden och folket i Iselem och påminner alla närvarande om eldens heliga kraft och dess roll i deras liv.

Smedjans välsignelse 

Smedjans välsignelse är en högtidlig och årlig ceremoni där smeder och hantverkare i Iselem samlas för att hedra Sharah som den gudomliga beskyddaren över eldens hantverk. Denna tradition har en djup rotad betydelse och betraktas som en helig ritual som binder folket samman med deras gud och det element som både skapar och förgör – elden.

Ceremonin äger rum varje år under en klar dag då solen, som symboliserar Sharahs blick, skiner starkt över staden. Denna dag leds processioner av smeder, metallhantverkare, och andra yrkesarbetare genom stadens gator, bärande på sina finaste skapelser – vapen, verktyg, smycken, och konstföremål som de noggrant arbetat fram under året. Föremål är dekorerade med guld- och silverinläggningar, ädelstenar och intrikata graveringar som återspeglar de finaste aspekterna av iselemsk konst och hantverkstradition.

Vid ceremonins höjdpunkt samlas folket vid huvudtemplet i Thel Shaen, där en gigantisk smidesugn står, dekorerad med banderoller i svart och vitt, färgerna som symboliserar släkten Tenír. Här står Thel Shaens sharin, tillsammans med kungahuset och alla i’sajerna, för att leda välsignelsen. Det är sed att konungen eller drottningen själv deltar i ceremonin genom att symboliskt övervaka välsignelsen av föremålen som presenteras. Konungen, eller drottningen, bär en ceremoniell mantel och håller en smideshammare, ett tecken på sin auktoritet och sitt förbund med Sharah och folket.

Varje smed och hantverkare kommer fram en efter en och presenterar sina skapelser framför kungahuset och sharinen. Föremålen passeras sedan genom en renande eld, tänd av flammor från den eviga lågan vid templets altare, innan de smörjs med heliga oljor. Dessa oljor är infuserade med örter och kryddor som tros ha magiska egenskaper, och när oljorna möter elden, sprids en doft av rökelse och brinnande myrra genom luften, vilket signalerar att Sharahs välsignelse har förts över till föremålet.

Det sägs att denna ritual ingjuter skapelserna med Sharahs gudomliga väsen, vilket gör dem starkare, mer hållbara, och ibland till och med magiska. Föremålen anses därmed inte längre vara bara dödliga ting, utan får en andlig dimension, som om de blivit en förlängning av Sharahs makt och skydd. Detta är särskilt viktigt för vapen, eftersom många av dem som bärs av Iselems krigare tros ge extra skydd och styrka i strid.

Efter välsignelsen håller den ledande monarken ett kort tal, där den uttrycker sin tacksamhet till hantverkarna för deras skicklighet och arbete, och tackar Sharah för hans ständiga närvaro och välsignelse över landet. Därefter utses en mästare som har skapat det mest imponerande föremålet, en ära som innebär att de får utföra uppdrag för kungahuset under det kommande året, som hovsmed. 

När solen sänker sig mot horisonten och den ceremoniella elden börjar falna, avslutas Smedjans välsignelse med en stor fest vid palatset, där mat och dryck delas ut till alla hantverkare. Eldarna som tändes för välsignelsen brinner djupt in på natten, som en påminnelse om Sharahs värme och närvaro bland sitt folk.

Eldgång

Eldgång är en ritual för tro och mod, där deltagare, som har renats genom böner och ceremonier, går barfota över en bädd av glödande kol. Denna handling tros symbolisera Sharahs skydd och hans makt att ge sina anhängare styrka att övervinna alla hinder. Eldgången är en fysisk prövning som inte bara bevisar tro utan även mod och uthållighet, och den ses som ett bevis på den troendes starka förbindelse med Sharahs gudomliga kraft.

Religion 

Iselem är ett rike djupt genomsyrat av dyrkan av Sharah, även känd som Ljusets herre, Eldens herre eller Skaparen. Hans närvaro är överallt, och han anses vara den gudomliga kraft som skapade och upprätthåller världen. Tron på Sharah är central för iselemernas kultur, och hans namn åkallas i alla vardagliga göromål och högtidliga ritualer. Iselemerna tror att Sharah, styr och vägleder alla levande varelsers öden. Hans vilja manifesteras genom Ljusets kraft och symboliserar allt som är gott och rättfärdigt.

Sharahs ord: Tal’il-Sharah

Den heliga boken, Tal’il-Sharah, känd som Sharahs ord, är den främsta religiösa texten och finns i varje hem. Budskap om fred, kärlek, och respekt för medmänniskor genomsyrar hela samhället, och många iselemerna försöker leva enligt dess läror. Boken behandlas med största vördnad och ses som ett direkt uttryck för Sharahs vilja. Tal’il-Sharah innehåller också regler för religiösa ceremonier, böner och ritualer som alla troende förväntas följa.

Sharahs prästerskap 

Shariner – Trons väktare

Sharinerna är Sharahs utvalda prästerliga ledare, de som bär den andliga elden och leder folket i dyrkan och religiösa plikter. Sharinerna spelar en nyckelroll i samhället och fungerar som väktare av tro och moral. De har utbildning i helig skrift och lär ut Sharahs budskap till folket, leder böner, och organiserar ritualer och ceremonier i templen som är dedikerade till Ljusets Herre.

Sharinerna har en särskild roll i alla större städer och byar, där de ansvarar för att upprätthålla tempelritualer och se till att folket lever enligt Sharahs ord. De bär kläder i vita och gyllene färger, symboliserande Sharahs ljus, och ofta med intrikata broderier av solstrålar eller flammor. 

Ama’sharah och Ima’sharah

Ama’sharah (manlig titel) och Ima’sharah (kvinnlig titel) är religiösa tjänare i Sharahs prästerskap, utvalda för att agera som sharinernas ställföreträdare i de mindre templen, samt i andra 

De leder dagliga böner, välsignelser och enklare ceremonier som bröllop och begravningar. Samt agerar som andliga vägledare, ge råd till lokalbefolkningen och hjälper till i personliga och sociala frågor.

Medicinal och Praktisk Hjälp: De har kunskap i folkmedicin och erbjuder botemedel och växtbaserade behandlingar för sjukdomar, smärta och andra åkommor. De anses ha helande krafter välsignade av Sharah.

Oraklet i Thel Shaen

Oraklets roll och betydelse

I Thel Shaen, huvudstaden och centrum för dyrkan av Sharah, finns Oraklet – en mystisk figur som anses vara Sharahs närmaste jordiska kanal utöver regenten. Oraklet är inte en enskild individ, utan en titel som överförs från en person till en annan genom åren. Nästan alltid en kvinna, Oraklet är utvalt för sina förmågor att genom trans och meditation se Sharahs vilja och vägleda folket. Oraklet ses som en slags levande länk mellan det dödliga och det gudomliga, och människor från hela Iselem kommer för att få svar på sina mest angelägna frågor.

Ritualerna och kontroverserna kring Oraklet

Oraklet använder vanligtvis rökelse och speciella örter för att nå en djup tranceliknande meditation. Ritualerna har dock orsakat viss kontrovers, särskilt bland adeln, som ser med skepticism på Oraklets metoder. Rykten om att örterna framkallar visioner och beroende har skapat en aura av både mystik och misstänksamhet kring Oraklets roll. Trots detta är Oraklet en viktig del av religionen och ger vägledning i frågor om äktenskap, handel, och politik.

Regentens roll som Sharahs ställföreträdare

Regenten, för närvarande drottning Akila Tenír – även kallad Ormdrottningen – är inte bara en politisk ledare utan också en religiös symbol, betraktad som Sharahs ställföreträdare på jorden. Akila anses ha fått sin makt direkt från Sharah, vilket gör henne till den främsta auktoriteten i både världsliga och andliga frågor. Hon leder de stora religiösa ceremonierna, bestämmer över templens affärer, och anses vara den som förmedlar Sharahs vilja i statens styrning.

Regenten deltar också i högtidliga festivaler och religiösa evenemang, som den årliga “Den Eviga Flammans Festival”, där hon tänder den heliga elden i huvudstaden Thel Shaen. Hennes närvaro vid sådana tillfällen ses som ett bevis på Sharahs godkännande och välsignelse över hennes styre.

Religionens inverkan

Allmänheten

För den vanliga iselemaren är Sharahs dyrkan en naturlig del av det dagliga livet. Varje dag inleds med en morgonbön riktad mot solen och avslutas med en kvällsbön i hemmets lugn. Helgdagar och festivaler präglas av tempelbesök och gemensamma ceremonier, och många söker råd från Ama’sharah och Ima’sharah i livets svårigheter, som giftermål, sjukdomar och affärer. Tempel är centrala mötesplatser i varje stad och by, och deras präster är viktiga auktoriteter som erbjuder både andlig och praktisk vägledning.

Adelsfolket

Adeln, som har sin egen makt och intressen, förhåller sig ibland mer strategiskt till religionen. De stöder officiellt dyrkan av Sharah men kan vara mer skeptiska till prästerskapets makt. Många adelsmän och adelskvinnor ser religionen som ett verktyg för att stärka sin ställning och alliera sig med rätt makter. Samtidigt undviker de att öppet ifrågasätta Sharahs vilja, eftersom det skulle kunna leda till folkets missnöje och minska deras egen maktbas.

Sharahs emblem
Illustrerad av Johan Sundman

Samhällsstruktur

Sociala klasser 

Familjestrukturer och könsroller

Familjer är traditionellt patriarkala utåtsätt, men bakom stängda dörrar är det kvinnorna som styr hemma. Kvinnor har under åren vunnit allt mer inflytande genom drottning Akilas reformer, och det finns i praktiken inga skillnader på vilka yrken som är tillgängliga för vem, förutom eventuella fördomar från de som lever kvar i det gamla Iselems värderingar. Alla ungdomar i Iselem genomgår tester för att avgöra vilket yrke de är bäst lämpade för då de är gamla nog, i ritualer som kallas hemerit eller hemerat. 

Utbildning

En av Akila Tenírs många reformer har varit att introducera skolor. Alla barn, oavsett kön, börjar sin utbildning vid sex års ålder i gemensamma lärdomshus, där de undervisas i grundläggande kunskaper som läsning, skrivning, matematik och historia. Den allmäna skolgången tar slut då barnen genomför sina övergångsritualer, hemerat eller hemerit, där deras styrkor och intressen utvärderas genom olika utmaningar och tester. Baserat på resultaten kan de välja mellan olika vägar, som krigskonst, prästerskap, hantverk, handel eller konst, och utbildningen fortsätter inom den valda disciplinen under mentorskap av mästare i deras respektive fält tills de kan bidra till samhället som vuxna människor.

Iselems kungafamilj

Hus Tenír

Klimat & Geografi 

Harmasöknen

Harmasöknen i Iselem bildades årtusenden sedan som en följd av en katastrofal konflikt mellan demonen Ayperos och hans armé och de mäktiga drakarna som försvarade staden som låg i det dåvarande Harmas centrum, Mir Haradharos. Striden ägde rum i vad som idag kallas Dunzurul, “skuggans grop”, en plats som nu utgör en stor fördjupning omgiven av svarta klippor. Under denna mytomspunna strid skedde en katastrofal blandning av Ayperos demoniska magi och drakarnas eldar i en förödande explosion av kraft som ödelade det en gång frodiga landskapet och förvandlade det till den obevekliga öken som nu är Harmasöknen. Mir Haradharos, en blomstrande stad känd för sin skönhet och kultur, blev en ruin begravd under sanden, och den omgivande grönskan förvandlades till ändlösa sanddyner. Trots att Ayperos till slut tillfångatogs, var förstörelsen så omfattande att landskapet för alltid förändrades, och de överlevande invånarna tvingades anpassa sig till de nya, hårda förhållandena i en öken som nu är en evig påminnelse om den tragiska striden.

Iselems landskap och klimat

Iselem är ett rike präglat av kontraster, där landskapet sträcker sig från karga ökenområden till bördiga slätter och frodiga skogar. Större delen av landet domineras av ett torrt ökenklimat, där sanddyner, klippiga berg och steniga slätter utgör de mest framträdande dragen. Öknens gyllene sand sveper över vidsträckta områden och skapar en ständigt föränderlig terräng som formas av starka vindar och sandstormar. Dagarna i öknen är intensiva och heta, med temperaturer som stiger till brännande höjder under solen, medan nätterna snabbt övergår till en isande kyla som biter sig in i varje ben.

Den västra regionen: livets källa

I kontrast till öknens karga vidder ligger den västra regionen, känd för sin bördiga jord och sitt mildare klimat. Här finns de gröna slätterna och flodbankarna som är Iselems främsta källa till matproduktion. Denna region, ofta kallad “Livets källa,” är rik på näringsrika jordar som bevattnas av floder som rinner ner från bergen och genom de grönskande dalarna. Här odlas spannmål, frukt, grönsaker och kryddor som förser hela riket med föda. Västerns bönder är högt aktade och spelar en central roll i rikets ekonomi och överlevnad, och marknaden i städer som Thel Shaen och Nahilun är fyllda med deras produkter.

Faror och mystik i öknen

För de som reser genom Iselems vidsträckta öknar är det inte bara de extrema temperaturerna som utgör en fara. Resenärer måste också vara vaksamma mot rövare och banditer som ofta gömmer sig bland sanddynerna, tillhörande de utstötta kast som lever utanför samhällets ramar. Dessa rövare är skickliga i att navigera i det svåra landskapet och utnyttjar sina kunskaper om terrängen för att överraska och plundra förbipasserande karavaner.

Men det är inte bara människans hot som resenärer måste frukta. Öknen är också hem för mytiska varelser kända som djinn, eller ökenandar. Dessa andar tros ha stora krafter och kan vara både välvilliga eller illvilliga, beroende på deras natur och humör. En djinn kan, om den blidkas, uppfylla önskningar och ge belöningar, men om den retas eller förolämpas, kan den istället bringa olycka och fara över de som korsar dess väg. Sagor och legender om möten med djinn är vanliga, och resenärer bär ofta med sig amuletter och skyddsmedel för att undvika deras vrede.

Keshilim: De föraktade utlänningarna

Förutom människorna som utgör majoriteten av Iselems befolkning, finns även de mystiska Keshilim, stammar av meoi som lever i öknen och i skogarna i väster. Keshilim är kända för sina överlägsna sinnen och smidiga rörelser, och de lever i nära samklang med naturen, oavsett om de bor bland öknens sanddyner eller i västra regionens täta skogar. Trots deras unika egenskaper och anpassning till det hårda landskapet, bemöts de ofta med misstro och förakt av människorna i Iselem, som ser dem som orena och annorlunda. Många ser dem som parasiter, varelser som inte riktigt hör hemma i den iselemiska kulturen.

Oaserna i Iselem

I Iselems vidsträckta och obarmhärtiga ökenlandskap framstår oaserna som glimrande juveler, livets andetag i en värld av ändlös sand och hetta. De kallas Zahra’lin eller “livets ögon” – små paradis gömda i öknens vidder, där Sharahs välsignelse sägs flöda genom varje droppe vatten och varje löv som vajar i vinden. Dessa platser är mer än en fristad för törstiga själar och trötta karavaner; de är helgedomar där öknens grymhet möter en försmak av himlen.

Varje oas är unik, men de flesta består av en naturlig vattenkälla, såsom en källa eller en brunn, omgiven av frodig växtlighet som palmer, buskar, och gräs. Vattnet i oaserna anses vara heligt och sägs ha läkande egenskaper. Det är vanligt att pilgrimer och resenärer samlar vatten i små flaskor som de tar med sig hem, för att använda i böner eller för att välsigna sina hem och nära och kära.

De största oaserna, som Dhalim och Nashira, är så rika på vatten att hela byar har vuxit fram vid deras stränder, frodiga platser där dadlar, fikon och granatäpplen växer i överflöd. Här finns även kryddor och helande örter, som ingen annanstans trivs i riket. Dessa oaser är inte bara livets källa, utan även centrum för andligheten, där templen tillägnade Sharah reser sig, och ceremonier och böner fyller luften, sökande efter nåd och skydd i öknens karga famn.

Dhalimoasen

Den mest kända oasen i hela Iselem är Dhalimoasen, som sägs vara platsen där Sharah en gång valde sin första ställföreträdare, Yiera Ténir, och välsignade platsen med evigt vatten. Dhalimoasen ligger djupt i öknens hjärta och är ett centrum för andlig och religiös tillbedjan. Pilgrimer från hela riket reser till denna oas årligen för att be om vägledning och styrka. Här utförs viktiga riter och ceremonier, och det är också platsen för en årlig pilgrimsfärd där tusentals troende samlas för att dricka av det heliga vattnet och få välsignelser.

Betydelse och funktion

Oaserna fungerar inte bara som fysiska fristäder i öknen utan också som sociala och kulturella nav. De är naturliga mötesplatser där handelsmän och resande från olika delar av Iselem möts för att utbyta varor, information och nyheter. Vanligtvis omges oaserna av små marknader, och här kan man hitta allt från exotiska kryddor och sällsynta örter till lokalt hantverk och religiösa artefakter.

För de som lever i öknen är oaserna också ett viktigt centrum för socialt liv. Många små samhällen är helt beroende av oasernas vatten och resurser, och här organiseras festligheter, bröllop och religiösa ceremonier. Oaserna är också viktiga strategiska punkter, och de bevakas ofta noga av både lokala miliser och kungliga trupper för att säkerställa att de inte faller i fiende händer eller utsätts för rövare.

Oaserna och det andliga livet

Andligt sett betraktas oaserna som platser där den materiella och andliga världen möts. De sägs vara viloplatser för Sharahs änglar, och många tror att det är här som andliga visioner och drömmar lättare kan uppnås. Det är inte ovanligt att pilgrimer och asketer söker sig till oaserna för att meditera, fasta och söka gudomlig uppenbarelse. Vissa berättar om mystiska uppenbarelser, ljusgestalter eller helande händelser som inträffar vid oasernas källor, vilket förstärker deras ställning som heliga och magiska platser i folktron.

Aerid Irashna: väktaren bakom Thel Shaen

Aerid Irashna, bergskedjan som reser sig bakom huvudstaden Thel Shaen, och längs med Iselems östra kust är en väldig, orubblig barriär. Dess mörka, skrovliga toppar sträcker sig längs hela kusten som en skyddande mur, lika gammal som riket självt. Dessa berg står som tysta väktare, vars siluetter är synliga från stadens varje hörn, dag som natt. För invånarna i Thel Shaen är bergen mer än bara sten och jord; de är en symbol för styrka och uthållighet, en manifestation av Sharahs vilja. Det sägs att bergen reste sig ur havet på Sharahs befallning, för att skydda hans utvalda regent och stadens folk.

Vid foten av dessa majestätiska toppar ligger det kungliga palatset, inbäddat bland klipporna som om naturen själv utformat en fästning. Här finner man både skönhet och mystik. Grottorna i Aerid Irashna gömmer sällsynta mineraler, heliga platser och kanske till och med djinn, om man ska tro på de gamla legenderna. Viskningar om magiska varelser och fladdrande ljus som dansar över klipporna i nattens mörker fyller historierna som berättas vid eldar i hela Iselem. För Iselems folk är Aerid Irashna är inte bara en fysisk sköld för huvudstaden, den är ett levande väsen som bär rikets själ och skyddar dess hjärta.

Lithváya, det förlorade sandriket

Iselems folk talar i viskningar om Lithváya, ökenalvernas fallna rike, en gång mäktigt och nu ett namn man endast yttrar med bävan. Lithváya, nu förlorat i öknens oändliga sanddyner, är en plats som få har sett med egna ögon och ännu färre återvänt ifrån. De som vågar färdas dit berättar om ruiner som glittrar i månljuset, om skuggor som rör sig över sanden och om viskningar som bärs av nattvinden – röster från en svunnen tid.

En gång sades Lithváya vara ett underverk av skönhet, byggt av alver som behärskade både magi och arkitektur, men något gick fel, något mörkt och farligt. Idag är det en förbannad plats där tiden verkar ha stannat, där hemligheterna från ett förlorat rike ligger begravda under sandens grepp, väntande på dem som är modiga eller dåraktiga nog att söka dem.

Viktiga städer 

Thel Shaen: Kustens juvel och rikets hjärta

Thel Shaen, Iselems huvudstad, bär med rätta namnet “kustens juvel”. Här möts historia, kultur och andlighet vid randen av det oändliga havet. Staden är främst byggd av vit soltorkad lera, vilket gör att byggnaderna strålar i solen och skapar en skarp kontrast mot den djupblå himlen och havets glittrande vatten. Stadens arkitektur är genomskuren av kanaler som förser dess invånare med livgivande vatten från floder som strömmar ned från de närliggande bergen i Aerid Irashna. Broarna, smyckade med konstnärliga graveringar, förbinder distrikten och för tankarna till en tidlös harmoni mellan natur och människa.

Palatset och den magiska labyrinten

Högt ovanför huvudstaden, vid foten av de skyddande bergen, tronar det kungliga palatset. Det är hem för släkten Tenír, som i generationer har regerat över Iselem. Med sina vita murar och gyllene kupoler ser palatset ut över Thel Shaen som en majestätisk väktare, omgivet av en vidsträckt trädgård. Men denna trädgård döljer mer än bara skönhet – djupt inom dess grönska ligger en magisk labyrint, skapad för att förvilla och förhindra ovälkomna gäster. Labyrinten är inte statisk; dess häckar och stigar rör sig ständigt, som om de hade ett eget liv. De som bjudits in finner lätt vägen, men för främlingar blir labyrinten en oändlig fälla av förvirring.

Adelshusen och staden i rörelse

Nedanför palatsets skyddande murar reser sig adelshusen, stora och prunkande byggnader som speglar Iselems mäktigaste familjers inflytande. Sniderier och fresker pryder dessa hus, och deras närhet till palatset vittnar om familjernas betydelse. En massiv mur, dekorerad med symboler för Sharahs ljus och flammor, omger dessa bostäder och markerar den tydliga gränsen mellan adelns kvarter och stadens allmänna distrikt.

Utanför murarna breder en färgstark och pulserande stad ut sig. Thel Shaens marknader är fyllda av exotiska kryddor, frukter och tyger från hela riket och bortom dess gränser. Doften av nybakad mat och rökelse fyller luften, medan ljudet av livliga förhandlingar och musik skapar en ständig kakofoni. Stadens stora hamn, där skepp från avlägsna länder ankrar dagligen, är ett centrum för internationell handel och kulturellt utbyte.

Tanarith Sharah: den iselemska trons centrum

Söder om palatset reser sig Tanarith Sharah, Iselems heligaste tempel och den andliga mittpunkten för alla som dyrkar Ljusets Herre. Templet är byggt av vit marmor och smyckat med solens och eldens symboler. Här brinner eldarna oavbrutet till Sharahs ära, och templet genljuder ständigt av böner och psalmer. Röken från brinnande rökelse stiger mot himlen, en ständig påminnelse om folkets tro.

En stad med kontraster och skönhet

Thel Shaen är en färgsprakande stad; gatorna är fyllda med livliga marknadsstånd där exotiska kryddor, frukter och tyger från hela Iselem säljs. Doften av färsk mat, rökelse och kryddor fyller luften, och färgglada kläder pryder invånarna som rör sig genom staden. Den stora och livliga hamnen är en smältdegel av resenärer och handelsmän från hela världen. Skepp från avlägsna länder anlöper hamnen med exotiska varor, och Thel Shaens kajer är ständigt fyllda med folk, lastfartyg, och ljudet av affärer som slutförs.

Thel Shaen är inte bara en stad; den är ett levande hjärta för Iselem, där kultur, handel och andlighet förenas. Från de vitputsade murarna till de gröna parkerna och den pulserande marknaden, representerar Thel Shaen Iselems skönhet, styrka och mångfald – en sann juvel vid kustens kant.

Nehlemet, Iselems norra gräns

Belägen mellan de majestätiska bergskedjorna Aerid Sharahad och Aras Nariya ligger Nehlemet, Iselems sista utpost och främsta försvar mot Iserion i norr. Staden reser sig som en obeveklig borg, med sina kraftiga murar och förstärkta torn som ständigt vakar över bergspasset och skyddar de södra markerna. Nehlemet är inte bara en symbol för Iselems styrka och motstånd, utan också en viktig plats för handel och resande.

Strategisk knutpunkt och beskyddare

Som en knutpunkt för resande mellan de rivaliserande rikena erbjuder Nehlemet en kontrollerad passage genom sina portar. Resenärer möts av vaksamma soldater och tulltjänstemän som kräver en skatt för att få passera och dra nytta av stadens skyddande murar och förråd. De som väljer att undvika Nehlemet måste ta riskabla omvägar – antingen genom farliga stigar på Harmasbergens östra sida eller den längre vägen genom Järnporten till det livliga Celeras.

Nehlemet är en stad präglad av mångfald och kulturutbyte. Dess läge nära Iserion  har lockat fler handelsmän från fjärran. Gatorna myllrar av liv, med dofter, smaker och språk från fjärran länder som skapar en levande atmosfär. Staden är en mosaik av kulturer, där traditioner, konst och kunskap blandas och utbyts.

Nehlemet är mer än en försvarsstad; den är en levande korsväg mellan olika världar, en plats där handel, kultur och försvar sammanflätas. Dess invånare är stolta över sin roll som väktare av Iselems norra gräns, och stadens murar vittnar om århundraden av historia och motstånd. Nehlemet är en stad som trots sin militära karaktär sjuder av liv och erbjuder ett hem för dem som söker nya möjligheter vid rikets kant.

Harthnir är den näst största staden i Iselem och regeras av familjen Harthir, med I’saj Salim Harthir, drottning Akilas kusins son, som dess ledare. Belägen på en liten halvö vid Iselems sydligaste spets, är Harthnir känd för sin skönhet och grönska. Staden är mer frodig än Thel Shaen, med många gröna parker som erbjuder svalka och skönhet. Husen i Harthnir, byggda av soltorkad lera, är målade i starka pastellfärger som ger staden en livfull och inbjudande atmosfär.

Harthnir är en plats där naturen och arkitekturen smälter samman, en blomstrande stad där grönska och färger står i centrum och återspeglar stadens rika kultur och stolta arv.

Bahramun – En blomstrande stad vid kusten, känd för sina sjöfarare och skeppsbyggare. Bahramun är ett centrum för maritim handel och fiskeri, och dess hamn är alltid fylld med fartyg från avlägsna länder. Staden har också en tradition av skickliga navigatörer och kartografer som gör den till en viktig plats för sjöfartens utveckling.

Mazarat – “Den heliga staden,” belägen i den västra delen av Iselem nära floder och några oaser. Här finns flera viktiga tempel och heliga platser för Sharahs dyrkan. 

Darashan – “Porten till Öknen,” en viktig handelsstad som ligger på gränsen till Harmasöknen. Känd för sina livliga karavaner och basarer, där kryddor, siden och exotiska varor byts mellan öst och väst. Staden är omgiven av massiva murar för att skydda mot sandstormar och potentiella angripare.

Qasr al-Farah – “Glädjens Palats,” en rik stad vid en stor oas, känd för sina trädgårdar, palats och marknader som säljer sällsynta kryddor, parfym och viner. Staden har också en stor teater där berättare och skådespelare samlas för att underhålla adeln.

Shamalayim – En befäst stad i norr, vid foten av de höga bergen som skiljer Iselem från grannriket Karm. Känd för sina starka försvarsmurar och sin strategiska betydelse som försvarspost mot invasioner från norr. Staden är också en viktig plats för militärutbildning.

Nahilun – “Flodens Pärla,” ligger vid Den gröna floden, en viktig vattenkälla i riket. Staden är känd för sina akvedukter och kanalsystem, som förser stora delar av Iselem med vatten. Nahilun är ett centrum för jordbruk och fiske, samt en viktig knutpunkt för transport av varor längs floden.

Khatib – En av Iselems äldsta städer, belägen i öknens hjärta. Staden är känd för sina uråldriga biblioteksarkiv och tempelruiner, som tros innehålla förlorad kunskap och magiska artefakter. Pilgrimer och forskare från hela riket kommer hit i hopp om att upptäcka gamla hemligheter.

Aldarah – Den lilla gränsstaden Aldarah mellan Iselem och Harvadar har lite annorlunda arkitektur och stil än längre österut i Iselem. Här är landskapet relativt grönt, och staden befinner sig där Aldarfloden korsas i två delar. Det forsande vattnet är alltid närvarande, och tre enorma broar gick över aldarflodens olika delar för att dela in staden i tre olika bitar. Livet kanske tycktes lite mer förmöget här, då invånarna så klart lättare att få tag i mat här än i det torrare östra Iselem. De höga murarna är betryggande för invånarna, och den största delen av arkitekturen är i sten. kort sammanfattning

Militär och försvar

Iselems militär är en av världens mest respekterade och fruktade styrkor, känd för sin enastående disciplin, styrka och taktiska mångsidighet. Iselems armé kombinerar skickligt infanteri, kavalleri, en vältränad flotta och specialstyrkor för att hantera alla typer av hot, både på land och till havs.

Soldaterna i Iselems militär genomgår rigorös träning från ung ålder, vilket gör dem till mästare i både fysisk strid och taktiskt tänkande. Militären präglas av en stark lojalitet till regenten, landet och en djup tro på Sharah, vilket genomsyrar deras metoder och moral. 

En ledare med fokus på styrka och expansion

Drottning Akila Tenír har varit en visionär ledare för Iselems militär. Hon har förtjänat respekt och lojalitet från sina soldate. Under hennes ledning har militären inte bara blivit starkare, men även mer mångsidig och strategiskt inriktad. Akila övervakar personligen träning och militära operationer, och hennes närvaro på slagfältet har inspirerat trupperna till otaliga segrar.

Hon har utvidgat och omorganiserat armén för att skapa en mer flexibel och dynamisk styrka som kan svara på alla typer av hot. Hon har implementerat moderna taktiker, investeringar i vapenteknologi och stärkandet av den andliga moralen hos sina trupper. 

Med en välbalanserad kombination av en stark flotta, ett kraftfullt kavalleri, ett disciplinerat infanteri och tre elitstyrkor, har Iselem under drottning Akilas ledning skapat en nästan oövervinnerlig militärmakt. Med få svaga punkter, om några alls, har Iselems militär blivit en symbol för riket själv – stark, beslutsam och redo att försvara sitt hem och sin tro till varje pris.

Iselems specialstyrkor: Drottningens dolda vapen

Anar’sharim, solens skuggor

Anar’sharim är en elitstyrka som specialiserar sig på spaning, infiltration och skuggoperationer. Namnet kommer från deras förmåga att röra sig osedda och obemärkta, som skuggor under den brännande solen. Dessa soldater tränas i hemliga tekniker för förklädnad, tystnad och snabbhet, och de är experter på att smälta in i vilken miljö som helst, från öknens sanddyner till stadens folkmassor.

De används för att samla information bakom fiendens linjer, utföra lönnmord på högt uppsatta mål, och sabotera fiendens infrastruktur. Deras skicklighet i att navigera genom öknen gör dem särskilt effektiva i att störa fiender som vågar sig in i Iselems territorium. Men agerar också som underrättelseofficerare som identifierar och neutraliserar hot mot riket innan de kan slå till.

Khalim’Nar, eldens vrede

Khalim’Nar är en specialstyrka som kombinerar eldkonst med stridsteknik. Dessa krigare är tränade i användningen av eldmagi som både ett offensivt och defensivt vapen. De bär med sig elddon och oljebomber, och har kunskap i att skapa och kontrollera eld  för att driva tillbaka fiender eller skapa kaos på slagfältet. De är också utbildade i att använda eld för att förstöra fiendens läger, skepp eller försvarsmurar.

Skicklighet går utöver fysisk strid; de genomgår också ritualer och spirituell träning för att kunna hantera eldmagi med nästan magisk precision. De tros vara välsignade av Sharah själv, och deras närvaro på slagfältet är ofta tillräckligt för att demoralisera fienden.

Nashar’zar

Nashar’zar  är en unik enhet av läkare, helare och magiker som tränats för att stödja Iselems trupper på slagfältet. De är skickliga i läkningskonster, från traditionell medicin till mer mystiska tekniker som använder örter, magi och eldens krafter för att läka sår och återställa truppens styrka. Deras närvaro kan vända en strid genom att återuppväcka och återställa trötta eller skadade soldater mitt under stridens hetta.

Utöver deras helande förmågor är dessa krigare också tränade i kamp, med fokus på defensiva tekniker och sköldstrid. De fungerar som både medicinska enheter och försvarsenheter som skyddar sina egna och bär soldater tillbaka från frontlinjen till säkerhet. De är kända för sitt mod och sitt engagemang för att bevara sina medkrigares liv, och representerar deras förmåga att ge nytt liv där det tidigare varit död.

Iselems allianser

Iselem har traditionellt haft goda relationer och allianser med flera grannländer och städer, vilket har bidragit till rikets stabilitet och inflytande. Drottning Akila Tenír har ett särskilt mandat i Karm efter att ha stöttat det vinnande huset Thaldwin i inbördeskriget där, vilket ger henne vetorätt i deras råd och en stark politisk närvaro. Kaldrland, där hennes avlidne make Tarald kom ifrån, har också tidigare haft nära band till Iselem.

Med Akilas växande ambitioner och hennes fall mot mörkret under demonens inflytande, har hennes strävan att utöka Iselems gränser gjort det allt svårare att upprätthålla dessa allianser. De tidigare vänskapliga relationerna hotas nu av ökande spänningar, då fler grannländer blir försiktiga och tveksamma till Akilas aggressiva politik och osäkerhet kring hennes motiv.

Ekonomi och handel

Ekonomi och handel i Iselem

Iselems ekonomi är starkt beroende av handel, både inhemskt och internationellt, och riket är känt som ett viktigt handelsnav i regionen. Med sin strategiska position vid kusten och sitt kontroll över stora delar av öknen, har Iselem utvecklat en mångsidig ekonomi som balanserar jordbruk, gruvdrift, hantverk och handel.

Handelsvägar och utbyte

Iselem är en viktig knutpunkt för karavanvägar som korsar både öken och berg. Handlare från hela Talanrien – från Nirai till öst och Kaldrland i norr – färdas till Iselems städer, särskilt den livliga huvudstaden Thel Shaen och den blomstrande gränsstaden Nehlemet. Här köps och säljs exotiska varor som kryddor, silke, pärlor, ädelstenar, samt unika tyger och konsthantverk från regionens hantverkare.

Staden Harthnir är också känd för sin handel, särskilt med grannländer och kustregioner, och fungerar som en viktig hamnstad för import och export av varor. Iselems hamnar, särskilt i Thel Shaen, är ständigt fyllda med skepp som kommer och går, vilket gör handel till en viktig del av rikets ekonomiska puls.

Jordbruk och produktion

Trots sitt ökenklimat har Iselem några bördiga områden i de västra delarna av riket, där jordbruket blomstrar. Här odlas spannmål, dadlar, oliver, och vindruvor etc, som exporteras till grannländerna. Vatten är en ovärderlig resurs och förvaltas med stor omsorg, och avancerade bevattningssystem från floder och oaser gör det möjligt att odla på platser där det annars skulle vara omöjligt.

Smedjans välsignelse, en årlig ceremoni, säkerställer också att landets hantverkare – smeder, guldsmeder och vapenmakare – förblir en vital del av ekonomin. Deras varor, välsignade och präglade av Iselems traditionella stilar, är eftertraktade på internationella marknader.

Mineraler och naturresurser

Iselem har också tillgång till mineraler och naturresurser, inklusive koppar, järn, salt och ädelstenar från sina gruvor, främst belägna i de mer avlägsna bergskedjorna som Aerid Irashna. Dessa resurser är viktiga för både det inhemska behovet och för exporten, och gruvdriften är en betydande del av ekonomin. Ädelstenar och metaller bearbetas ofta till smycken, vapen och konstverk innan de säljs vidare, vilket ökar deras värde.

Iselems viner: Handelsvaror från öknens Hjärtan

Iselems viner, framställda av druvor som växer på de sällsynta vildrankorna i de mest ogästvänliga delarna av öknen, har blivit en eftertraktad handelsvara i hela Talanrien. Det fylliga röda vinet med sina djupa toner av solbär och rökig karob, det friska vita vinet med inslag av ökenpersika och kaktuscitrus, samt det unika rosévinet med sin fruktiga karaktär av ökenhallon och eldblommanektar, lockar handlare från när och fjärran.

Exporten av dessa unika viner har blivit en viktig del av Iselems ekonomi, och de är högt värderade på marknaderna i grannländer som Karm och Iserion. Vinerna ses som lyxprodukter och symboler för öknens överlevnadskraft och rikedom, vilket gör dem till oumbärliga varor i både diplomatiska gåvor och handelsutbyten.

Handelns utmaningar och hot

Under drottning Akila Tenírs styre har Iselems ekonomiska politik blivit mer aggressiv och fokuserad på expansion. Hon har ökat skatterna på handelskaravaner som passerar genom landet och stärkt kontrollen över de viktiga handelsvägarna. Medan detta har ökat inkomsterna, har det också orsakat spänningar med grannländer och tidigare handelspartner.

Dessutom har Akilas alltmer instabila regim och hennes fall mot mörkret under demonens inflytande skapat osäkerhet på marknaderna och lett till en försiktigare inställning från internationella handelsmän. De diplomatiska relationerna med flera länder har försämrats, vilket påverkar handeln negativt.

En ekonomi i balans och förändring

Iselems ekonomi är en blandning av traditionella handelsvägar, jordbruksproduktion, mineralutvinning och hantverk, alla sammanvävda i en komplex ekonomisk struktur. Med sin starka handel och rikedomar från naturresurser har Iselem traditionellt haft en robust ekonomi, men drottning Akilas ambitioner och aggressiva politik skapar nya utmaningar och förändringar som kan påverka rikets framtida välstånd.

Transport och djur

De förmögna, särskilt adeln och höga militära ledare, rider gärna på hästar, symboler för makt och prestige. Hästarna i Iselem är kända för sin snabbhet och uthållighet, och är ofta utsmyckade med dekorerade selar och sadlar.

Den allmänna befolkningen och köpmännen använder främst kameler och åsnor som pack- och riddjur. Kamelerna, anpassade till ökenlivet, är oumbärliga för långa resor över de vidsträckta sanddynerna, medan åsnor används för tyngre arbete och kortare avstånd.

Senaste händelser

Se tidslinjen

Rollspelstips

Det viktigaste då man rollspelar en Iselemer är att man lyfter fram tron på Sharah, om man inte har en bra orsak. Tron på Skaparen, även kallad Sharah eller ljusets herre genomsyrar hela kulturen – på samma vis som man tror att landets ledare är Sharahs ställföreträdare – om man inte är en av regentens motståndare. En annan sak viktig att fundera på är barndomen, gällande hur man klarade sig och utvärderades och vilket kast man därefter placerades i.

Bilder

https://www.artstation.com/artwork/2WEEa