Haelga kunde inte låta bli att le, orker visade sig vara oväntat rara varelser.
“Jag har inte haft många tankar på någon tid, inte förrän nu. Hemma i byn var det far min som tänkte och han tänkte att jag skulle giftas och sköta ett hem och gynnsam gård… men sen blev det omöjligt och jag fick ge mig av till slut. Pengar har jag för tillfället, men de har ju en tendens att försvinna från en, särskilt på resande fot då man inte kan göra det man behöver själv utan måste köpa till sig allt. Så pengar behöver jag tjäna och skam på den som sitter sysslolös – det sa far alltid.” Hon funderade tyst på hur mycket hon skulle delge, och valde återhållsamhet för tillfället. Bättre att hålla sig till saken, antog hon, och fortsatte: “jag vill arbeta. Affärer har jag då aldrig gjort men jag kan göra mycket annat – om det passar Fröken Rushla. Tjänar hon mycket pengar på öl kan hon nog tjäna mer med ett till par händer till hjälp… om ölet är billigare här betyder det att det är dyrare på andra platser? Platser det går att resa till med tunnor i lasten?”
Rushla. Namnet ekade med pondus i Haelgas skalle och hon insåg att hon redan frågat, och fått namnet när de träffades ute i byn. Välbekant skam över hennes arma minnes brister rann över henne som vatten över en sten i en bäck – hennes stolthet eroderade. Det var inte första och inte heller sista gången hon skämt sig med felsteg i sitt beteende, men hon var tacksam att Rushla inte oberopat det eller tagit illa vid. Hon neg och log mot henne i tacksamheten och tog plats vid ett bord med plats för tre, där de satt bara de två. Gästerna trängdes omkring dem men ingen tycktes villig att komma nära nog att be om den där tredje stolen.
Mannen vars näsa Haelga brutit var spårlöst försvunnen och en ung flicka i fläckigt förkläde var redan upptagen med att städa undan blodet han lämnat på golvet. Hennes mopp svepte och när det röda blodet blandades med vatten spred det sig, utspätt och förändrat. Sättet det tycktes klänga mot värdshusets trägolv, sättet det tycktes motstå försök att svepas undan gav Haelga en rysning av obehag. Justifikation eller ej ekade hennes handling i hennes huvud – pannans vibrationer som ljudit genom hennes arm när den träffade mannen kändes som på nytt i hennes muskler. Haelga kliade sig i pannan, det var obehagligt att ha skadat någon, oavsett om hon tyckte hon gjort rätt. Hon fick påminna sig själv om att vägra må dåligt över slaget – hon hade all rätt att försvara sig och sättet mannens händer hade tryckts så skonlöst mot hennes höftben, utan en tanke dedikerad till hennes värdighet i ett rum fullt av främmande var oförlåtligt. Det gjorde ont. Han borde ha ont i sin tur. Men tanken var inte så tröstande som det borde varit.
Haelga tog sig långsamt samman och blickade mot Rushla. Osäkerhet nästlade sig i maggropen, Mar Gharok var en plats hon hört nämnas hemma i byn men hon kunde inte minnas detaljerna om vart det låg någonstans. I all rätt visserligen, eftersom hon aldrig haft tillgång till en karta personligen, inte hade hon anat att hon skulle ut och resa förrän… Förrän hon blivit förråd av folket därhemma. Kanske var en lång resa precis vad som behövdes, bort från förräderiet och smärtan som hon lämnat med inget mer än hennes häst, pung med silver, och den svarta gjutjärnspannan. Fröken Rushla verkade ha mer än så – Haelga antog hon hade all rätt till sitt beundrandsvärda självförtroende. Men hon behövde veta mer, om detta äventyr de var på väg mot och om personen hon skulle dela det med. Hon undrade högt, “varför lämna Mar Gharok och komma hit? Här finns inte mycket som lockar, såvitt jag vet. Om du inte lockas av jord, gräs och hästar.”
Haelga kände hetta i sitt ansikte. Den välbekanta hettan som kom från henne själv när blodet rusade till hennes kinder när hon kände skam eller ilska. Men den här gången var det mindre välbekanta känslor som gjorde sig till synes på hennes hy – något hon upplevt tidigare men så sällan att det var nästintill obehagligt i stunden hon befann sig.
“Tack.” Haelga observerade orken noga, kanske bör hon vara försiktig med att låta främlingars smicker nå hennes stolthet då far varnat henne för vad som händer när man tror på det man vill höra av okänt folk, men det var något som tycktes ärligt med den stränga behandling detta fruntimmer utstrålade. Må så vara att det påminner lite om en själv, tänker Haelga om den uppenbart starka karaktären framför henne. Är man ensam i världen har man knappast lyxen att hysa fientlighet mot främmande.
“Tack, för hjälpen och för dina ord. Jag är Haelga från Haedos och dotter till Alfried. Får jag fråga vem du är och vart du ska färdas?”
Väl tillbaka vid värdhuset möttes de av stallpojken som hjälp Haelga med hästen. Han var inte den enda ute på framsidan av huset, fem karlar stod och drällde dessutom. Antagligen bybor som väntade på att få supa sig fulla på hårt förtjänade pengar. Det glädje Haelga att hon inte stått kvar och väntat, det var inga attraktiva blickar hon fick när de fick syn på henne. Stallpojken hälsade artigt och välkomnade sin arbetsgivare tillbaka. När Haelga frågade berättade han att hennes häst stod och sov lugnt i stallet, och frågade om den skulle vara kvar över natten. Efter att han fått intygat att hästen skulle bli kvar där liksom Haelga själv gick de båda kvinnorna in i värdshuset. Fortfarande blöt och med en stank av öl omkring sig var det inte undra på hur männen inte slet ögonen från henne när de klev in bakom dem. Haelga rynkade på näsan och skulle just säga till Rushla att hon skulle byta om till en ren kjol när ovälkommna händer plötsligt tog ett grepp om hennes höfter.
“Det är ett fruntimmer trots allt!” Utbrast en röst bakom henne. Det sved.
Hon hade aldrig varit en vacker kvinna, men det hade hon aldrig brytt sig om. Det som gjorde henne illa var de som ansåg att detta gjorde henne förtjänt av att förödmjukas, de som trodde att hennes för att hennes kropp var annorlunda gav det på något vis dem rätten att röra vid den utan hennes tillstånd. Som att födas stor och otilltalande var att födas mindre berättigad till fri vilja. Men Haelga hade lärt sig med tiden. Hennes kropp må vara större än vanligt men det var exakt vad som också gjorde den så mycket starkare än någon av de små gycklare som tror sig kunna trycka ner henne i jorden.
Med en mjuk och snabb rörelse drog hon stekpannan ur dess fäste på ryggen, svepte runt i en vid halvcirkel och drämde den mot mannens förvånade ansikte. Ett tillfredställande kras berättade att hans näsa blivit bruten mot det gjutna gamla järnet och han föll bakåt med ett skrik. Raseriet lämnade Haelga med ens så fort hon såg vad hon hade gjort. Hon fick inget samvete för honom men hon insåg att det hade varit bättre att slå med handen. Hon stoppade tillbaka stekpannan på ryggen och vände sig till Rushla.
Nöjd med utfallet i slutändan skrattade Haelga till. Far visste alltid bäst, han! Hon sträckte ut en tanke av tacksamhet till honom och hoppades han hade det fint där hemma, och inte saknade henne för mycket. I farten slog det henne att om allt gick väl skulle hon se till att skriva till honom och berätta om hur hon klarar sig fint och han inte ska oroa sig. Kanske hon till och med kunde tjäna tillräckligt i framtiden för att skicka hem en gåva eller två? Hopp och frid lade sig över hennes hjärta medan hon sträckte fram en hand att skaka med orken Rushla. Hennes första vän bortom Madhadwens gränser.
“Jag heter Haelga, dotter av Alfreid. Jag ser fram emot detta, fröken Rushla. Det kommer bli äventyr för oss nu.”
“Jo.” Haelga kliade sig i huvudet. Hon må inte vara den vassaste spiken i kistan, men hon var inte helt dum. Hon tänkte på sin far och undrade vad han skulle säga åt henne i en sådan här situation. Plötsligt kom till minnes hur hon för flera år sedan råkat krossa en vacker gammal skål under ett besök hos grannfolket, far hade då tvingat henne jobba bort skulden på grannens gård tills allt var förlåtet igen. I det här fallet hade Haelga silver att betala för skadan med men det var mycket öl och hon ville inte använda sin fars gåva för hastigt. Orken kanske inte hade en gård men nog finns det alltid något som behöver göras.
“Jo, och kanske jag kan göra bort min skuld ordentligt också. Jag behöver någonstans att ta vägen och hoppades på att ta in på ditt värdshus oavsett… Jag kan laga mat och städa, bära tunga last och lite allt möjligt så låt mig jobba i ditt värdshus tills tunnan är betald för.” Haelga log brett.
“Öh…” Haelga stirrade ner på sina fötter. Kanske hon hade en poäng, i efterhand verkade det faktiskt onödigt att sparka. Trodde hon iallafall. Oavsett var det ett problem om ägarinnan till värdshuset inte hade någon öl att sälja till sina gäster, och sedan att hon skulle vara så här arg på Haelga när hon behövde hyra sig ett rum. Hon harklade sig och förberedde en innerlig ursäkt, men när Haelga tittade upp igen och insåg plötsligt att hon kände igen rasen på kvinnan. Hennes haka föll nästan i backen.
“Du är en ork!” utbrast Haelga.
Haelga blinkade. Hon tittade på kvinnan framför sig och förstod inte alls vad hon gjorde på en låda. Det verkade som att det var hennes öl som spillt ut ur tunnan, men hon begrep inte heller varför den kommit farande heller. Medan hon försökte reda ut röran i hennes huvud tycktes kvinnan bli ännu argare, så Haelga harklade och försökte istället komma fram till något att säga. Efter en plågsamt lång tystnad fick hon till slut fram:
“Vad gjorde din öl farandes längs med vägen?”
Byn var verkligen liten, dess kärna var ännu mindre än Haelgas hemby och det tog allt för kort tid att få en överblick av den. Hon såg några få målade skyltar i fönster och utanför dörrar som berättade vart hon kunde hitta smed, apotekare, sömmerska och skomakare. De hade alla hunnit stänga så i brist på annat att göra vände Haelga tillbaka mot värdshuset. Förhoppningsvis hade den där ägarinnan hunnit tillbaka vid det här laget, annars får hon väl sätta sig vid dörren och vänta tills hon gör det.
Hon hade inte hunnit långt innan ett plötsligt ljud fick henne att vända sig om. Bakom henne kom en tunna rullande i hiskelig fart och utan varken tid att springa eller tänka slängde hon ut sitt högra ben. Av ren instinkt försökte hon sparka bort tunnan från sig men när hennes tunga stövel slog emot den grova, nötta träsidan sprack tunnan med ett BRAK och brun öl sprutade över Haelgas ben. Hon kände vätan mot sina ben och tyget i hennes kläder klibbade mot framsidan av hennes lår. Förvirrad och förvånad stirrade Haelga blankt ner på sina nedstänkta fötter och försökte begripa varför en tunna öl plötsligt uppstått på det här viset. Hon stod som fastfrusen på den upptrampade lilla bygatan, tills hon såg upp och mötte blicken hos den mest underliga kvinna hon någonsin lagt ögonen på.
Handlaren, röd och svettig i ansiktet, utbyter en nervös blick med sina söner. Haelga kliar sig på huvudet, själv inte helt säker på vad som pågår. Vad gör dessa två fruntimmer här helt plötsligt? Det må så vara dock, det slår att behöva ta fram stekpannan hon bär på ryggen. Köttfärs i all ära men hon föredrar att inte göra den på ilskna karlar. Oavsett tycks den här affären ha gått någolunda åt pipan så Haelga rätar på ryggen och tornar över karlarna.
“Avser ni ge med er och göra det hederliga eller behöver jag insistera ytterligare?”
Handelsmannen skakar på huvudet och faller på knä framför de andra två kvinnorna, till synes mer intresserad av deras nåd än Haelgas krav. Han bönar och ber om deras förlåtelse, medan hans söner tycks tappa modet vid åsynen av deras far på marken.
“Jag har inte pengar att ge den där… kvinnan.” Nu gråter handlaren och försöker greppa Vingas fötter. “Jag kan inte ge någon kompensation – benåda er över mig!”