Ännu en bal, ännu ett tillfälle för hovets damer och herrar att förnöja sig. Det var bara synd att glittret, de ståtliga klädnaderna och den utsökta maten bara var en fasad för de ränkspel och intriger som alltid puttrade under ytan. I det skiljde sig inte kejsarens hov i Masei från något annat. Det var bara insatserna som var högre här, där liv och heder ofta var synonymt och alltför många kastade mörka blickar på tronen.
Det försatte Mei i en knepig sits. Hon kände blickarna som följde henne där hon strosade genom salen, och visste att de hade väldigt lite med hennes nätta figur och vida vingar att göra. Alla var mer intresserade av vem hon talade med och hur länge, vem som fick henne att le och vem hon svepte undan med en vändning av solfjädern. I mångas ögon var hon likställd med kejsarens familj – eller husdjur – och närheten till tronen kom med lika många problem som fördelar.
Framför allt blev det väldigt svårt att smyga till sig sötsaker när så många konstant tittade på henne. Hur skulle hon kunna njuta av desserterna när hon var tvungen att bevara värdighet och svara på tröttsamma frågor hela tiden? Mei fläktade sig med tillkämpat lugn och sökte med blicken efter något eller någon som skulle fungera som distraktion. Hon behövde en ursäkt för att slita sig från den tröttsamma gamla Sinlaikrigaren som följde efter henne, med upprepade försök att smickra in sig för att tillskansa sig en tjänst eller annan.
Blicken föll på ett underligt par som hon inte kände igen. De såg inte riktigt ut att höra hemma vid hovet – något i sättet de rörde sig på – och nyfiken stegrades då de inte omedelbart anslöt sig till något annat sällskap.
“Mycket intressant, min herre, och jag ska ta det under övervägande. Om ni ursäktar..?” Mei fällde ihop solfjädern med en smäll och avbröt mannen med ett vinnande leende. Då han ursäktat sig och moloket slank iväg började hon dra sig mot nykomlingarna, i ett frasande av silke och en våg av nickningar och bugningar då hon gick förbi.
Mei’s närvaro vid hovet hade inte alltid varit självklar. Trots att hon varit där i närmare tjugo år nu – en livstid för henne – hade så mycket av den tiden tillbringats bakom låsta dörrar att få tillåtits se henne. En öppen hemlighet, ett vardagligt mysterium; det tama spöket i kejsarfamiljen, den vilsna fågeln som låsts i en gyllene bur av vänlighet och omtanke tills hon glömt vad vingarna var till för. Lång tid hade hon även tillbringat i ett tempel, bortom hovets nyfikna ögon; år då skallret tystnat och hennes existens nästan glömts bort.
Tills nyligen, då hon förts tillbaka inte bara till hovet utan till en plats nära den omstridda kejsaren. En bundsförvant? En väktare? För att skydda eller beskyddas? Ingen visste säkert, och det fanns dagar då inte ens hon kunde avgöra vilket som var sant.
Men hennes plikter och skyldigheter var glasklara, och där hon satt på sin bänk höll hon noga räkning på vilka som passerade. Några stannade och utbytte artigheter med henne, och hennes svar var lätta och obekymrade, vänligheten själv; och om hon lade in ett gott ord om den ena eller andra personen, suckade lite extra när något annat namn nämndes, så var det inte många som märkte.
Hon såg upp när en främling närmade sig. De märkliga, mörka ögonen med dess märkligt färglösa iris svepte snabbt över den unga kvinnan, bara halvt öppna – så många blev illa till mods över att möta hennes blick – och leendet som lekte på de bleka läpparna var vänligt, svalt – och nyfiket, trots att hon försökte hålla det tillbaka.
“Väl mött, Catea Sedana. Det var många år sedan en vandrare från Zeredai fann vägen till Solens hus.”
Hon visade med en liten, blek hand mot bänken, en ordlös inbjudan att slå sig ner. En svepande blick sände bort fjäskarna som försökte slingra sig in i samtalet; de drog sig undan, men inte långt. Det var omöjligt att bli av med dem helt.
“Du känner mitt namn?” Hon vände sig tillbaka till den ovanliga gästen, mer nyfiken än hon vågade visa. Det var inte ofta någon kom för att tala med henne, inte för egen räkning. Mei vågade knappast hoppas att det här skulle visa sig vara annorlunda.