Kvinnan svarade henne men Lavinia stod först och bara betraktade personen en stund. Så underligt att vara så lättklädd här, men hon var säkert inte härifrån heller.
“Jag…” började hon och gjorde en gest åt det håll hon kommit ifrån. Hur skulle hon förklara utan att låta läskig? Som en som följt efter henne?
“Jag tänkte fråga om Ni var vilse och behövde hjälp? Dessa skogar är tjocka trots allt” sade hon till slut och gav kvinnan ett försiktigt leende, dock osäker på om denne kunde se henne. Var hon blind eller bara.. försiktig? Fast hon kunde inte se långt framför sig med den där på sig. Underligt minst sagt.
Lavinia tog något steg närmare, höll ett hårdare grepp om sin stav, beredd att försvara sig om det skulle behövas, men kvinnan såg lugn ut än så länge och kanske var hon vänlig?
Ett hest skratt lämnade Ailonwy där hon stod.
“Du är långt ifrån oskyldig Nawe” då kvinnan försvann in under klänningen så såg hon förvånat ner, kände sedan den varma bröstkorgen bakom sig och handen runt midjan.
Ett lågt, intensivt väsande lämnade vampyren där hon stod, lutade huvudet bakåt mot ulvens bröstkorg samtidigt som hon kände den varma tungan över huden på insidan av låret. Att den sedan verkade vandra fick Ailonwy att blotta tänderna där hon stod, fortfarande i sin fulla vampyrprakt. Värmen från dem båda var berusande och hon visste inte riktigt vad hon skulle ta sig till, föutom en sak. Hon lät kattmänniskan hållas ett ögonblick, som varade i någon minut innan hon mycket enkelt greppade tag i denne och drog fram henne.
“Ta henne, sa du?” de ljusblå ögonen var fixerade på Nawe nu, drog henne uppåt i handleden hon höll i och lirkade den andra armen runt dennes midja.
“Som du vill” väste hon lågt, lutade sig fram den sista biten innan hon lät tänderna sjunka ner i kattmänniskans hals. Bara några få klunkar togs av hennes blod innan hon drog undan huvudet en bit, slickade sig om läpparna och mer eller mindre stirrade på katten framför sig. Handen runt midja sökte sig uppåt, mot kvinnans bröst men lät denne själv avgöra om hon ville bli tagen på. Hennes andra hand släppte handleden, sökte sig bakåt till ulven och lät fingrarna, med de långa naglarna, lirka sig mellan dennes lår.
Lavinia vaknade med ett ryck, mumlade något för sig själv om att hon försovit sig innan hon lyckades ta sig upp ur sängen på något vingliga ben. Klänningen togs på tillsammans med smyckena, sedan tog hon sin stav som såg mer ut som en vildvuxen pinne i ena handen och en flätad träkorg i andra handen. Hon övervägde att äta något, men hon hade för bråttom, vissa av växterna hon ville åt syntes bara i morgonens första gryningsljus så hon fick skynda sig och hoppa över frukosten så länge.
På morgontrötta fötter lämnade hon sin lilla boning, som såg ut som en stor trädstam med dörr och fönster, än ett hus. Hon var stolt för hon hade faktiskt gjort allting själv både utvändigt och invädigt. Hon gav sitt hem en sista blick innan hon begav sig djupare in i skogen. Kroppen blev allt mer vaken där hon gick, dofterna från skogen fick henne att känna sig levande och hemma. Några riktigt morgonpigga fåglar hördes kvittra försiktigt i närheten och ett leende spred sig över hennes läppar där hon gick, men känslan av att inte vara helt ensam sköljde över henne gång på gång.
Till slut hittade hon en av växterna hon sökte, sjönk ner på huk och grävde försiktigt upp den med rötterna för att placera den i sin korg. När hon såg upp såg hon något röra sig en bit bort, något svart och vitt. Det hörde inte till vanligheten och Lavinia såg sig förvirrat omkring. Tankarna om att det var en laglös fladdrade till i hennes huvud, men hon ville självklart avfärda den. De var inte dumma nog att stå ut så mycket i skogen, eller hur? Kanske en förbipasserande bara? Någon som gått vilse?
Lavinia tyckte inte om andra väsen, förutom djur, men hon var ju tvungen se så inte personen hade gått vilse.
“Ursäkta!” ropade hon halvt åt personen innan hon rätade på sig, tog sina saker och närmade sig varelsen längre bort. När hon kom tillräckligt nära såg hon att det var en kvinna, klädd i svart i kontrast till sin nästan snövita hy.
“Ursäkta mig..” började hon men kom helt av sig. Vad var det hon ville nu igen?
Ailonwy stannade upp när Nawe dök upp mellan henne och väggen och vampyren tippade huvudet lite lätt åt sidan, leende innan hon kastade en blick åt ulvens håll.
“Nå, du har retats med honom hela kvällen” svarade hon roat, kände dock dom varma händerna och klorna, men smärta var ingenting nytt för henne alls. Dessutom gjorde de inte så ont, vampyren hade utstått värre. Dock fnittrade hon lite roat åt att Nawe sa att hon skulle rädda henne från ulven, då kattmänniskan inte alls var rädd för denne, vilket var uppenbart.
När Theron eller Brand kom fram igen så vred hon blicken mot denne, lyssnade på hans ord och kände de lite lurviga fingrarna mot kinden innan den vandrade vidare till Nawe.
“Jag hade inga planer på att göra er sällskap mellan lakanen, meeeen” det sista ordet sade hon väldigt utdraget och lät blicken falla på Nawe några sekunder. Hon ville så gärna sätta tänderna i ynglingen, men med ulven i närheten var det riskfyllt så hon lät bli. Istället så gjorde hon en gest mot stolen inne i rummet.
“Jag antar att jag kan vänta här så länge” hon verkade nog självsäker och så men innerst inne var hon osäker över den främmande situationen.
Ailonwy visste inte riktigt hur hon skulle reagera på allting som hände nu. Kläder som åkte av, dofter som fick henne att bli nästan yr av en konstig känsla fick henne att se lite förvirrat på dem båda. Hon visste mycket väl vad det betydde, visste vad den lilla katten och ulven ville men hon själv? Vampyren fann sig närmare ulven och kattmänniskan, lät sig själv studera dem båda men hon var inte iktigt säker på att hon ville göra dem sällskap. Så hon tog sig loss ur ulvens grepp med en lätt piruett, skrattande innan hon stannade upp vid skrivbordet och plockade upp sin kappa, lade den över armen. Hon var svår att charma och hon hade lärt sig att en vampyr och en ulv aldrig skulle dela säng.
“Roa er ni, jag kan vänta utanför med vinet” fnittrade hon och rörde sig elegant mot dörren. Kanske var hon orättvis, men hon hade levt ensam länge nu och vissa situationer blev väldigt konstiga, som denna. Då lämnade hon den hellre än att gå rakt in med huvudet före och kanske ångrade något i efterhand.
(Ailonwy lämnar rummet om ingen av er stoppar henne ^^ )
Ailonwy lyssnade på Nawes fråga, såg den andre ofarlig ut? Hon skrattade, hjärtligt och från bröstet, som om hon var vilken människa som vanligt med luft i lungorna. Men det var ingenting hon hade.
“Jag tror han kan göra rätt mycket skada mot dödliga, kanske även andra sagoväsen” flinade hon och såg på ulven som flyttat sig närmare henne och hon lät denne dofta på henne, kände den våta nosen mot huden. Varm. Ett lågt läte av nöje undslapp henne där hon stod, höll hela tiden koll på Nawe och den andre, vad han nu hette.
Doften av blod i rummet fick Ailonwy att stirra på det lilla sår som blivit till, ville så gärna smaka på Nawe också men lät bli, för stunden.
“Sååå.. hur slutade det?” frågade hon och tvingade blicken på Theron, som hon fått namnet på, och såg på honom med den intensiva isblå blicken, med ett svagt leende över läpparna.
“Vissa finns, men har aldrig sett en enhörning.. det hade jag velat” sade hon lite drömmande innan hon fnissade, flyttade handen från örat ner mot hakan i en smekande rörelse och började lätt klia under hakan på ulven istället.
“Magnifik är du i alla fall” mumlade hon innan hon vände sig mot Nawe, lät den lediga handen finna kvinnans kind och smekte den ömt.
“Jag slutade vara en mö när jag var 18” sade hon med ett snett, litet sorgset leende innan hon sökte sig upp till dom mjuka öronen med handen som varit vid kinden.
Värmen från Nawes läppar mot hennes egna var berusande och dröjde sig kvar ett tag efter att kvinnan gått till Brand istället. Ailonwy stod kvar, höll ögonen på dem båda och var vaksam fastän hon hade hört hans ord.
Hon stod avvaktande, men blev genast på spänn när hållningen i Brand förändrades och rösten blev annorlunda. Det blev tydligt att det var någon annan nu, den där arroganta personligheten och ett lågt, varnande väsande undslapp Ailonwy. Men hon gjorde inte mer just då, hon lät varelsen ta in hennes varning innan även hon tog sig närmare, sträckte fram en hand mot ulvens huvud och med en snabb rörelse så var hon hela vägen framme hos honom, handen bakom öronen och naglarna kliande bakom ena örat.
“Kan ulven sitt, kanske?” fnittrade hon lite och försökte att hålla koll på Nawe. Denne var ju så nyfiken så hon skulle säkert bara tycka det hela var spännande, men om så inte var fallet skulle Ailonwy bända loss kvinnan från ulven, om det var det som krävdes vill säga.
Aiolnwy skrattade hjärtligt åt Brands klockrena svar om allting om storlek.
När Nawe kom fram för att undersöka hennes hand så såg hon lite förvånat på denne, gav Brand en hastig blick innan hon blev mer road av kvinnans reaktion på det hela och hon lät henne hållas. Luktade blod? Ja, det kanske hon gjorde. Då Brand tog till orda så vred hon blicken mot honom, studerade ärren som hon kunde se och började genast fundera på vad som hade hänt honom.
“Äsch, smickrare där” fnittrade hon ytterst road av allting innan mannen började sin förvandling.
Det lät nästan som musik för henne när benen knäcktes och ändrade form, morrandet fick henne att le lite och när pälsen blev synlig så ville hon nästan springa fram direkt för att känna på den, men lät bli. Lite behärskning hade hon faktiskt. Hennes ljusa ögon mötte Brands en kort stund och en uråldrig instinkt att försvara sig infann sig, men hon stod kvar, lite spänd men gissade att mannen inte skulle göra henne något. Han hade ju inte gjort något hittills.
Vid frågan såg hon ner mot Nawe, glittrande ögon som fortfarande isblå och tänderna väl synliga där hon lutade sig fram så att hon skulle kunna komma närmare.
“Tro på sagor, Nawe”
Ailonwy höll Nawe närmre sig och fnissade lite vid hennes ord om Brand, nickade lite diskret innan hon följde efter in i rummet där mannen gått in.
“Vad skulle vi annars tala om?” kvittrade Ailonwy fram och studerade snabbt rummet, märkte att mannen tog av sig pälskappan men det dröjde lite innan Ailonwy själv tog av sig sin egen, men det fanns ingen päls på hennes kappa. Den ljusrosa, långa klänningen med vit spets smet åt runt kroppen på henne som en andra hud. En vacker kontrastfärg på klänningen till hennes blodröda hår och rosa örhängen och vita och rosa pärlhalsband i flera lager som dolde mer eller mindre hela halsen.
Ailonwy stängde dörren med den enkel rörelse med handen innan hon såg på Brand.
“Varför skulle jag vilja det?” ja, det undrade hon minsann. Hon skulle inte vinna något på det, snarare kanske förlora något istället. Vad kunde hon inte sätta fingret på men det kändes inte heller rätt att ropa ut vad Brand var för något eftersom denne varit så gästvänlig emot henne.
“Damerna först, eller?” frågade hon och flinade. Blicken låstes fast på Nawe, eftersom det var hon som inte visste, och hon blinkade. I denna blinkning gick ögonfärgen från blågrå till isblå, lysande och hon log stort. Så pass stort att hörntänderna syntes och man kunde tydligt se hur de växte till dubbel längd utan större ansträngning. Naglarna blev till längre kloliknande saker snarare än naglar och Ailonwy lät tungan fukta läpparna innan hon såg på Brand, gjorde en snabb snurr på stället så att de båda kunde se hur lite so faktiskt ändrats hos henne, men det var tillräckligt för att skrämma de flesta och lista ut vad hon var för något. Dock såg hon snart på Nawe igen, fortfarande med naglar, tänder framme och ögonen lysande isblå.
Att Nawes hand låg mot hennes låg hade hon lagt märket till men inte flyttat bort den, hon hade saknat värmen från närhet. Det var sällan någon ville vara i närheten av henne när de listat ut vad hon var för något. Men kanske var Nawe annorlunda? När denne lutade sig mot hennes axel så såg hon ner mot den kortare och log svagt, blicken sökte sig ner till halsen. Huden så mjuk, inbjudande. Men hon stålsatte sig, istället såg hon upp mot Brand som talade. Ailonwy nickade ååt hans ord, såg lite efter honom när han försvann och skulle precis säga något till Nawe när Brand kom tillbaka. Självklart hade hon hört stegen som närmat sig, men han hade tagit större steg än hon räknat med så hon förblev tyst.
Ailonwy reste sig upp, lyfte sedan enkelt upp Nawe och ställde henne på marken utan bekymmer, intill sig.
“Vi följer väl med bjässen?” flinade hon roat mot mannen, tyckte mer om Brand än dennes andra personlighet. Det var dock inget hon sade högt.
När mannen visade vägen till rummet så följde hon med, med ena handen över Nawes axlar. Det hela såg nog väldigt suspekt ut, men det brydde hon sig inte om. Ailonwy gick med elegans och precision, nästan som om hon dansade till sensuell musik där hon rörde sig fram över golvet. Detta faktiskt omedvetet.
Hur kunde Nawe vara så oförsiktig? Fast hon hade ju henne där som höll henne skyddad ifall det skulle hända något, inte för att hon trodde att något skulle hända, ännu i alla fall. Vem visste vad som skulle ske om den där arroganta dök upp igen? Ailonwy hade svårt för sådana personligheter, kanske för att hon växt upp med vampyrerna som var ganska arroganta i sig själva. Sen att vara liten och inte kunna försvara sig hade nog gjort att hon hade desto svårare för det.
“Hon är snarare en kattunge än en valp” sade hon med ett leende och sneglade mot Nawe, såg hur mannen sträckte sig fram och rufsade om i hennes hår och vidrörde det mjuka örat kort. Hon själv satt kvar, stilla som en staty nästan förutom den inövade gesten så det såg ut som att hon andades.
“För allas trevnad.. bör vi inte stänga in henne i ett rum om hon kommer känna sig hotad, så antingen här bland nyfikna öron eller kanske utanför?” gav hon som förslag innan hon kikade ut genom ett av fönstren. Det var ett tag kvar innan solen skulle gå upp så hon kunde fortfarande vistas utomhus.
“Men mest rättvist är väl att fråga Nawe?” tillade hon sedan och såg på den kortare kvinnan.
Nawes frågor drunknade i det som hände med Brand. Ögonen förändras, likaså rösten och personligheten som tog sig fram fick Ailonwy på sin vakt. Hon hade dock självfallet märkt att Nawe kommit nämare, men de blågrå ögonen var som fastnaglade på den arroganta varelsen framför henne. Fastän han inte uppförde sig hotfullt så kände hon ändå behovet av att skydda Nawe, inte sig själv. Överbeskyddande lade hon armen om den mindre kvinnan, drog henne intill sin kalla kropp och blängde på ulven framför sig.
“Kanske för att jag inte har några” svarade hon enkelt med en viss bitsk ton på orden om hjärtslagen.
När mannens blick förändrades igen och denne uttalade sig såg hon forskande på honom, antog att Brand var tillbaka igen och den andre hade gått till sin vila. Eller vad den nu gjorde.
“Den där kommer få dig i många problem tids nog” sade hon fortfarande med de gråblå ögonen på Brand, fastnaglade på ansiktet innan hon sneglade ner mot Nawe som hon fortfarande höll tätt intill sig med ena armen bakom henne och andra framför i en beskyddande gest.
Hon hade lust att säga så många saker, men det var inte riktat till Brand, så då lät hon bli. Istället satt hon där och lossade på sitt grepp om Nawe, gissade att denne snart kunde lägga ihop ett och ett om dem båda, men kanske ville hon inte riktigt tro på vampyrer och varulvar? Det fanns ju faktiskt de som inte trodde på dem alls.
Ailonwy studerade Nawes reaktion på maten och log snett, märkte sen hur den mindre kvinnan sträckte sig efter hennes hand och nyfiken som hon var lät hon kvinnan ta den. Till sin förtjusning så fick hon röra vid svansen och ett förtjust, lågt läte undslapp henne där hon nu satt och strök på den mjuka, lurviga svansen.
Hon lyssnade på Brands svar om sin gästfrihet, hörde såklart den lilla felsägningen och drog gensat en slutsats. Varulv. Men eftersom denne inte gjorde henne något ont så tänkte hon vara den som inledde något otrevligt, inte med flit i alla fall.
Sedan kom Nattsilver på tal men hon var alldeles för upptagen med svansen för att titta upp, men hon sneglade mot mannen, så denne förhoppningsvis skulle se att hon lyssnade ändå.
När hon fått klappa svensen ett tag så höjde hon handen försiktigt till örat igen, visade tydligt vad hon ville men skulle dra åt sig handen igen om Nawe visade att hon inte ville bli klappad vid öronen igen.
“Hon är så galet mjuk och fluffig! Kan jag adoptera dig, Nawe?” hon fnissade lite, inte helt seriös med sin fråga men ändå tillräckligt för att ta den korta varelsen under sitt försvar. Inte för att det kanske behövdes, men ändå!
“Jag antar att du inte är ute för adoption, Brand?” skrattade hon sedan, sådär klingande och rent, lät de blågrö blicken flaccka mellan de båda och kände sig konstigt nog avslappnad fastän hon kanske inte borde vara det.
Ailonwy nickade med ett stort leende, hon var nöjd, mer än nöjd. Nawes spinnande hade varit så gulligt! Kunde hon adoptera Nawe? Ha henne med sig på sina strapatser? Nå, det var nog inte riktigt möjligt, den lilla kvinnan skulle nog fly illa kvickt då hon listat ut vad Ailonwy var för något.
Mannen ropade efter mat medan hon själv stirrade på svansen, ville röra vid den också såklart men nu fick hon hejda sig. Men det syntes nog att hon mer än gärna ville känna på den när fingrarna ryckte lite på henne.
Sedan talades det om vad Brand var för något och Ailonwy höjde blicken från svansen och nickade, hon hade sin gissning men tänkte inte uttala den ännu. Frågan om hennes by från Nawe fick henne att sucka lite sorgset.
“Vampyrerna kom och ödelade den” fastän hon inte kunde minnas sina föräldrars och syskons ansikten längre så mindes hon kärleken, lekarna och modet de uppvisat när vampyrerna kommit dit. De hade kämpat tappert men inte haft någon chans alls. Men inget av detta sade hon högt, istället lyssnade på hon på vad de båda andra berättade om deras hemmiljöer. Harvadar, Nattsilver.. Hon hade hört talas om Harvadar men inte Nattsilver, men något sade henne att det inte var en plats för henne trots allt. Varulvar och vampyrer gick inte ihop egentligen, fastän det nu satt två stycken där och samtalade. Mycket underligt.
Efter att Brand uttalat sista orden kom en människa fram med maten och drycken och Ailonwys blick dröjde sig kvar på människan, en kvinna med långt brunt hår, runt 30år gammal. Om det inte varit för att hon nyss “ätit” så hade hon nog smugit efter kvinnan och satt tänderna i halsen på henne, men nu satt hon kvar och såg snart på det framdukade bordet. Ett glas med vin stod framför henne och hon doftade på det innan hon tog en liten sipp för att smaka.
“Så vänligt av dig att bjuda oss på detta, Brand. Hur kommer det sig att du är på så givmilt humör denna kväll?” hon kunde ju gissa att det berodde på Nawe, den lilla kvinnan var ofantligt charmig på sitt sätt och Brand verkade gilla hennes lite speciella personlighet.
När Nawe gav sitt tysta godkännande så sträckte hon sig längre fram, men den lilla varelsen kom lite närmare och hon lät sin kalla hand känna på de varma, mjuka öronen. Det om krig och hennes egen sort hade hon inte svarat på, det hade fått henne att fundera. Vilka reagerade de så på? Varulvar. Så Brand måste vara en varulv, inte sant? Dock var hon alldeles för upptagen med Nawes öron för att orka bry sig märkvärt, han gjorde henne inget ont så hon behövde inte bli vansinnig och attackera, dessutom var hon nyfiken. Alldeles för nyfiken för sitt eget bästa hade hon hört många gånger.
Hon lyssnade lite på deras samtal, men lade sig inte i, alldeles för trollbunden av de mjuka öronen. Men hon visste att hon inte kunde sitta där och känna i evigheter så till slut drog hon tillbaka handen igen.
Ja, vart kom hon ifrån? Det var ju så längesen så hon mindes inte namnet på den lilla byn med små söta hus och åkerland som blivit förstörda.
“Jag minns inte vad det hette, men det var en liten by med några gårdar där vi odlade grönsaker som vi sålde på marknader eller grannar. Fram tills byn blev ödelagd, det vill säga” svarade hon men gick inte in på mer detaljer än så. Istället så väntade hon in Nawes svar för det var då väldigt intressant att få höra vart hon kom ifrån. Tänk om det fanns fler som henne? Tänk vad många öron att klappa!
“Har du svans också, Nawe?” frågade hon plötsligt, väldigt upprymd och såg på den korta kvinnan med tindrande ögon. Katter hade hon alltid älskat, hundar också fastän de skrämde henne en aning. Många liknade vargar och hon hade alltid haft respekt för vargar sedan hon var barn.
“Och Brand..” började hon och såg på mannen, den här gången med ingående forksande blick men som även tindrade av nyfikenhet.
“Du kommer ifrån…?”
Ailonwy studerade Nawe som hade gömt ett par öron uppe på huvudet och hon fick nästan sätta sig på händerna för att inte känna på dom, dels för om dom var riktiga och dels för att hon ville veta om dom var så mjuka som de faktiskt såg ut att vara. Nawe var så lik en katt, fanns det kattmänniskor? Ännu en gång letade hon i minnet om allting hon hade läst i böckerna under sin tid hos sina skapare. Men inget minne kom upp.
Hon vände sedan blicken emot Brand som han presenterade sig som tids nog. Det med nosar förstod hon inte riktigt, hon hade inte sagt ett ord om att de luktade något. Kanske hade de märkts på henne?
När mannen slog ut med armarna satt Ailonwy kvar, log stort innan hon klappade händerna.
“Imponerande” hon hade inte pratat vidare kravlöst med någon på länge så detta var riktigt uppfriskande. Mannen påminde om en varg medan kvinnan en katt, så kom hon här och var något helt annat. Blicken föll på kvinnan höll förisktigt ut en av de smala, händerna med de långa naglarna, mot hennes öra men utan att röra.
“Får jag känna? De ser så mjuka ut!” nästan kvittrade hon glatt fram och såg på den kortaste av dem med förhoppning i blicken. Sedan kastade hon en snabb blick mot mannen.
“Väl tänkt, tänk vad många krig vi kunnat undvika om alla tänkte så!”
Ett klingande skratt lämnade Ailonwy när hon fick svaret, men ännu mer när nästa ord kom. Kastas i famnen på bjässen? Skulle mycket till innan hon kastades i famnen på någon överhuvudtaget.
När den kortare kvinnan sträckte sig efter hennes glas så gav Ailonwy det till henne, utan att bry sig om denne frågat eller inte, hon kunde vara givmild när hon var på det humöret.
Den ensamma “bjässen” talade snart och hon gissade att det var till dem då han faktiskt tittade på dem och med en sällsynt elegans tog sig Ailonwy fram till bordet, nu utan glas som hon lämnat till den främmande kvinnan att dricka upp, om hon nu ville det.
“Prata lugnare? Vi hetsade inte upp oss över något vad jag vet” svarade hon glatt och tippade huvudet lite åt sidan, drog undan luggen ur ögonen som rymt från halva hästsvansen hon hade.
Men hon kunde ju hålla med honom om dofterna, fastän de båda doftade dåligt så var kvinnans mildare, i hennes näsa i alla fall. Fast vänta, om mannen kunde känna dofter så väl, specificera vart de kom ifrån, det betydde att han var något annat än mänsklig och alv. Hjärnan arbetade hårt, letade bland minnen av allting hon lärt sig. Varulv? Skepnadsskiftare? Vad hon visste så hade hon inte träffat något av det, men hon kunde inte vara helt säker förstås.
“Så, vilka är ni då?” frågade hon till slut, lät blicken flacka mellan mannen och kvinnan.
“Jag är Ailonwy” efternamn behövdes väl inte? Dessutom var det inte direkt relevant för henne vad andra hette i efternamn, om de ens hade något. Tilltalsnamn var desto viktigare!
Hon hade en lång, svart kappa på sig för att dölja den babyrosa klänningen med vit spets som visade mer hud än många tyckte var okej, men Ailonwy brydde sig inte. Hon var vacker och älskade att visa upp sig, fastän det inte alltid var bra. Än så länge hade hon hållit låg profil i många år och hon trodde inte många kände till henne. Fast det var få som överlevde mötet med henne också, de flesta blev mat innan hon lämnade liken efter sig utan att bry sig märkbart om i vilket skick de var i.
Eftersom vädret var dåligt så kunde hon gömma sig inne bland träden fram tills kvällningen kom, då kände hon sig extra säker för en överraskande sol.
Regnet mer eller mindre öste ner när hon närmade sig krogen i hamnen, det tog emot att gå dit men hon måste utmana sig själv, det var en del av hennes personlighet! Tyst steg hon in, kände doften av något vedervärdigt. Vem eller vad var det? De blågrå ögonen svepte över alla där inne, stannade först på en kvinna längre bort och sedan en man som verkade vara längre och större än alla andra. Kvinnan verkade söka kontakt med mannen, och hon övervägde att fråga vem det var som stank så vedervärdigt, men kom snabbt fram till att det inte var det klokaste hon kunde göra här och nu. Så, istället förflyttade hon sig bort till det som skulle likna baren och hon drog av sig luvan för att visa det långa, böljande röda håret tillsammans med de vackra, matchande örhängena till hennes klänning. Dock var klänningen fortfarande dold under hennes kappa.
Med en svepande rörelse drog hon fram ett mynt, pekade på det hon ville ha med sina långa naglar på fingertopparna innan hon sneglade mot kvinnan. Det var inte förrän hon fick glaset med den starka drycken som hon reflekterade över att det var hon och möjligtvis mannen dofterna kom ifrån.
“Varför inte gå fram och ge honom en redig uppläxning?” sade hon lågt till kvinnan och smuttade på sin dryck.
“Jag menar, sådär snygg får man ju inte vara och inte tala med dig” hennes ögon glittrade av retsamhet men även något annat. Rikstigt varför hon sagt som hon gjort visste nog ingen, inte minst hon själv.
“Något sådant” svarade han lågt, höll blicken ner i maten medan han tog ännu en tugga och när frågan kom så såg han upp, sneglade mot Bizz som tog några steg fram mot främlingen.
“Nej, jag är bara ovan… folk” svarade han lite osäkert, åt upp det sista på tallriken innan han tog brödet och gav en bit till Bizz, som var totalt ointresserad. Det var överraskande att den andre inte verkade rädd för honom, med tanke på vad han var för något. Han var mer van vid att folk tog omvägar runt omkring honom nu under hans vandring, men han klandrade ingen.
De gulsvarta ögonen riktades emot den till synes yngre personen som ställde frågor och han tog en paus i maten, strök med fingrarna över Bizz huvud och hummade lite. Han visste inte riktigt själv vart han var på väg, vad hans mål var men kunde han verkligen säga det? Varför inte?
“Jag kommer från Dar Zakhar, men begav mig därifrån för länge sedan, minns inte exakt…” började han och sneglade mot Bizz som nu börjat tvätta en av sina tassar.
“Vet inte riktigt vart jag är på väg, dit vägen leder mig antar jag” avslutade han och lät den gulsvarta blicken åter finna den andre innan han tog en tugga av maten, väl medveten om att han ignorerat det ynglingen sagt om maten innan.