Praasox såg på dom två äpplena, tillsammans på det som mannen kastat innan. Nej, det var inte alla. Han var skarpsynt och kunde räkna, men skulle han se mellan fingrarna eller ej? Mannen var halvt ärlig mot honom i alla fall. Kanske lite mer eftersom han fått tillbaka tre i alla fall.
Lejonmannen övervägde hur han skulle göra, att låta någon gå hungrig gick emot det han trodde på, men alla måste ju göra rätt för sig eller hur?
“Eftersom du gav tillbaka tre av fyra så ser jag mellan fingrarna den här gången” sade han med sin mullrande stämma. Sedan sträckte han fram samtliga äpplen till mannen igen.
“Ingen förtjänar att gå hungrig, men gör inte detta till någon vana. Det kanske är någon annan som ser dig nästa gång”
Den stora lejonliknande mannen fångade äpplet med den stora näven, men han hade inga planer på att låta mannen gå så enkelt. Istället höll han enkelt fram den andra näven med de långa klorna och vinkade lite med fingrarna som ett ‘ge mig’.
“Allihop, min herre”
Han visste att många gick i svälttider, men han kunde inte göra undantag för alla. Han gjorde undantag för kvinnor med barn, ibland såg han mellan fingrarna med dem eller betalade deras mat själv. Män å andra sidan kunde arbeta på ett annat sätt för sig, eller hur? Det var så Praasox var upplärd i alla fall.
Beroende på mannens ärlighet eller oärlighet i nästa drag hade lejonmannen planer.
Praasox log snett åt mannen som talade till honom och han skakade lite lätt på huvudet.
“Det tvivlar jag på, seså, hur vill du ha det?” frågade han med sin mullrande stämma men försökte låta vänlig. Svansen svängde smått irriterat bakom honom men öronen var riktade framfåt för att kunna höra allting främlingen sade åt honom. Han tänkte inte bara släppa iväg honom om det var det främlingen trodde. Praasox tog till arbete mycket allvarligt, för han hade ju ingenting annat.
Yralissa log svagt där hon stod när Faegrim berättade vem han var och varför han skulle följa med dem. Jezeral var så sur av sig, hon behövde verkligen någon rolig som Faegrim att umgås med. Den mörkhårige alven verkade dock inte tycka detta var alltför roligt men det struntade hon i, för ärligt talat ville hon inte mer än att bara ge sig av och lämna Jezeral där, ensam. Men hon hade lovat och hon svek aldrig ett löfte, oavsett om det ledde henne till säker vistelse i fängelsehåla resten av livet eller värsta fall döden.
“Så, du gör inte illa Faegrim så blir vi alla glada, hmm?” hon såg mellan dem båda och var på väg att gå, men kom på sig själv med att hålla i mannens svärd, så hon lade det på marken en bit ifrån honom, han fick ta det när han var i tillräckligt bra skick för det.
“Någon hungrig?” Yralissas humör hade blivit så otroligt mycket bättre sedan den lilla människan dök upp och hon gick enkelt bort till elden för att se vad som kunde finnas i närheten som kunde vara ätbart, dock höll hon ett diskret vakande öga på Jezeral.
Yralissa gav Faegrim ett stort leende då han gick med på att följa med och då han frågade angående Jezeral så viftade hon lite med handen åt hans håll.
“Nå, han får finna sig i det” svarade hon enkelt och sträckte fram handen, rörde lite lätt vid halvlingens handrygg.
“Tack” hon reste sig sedan upp, tog upp en liten vattenpung från sitt bälte och ploppade upp korken medan hon gick fram mot Jezeral. Egentligen ville hon inte väcka honom, men han kunde inte ligga där avsvimmad hur länge som helst, eller hur? Något livstecken måste hon få förutom att hon kunde känna att han levde. Hon tog därför svärdet ifrån hans händer, hällde vattnet i ansiktet på honom och backade snabbt några steg. Väcka personer kunde resultera i olika saker och hon tänkte inte riskera att få svärdseggen i benen eller liknande, det var bara därför hon tagit det.
“Dags att vakna, Jezeral” hon log faktiskt mot honom där hon stod en bit bort med svärdet i ett löst grepp i handen, redo att ge tillbaka det.
En sorgsen blick fick hon allt när han sade att han sparat sin ljusbomb för rätt tillfälle, detta var ett slöseri egentligen. Stackaren, hon fick helt enkelt återgälda honom på något sätt. Vid hans fråga så suckade hon lågt, sänkte blicken och händerna. Hon ville inte berätta vad hon var, men om Faegrim skulle vilja följa med så borde han veta exakt varför Jezeral hittat henne och varför hon nu lovat att följa med.
Hon drog fingrarna genom håret, placerade det bakom det långa örat och hon suckade igen.
“Jag är en nekromant, Jezeral ska ta mig till väntande rättegång mot mig, angående något jag råkat göra som liten” sade hon och såg snart upp mot Faegrim igen, men vågade sig på ett leende.
“Jag använder dock aldrig nekromantin, jag avskyr den delen av mig själv och försöker hålla mig gömd och ensam. Men Jezeral hittade mig” hon nickade åt mannens håll och började tvinna det långa, vita håret mellan fingrarna.
“Jag försökte väcka mina husdjur till livet som liten när de gått bort, det är därför jag ska dit.. och för att jag aldrig gick någon utbildning. Jag blev rädd och gömde mig istället” såhär mycket hade hon aldrig talat om för någon.
Yralissa fnittrade där hon stod, men försökte hålla sig för skratt.
“Nej, långt ifrån” svarade hon på frågan om de var kompisar. Det lockade verkligen att bara lämna Jezeral där och fortsätta med livet, men mannen skulle knappast låta henne vara ifred utan skulle nog försöka jaga rätt på henne med eller utan vänner som följde med.
Hon höll sig lätt för kinden när hon kände dasken, såg på den kortare ett ögonblick innan hon skrattade igen. Hon hade hört historier om halvlingars klumpighet, men detta slog alla rekord. De mjölkvita ögonen såg på Faegrim och Jezeral och leendet bleknade bort. Hon hade trots allt lovat att följa med honom, fastän han var otroligt tråkig och smått elak att vara runt. Kanske kunde hon övertala Faegrim att följa med? Hon sken upp när hon såg på halvlingen.
“Jag kan tyvärr inte lämna honom, jag har lovat att följa med… Men Ni kanske vill följa med oss?” hon såg hoppfullt på den kortare mannen, gick bort och plockade upp stekpannan, snurrade den mellan fingrarna några gånger innan hon räckte den över till Faegrim.
“Vi får skydda varandra mot honom, hmm? Han är väldigt tråkig och lever i en slags bubbla, ni verkar vara mycket roligare” hon satte sig på knä så hon kom i jämnhöjd med Faegrim och tippade huvudet lite åt sidan, höll händerna knäppta framför sig mot halvlingen.
“Snälla, Faegrim”
Yralissa lyssnade bara med ett halvt öra på det Jezeral sade, det var ju egentligen ingen idé att resonera med honom. Han var för fast i sin egen bubbla för att ens försöka förstå sig på någon annan. Hon suckade bara uppgivet där hon satt, mer fokuserad på sig själv än mannen, men hon hörde ändå hans ord och såg upp. Men hon hann inte göra så mycket mer än så innan ljusskenet bländade henne och trots det lyckades hon resa sig upp, dra svärdet och ögonen vande sig snart vid ljuset. En kort man blev synlig och hon studerade honom snabbt, men var ändå på sin vakt. Svärdet höll hon med ena handen och den andra var redo för vad som helst. Fast synen som mötte henne när ljuset väl lagt sig fick henne att komma av sig totalt. En halvling med stekpanna över Jezeral och vid mannens ord så kunde hon inte låta bli att le stort, även ett skratt undslapp henne. Svärdet stoppades undan samtidigt som hon nickade.
“Jo, jag är oskadd” svarade hon innan blicken föll på Jezeral igen. Hon kände av om han var död eller levande, vilket var det senare. Tur för honom. Blicken föll snart på halvlingen igen.
“Ni gjorde precis min dag mycket bättre” leendet blev bredare. Jezeral nedslagen med en stekpanna, detta var underbart! Hon kastade en blick mot mannen, fångvaktare, innan hon såg på den kortare mannen och neg mot honom.
“Yralissa”
Blicken följde en yngling som på något sätt fått hans uppmärksamhet och fastän det var mycket folk så såg han mycket väl vad denne höll på med. Äpplena som åkte ner, undangömda, för att inte betalas. Praasox suckade djupt innan han började röra sig, följde efter mannen en stund innan han ökade på stegen så att han kom ikapp. Den stora handen lades mot mannens axel, grep tag och tvingade honom mer eller mindre att stanna.
”Min Herre” började han artigt men sin mullrande röst, lät den genomträngande blicken vara fastnaglad på den andre.
”Jag tror minsann att ni glömde betala för äpplena” han tvingade fram ett leende där han stod. Att vara artig var alltid svårt när han bara ville bära dem i hälsenorna tillbaka till ståndet för att han skulle betala eller ge tillbaka stöldgodset. Men han var bättre uppfostrad än så, faktiskt.
”Måste vara ett missförstånd, eller hur? Följ med mig så allt blir rätt”
Vid sista frågan så gav hon honom en lång blick. Vad trodde han? Att folk skulle välkomna henne med öppna armar?
“Bli välkomnad med facklor och högafflar? Nej tack, det var lättare att bara försvinna. Förbli anonym ett tag, sköta mig själv och slippa alla andra” behövde hon sällskap så pratade hon med någon förbipasserande några ögonblick eller försökte sig på att hälsa på något vilt djur. Det gick inte alltid så bra däremot.
Yralissa slog sig ner vid elden hon också, men på motsatta sidan av Jezeral så elden var emellan dem. Hon slöt ögonen ett tag, försökte fokusera på något annat än alla benknotor av djur som låg under jorden, som lockade hennes undermedvetna för att få dem att bli hennes kompanjoner. Fast gjorde hon det så var det ett steg till att bli någon hon inte ville vara. Så hon kämpade verkligen med sig själv. Kanske var det därför hon föredrog att vara i träden? Det som gömde sig i jorden var inte lite lockande då. Ena handen sökte sig omedvetet ner mot marken, fingrarna lekte med jorden samtidigt som hon öppnade ögonen och lät den ljusa blicken stirra in i elden. Hon hade inte så mycket att säga till sin fångvaktare för tillfället, han var så otrevlig och full med fördomar, så egentligen ville hon bara ignorera honom. Fast hon var ganska väl uppfostrad så hon svarade på tilltal i alla fall.
Vem de väntade på? Den långe Vargas såg mot Arand innan han svarade med mullrande stämma.
“Det får du se” lite hemlig kunde han vara, eller hur? Men att de väntade på allas överhuvud kunde väl inte undå honom? Vid nästkommande ord fnös han ogillande.
“Det är inte upp till mig om ni får stanna eller ej, var glad att jag släppte in dig överhuvudtaget” snäste han hest och gav Arand en ogillande blick. Det var svårt att bli vän med Vargas då han var en vresig karl med kort stubin och explosivt humör. Därför var han ogift, inga barn och gav alltid allt i strid, då han inte hade något att förlora.
Yralissa gav mannen en tom blick med sina mjölkvita ögon. Vad var det för fel med att sova uppe där det var säkrare än nere på marken där alla kunde se en? Men hon skulle nog inte förstå sig på honom någonsin, så varför försöka? Då han sedan talade igen genom att kalla henne ‘nekromant’ så korsade hon armarna över bröstet och gav honom en ogillande blick.
“Jag heter Yralissa, ni får gärna använda det också” hon var mer än någon nekromant, hon var en person och en alv, fastän hon fått gömma sig från de sina och alla andra i många år på grund av hur hon var.
“Lite, men försöker undvika det” minsta lilla kunde trigga henne till nekomantin kändes det som, så hon ville undvika magin så länge det gick. Det hon visste hon kunde var såklart väcka döda och få dem under sin kontroll, men även flytta saker med hjälp av ren vilja och tanke, men utöver det hade hon inte tänkt utforska, vem visste vad det kunde leda till? Hon var fylld med rädsla för sig själv, varför trodde Jezeral att hon höll sig för sig själv ute i skogen?
Efter att han mer eller mindre blivit dumpad av Sparven, då denne bara försvunnit, så hade Kornoc vilsen drivit omkring och gjort en hel del uppdrag som ingen annan ville ha. Han var känslokall, oberäknelig, blodtörstig men stod vid sitt ord om han fick riklig betalning av guldmynt. Denna alvblandning till vampyr var extremt besatt av pengar, önskade en dag att han skulle vara lika rik som en drake. Han hade läst och hört historier om drakar som tog guld och sov på det i stora hålor, men inte gjorde något annat med skatterna. Det fick honom lite förvirrad, varför skulle de bara sova på allting? Fanns det några drakar kvar i världen?
Kornoc hade avslutat ett uppdrag, nu försökte han hitta något nytt och hade gått från pub till pub på jakt efter något att fylla nätterna med. Det hade dröjt några dagar innan en man kom fram till honom, ställde underliga frågor men han hade svarat sanningsenligt. Vad han var för något, vem han var och så vidare. Sedan hade han fått ett slags uppdrag, transportera en person från punkt A till punkt B, detta skulle ta många dagar men det var rikligt betalt så Kornoc kunde inte säga nej.
Vampyralven hade packat sina få saker, satt svärden på ryggen, dolkarna vid handlederna och fotlederna innan han följde med adelsmannen under skydd av mörkret till dennes boning. Dofterna från huset fick hans blodröda ögon nästan att lysa av förväntan. Självklart hade han redan ätit sig mätt, men vissa dofter där inne var väldigt aptitretande, sedan fanns det en som var väldigt annorlunda jämfört med andra.
Väl inne så såg han sig omkring, rättade till det nästan svanklånga, svarta håret där de ovanligt långa öronen stack ut från. Örhängena han hade i diverse vackra, mörka ädelstenar klirrade lätt då han hastigt vred på huvudet för att stirra på trappen. Personen fanns där uppe och utan att säga något så gick han uppför trappen, följde doften till en dörr som han öppnade utan att knacka. Fastän det var mörkt så såg han allting glasklart, men månens sken in genom fönstret avslöjade nog hans postition i dörrkarmen där han nu stod och iakttog personen. En kvinna som inte såg speciellt gammal ut, vad var så viktigt med henne egentligen?
Vargas var knappast imponerad över Arands svar och om han fått välja så hade han säkerligen kastat ut mannen genom porten igen, men som sagt, detta var inte hans beslut. Det var hans härskares beslut och han bara såg till så att Arand kom till rätt plats. Den sistnämnde försökte även samtala med honom och Vargas sneglade emot honom, drog inte ens på mungiporna utan såg bara barskt på honom, som om han inte förstod varför han ställde en sådan fråga. För ärligt talat så gjorde han inte riktigt det. Kunde ju inte vara så att den andre var intresserad av att veta, eller hur?
“Klyva fienden itu” svarade han och först nu drog han på mungiporna. Vargas rätta element var i krig eller stora slagsmål, det var då han trivdes som bäst. Med vapen i hand, blod på händerna och att se skräcken i ögonen på männen som han släckte livselden ur.
Den storvuxne mannen öppnade snart en dörr, visade Arand att kliva in och han stängde den efter sig, såg till att den var ordentligt stängd efter dem. Kylan där ute påverkade honom inte riktigt som andra människor, men han tog ändå hänsyn till de andra som levde där.
“Då väntar vi” mullrade han fram, lutade sig mot en av väggarna med armarna korsade över det bara bröstet som endas hade remmar som höll hans vapen på plats på ryggen. Blicken var fastnaglad på främlingen, iakttog och analyserade allt han gjorde och inte gjorde.
Känna av andra magikers intentioner? Då borde han ju känna av att hon inte var ett hot, eller hur? Fast hon valde att inte kommentera det vidare, istället gick hon där och funderade på allt som precis hänt och hur hon skulle komma ur situationen. Men hur mycket hon än tänkte så kom hon inte fram till något vettigt svar.
Då Jezerals röst plötsligt hördes igen så stannade hon upp och såg sig omkring. Läger? Hon registrerade snart att det fanns pinnar hon kunde använda till ved, att det fanns bra träd i närheten och sedan såg hon upp mot himlen. Hon studerade den en bra stund, såg belåten ut innan hon vände sin ljusa blick mot mannen en bit bort.
“Jag brukar bara elda en stund, för att tillaga maten jag har och sedan sover jag oftast uppe på en hög gren. Det kommer inte bli något regn inatt vad jag kan se eller läsa av så jag lär klättra upp där-” sade hon och pekade mot ett grovt träd med perfekta grenar högre upp, med täta lövkronor som gjorde det nästan omöjligt att se igenom. “-och sova. Ser ingen vits med att sova på marken om jag inte måste, förstås” hon sänkte handen medan hon talade och drog bort lite hår från ansiktet som blåst dit av den ljumna vinden.
Dom ljusgula ögonen studerade kvinnan framför sig. Dog hon nu? Han tippade huvudet åt sidan medan han betraktade den livlösa kroppen. Det verkade nästan så, men ändå reste han sig inte och gick. Förhoppningsvis skulle kylan från vattnet få henne att vakna till, fast varför ansträngde han sig egentligen? Det var ju inte så att det skulle ge något annat än hjärtesorg, eller hur?
Mannen satt tyst en lång stund, ryckte svagt till när kvinnan drog efter andan och verkade vakna till liv, det han hoppats på. Långsamt drog han åt sig handen som hon knuffade bort, höll huvudet tippat åt sidan medan han iakttog henne. Vad skulle han säga eller göra? Det var inte lätt att veta i en stund som denna, han hade aldrig varit i en sån här situation innan. Så därför satt han kvar och bara tittade på medan hon fick upp något som liknande vatten och började darra. Varför? Det hade han ingen aning om. Hans egen kropp värkte också, han hade varit i sin mänskliga form alldeles för länge nu och varenda muskel gjorde ont. Allt han ville var att ändra form och visa sig för den han var, men detta var något som kunde innebära döden för honom. Det visste han mycket väl och allt han egentligen levt för fanns inte mer, nu fanns bara hämndbegäret kvar som eldsvådor i han själ.
Xanthyr tittade på henne länge och väl. Hon var mycket fin att titta på och han gillade hennes ögonfärg väldigt mycket. Värmen omkring dem berörde honom inte, precis som innan, men kanske borde han göra något mer för hennes skull? Han höll fram en läderpung som han fyllt med vatten mot henne, nästan stirrade på henne med intensiva, ljusgula ögon och väntade på att hon skulle reagera på det han sträckte fram till henne.
Vargas gav främlingen en blick som inte riktigt gick att utläsa vad som var bakom den. Föra honom till ett värdshus eller liknande? Mannen fnös till och skakade på huvudet, styrde stegen åt Turins fäste där han förhoppningsvis skulle vara, annars fick de helt enkelt vänta tills han var fri från andra plikter och kunde ta emot dem.
“Vargas” svarade han med den raspiga, mörka rösten och drog manteln lite tätare om sig. Det var lite kyligt, även för honom som sällan frös.
Den mörka blicken riktades snart åter mot Arand och gav honom ännu en blick, denna gång mer forskande.
“Vad har du för erfarenheter egentligen?” lite småprat var han väl ändå tvungen att bjuda på fastän han var lite av en enstöring som helst bara spräckte skallar på folk eller drack sig redlös.
Vad hade egentligen hänt? Xanthyr visste inte. Först hade han levt isolerad efter sin familjs utplåning, sedan hade han hittat en vänlig människa som han vigt sitt liv åt, sedan återförenats med sin yngre halvbror.. men nu? Nu var han åter själv. Hur hade det kommit sig? Varför var han inte kvar i människoflickans värld? Varför stannade han inte med sin bror? Han mindes inte. Nu befann han sig i en öken, vart var han på väg? Ingen visste, inte ens han själv. Hettan från solen störde honom inte alls. Han hade kläderna som han fått av människan, även vapnen hon givit honom. Ett långt svärd vid häften, två på ryggen och dolkar gömda innanför tyget på skjortan samt en i skoskaftet.
De gula ögonen zoomade in oasen, kunde känna doften av blod, svett och bränt skinn. Draken tvekade några sekunder innan han sökte sig åt det håll doften kom. Vatten fanns också i oasen. Många skulle nog söka sig dit och det var därifrån dofterna kom. Han fnös till när det började sticka i näsan, vilket det gjorde då han närmade sig källan till dofterna.
Mossan kändes inte genom skorna han bar och ärligt talat brydde han sig inte om den, han brydde sig inte om omgivningen alls. Han hade sett träd, mossa och allt sådant förut, sanden var det som var nytt för honom. Den var varm och irriterande, kom in överallt där den inte skulle komma in.
Xanthyr rättade till den lilla packning han hade på ryggen, över svärden, närmade sig kvinnan som låg där vid vattenbrynet och han tippade huvudet åt sidan medan han stirrade på henne. Varför låg hon där? Draken synade henne, såg fotsulorna som blödde på grund av den heta sanden som hon gått på, såg den röda huden som varit otäckt och i solens våld, såg de nariga läpparna samt sanden som letat sig in i hennes hår. Först övervägde han att lämna henne där, hon var trots allt inte hans problem, men vem var han om han bara lämnade henne där åt sitt öde? Hur länge skulle hon klara sig? Med en suck lyfte han enkelt upp kvinnan, bar bort henne en bit ifrån vattnet och lyckades hitta en plats där han kunde slå läger. Medan han höll koll på kvinnan, som han lagt i en bädd av mossa (som han faktiskt plockat själv) byggde han ett snabbt skydd för vind och sol som sedan skulle fungera som förstärkare av värme från elden han skulle tända när solen valde att gå ner igen.
Mannen med det stela, kantiga ansiktet mer ärr hämtade mer vatten, satte sig på marken bredvid kvinnan med ena benet uppdraget mot sig och baddade hennes ansikte för att kyla ner henne lite. Han visste att människor inte var lika värmetåliga som han själv var, så detta borde funka, eller hur?
Tystnaden som spred sig mellan dem var inte direkt jobbig, det jobbiga var situationen hon befann sig i. Hur skulle hon ta sig ur detta? På något sätt måste hon fly, så var det bara. Att ta risken att dö bara för att hon använt sin magi några gånger som yngre, det var inte rättvist. Det var inget hon var beredd på att göra.
Då Jezeral talade så sneglade hon mot mannen med sina isblå ögon, drog ännu en gång det vita, långa håret bakom det spetsiga örat då vinden slitit tag i det innan. Hans fråga var skrattretande, hur kom han på den frågan? Han visste ju redan vad hon var. Nog för att hon var en alv med mer normala magiska förmågor, men nekromancin var så stark i henne att det skrämde slag på henne många gånger. Det var överväldigande. Men skulle hon yttra det? Nej, det kunde han glömma. Så hon fick helt enkelt ljuga, eller försöka åtminstone.
“Bra fråga..” mumlade hon först medan hon försökte tänka efter, men det var lättare sagt än gjort. “Min styrka är inte så magisk egentligen, min styrka är att jag kan överleva i skogen. Själv.” så, det fick duga. Ett svagt, snett leende lade sig över hennes läppar då hon vände blicken helt mot Jezeral, men hon såg snart framför sig igen.
“Och din?”
Vargas kliade sig i skägget medan han stod där och lyssnade på Arands prat och motivation till att få stanna. Egentligen var det ju inte hans sak att bestämma om de behövde hjälp eller ej, men nog kunde han väl släppa in denna främling för att låta hans ärende gå vidare till vederbördig?
“Hmm” halvt morrade han fram medan han funderade, synade främlingen en gång till innan han backade några steg och visade med den stora näven att han fick komma längre in så de kunde stänga porten igen.
“Så..” började han med sin mörka, sträva och nästan morrande röst. “Är du på väg någonstans?” dom mörka ögonen såg forskande på mannen medan han styrde bort stegen från muren och porten, bort till den stora byggnaden där mannens öde skulle beseglas.