Enduriel log, eller hon hade i varje fall gjort det om hennes ansikte varit kapabelt till ett sådant uttryck. Hon visste att han skulle komma. Hon hade känt doften av hans hår som böljade över hans rygg, känt beröringen av hans steg över stock och sten evigt förbunden som hon var med världen omkring henne. Och hon hade hört ljudet av hans sällsamma tankar. Tankar som rörde sig med samma tidlösa rytm som hennes egna.
“Ja”, svarade hon enkelt. “Ja, det är det”. Hennes röst var len som sammet och klingade av värme som från själva solen. Men trots detta fanns den en subtil men ändå distinkt underton i hennes röst. Tonen av en undertryckt morrning som vibrerade genom luften likt donet från en lavin och som talade för kraften som draken bar.
“Hur länge vi än må vandra denna jord, och vart vår färd än bär är det platser och stunder som dessa som ger oss en känsla av sann tidlöshet, håller du inte med?”. Långsamt gled drakens glittrande ögonlock upp. Hon såg ner på alven med ett ensamt, flammande grönt öga.
“Men för all din glädje kan min närvaro inte komma som en överraskning för dig. Vart annars skulle jag kunna vara när en annan av de gamla av mitt släkte behagar att visa sig? Och…”, tillade hon med en lätt road glimt i ögonen. “vad annars skulle kunna få Eärmelindo, väktare av Dal’elath, att överge sin post?”
Ekorren såg på dem alla i tur och ordning. Dess ludna svans vajade lojt från sida till sida. De små ögonen fastnade vid Eärmelindo. I flera andetag förblev den så med huvudet lätt på sned som om den övervägde vad den skulle göra härnäst. Den blinkade långsamt.
“Nåväl”.
Knappt hade det simpla ordet lämnat djurets läppar innan något långt större rörde på sig högt ovanför dem. Ett av molnen som fram till nu hängt stilla över staden fick plötsligt liv. Med ett susande ljud svepte det ner över torget likt ett levande vattenfall. Den vita massan rusade runt dem, omringade dem, med en solid mur lika vit som snö. Dånet var närmast öronbedövande där de stod, inringade i en kokong av dis genom vilken inget av staden längre var synligt. Inget… förutom två, enorma gröna ögon…
Med en smäll som fick marken att darra slog Enduriel resolut en framtass i torgets gatsten. En vindpust slet i de tre församlades hår när den vita muren exploderade, skingrades åt alla håll och upplöstes mot träden och husväggarna.
Illusionen var bruten. Enduriel tornade sig över dem med allt det majestät som var en drake. De enorma, läderartade vingarna var fortfarande halvt utfällda efter landningen. Hennes fjäll glittrade likt smaragder i solskenet och benvita klor klickade mot sten när hon tog ett steg framåt mot dem.
Hon såg på dem alla med en fixerande, grön blick. Det var en blick lika bottenlös som natthimlen, en blick som bar millennier av kunskap och erfarenhet, en blick som kunde ha krossat vilja hos även den tappraste av krigare.
Men trots den flammande blicken fanns det inget hotfullt i hennes plötsliga uppenbarelse. Bara en bländande utstrålning av primal skönhet som endast en av hennes släkte kunde hoppas uppnå.
Enduriel log, eller hon hade gjort det om hennes ansikte varit kapabel till det. Självklart kunde Eärmelindo känna hennes närvaro, även från den här höjden och dold som hon var av sin illusion. Den alven besatt ett makalöst medvetande och enastående telepatiska förmågor, de enda hon någonsin kunnat komma att jämföra med sina egna. Det förvånade henne därför inte att han känt igen hennes sinne så snabbt. I själva verket hade allt annat varit en grym besvikelse om en som lyckats vinna hennes respekt tillät sig att bedras så lätt av en så simpel illusion.
Vad som däremot förvånade henne var den andre drakens brist på reaktion över Eärmelindos uttalande. Var han så absorberad av deras samtal att han inte uppfattat att alven praktiskt taget avslöjat hennes närvaro? Eller var det bara en mask, en charad? Var han egentligen medveten om hur hon cirkulerade över deras huvuden, smidande planer hur bäst han skulle hantera situationen? Fanns bara ett sätt att ta reda på saken…
Nere på marken tog en ekorre ett plötsligt språng från sitt gömställe bland trädens lövverk. Med den långa svansen elegant guppande kilade den mitt emellan benen på dvärgen och upp på bänken för att slå sig ner intill Eärmelindo. Den stirrade på dem alla tre med ett tidlöst djupseende och med gröna stråk av energi blixtrande i sina små ögon. Sedan öppnade den lilla varelsen munnen och talade. Talade med en mild kvinnoröst, Enduriels röst.
“Att lägga skuld kommer inte rädda denna värld, broder. Blott minnen av forna misstag kommer inte hjälpa någon och vi inte kan lära oss att undvika att upprepa dem”.
Känslan var subtil men kristallklar. En plötslig panik rörde sig i utkanten av hennes egna tankar och slog mot hennes mentala barriärer med en våg av isande skräck. En skräck som inte var hennes egen… Ett annat medvetande. Förnimmelsen förvånade henne inte dock. Känslosvall av alla de slag var bara att vänta sig i en stad så tätt befolkad som denna och i synnerhet nu med festivalen pågående. Hon la därför ingen större vikt vid beröringen trots att den lämnade efter sig en sur känsla av misstänksamhet i hennes mage.
Istället bibehöll hon blicken fäst vid Kaels rygg när han stegade iväg från hennes med bestämda steg. Så mycket potential…
Med tankarna fokuserade likt ett vitglödgat spjut krossade hon sin väg in i Kaels medvetande. Alla hans mentala barriärer reducerade till damm och bortblåsta likt torra höstlöv inför en rasande storm inför hennes beröring. Och hon röt. Det var ett majestätiskt rytande. Det primala rytandet som ekade rösten av tusen rovdjur förenade i en enda hårresande ton. Och med det rytandet kom eld. Ett rasande inferno som fyllde Kaels medvetande och dränkte hans tankar i ett hav av ljus. När hon talade var det med en drakes röst. En röst som ekade och dånade i Kaels medvetande likt en rasande ravin.
“Vänd inte dina äldste ryggen, du nykläckta”.
Med oberört ansikte svepte Eduriel åt sig ett nytt glas från en förbipasserande betjänt innan hon åter vände sig mot Tristian.
“Ers majestät”, sade hon i munter ton och tog hans arm. “Lovade ni inte att visa er rosenträdgården? Ni vet att jag alltid uppskattat den”.
Enduriel hade hört tillräckligt. Hon brast ut i ett hjärtligt, klingande skratt som fick de närmaste gästerna att vrida på huvudet. Hon var inte helt säker på varför hans ord hade roat henne så. Var det lättnad som hans ord hade frammanat? Lättnad att elden brann i hans blod trots allt och det kraften fortfarande levde i denna tidens barn? Eller kanske det uppenbart löjeväckande i hans försök att framstå som hotfull i hennes närvaro. Nej, det var definitivt det senare…
Fortfarande skrockande sade hon med betydligt lugnare röst:
“Många tidsåldrar må jag ha vandrat denna jord, men få har haft modet att tala till mig på det viset, son av Draegon”. Hon tog ett ögonblick för att åter släta ut anletsdragen och när hon till sist tog till orda tycktes en del av hennes forna iskalla hånleende ha tinat en aning.
“Du har inte fel förstås. Några av historiens mest briljanta strateger har fallit för att de underskattat sina fiender. Men, jag är rädd att du missar en vital punkt. Och jag råder dig att ta den noga i beaktande innan du söker skola mig igen. Nyckeln till att utvärdera en situation ligger i förmågan att korrekt analysera uppenbara fakta. Låt mig hjälpa dig. Jag vet allt om dig, son av Draegon, dina krafter, dina färdigheter… Vad vet du om mig?”
Hon gjorde en paus.
“Så säg mig… vem av oss har underskattat den andre?”
Hennes roade ansikte återspeglade intet av vad som försiggick i hennes mentala kontakt med kungen. Hon kunde känna hans ansträngningar, hans försök att se oberörd ut trots att hans uppmärksamhet var kluven. Men, inte så mycket kluven av deras samtal… utan mest av…
“Var är den, ers majestät?”
Vinden… så sval när den rusade förbi hennes ansikte. Solen… så varm mot hennes rygg under en ändlöst blå himmel. De stadiga, rytmiska slagen från hennes vingar och den hypnotiserande stillheten i hennes stilla glidande över staden som sträckte ut sig långt under henne. På det hela taget hade allt detta varit nog för att vagga henne in i en lätt slummer, såsom flygningar av detta slaget ofta gjorde, om det inte hade varit för vad som pågick under henne.
Dagar… Dagar sedan hon känt det. Eller var det veckor… månader… knappt ett ögonblick sedan… Tid var av liten betydelse för henne. Men så var inte känslan… Omisskännligt och utan motstycke. Världens sång ljög aldrig. En annan av de gamla hade trätt fram.
Även från denna höjd kunde hon känna hans doft. Fläckad av människors stank, men fortfarande omöjlig att ta miste på. Hennes skarpa blick följde de tre små figurernas rörelser vaksamt, väl medveten om att de inte kunde se henne där hon cirkulerade över deras huvuden. Om de, mot all förmodan, skulle titta upp skulle de inte se något mer än ett ensamt moln på himlen. Besvärjelsen bakom illusionen var en gammal sådan, men ytterst effektiv icke desto mindre, och krävde minimalt med koncentration från hennes sidan.
Skyddad från deras skarpa blickar var hon fri att fokusera på den andra draken och samtalet de höll. Hon gjorde inga försök att läsa deras tankar. För riskabelt. Särskilt då hon ännu inte var säker på den andra drakens krafter eller begränsningar. Dessutom hade sådana saker en tendens att förstöra första intryck. Men djuren och växterna som omgav dem var en helt annan sak… Genom deras mentala länk var de hennes ögon och öron i samtalet. Ett samtal vars innehåll isade hennes blod och brände i hennes hjärta.
Enduriel gav Kael en lång blick. Hennes leende var knivskarpt och hennes ögon glittrade farligt. Äntligen, lite ryggrad… Vetgirig… En flammande vilja att ta sig till en mer dominant position… Kanske denna nykläckta unge hade mer att ge ändå? Kanske den gamla flamman av hennes släckte brann i hans själ trots allt, hur svag den än må vara. Sakta tog hon en sista klunk av sitt vin innan hon, utan att ta ögonen från Kael, överlämnade det tomma glaset till en förbipasserande betjänt. Luften kring henne tycktes nästan vibrera av återhållen spänning.
“Vi har alla våra hemligheter, son av Draegon”, sade hon och tog ett steg närmare Kael. “Obetydliga, oskyldiga, häpnadsväckande, världsomvälvande… Frågan är endast vilka som är värda att hålla…”. Hon var så nära nu och hennes röst så låg att hon var säker på att ingen annan än Kael och Tristian kunde höra henne. “Vad får dig, en dödlig, att tro att du har gjort dig förtjänt av att höra mina? Och även om jag gav dig dem, vad får dig att tro att de skulle vara av värde, eller ens begripliga för dig?”
Doften av hennes parfym sköljde över Kael. En frisk doft av tallbarr och vårens första blommor blandat med en märklig, men ändå påtaglig, ton av… var det rök?
“Jaga inte efter det som är bortom dig, son av Draegon. Det vore ett sådant slöseri på den potential som du visade under Iserions attack mot Nela’thaënas…” Hon gjorde en paus, lät sina sista ord sjunka in.
Utan att ta blicken från Kael sträckte hon sig efter kungen tankar. Hon hade inte behövt inte se efter. Enduriel visste mycket väl att Tristian omöjligt kunde ha stenen på sig just då. Den välbekanta känslan av kungens medvetande följde henne vart hon än gick, sammanlänkade som de var av stenen i hans ring. Men inte denna dag. Inte för att det spelade någon roll. Så nära kungen som hon var nu hade hon inte varit på många år och det sista hon behövde var hjälp från någon relik. Kungens medvetande hade varit inom räckhåll och full öppet för hennes mentala beröring från första stund hon steg innanför stadens murar. I själva verket låg hela Eldstadens befolkning i hennes våld. Höga murar och skarpa vapen var ingen hjälp när fienden befann sig inne i ditt huvud, redo att ta kontrollen och slita din själva identitet i stycken. Ett faktum hon visste att Tristian var väl medveten om.
Precis som hon hade väntat sig slog hennes trevande tankar omedelbart emot tjocka murar. Hela kungens medvetande var väl befäst av barriärer designade för att skydda hans tankar och minnen från magiskt intrång. Känslan av dem fick henne nästan att skratta högt. Nog för att barriärerna var kraftigare än hon räknat med var de inget mot henne. Rå styrka var inget alternativ, inte såvida hon ville undvika att dra uppmärksamheten av varenda magiker i Eldstaden till sig, men rå styrka hade aldrig varit hennes metoder i vilket fall. Lika formlös som en dimma gled hon genom muren likt vatten sipprar genom sprucken sten. I nästa stund kunde hon känna kungens tankar mot sina egna.
“Ers majestät…”, viskade hon i hans huvud.
Det finns blickar som inte går utanför alla ord. Blickar vart budskap går raka vägen in i själen och kringgår alla försök till förklaring. Den blicken Enduriel gav Kael vid hans sista ord var just en sådan blick. Det var en feral blick. I hennes ögon brann den vildsinta synen hos en vars gräns är nådd och som måste tillrättavisa en retsam yngling.
Eller hade de båda bara inbillat sig det hela? I nästa sekund hade den vildsinta minen åter ersatts av samma överlägsna leende som tidigare. Det var dumt av henne att tappa humöret på det sättet, det visste hon. Besvikelse kunde hon tåla. Trots allt, så var fallet allt för offta med deras bräckliga och kortlivade släkte. Men direkt oförskämdhet på samma gång… det var mer än hon tänkte tolerera… särskilt från någon vars blod brann av drakarnas kraft, hur falsk och konstgjord dess ursprung än må
vara. Det skulle komma en tid då även denna nykläckta unge behövde lära sig sann respekt. Men, i detta nu, hade hon viktigare saker att göra.
Som om det inte hade varit något avbrott böjde hon värdigt på huvudet åt Tristian.
“Nöjet är helt på min sida, ers majestät”, sade hon på lugn och behärskad Kaeliska. Hennes brytning var exotisk och melodisk men varje stavelse föll från hennes tunga med en mästares säkerhet.
“Och ja…”, tillade hon med ett snett, men betydligt vänligare ögonkast åt Kaels håll. “Jag har redan haft nöjet att stifta bekantskap med er bror. Och jag måste säga, det var verkligen på tiden att vi introducerades. I själva verket…”, lade hon till med ett snett leende. “Det får mig att undra varför ni inte presenterat oss tidigare… Ni är väl inte missnöjd med er Drakriddare hoppas jag…”.
Det var ett farligt spel, det visste hon. Mer dåraktigt beteende från hennes sida att leka med deras känslor likt en katt som plågar en mus. Men med den besvikelse Kael redan gett henne kunde hon kanske hon åtminstone få detta nöje.
Enduriel fick anstränga sig hårt för att inte sucka när Kael bröt deras ögonkontakt. Hon var besviken. Det fanns inget annat sätt att beskriva det. Hon hade hoppats på så mycket mer av honom. Kaelreds beryktade Drakriddare och en av få sista av det gamla drakblodet. Men kanske hon hade hoppats på för mycket? Trots allt, vad kunde hon egentligen vänta sig? Han var dödlig och så bunden av dess begränsningar, drakblod eller ej. Hans känsla av lättnad när han vände sig bort, smärtsamt uppenbar i hans medvetande, bara förstärkte hennes besvikelse. Han var rädd, även om han kanske inte insåg det själv. Likt en kanin inför hökens skarpa blick drevs han av en intensiv och instinktiv drift till flykt. Sådan var deras natur och deras relation till varandra. Jägare och byte, drake och människa. Mer kunde hon inte vänta sig… även om hon hade hoppats på så mycket mer…
Hon följde Kael utan ett ord. Likt en ström genom vatten gled hon över golvet med omänsklig smidighet. Väl framme hos Tristian stannade hon upp. Hon sade inget utan inväntade istället med värdighet och sitt sedvanliga leende på att kungen skulle tilltala henne.
Enduriels leende mattades en aning. Hon höjde på ett smalt ögonbryn och tog en lätt sipp ur sitt glas utan att släppa Kael med blicken. Ingen behövde tankeläsning för att se att hennes namn hade klingat bekant i riddarens öra. En svag, avlägset klocka måhända, men en klocka icke desto mindre. För ett ögonblick övervägde hon att tränga djupare in. Granska hans minnen mer grundligt och se exakt hur mycket han visste, om han nu visste något alls. Men vid närmare eftertanke hejdade hon sig. Det förvånade henne inte att Kung Tristian, precis som sina föregångare, fortfarande höll sig så förtegen om hennes sanna identitet. Det var likt Kaeler… alltid så förtjusta i sina hemligheter. Eller, snarare, vad de trodde var hemligheter.
Hon skrockade lätt. “Det verkar som om även något av mitt rykte tycks förekomma mig. Och jag har rest hit för att jag blev inbjuden. En lång tid har gått sedan jag sist steg in i dessa salar, men jag kunde inte neka en inbjudan från kungen själv”.
Ett snett leende spred sig över Enduriels läppar vid synen av mannen. Hennes flammande gröna ögon synade honom noggrant och tycktes närmast borra sig in i hans med en hypnotisk glöd. Det var en respektingivande blick. Blicken hos en person väl medveten om sin egen makt och som inte tvekar inför att bruka den.
Hans presentation var överflödig förstås, närmast bortkastad när hela hans identitet låg blottad för hennes mentala beröring. Hon visste redan vem han var, vad han var och vad han var kapabel till.
Hon neg inte. En sådan gest var närmast otänkbar för en varelse som henne. Otänkbar, närmast ovärdig. Men, samtidigt, det var viktigt att upprätthålla en viss illusion av respekt. Istället böjde hon lätt på huvudet i en högtidlig gest med ena handen över bröstbenet.
Hon visste mycket väl att många som stod runt dem skulle uppfatta henne som oförskämd. Men, å andra sidan, vem skulle våga uttrycka sig om så var fallet? Människorna visste att alver, med sina långa liv levde efter många märkliga seder som de aldrig någonsin skulle komma att förstå. Det var en av anledningarna till att hon valt just denna skepnad när det kom till att hantera människor.
“Enduriel, till er tjänst… Kael Gerin, son av Draegon Gerin och Drakriddare av Kaelred… Jag måste säga att ert rykte förekommer er…”
Hennes röst var len som sammet och bar säkerheten av en rutinerad talare. Hennes ton var högtidlig men artig och fylld av värdighet och respekt.
“Och ni, jag måste säga, behärskar vårt tungomål mycket väl för er ringa ålder”.
Hennes leende var knivskarpt.
“Kael Gerin… Drakryttaren själv…”, tänkte hon för sig själv. Detta kunde komma att bli mer intressant än hon trott…