Han betraktade den blodiga scenen som rummet utgjorde, att de skulle hitta någon överlevande här inne var totalt uteslutet. Han klev över tröskeln och gick långsamt från kropp till kropp tills han hittade den han sökte. Trots sitt tidigare konstaterande hukade han sig ändå ner för att se om det fanns något livstecken, när han inte fann något så reste han sig upp och vände sig mot de två stadsvakter som lydigt väntade på andra sidan tröskeln.
–Spärra av huset, ingen kommer in utan mitt tillstånd.
Han spillde ingen tid på att ge dem några vidare förklaringar, det behövdes inte, de hade fått en order och de visste bättre än att ifrågasätta den. Han var redan på väg ut ur rummet, gick med raska steg genom huset medan tankarna snurrade i hans huvud. Det var som hans fruktat, Gillemästaren var död, mördad. Själva dådet var inte lika illa som de konsekvenser som skulle komma av det, det var hanterandet av dessa följder som nu upptog hans fulla tankeverksamhet. Vid husets entre väntade resten av vaktstyrkan, tillsammans med den tjänare som upptäckt det hela och som genast skyndat till stadsvakten för att slå larm. Urs nickade kort till sina män, det var som de befarat. Han fokuserade blicken på tjänaren.
–Hur många känner till det här?
Tjänaren, en ung mörhyad man, tycktes först in förstå frågan men samlade sig sedan och skakade på huvudet.
–Ingen..Herr Gardeskapten, ingen, jag sprang till er direkt.
Urs nickade när han hörde detta, det var goda nyheter, det skulle kunna göra framtiden lite mindre osäker om de själva kunde styra vilken information som nådde ut. Det var självklart inget de kunde hålla hemligt särskilt länge, men kanske kunde de fördröja att nyheten kom ut till pöbeln så pass länge att folk högre upp kunde vidta lämpliga åtgärder. Det var trots allt det de betalade honom för, att upprätthålla ordningen. Urs tecknade åt två av sina män att föra bort mannen, när saker och ting hade lugnat ner sig skulle han släppas. Fram tills dess så fick han finna sig i att vara ofrivillig gäst i en av stadens fängelsehålor, en människas obehag var ett litet pris om det kunde förhindra att anarki utbröt i staden. Vem som än låg bakom mordet på Gillemästaren med familj kunde inte valt ett mer lämpat mordoffer om syftet var att skapa kaos, han visste hur rådet fungerade och hur de mäktigas sinnen var ställda. Han klev ut på gatan utanför huset och skyndade sedan bort för att rapportera till sin överordnade, Säkerhetsmästare Ziao Char.
Vem som var motståndaren var lätt att se, ståendes för sig själv som..hon gjorde. Han kunde faktiskt inte påminna sig om att han kämpat mot en kvinna tidigare. Hon såg dock väl så motiverad och kompetent ut. Han sträckte på sig och vände huvudet mot sin korpulente broder. “Vet du, med tanke på att allt det här faktiskt är ditt fel..vore det väl inte mer än rätt att du utkämpar den här striden?” Det var såklart nonsens, men uttrycket i broderns ansikte när han för några sekunder fakiskt trodde att hans förkämpe skulle dra sig ur det hela var obetalbart. Men det var sant, det var Rudolphs fel att de befann sig under dessa omständigheter. Han hade alltid haft dåligt ölsinne, men att komma i bråk och grovt förolämpa en medlem i en av rådsfamiljerna, det var att ta det till en ny nivå.
Han tog ut stegen och lämnade brodern bakom sig i det att han klev fram mot den öppna ytan under ekarna. Han synade sin motståndare och nickade artigt mot henne. “Everest de Wet, jag kommer duellera å min bror Rudolph de Wets vägnar.” Med den formella presentationen avklarad vände han sig åter mot sin bror och gick fram till honom. Han tog av sin rock och räckte denna åt honom, för att sedan göra likadant med underplagget. Han kom på så vis att stå iklädd endast en vit silkesskjorta på överkroppen, kroppsskydd var inget för den här sortens formella duellerande. Byxorna var av grått kläde och de höga skinnstövlarna var helt enligt modet. Först nu gjorde han en rörelse mot vapnet vid sin sida, han lossade baljan från bältet och drog den långa och kraftiga huggvärjan ut i det fria. Han räckte över den tomma baljan till brodern och återvände sedan för att ta plats framför sin motståndare.
“Till första blod.” Han hälsade på henne på nytt genom att föra värjans fäste till sina läppar och intog därefter färdigställning. Nu fanns det ingen återvändo, han hoppades att det här var sista gången han skulle behöva dra vapen för en sådan här sak.
