Hon hade svept sitt mjöd innan hon givit Arand en något ursäktande blick och dragit sig undan. Hon hade behövt vara ensam ett tag, även om hennes mor hade sett till att hon inte var det särskilt länge. Det hade inte varit ett lätt samtal, men när kvällen kom hade hon i alla fall lyckats samla sig en aning.

Salen som de tidigare klivit in…[Read more]

Blodet rusade i hennes öron och hon hade svårt att slita blicken från honom där han stod en liten bit från de andra. En mängd känslor rasade inom henne, liksom tankar. Han hade övergivit henne, lämnat henne ensam i Hannadon utan förklaring, ett svek utan dess like. Efter slaget i Loradon hade hon nästan lyckats övertala sig själv att han var död,…[Read more]

Hon hade knappt suttit av sin häst innan hennes mor var framme vid henne och svepte upp henne i en varm och stark kram. Det hade varit så länge sedan hon sett sina föräldrar och hon skulle inte skämmas över att erkänna att hennes ögon vattnades en aning när Ragnhildr omfamnade henne. Leendet falnade dock inte från hennes läppar, utan blev bredar…[Read more]

Leendet över Vesvías läppar gjorde att hon kände sig lite bättre till mods, men hon var inte så dum att hon trodde att kvinnan skulle ha några goda nyheter, eller för den delen något annat än nyheter. Att detta skulle ha varit ett sällskapligt besök var lika otroligt som att hon skulle växa vingar och kunna flyga.

”Kom, gör mig sällskap och si…[Read more]

Flera gånger sedan den första natten de spenderat i Kaldrland hade hon känt sig iakttagen och hon hade inte fått särskilt mycket sömn. Det hade varit en tröst att ha sina bröder vid sin sida igen dock, och Arand var ett ovärderligt stöd, trots att han oftast såg bitter och sammanbiten ut inför de flesta. Det hade också visat sig att Fëani var en…[Read more]

Ismats ögon blev stora vid orden som kom utifrån korridoren, men hon lyckades hålla sig lugn, trots att hennes blick avslöjade fruktan när den mötte generalens. Ögonblicket därefter for hennes blick till Sera i en tyst varning… Förgäves.

Det ensamma lilla ordet innan prinsessan hann stoppa sig själv var nog för att rämna alla planer som Ism…[Read more]

Hans ord fick hennes leende att bli lite mer av ett flin, men hon kunde samtidigt känna hur kinderna hettade och hennes hjärta slog ett extra slag. Det var nästintill berusande på ett vis som hon inte känt sedan hon först tagit tronen.

”Om jag skulle svara ja på den frågan… Vad tänker ni föreslå?” Frågade hon lite spinnande, med en blick som gran…[Read more]

När hon lämnat Kaldrland hade hon varit mer lik sin bror, men nu kom hon på sig själv med att önska att hon hade fått vara ifred, och det skrämde henne. Hon borde vara glad för att de åter var samlade, men allt som skett sedan hon lämnat sitt hemland hade förändrat henne. Trots det så slog hon upp ögonen när Asgeir satte sig ned bredvid henne…[Read more]

Hennes hand där den låg i hans kändes plötsligt väldigt liten och ömtålig. De flesta skulle troligen ha lagt benen på ryggen och sprungit långt därifrån, men hon var inte vem som helst. Hon var Me’erisias härskarinna och drottning. En liten rysning löpte dock längs hennes ryggrad, fastän inte av obehag, och hon log. Hon kunde försvinna i hans…[Read more]

Åter hade hon fått bud om att Vesvía kommit till hennes palats, redan nästa dag. Hennes första tanke var att saker gått snett, och blotta tanken fick hennes mage att knyta sig lite. Inte för att Vesvías make betydde något för henne, men om han skulle förolyckas så skulle det onekligen gå ut över Vesvías välmående och i förlängningen oc…[Read more]

En gång i tiden hade hon kanske brytt sig om det dystra i Nenyes röst och försökt trösta henne, men som det var nu så ryckte hon bara lite på axlarna åt det hela.

“Om jag känner min far rätt så kommer han inte skicka iväg dig. Vi hedrar allianser, men det kan ta längre tid än du kanske skulle önska, och dessutom placerar det dig mitt i hjärtat…[Read more]

Nå, det var väl kanske sant ändå, att det var hennes egen röra. Isra borde, som drottning, inte lägga sig i, men Vesvía var värdefull för henne och att Wreax valt att ta hennes man som gisslan för information gnagde henne, även om det också symboliserade hur långt Wreax verkligen var villig att gå för att få den information hon bett honom skaf…[Read more]

Nej, givetvis kunde inte flickan slåss. Om det var något hon hade lärt sig under sina resor så var det att kvinnor, och särskilt adliga sådana, absolut inte slogs. Det hela hade förvirrat henne till en början, ty hur skulle de om möjligt kunna försvara sig då? Det var så hon hade lärt sig begreppet livvakt.

Med en liten suck såg hon upp på Ar…[Read more]

Hon verkade ha skingrat en del av Vesvías oro genom den enkla meningen, och det gladde henne, trots att hon inte kunde påstå att hon förstod riktigt hur. Den andra kvinnans man var fortfarande en gisslan och risken fanns att det var något som skulle fortgå om hon nu inte gav Wreax tillräckligt med värdefull information.

”Nej, Vesvía, inte i dag…[Read more]

Hon gillade det inte alls. Gillade inte hur hennes bror bjöd med mörkeralven, hur hon satt bakom honom på hans häst, och framförallt ogillade hon den där gnagande känslan i djupet av sitt innersta väsen. Hon ville egentligen gå fram till sin bror, slå honom på käften och be honom ta sitt förnuft till fånga och kasta av mörkeralven från hästrygge…[Read more]

Han hade kanske satt för mycket tro till den pakt som fanns mellan Mahadwen och Nela’thaënas. Kanske var han dumdristig på det viset. Han hade aldrig trott att alvernas hat sträckte sig så långt att de var villiga att bryta en fred som varat i hundratals år, en fred och en allians som köpt dem säkerhet när resten av världen verkade dra sig allt…[Read more]

Hans ord kanske inte var förlöjligande, men de fick henne likväl att känna sig lite löjlig, och åter hettade hennes kinder. En drottning, en härskare, tänkte hon, som om det var ett litet mantra som hon kunde samla sig själv kring. Men sanningen var förstås att hon hade tänkt igenom det. Ända sedan tanken slagit henne så hade hon vetat att det…[Read more]

Det var knappt att hon hörde mörkeralvens ord om män som omslöt Frostheim, följt av hennes brors dumdristiga inbjudan, och Arands svar nådde henne som i en dimma. Hon mådde samtidigt illa som hon brottades med en känsla av okontrollerbar vrede. Hon bet då och då ihop tänderna så hårt att hela käken spändes och fick ärret i hennes ansikte att str…[Read more]

Saskia kändes liten och nätt i hans armar, men blev plötsligt betydligt tyngre när hon tuppade av. Inte ens han kunde undgå att notera blodet och det stora såret i hennes ben, och han svor högljutt över det hela. Hur skulle han förklara det här för sin herre?

”Du är full av skitsnack, alvkräk. Jag vet både hur det luktar och ser ut, ni har lekt…[Read more]