Och så var det förstås. Hon hade låtit sin vrede gå ut över byarna på vägen till Ranheim, något hon till viss del skämdes över. Inte för att hon ångrade att hon dödat de som gjort motstånd, men för viset på vilket hon gjort det och för de hon dödat trots att de knappast skulle ha kunnat ha med konflikten att göra mer än deras jarl stått på Turins sida.
”Nå, hoppet är väl det sista som lämnar människan”, svarade hon med en liten road fnysning innan hon såg bort från Bodil och vände blicken ut mot byn. Hon hade inte förväntat sig att mötas av Arands gula blick, men den var onekligen hans. En liten våg av lättnad sköljde över henne då hon insåg att han hade klarat sig undan natten innan. Om ryktet om en vithårig monsterjägare som följt hennes vansinnesfärd mot Ranheim nått byn så verkade de inte ha lagt samman ett och ett, för han stod utan bojor och betraktade henne och Bodil med en fråga i ögonen. Kunde han närma sig? Hon var osäker.
”Jag har dock redan förlikat mig med tanken på att jag mer än troligt dör här. Kanske vore det rättvist. Jag får min hämnd och sen får folket i Ranheim ta sin. Vad som händer sen… Nå, det är väl upp till de som är kvar. Kanske blir det någon klokare som för kampen vidare, någon som vet andra sätt att lösa en konflikt än genom blodspillan. Kanske någon som dig själv”, fortsatte hon med ett litet leende innan hon såg tillbaka på Arand.
”Är det du, eller jag, som är förföljd?” Frågade hon lite roat med en nick mot monsterjägaren när hon såg Bodils blick fastna på honom där han stod. Om den andra kvinnan visste vem Arand var så visade hon det i alla fall inte utåt, men hon verkade heller inte särskilt förvånad över att vara iakttagen…
Precis som demonen så försökte Isra låta bli att tänka på Nenya och orsaken till hennes frånvaro. Om bara den andra kvinnan hade haft bättre vett att tygla sina känslor, då hade hon inte blivit tagen ifrån dem, så hade denna stund kunnat vara en annan, en delad av tre istället för två. Hon hade redan från början förlikat sig med tanken på att denna allians aldrig skulle bli en tvåsamhet, fått skjuta undan all avundsjuka och egoism och istället hade hon accepterat situationen och slutligen faktiskt kommit att tycka om den. Nenya var eld där hon själv var mer lik is, det var uppfriskande, men precis som Ayperos nu sade så gjorde det också allting lite mer komplicerat. Och ändå såg det nu ut som att hon och demonen verkligen var ensamma i detta. Det var tvåsamheten hon fått lägga åt sidan, och även om det kändes fel, som att en del av henne saknades, så kunde hon inte heller ignorera känslan av att ha lyckats med något stort. Hon bar på en arvinge, på Ayperos arvinge. En son, eller dotter, som skulle stå med en fot i båda världar och som en dag skulle kunna ha makten att styra över båda. Hon rös nöjt över tanken, kanske med en blick liknande den som demonen själv hade när han såg ut i intet.
”Namn..?” Hon väcktes ur sina tankar vid Ayperos ord och trots den kortlivade förvirringen så kunde hon inte låta bli att flina lite åt vardagligheten i det hela.
”Nej, så långt har jag inte kommit än. Jag ville berätta för dig och Nenya först. Men du kanske hade något i åtanke, käre make?” Frågade hon med ett litet, retsamt leende. Att prata namn kändes så… Banalt. Det var frukten av deras förening som grodde inom henne, en pusselbit som behövde läggas på plats i det stora hela… Och samtidigt så var det kanske mer än så. Det var, och hon insåg att hon inte tänkt det förens nu, ett barn, en levande varelse som skulle behöva växa upp innan de kunde sätta honom på en tron.
Inte heller Maeve hade sovit särskilt länge, eller väl för den delen. Länge låg hon och vred och vände på sig i det obekanta rummet, i ett hus fullt av fiender, i en stad fylld av desto fler. Tankarna snurrade, så många val hade tagits ifrån dem när Turin och hans män upptäckt dem i fiskeboden och nu kvarstod bara ett fåtal, av vilka inga slutade särskilt väl för hennes del. Slutligen tog dock sömnen henne, utmattad som hon var efter veckor, kanske månader av härjningar, men sömnen var orolig och hon vaknade redan innan gryningen, något förvånad över att fortfarande vara vid liv.
Att komma ut i det kalla, blåsiga vädret var kanske inget som vanligen skulle locka, men efter att ha utstått blickarna från männen och kvinnorna i Bodils långhus kvällen innan så välkomnade hon en respit, hur kall och blåsig den än var. Dessutom gav det henne en chans att se sig om i Ranheim i dagsljus, något som hon misstänkte att hon skulle komma att ha nytta av snart nog. Hon försökte lägga så mycket som möjligt på minnet, inte minst de ansikten som de stötte på under sin promenad. Hon noterade Hillevi, men kanske hade hon inte mött henne tidigare, eller så kände hon inte igen den andra kvinnan just då. Hade hon gjort det hade hon troligtvis brutit sitt löfte om att inte attackera någon i byn.
När de stannade till i byns mitt så var hennes kinder röda av kylan men hennes blick var lika skarp som vanligt medan den studerade skulpturen som föreställde Ran. Hon fick motstå impulsen att spotta på den. Istället vände hon blicken mot Bodil när denna tog till orda, lite förvånad över frågan, och leendet. Hon svarade inte direkt, utan lät frågan hänga där i luften mellan dem ett tag, kanske funderade hon själv på svaret.
”I det bästa scenariot så är det som att hugga huvudet av en orm, resten av kroppen blir ofarlig, tandlös. Men mer troligt så tar någon annan hans plats… Kanske någon värre”, började hon med en trött suck och en axelryckning.
”Men om det finns någon heder kvar hos folket i Ranheim så hedrar dem en rättvis kamp och låter mig gå. Kriget kommer att fortsätta, men jag har fått utkräva min hämnd på den man som tog min bror och min morfar ifrån mig, och nästan tog livet av min mor. Vad som händer sen… Nå, jag misstänker att det finns de som vill hämnas på mig”, fortsatte hon med ett litet skratt. Det fanns förstås fler alternativ, men hon ville inte yttra dem högt, inte än.
Hon gjorde alltid sitt bästa för att inte visa det, men konster som dessa tärde på henne och efter att ha förlett både vakterna i staden, samt kallat på sin far över ett så betydande avstånd, så vacklade hennes fasad en aning. Hon tog tacksamt emot hans hjälp när han ledde henne bort till en av sofforna och väl där sjönk hon trött ned, dock inte utan ett litet leende över läpparna, nöjd över vad hon lyckats åstadkomma. Hans fråga, eller snarare konstaterande, fick dock hennes leende att bli lite blekare, kanske en aning melankoliskt. Det var självklart att han skulle fråga, hon visste att han hade känt det när han hjälpt henne att kalla på Izotar.
Med en liten suck vände hon blicken mot demonen, bara för att bli en aning förvånad över det tålamod som mötte henne där. Han var trots allt en demon, en varelse med hisnande krafter och ett obegripligt långt liv bakom sig, och ändå kändes hans blick just då så… Dödlig. Tanken fick henne att skratta lite och hon lade en betryggande hand över hans, hennes mörka hud i skarp kontrast mot hans ljusa.
”Jag hade hoppats på att få berätta det på värdshuset, för dig och Nenya samtidigt, men vi hann aldrig så långt och nu är vi här, och Nenya är det inte”, började hon försiktigt.
”Nenya är… Känslosam, vild… Styrd av känslor jag inte är säker på att jag alltid förstår, så jag tänkte att nyheten kanske skulle tas bättre emot när vi alla var tillsammans igen. När hon kunde få vara en del av det vi har skapat. Kanske har jag blivit blödig, men jag vill inte såra henne”, fortsatte hon med en suck innan hon lyfte handen från Ayperos och viftade lite avfärdande med den.
”Men nu är det för sent för sånt antar jag… Vår allians har burit frukt, käre make. Även om det ännu är tidigt så känner jag det, hjärtslaget bredvid mitt. Vår arvinge är stark”, tillade hon slutligen, och som för att ge honom tillåtelse att se efter själv så tog hon hans hand och lade den mot sin mage utan vidare ceremoni.
Att han betraktade henne lite närmre var inget som undgick drottningen, och när han lite försiktigt rörde även vid hennes sinne så var det som att hon vacklade för ett ögonblick. De tudelade känslorna inför den hemlighet hon fortfarande höll sipprade fram, som vatten genom en spricka. Först tänkte hon försöka dölja det, täppa till sprickan, men hon insåg att det inte var någon mening. Vem visste när de skulle finna Nenya igen? Hur länge kunde hon vänta innan det blev uppenbart? ’Snart nog’, hon lät orden lägga sig som en filt över hemligheten och känslorna, inte för att dölja det, men för att undvika fler frågor från demonens sida. Han skulle få veta snart nog, om han inte redan sett sanningen, men de hade en annan uppgift att fokusera på, de kunde inte tillåta sig att bli distraherade av något som ännu bara var ett svagt hjärtslag jämte hennes eget.
”Det var min bror som hade fallenhet för den här typen av konster… Men ni är en bra lärare, min käre make. Jag har inte för avsikt att göra dig besviken”, sade hon lite retsamt innan hon sträckte på sig och drog ett djupt andetag när hans sinne länkade samman med hennes. Det kändes fortfarande så konstigt att inte ha Nenya där. Hennes frånvaro var som ett öppet sår och det tog mer ansträngning än hon skulle vilja erkänna att ignorera den smärtan för att istället fokusera på uppgiften.
Till en början var hon inte säker på om hon faktiskt gjorde något alls. Hon kunde fortfarande höra stadens kakafoni omkring sig, fåglarnas sång i bakgrunden och sina egna, jämna andetag. Men utan att hon egentligen märkte det så sjönk allt det andra tillbaka och gav plats för den enda tanke som uppfyllde hennes sinne, det namn som nästan blev som ett mantra, innan hon plötsligt såg honom för sitt inre. Hennes far. Det var som att hon stod i hans sinnes farstu och knackade på dörren. Nej, inte knackade, bultade.
”Izotar. Far.” Hon hörde sig själv säga det högt såväl som i tanken och hennes röst var befallande. Han skulle inte kunna ignorera henne.
Ansträngningen syntes inte utåt, men Ayperos skulle märka av den, även om hans uppmuntrande ord och kyss gjorde att det hela kändes lite mindre påtagligt. Lyckligtvis var det inte särskilt långt till värdshuset som Ayperos ordnat åt dem, men nog för att hon skulle hinna pusta ut en aning.
”Människornas egen hybris… Men som ni säger, käre make, så ska vi nog råda bot på det, med en av våra arvingar på tronen i Karm…” Svarade hon med ett litet, vetande leende. Det smärtade henne att saker gått så snett innan hon hunnit berätta för både Nenya och Ayperos, hon skulle trots allt inte kunna dölja sanningen för Ayperos särskilt länge till.
Hon lät dock saken bero för stunden och betraktade istället staden utanför passera förbi, imponerad över dess storhet, något som fick Antrophelia att kännas litet. Först när de var framme vid värdshuset och gått upp på sina rum så lät hon sin trötthet synas. När Ayperos lade en arm om henne så lutade hon sig mot hans axel och slöt ögonen för en stund, om så bara för en stunds illusion av ömhet.
”Jag vet inte… Men jag tror det är dags att vi kallar på honom och tar reda på det”, svarade hon med ett litet leende innan hon öppnade ögonen igen och betraktade staden nedanför dem. Så mycket potential som Karms härskare slösade bort. De skulle hitta Nenya, förr eller senare, och när de gjort det så skulle de sätta sina planer i verket.
”Hjälper du mig?” Frågade hon mjukt, medveten om att hennes egna förmågor aldrig skulle kunna sträcka sig så långt som behövdes för att kunna kalla på hennes far.
Hon hade aldrig sett Hannadon med sina egna ögon, och till en början hade hon inte misstänkt att det var dit deras färd tog dem, men i och med att timmarna gick och riktningen blev uppenbar även för henne så förstod hon vart de var på väg. Hon höll förstås sina tankar kring klokheten av detta val för sig själv, hon litade på att Ayperos visste vad han gjorde, men ändå kunde hon inte helt undkomma den gnagande oron i magen när de vita tornen och höga murarna närmade sig.
”Jag litar på dig, käre make, men jag kan inte påstå att det känns mer betryggande för den delen. Vi vandrar rakt in i lejonets håla, i förtid och utan den armé som vi planerat att ha med oss”, svarade hon med ett litet, snett leende, i ett försök att lätta sin egen oro. Att han dessutom förväntade sig att hon själv skulle lyckas dölja sin identitet för huvudstadens vakter gjorde inte saken bättre. Det var hennes bror som varit naturbegåvningen när det kom till den typen av charader, men hon hade haft en bra lärare, och inflytandet både från kraftkällan under hennes stad och Ayperos uråldriga visdom hade kanske tagit henne längre än vad hon själv anade.
Med en liten suck och en beslutsam nick så vände hon ansiktet mot vagnens dörr lagom till att den öppnades, ett leende över hennes läppar och inget spår av den oro hon egentligen kände. Hon var en drottning, Ayperos maka och en kraft att räkna med, hennes styre skulle inte ta slut så enkelt, vid en rutinkontroll i Hannadons utkanter.
”Mitt namn är Isanna och det här är min make Aoritius. Vi kommer från Linenna, på vår bröllopsresa om ni kan tro det! Min make här har alltid talat så gott om sin tid i Hannadon när han var yngre och jag kände att jag bara måste se det med mina egna ögon. Det hela är så spännande. Vi har bokat ett rum i ett av stadens värdshus och jag planerar att se så mycket jag bara kan medan vi är här! Jag har hört att det finns stora parker i själva staden, för att inte tala om templet! Jag bara visste att vi måste se det, det är inte alls som hemma…” Babblade hon på, allt medan hon projicerade en bild av sig själv som den vackra men alldagliga Isanna som alltid pratade för mycket, vars röst till en början var trevlig att lyssna till men som snabbt blev tjatig ju mer hon delade med sig av sina tankar. Att hon aldrig hade varit utanför sin hembygd var plötsligt uppenbart och trots hennes uppenbart barnsliga förtjusning över att se det som i folkmun kallades för ”storstaden” så fanns det bara så mycket tålamod hos en avlönad vaktpost och hans sekreterare.
Misstänksamheten som för ett ögonblick funnits i männens ögon utbyttes snart mot en trötthet och en otålighet i att få fortsätta sin dag utan behöva lyssna på denna främmande kvinnas fascination, och efter att ha skrivit ned båda deras namn i boken så viftades de iväg av den rustningsbeklädda mannen. Dörren till vagnen stängdes och de rullade snart vidare in över de kullerstensbelagda gatorna, lagom till att Isra släppte den bild hon önskat att männen skulle se med en utmattad suck och ett litet frustande skratt.
Demonens ilska fanns kvar i bakgrunden, som en pyrande glöd som fyllde henne både med beslutsamhet och fruktan, fruktan för vad detta hot skulle kunna innebära för Nenya, för dem alla. Denna alvkvinna, eller vad som nu fanns kvar av henne, verkade ha varit en kraft att räkna med och vad hade inte alla år inlåst gjort henne till?
Drottningen hade börjat tugga lite på underläppen medan hon lät tankarna rusa och först när Ayperos tog hennes händer i sina så tog hon sig motvilligt tillbaka till nuet och mötte hans mörka blick med sin egen ljusa. De behövde trots allt börja någonstans och funderingar på framtiden skulle knappast hjälpa deras sak.
”En bra idé, käre make. Det är dags att min far gör lite nytta, det är trots allt den enda anledningen till att han fortfarande är i livet”, svarade hon med en liten suck. ”Men, vi behöver någonstans att kalla honom. Du har lärt mig mycket, men jag tror inte att jag är skicklig nog att kalla på honom över ett så långt avstånd annat än med mer traditionella metoder… Det är ingen idé att vi återvänder till Derendes säte, och vi kan knappast förvänta oss någon gästvänlighet i Gröndal, särskilt inte utan Nenya. Du känner det här landet bättre än vad jag gör. Vi behöver någonstans att landa, att utgå ifrån, dit jag kan kalla min far och där vi kan kalla på våra andra resurser”, fortsatte hon mer beslutsamt, nu när den värsta chocken av det som skett passerat.
Plötsligheten i Nenyas försvinnande både från den fysiska platsen men också ur hennes sinne fick till slut drottningen att ge vika och hon tvingades famla efter Ayperos ena arm för att lyckas hålla sig stående. De hade delat ett band så länge att det nästan blivit en del av hennes eget sinne, och nu slets det från henne så brutalt att det kändes som om bara ett gapande hål återstod. Hon kunde känna det i luften och det fylldes sakta men säkert av den mörk tomhet som osade från Ayperos. För en stund trodde hon att hennes eget hjärta skulle ge upp, men sen gav hennes make utlopp för vad för kraft som än ansamlats och hennes grepp om hans arm hårdnade när kraftvågen svepte över dem.
Först när ljudet av skrik nådde hennes öron så var det som om hon vaknade ur chocken över det som just hänt, och hon vände blicken för att möta Ayperos, även om hon inte släppte taget om hans arm riktigt än. Den totala förödelsen omkring dem fyllde henne både av fruktan och vördnad men också en underlig känsla av beslutsamhet. Vem denna kvinna än var så hade hon givit sig på helt fel person.
Hur de tog sig till sin vagn var hon inte riktigt säker på, det hela var ett virrvarr av känslor och förfärade skrik från platsen de lämnat bakom sig, men snart nog satt de tillsammans i den gungande vagnen, åt vilket håll visste hon inte, men Ayperos närvaro var där, och när han slutligen tog till orda så behövde han inte påkalla hennes uppmärksamhet.
Hon såg vad han visade henne, striderna, förlusterna och slutligen Harmas. Hon visste vad det var för plats trots att hon aldrig tidigare sett den, och sen Ayperos slutliga undergång, den som han redan en gång delat med henne och som då fyllt henne med en känsla av oumbärlig ensamhet och förtvivlan. Men denna gång var Ayperos tankar sakliga och när han talade igen så försvann minnet lika hastigt som det varit där.
”En lös tråd…” Mumlade hon tyst innan hon mötte Ayperos blick igen. ”Hon måste ha fått hjälp, hur annars skulle hon ha kunnat fly, och hur visste hon om Nenya, om oss, vart vi befann oss?” Fortsatte hon medan hon av irritation skakade lite på huvudet.
”Vi måste hitta Nenya, allt annat kan vänta… Men jag vet inte vart vi ska börja. Jag känner henne inte längre, det är som ett tomt hål där hennes sinne tidigare upptog en plats i mitt. Vanras magiker kanske kan hjälpa oss, men jag är rädd att det skulle ta för lång tid, vi är för långt hemifrån”, tillade hon med en frustrerad suck. Alla tankar på riket och säkrandet av styrkor var som bortblåsta, något som förvånade henne själv. När hade Ayperos och Nenya blivit viktigare än hennes egna ambitioner?
Känslorna som vällde mot henne från Ayperos var väntade, åtminstone de som osade av irritation och ilska, men mindre så var de som faktiskt liknade skuldkänslor. Hon hade inte upplevt det från honom tidigare men istället för att bekymra henne så lockade det fram ett litet flin över hennes läppar. Åren hade kanske gjort honom mjukare, eller så misstog hon sig. Oavsett så skvallrade det om att där fanns mer att utforska och det gjorde henne, situationen till trots, något nyfiken.
Alla sådana tankar rann dock snabbt av henne när de väl klev ut i den svala luften utanför värdshuset. Hennes sinnen var inte lika skarpa som Ayperos eller Nenyas, men genom bandet de delade så kunde hon känna båda deras sinnesstämningar skifta, och nästan samtidigt som Ayperos förkunnade att Nenya var i fara så kunde hon se det som orsakat Nenyas plötsliga reaktion.
Oron flammade upp inom henne och fick hennes knän att kännas svaga, men om hon någonsin varit sin fars dotter så var det tydligt när hon istället för att vika sig för rädslan sträckte sig efter den kniv som hon lämnat bakom sig i vagnen de rest hit i.
”Nenya!” Hann hon utbrista, hennes röst stadigare än hon förväntat sig att den skulle vara, men hennes sinne i uppror. Kvinnan och mannen som höll fast Nenya kändes… Fel. Det låg något osande kring båda två, något som fick håret i hennes nacke att resa sig och lämnade en bitter smak i munnen. Att det var den förfärliga men vackra kvinnan som var källan till de motstridiga känslorna blev uppenbart för henne i samma stund som deras blickar möttes. Hon hade känt den kalla blicken fästas på hennes mage innan den for upp för att möta hennes egna, grå blick, och hon rös. Hon stapplade till något av det plötsliga illamående som svepte över henne och det tog all hennes viljestyrka att inte gripa efter Ayperos för att hindra sina ben från att ge vika.
Och lika plötsligt som de varit där så var de borta. Den förfärliga, vackra kvinnan, mannen som gripit tag om Nenya, och såklart Nenya. Älskade Nenya. Där de tidigare stått fanns inte ett spår kvar och luften som tidigare känts så frisk omkring dem kändes nu kall och bitande.
Kanske var det tur att de stannade till innan de klev in i långhuset som Bodil fört henne till, eller så var det lika mycket ett tveeggat svärd, ty även om hon fick en stund att begrunda det som den andra kvinnan sagt så gav det henne också en chans att se något bekant i ögonvrån. Eller rättare sagt någon.
Hon gjorde sitt bästa för att inte visa något utåt, men att det var Arand som gick åt samma håll som hon nyss kommit ifrån var omöjligt för henne att helt ignorera. Inom sig svor hon åt hans dumhet. Hade han blivit påkommen eller hade han klivit rakt in i elden på eget bevåg? Att döma av hans avslappnade hållning och bristen på bojor så var det säkerligen det andra alternativet, och det gjorde henne omåttligt frustrerad. De hade haft en plan, en plan som han nu riskerade att rasera!
Hon knöt nävarna ett par gånger innan hon åter lät axlarna sjunka, tvingade sig själv till att acceptera det hon precis sett och fortsätta framåt. Vad för val hade hon egentligen?
”Om de saknar havets vindar och plundringarna så varför inte lyfta det på tinget? Min far har aldrig varit en oresonlig man och jag vill påminna dig om att det var er ledare, er så kallade kung, som startade detta krig när han mördade min bror. Alla män som har dött därefter har ni honom att tacka för”, svarade hon bistert, hennes hjärta och sinne betydligt tyngre nu än det varit för bara ett ögonblick sedan.
”Till skillnad från min far så är jag inte lika resonlig. Jag kom hit för att ha ihjäl Turin Hrafn, för att hämnas, inte för att lära känna min fiende. Om dina män gillar mig eller inte är oviktigt, men likväl så tackar jag för din uppriktighet och din gästfrihet. Arga blickar eller inte så längtar jag in i värmen, och efter något starkt att dricka. Ni har knappast valt en lättillgänglig plats att gömma er på”, tillade hon med en liten suck innan hon menande såg upp på Bodil som för att säga att hon hade diskuterat saken till sin ände.
Hon hann knappt insupa berömmet från Ayperos innan Nenya lät ilskan och osäkerheten ta över, och istället sjönk hon ned något i fåtöljen där hon satt. Hon var väl bekant med känslorna som vällde upp inom Nenya, men till skillnad från den andra kvinnan så hade hennes tid vid Ayperos sida lärt henne att kontrollera dem, att se dem för vad de var – känslor, ologiska reaktioner som höll hjärtat och sinnet bundna, snarare än fria. Vad hade hon trots allt inte gett upp för att bilda denna allians? Hon hade skjutit sina känslor åt sidan och funnit det mer belönande än något hon kunnat föreställa sig. Men Nenya… Nenya var känslor personifierat. Kanske en av de saker hon uppskattade med den andra kvinnan, även om det, som nu, gjorde många situationer mer besvärliga än de behövde vara.
”Nenya…” Det var allt hon hann invända innan den andra kvinnan slog ned vinglaset i bordet och rusade ut.
Kanske lite trött vände hon den ljusa, grå blicken mot Ayperos. De hade trots allt varit på resande fot ett bra tag och hon hade sett fram emot att få vila, särskilt som tröttheten kom allt oftare över henne nu. Kanske hade hon tänkt det lägligt att berätta, nu när de alla var samlade på en plats, men tillfället slets ur hennes händer innan hon hann fatta det.
”Ni borde ha väntat med det förslaget, kära make”, sade hon slutligen innan hon med en suck ställde ned sitt eget vinglas på bordet och reste sig upp ur den mjuka fåtöljen med avsikten att följa efter Nenya.
Om drottningen blev förvånad över Ayperos förslag så visade hon det inte utåt, trots allt så vore det klokt att placera någon som var trogen både henne och Ayperos som regent för en ny provins… Och vem var mer trogen än Nenya? Det skulle dock ta henne ifrån demonens sida, från hennes sida, men vad för spel spelade de som inte krävde uppoffringar? Hon visste dock att Nenya skulle ogilla idén redan innan den andra kvinnan rynkat ogillande på ögonbrynen, men protesten som hon väntat sig kom aldrig. Kanske förstod även Nenya att detta kunde vara ett klokt drag, eller så valde hon bara att inte gräva djupare i saken. Det var, trots allt, bara teoretiskt.
”Ett litet problem. Ett vi enkelt kan göra oss av med”, sade hon med en liten avfärdande handviftning.
”Det skulle till och med kunna gynna vår sak. Vad bättre orsak att välja vår sida om er farfars kära hustru skulle möta sitt öde vid, låt oss säga, en monsterjägares hand. En monsterjägare skickad av Karms egen krona, till exempel”, fortsatte hon med ett litet leende medan hon snurrade vinglaset mellan sina fingrar.
Hon lyssnade under tystnad medan Nenya talade, men kanske mer än lyssnade så kände hon, kände Nenyas osäkerhet och tveksamhet kring det hela, hur hennes känslor inte var lika klara och tydliga som de vanligen var. Dock gick hon inte längre än så, utan lät saken bero. Det kunde betyda mer än en sak och hon litade trots allt på Nenyas omdöme i frågan, och på hennes lojaliteter.
”Och hur är deras relation till dina föräldrar? Om vi nu ska kliva rakt in i drakens håla så föredrar jag att veta vart alla pjäser står redan från början”, sade hon med ett litet leende i ett försök att ge en lättare ton till samtalsämnet. Trots allt så vore det bra att veta om de skulle få mer än en generation Saelorians emot sig när de anlände, särskilt med tanke på omständigheterna.
Det var under tystnad som hon betraktade kvinnan som gick bredvid henne, något förvånad över att hon så öppet medgav att Turin Hrafn varit både virrig och dessutom fattat tvivelaktiga beslut. Det var inte riktigt vad hon väntade sig, de flesta andra av hans anhängare verkade näst intill lika fanatiska som han själv. Än större blev hennes förvåning när en korp flög ned från ingenstans och landade på Bodils handled, och det syntes i hennes blick och viset på vilket hon rynkade fundersamt på ögonbrynen.
”Så varför följer du honom?” Frågade hon efter en stunds tystnad. Hon var genuint nyfiken, ty av Turin hade hon inte fått något svar på varför, hans agerande verkade helt och hållet grundat i en fanatisk övertygelse snarare än hämnd och om till och med hans följare kunde se det, varför följa honom? Vad hade de sett som resten av Kaldrland missat?
Hon ignorerade dock det tveeggade berömmet från jarlens sida, om hennes räder mot byarna som hon genomfört på vägen hit. Delvis för att hon ångrade en del av det hon gjort, men kanske mest för att hon också gillat det.
Att Nenya var något frustrerad syntes tydligt, men först när hon slappnade av och faktiskt försökte visa dem vad det var hon känt av så kunde Isra mer än se hennes oro. Hon tryckte lätt Ayperos hand när han tog hennes i sin, dock utan att ta blicken från Nenya.
”Jag är rädd att jag inte känner till er historia med dem… Men av din oro att döma så antar jag att den inte är helt fläckfri?” Sade hon försiktigt, kanske mer ett konstaterande än en fråga.
Att vara tillsammans igen var en lättnad, och Isra sjönk tacksamt ned i en av fåtöljerna lagom till att vinet serverades. Hon, till skillnad från Nenya, fann det lätt att uppskatta de ömma gesterna från både Nenya och Ayperos, och kanske log hon lite för sig själv trots det allvarliga samtalsämnet. Hon gjorde sig inga föreställningar om att detta var något annat än en praktisk allians, men ändå tillät hon känslan av värme och tillgivenhet att fylla henne. Varför kunde de båda inte gå hand i hand, trots allt?
”Och vår ankomst, hur tror du att den kommer mottas av din familj..?” Började hon, bara för att en sekund senare låta frågan rinna ut i sanden när hon noterade förändringen hos Nenya. Det var inte bara en synlig sådan, hon kunde känna den i luften, i bandet de delade.
”Vad är det?” Frågade hon lågmält, hennes leende lite mattare nu än för bara någon sekund sedan.
Det kändes som en evighet som de spenderat där inne i långhuset, samtidigt som det inte kändes som mer än ett par ögonblick. Turin Hrafn hade hemsökt hennes tankar allt för länge och att slutligen stå framför honom tycktes nästan få tiden att stå stilla. Ändå var kylan som slog mot henne när hon klev ut ur långhuset igen en brysk påminnelse om att hon knappt hunnit få upp värmen sedan de stigit in där tillsammans. Nu gick hon åter ut i kylan, ledd av en jarl som hon aldrig tidigare hört talas om, en jarl som kallade Hrafn för kung och som dessutom tycktes beslutsam om att framstå som trevlig.
Med en suck drog hon sin päls tätare om sig igen och steg ut i vintermörkret, ledd av kvinnan som kallade sig för Bodil Ek.
”Säg som det är, ni var slarviga”, svarade hon med en liten fnysning medan hon såg sig omkring där de gick, noterade husens läge, varje gränd de passerade, vart det fanns upptrampade stigar och upplysta vägar.
”Jag kom hit för att ha ihjäl mannen du kallar för kung och jag har inte för avsikt att fly innan det är gjort, så du behöver knappast oroa dig för att jag ska fly. Jag är dock inte här för att skaffa nya vänner, så om du tror att du kan vinna över mig med lite gästvänlighet så tror du fel”, tillade hon med ett litet, frustande skratt.
Tiden de spenderat separerade hade visat sig vara både upplysande och fruktsam. Drottningen hade insett hur väl deras lilla trio funkade och hur inkomplett hon kände sig när de inte var tillsammans. Insikten hade gjort henne något besvärad till en början, men i och med att dagarna och veckorna gått så hade hon istället insett styrkan som fanns i det. Det var ingen svaghet att de var starka tillsammans, även om hon också var glad åt tiden hon fått spendera själv med sin make, de hade trots allt fått en hel del uträttat…
Trots det så var hon glad när de äntligen kunde resa efter Nenya. Aeldir skulle komma efter dem, vilket precis som för Ayperos passade henne bra, trots allt var han en främling i deras led och hon föredrog att kunna tala ostört om sådant som inte angick främlingars öron.
När de slutligen nådde sitt mål så var hon urled på att sitta i en skumpande, gungande vagn och dessutom irriterad över det faktum att både hon och Ayperos var tvungna att dölja sig för omvärlden. Det var förstås det kloka att göra, men hon kände sig knappast som en drottning när hon klev in på det obekanta värdshuset med en huva uppdragen över det vita håret. Irritationen sopades dock undan när hon fick syn på Nenya där hon precis rest sig ur en fåtölj i ett av rummets mer avskilda hörn. Hon såg knappt ut som sig själv, och Isra visste att hon nog var obekväm i klänningen, men trots det så kunde hon inte hindra sig själv från att le brett åt den elegans hon utstrålade.
”Nenya! Du ser ut som en dröm”, utbrast hon med samma breda leende innan hon skyndade sig fram och omfamnade den andra kvinnan.
”Du har saknats oss”, tillade hon lite mjukare innan hon placerade en försiktig kyss på hennes röda läppar.
Det var uppenbart att Nenya ogillade allvarsamheten i samtalet, men det gick inte att rå för. Situationen var trots allt allvarlig. De befann sig i fiendens land, rakt under deras näsor, och de var tvungna att gå varsamt fram, precis som Ayperos påminde henne om.
”Någon måste ju oroa sig lite”, svarade hon med ett litet leende efter att Nenyas läppar lämnat hennes. ”Och gällande arvingar så vet du lika väl som jag att din närvaro knappast kan påstås vara ett hinder. Men om du insisterar…” Tillade hon lite retsamt, fullt medveten om att det fortfarande var en öm punkt för Nenya, men en som hon skulle behöva komma över förr snarare än senare.