Det var många tovor i Zators hår och han grimaserade lite grann när han var håröm. Även om systerns händer var försiktiga. Han höll upp sin hand mot håret för att försöka få henne att sluta och vände sig sedan om för att sedan höja sitt ena ögonbryn.

“Bättre? När vår kära syster får makten menar du?” frågade han med en fnysning och gjorde en…[Read more]

Inte många minuter passerade innan de kunde höra hur kvistar bröts. Kanske kunde det vara ett djur, en björn? Fast det var mer klumpigt och snart var det en ung flicka som nästan sprang rakt in i Maeve. Ögonen var lika gröna som vårens blad och det mörkbruna håret hade både kvistar och smuts. Andetagen var snabba och flickan såg hastigt bak…[Read more]

Vad var nästa steg?  Hennes läppar darrade lite lätt när hon öppnade munnen för att svara honom – även om hon inte riktigt kunde få ut några ord. Blodfläckarna på hans skjorta var tydliga och sättet han andades och svettade gjorde henne rädd och hon ville inget annat än att retrera. Försvinna tillsammans med sin far. Låta båda leva. Istället vis…[Read more]

Alven fick en liten nyans av röd ton på sina kinder då han insåg att han gjort ett misstag, att mannen hon talat om inte varit blodsrelaterad till henne som han hade antagit. Än ett täcken på att han inte förstod dessa människor, deras kultur och deras traditioner. Hans krigiska instinkt sa att han inte behövde göra det heller, de var ju alla ba…[Read more]

Den ljushårige alven stannade upp då hennes ord forsade fram, vissa av dem svåra för honom att uppfatta genom gråten och språkbarriären. Trots allt var det en sak att höra det allmänna språket talas, något helt annat då det kom genom filtret bestående av snyftningar och tårar. Han försökte sitt bästa att se allvarsam ut, när han snarare inombords…[Read more]

Trädmannen gav ifrån sig ett ljud som lät som ett uråldrigt träd som vred sig så barken knakade, de gula ögonen fästa på Axel.
‘Ingen kommer till våra skogar…’ sa han, hans röst långsam och djup, nästan svår att förstå.
‘Inte på hundratals år…’ fortsatte han, och de gula ögonen var fästa med en blandning av nyfikenhet och förvirring på Axel.…[Read more]

Nearenas ansikte förblev stillsamt, om än allvarligt, under tiden som både Selyana och Éardine berättade för henne om dessa nyheter. Kanske kunde man se en lätt rynkning av de perfekt formade och noggrant skötta ögonbrynen, som gav henne en något allvarligare uppsyn än hon annars hade. Det var inte bra nyheter. Att furstinnan Saskia Belsante b…[Read more]

Arlin skakade på huvudet, kanske var han lite bekymrad men han lät det inte visa sig. Inte för henne i alla fall.
‘Då vi väl är i Kaldrland kommer vi vara säkra.’ lovade han henne och kramade hennes händer med sina, försäkrande och stödande. Det var nästan lite nervöst att sitta där ensam med henne, trots allt hade de alltid varit i sällskap med…[Read more]

Samlingen av figurer såg med blandade reaktioner och känslor på Axel och hans hälsning, som verkade nästan för lättsam för sammanhanget. Ithilwyn steg lite åt sidan, för att låta kattmannen stiga fram då fokuset låg på honom. Rådet var tysta en stund, verkade fundera på hur de skulle hantera denna nya varelse som kommit in i kärnan av deras…[Read more]

Drottning Nearena var som vanligt belägen i det stora trädet Eldanan som låg i hjärtat av huvudstaden Dal’elath. Trädet som var det alviska folkets inspiration och hopp, som sträckte sig långt över havet av träd som gick i alla riktningar i deras skogsrike. Denna dag satt hon inte i hovet med sina rådgivare och representanter för olika hus…[Read more]

Arlin hade känt en spänd nervositet över hur hon skulle reagera. Trots allt kände han inte henne väl nog för att veta hur hon skulle ta all omställning. Och Kaldrland var inte direkt känd för sin bekvämlighet. Men hon verkade ta det med ro, vilket fick honom att slappna av något – trots allt hade han sett adelsdamer i Kaelred reagera väldigt ne…[Read more]

Kvällen blev en samling för Ulfhednafamiljen med blandad stämning. Melankoli för förlusten av Kettil, men kanske även acceptans över att han nu faktiskt var borta. Men vad som hade tagit honom dit förblev oklart, ett mysterium som lutade mot Runes agerande, och mörkeralven som anlänt. Men kvällen hade blivit lång, och det fanns inte riktigt någ…[Read more]

Ett litet skrik kom ifrån Ranghildrs läppar när hon såg hur Ejvald träffades av spjutet. Hon ville släppa uppgiften att lossa familjens rep. Fast samtidigt visste hon att hans uppoffring skulle vara förjävels i sådana fall. Blicken som hon hade var mörk och beodrande när hon pekade på mannens händer och sedan till kvinnans. En uppmaning at…[Read more]

Det var lika illa som myror som bara blev fler ju mer de lyckades ha ihjäl en, kom två till. Ett ilsket skrik kom ifrån henne och hon lyckades få ner två stycken med sitt spjut. Roat kom ett skratt ifrån henne åt Ejvalds kommentar och hon flinade nästan lite galet.

“Vilken tur att du hade mer hyfs! Kanske Sif lyckades banka in något i dig!” ut…[Read more]

Röstena fick Ranghildr att vaksamt låta blicken vandra mellan grenarna och ta tag i en yxa för varje hand. Trots att det var tungt att styra hästen så – kändes det nästan bättre. Ett djupt andetag drog hon. Lite för att samla mod. En eld tycktes skimra till mellan träden och Ranghildr pressade sina hälar mot hästen för att få fram en sista spurt f…[Read more]

Hastigt blickade hon bakåt mot honom. Leendet på hans läppar som nästan var lite drömmande var inte svårt att förstå. Tanken att Sif var nära kändes trygg och lite roande. Om hon hade önskat skulle hon gjort samma sak när de varit ute på räder eller de slagsmål hon ställt till med på hemmaplan.

Ändå kunde hon känna igen saknaden i hennes b…[Read more]

“Vid kanten… och sedan längre in. Så det inte verkar allt för uppenbart” sa hon med ett svagt leende för sig själv och kände hur en gren snärtade till henne på kinden hårt. En liten grimars syntes i hennes ansikte och hon kunde inte rå för att skrocka lite för sig själv.

“Jag sätter mitt liv på, att din maka är här och snärtar grenar i vårt ans…[Read more]

Åt hans ord skakade bara Ranghildr på huvudet för att justera skölden och spjutet som hon hade fäst på sin rygg. En sista glans mot Frostheim och familjen som fanns där. Innan hon snärtade till tyglarna och satte iväg. Rätt snart hade hon tagit ledningen och de var på väg in i skogen.

Förstås gjorde mörkret det lite… mer besvärligt att…[Read more]

En kort nick mot hans fråga och hon kunde inte rå för att le lite åt det hela för att sedan minnas när han accepterade henne in i sin hird. Tanken gjorde henne nästan lite sentimental och hon såg bort mot något annat medan de vandrade mot hästarna för att inte låta honom se det.

Kläderna hon bar, var gjorda för strid och inte de klänningarna…[Read more]

Arand som stått spänd, redo att dra sina vapen, gav ifrån sig en nästan lättad utandning. Trots allt fanns det få väsen som var svårare att strida mot än andar. Långsamt rättade han till sig själv, slappnade av, och vände sig om för att möta Maeves blick. Han såg från henne till konungen och drottningen.
‘Jag beklagar sorgen…’ sa han, och börj…[Read more]