Yxan föll, gång på gång, med ett blint ursinne som gav kraft till varje hugg. Till slut gav det inte med sig längre, och yxan kilade sig stumt fast djupt i den blöta kubben. Den olycklige vedhuggaren släppte på skaften och såg ned på sin värkande händer; de hade redan börjat svälla och rodna, valkar och blåsor hade slitits up och det smärtade skarpt om det exponerade rosa köttet. Han öron ringde och han kunde känna hur hans snabba puls dunkade mot tinningen. Andningen var grund och jäktad, hans ben vacklade och kändes kraftlösa. Osäkra ben bar honom mot det lilla sneda torpet han kallade hem. Han kollapsade mot väggen och sjönk ned tills han halvlåg med skuldrorna mot det grå plankorna. Svettningarna började, en ryckande kyla tog fast i hans kropp. Trycket släppte och små prickar av ljus började dansa synens periferier. Han kunde andas igen, men andetagen kändes tomma och en sjuklig utmattning tog honom. Klockan i hans öron övergick till en dov, ihållande ton. Något i ögonvrån fångade hans uppmärksamhet och han vred trött på huvudet. Grisarna stod vid kätten och såg på honom. Det var något mer än bara ett djurs nyfikenhet, där var också ett dömande och hånande väsen bakom deras ögon. Särskilt från galten han höll i en egen stia. Vinterslakten kunde inte komma snabbt nog, i år skulle han till slut tysta den lilla missgynnarens ögon. Han flinade åt djuret och fann kraften att sätta sig upp.
Skakningarna började och han drog upp knäna och tryckte pannan emot dem. Känslor av skuld och skam sköljde över honom, han behövde fokusera sinnet på någonting annat för att komma tillbaka. Det var minnen från när han kom till byn Bäckenäs som han till slut fastnade i. De hade varit så fruktansvärt goda mot honom efter att han upptäckts. Han hade varit svulten, sjuk, och jagad, men byns präst tog hand om honom trots att han var främmande. Om de bara vetat sanningen om vem han var, då hade de kommit på andra tankar, dårarna. Han hade försagt sig och gett sitt namn som Galt, han hade haft många namn under sitt långa liv men just Galt var det som var mest sannolikt att förråda hans identitet i Karm. Varför hade han sagt det, och varför hade han sagt att han kunde hålla svin? Byborna här höll huvudsakligen får, varför kunde han inte lämnat det förflutna bakom sig? De hade tagit honom för en förrymd krigsslav, antagligen från Iselem. De många ärren i hans mörkare hy och uppenbara brytning var vad han misstänkte lett till den uppfattningen. Han hade inte sagt någonting till prästen för att få honom att tro någonting annat. Om de bara visste sanningen! Då hade de inte försett honom med några djur och det övergivna torpet som låg på den skogsklädda höjden ovanför byn.
När Galt återhämtat sig var solen redan högt över höjden men hans blöta kropp frös ändå. Han kastade några ollon han samlat åt grisarna och gjorde ett knyte av den lilla ved han hunnit med hugga tidigare. Det brukade bli mer än vad han hade idag anmärkte han missnöjt för sig själv. Så med torr halm i sina slitna skor gjorde han sin väg ned för backen mot Bäckenäs för att byta ved mot bröd hos den gode bagaren i byn.
Resen slängde ut sin hand för att stoppa trollsången men hans näve famnade menlöst ut i intet. Salen var plötsligt mörk och stilla. Han reste sig hastigt, rörelsen var osmidig och hans ovana ben tvekade. Det var som om han vaknat plötsligt ur drömmen och han stirrade omkring sig, osäker på vad som varit verkligt. Ljudet från dussinet vapen som slog i golvet med klang och duns drog hans blick nedåt. Omkring honom började små vättedjur falla på knä för att prostrera sig medan de utbrast gälla, osammanhängande skri, och närmast honom, vid foten av hans tronsäte, låg en mycket ovanlig syn. Det var en mänska, nej, två slanka horn följde hennes hjässa och hon såg upp mot honom med de skarpa, djupa ögonen av en rovfågel. Hon måste vara ett Rå, men inte samma som han mindes från innan, från drömmen, eller om det här var drömmen? Några av vättarna hade samlats runtom henne och de drog i hennes pälsar och linnen i euforisk vördnad.
Resen hade snabbt fått nog av lismandet, men när han skulle ryta de till tystnad slöt sig hans strupe. Den var omöjligt torr och hans bröst krampade och skälvde våldsamt efter luft. Han tog ett vågat och ostadigt steg ned för plattformen till salens golv. Rörelsen fick hans uråldriga, sköra bälte att till sist brista och resterna av hans pälsar och pläd rann ner i torra, malätna stycken. Den nu nakne resen stapplade som berusad ut i den bryska bergsluften.
Han föll ned på knä framför källan vid klippans fot och började dricka ivrigt från händerna. Det kalla vattnet kändes som att svälja stenar. Efter flera djupa klunkar kunde han åter dra andan och resen fick ta ett par tacksamma andetag innan han började hosta okontrollerat. Ett fint grått bruk lämnade hans strupe i klumpar och rann ned för hans skägg till marken. Han samlade sig och drog handen över munnen för att torka bort resterna från hostanfallet. Resens blick fastnade på sin arm. Huden grå och hård, sprickor och skåror hade formats i det tjocka, döda lagret. Nya hack bildades och äldre utvidgades när han vände på armen. Han kunde känna flera djupa fåror som smärtade efter ryggen och kring hans bål.
Det här var ingen dröm, och det var inte trolldom heller, tänkte resen och stirrade in i källans klara vatten och fårade pannan. Han var inte på en annan plats, men platsen var ändå annorlunda. Gårdshusen var alla hoprasade, vissa såg han inte ens spår av, även långhuset såg härjat ut med en insjunken vägg. Flertalet rangliga, små hyddor stod en bit ifrån salen som vättarna måste ha byggt med bråtet från de andra byggnaderna. Med den insikten förstod han innebörden och konsekvensen av trollsången. Betydde det att rået brutit besvärjelsen? Resen ställde sig upp så vigt han förmådde och vände sig mot salen där rået stod, omgärdad av vättarna, och iakttog honom från öppningen.
Medan de två gästerna gjorde sin väg jämsmed eldstaden studerade Resen de närmare. Den ljusas graciösas nigning stod i kontrast till hennes klumpiga och försiktiga steg. Det var rörelserna av någon som aldrig fått en väl rågad näve i ansiktet. Han roade sig med tanken på att få vara den första att stå till tjänst. Den andras gång var tryggare, tillät mer rörelse, klara tecken på att hon var den mer redo av paret. Hennes klädnad var också mer passande, en grov särk bunden med ett starkt bälte under en mörk kappa av ull. Spjutet bar hon upprätt och stadigt, aldrig lät hon det vila mot golvet som om det vore en vandringsstav. Han bestämde sig för att den nätta skulle dö först, hon skulle aldrig hinna värja sig, sen kunde han mäta sig med hennes beskyddare. Resen bar ingen rustning och hon var säkert snabb och skicklig med sitt spjut, men här inne i salen kunde hon aldrig skapa utrymme nog att ta vara på det. Deras kamp skulle bli både vild och kort, alldeles för kort för att mätta honom. Trollkonorna först, sedan resten, det hade han bestämt.
Budbärerskan stannade framför plattformen till resens säte. Även i deras nu förminskade form var de långa nog att stå öga mot öga med honom där han satt, en ovanlighet för jätten som vant sig att se ner på supplikanter. I sina ursprungliga former borde de dock ha stått en god bit över honom. Resen misstänkte att de ändrat sig till deras dyrkares fördel, kanske till och med frångick de hornen i andra sammanhang. Stämningen var åter igen spänd. Resen satt orörlig med blicken fixerad på den sidenklädde, som vargen stirrar på en hjort innan jakten går lös. Det flöjde en kort stund av ovisshet innan sändebudet åter gav en nigning och samlade sig.
“Furste, vår Fru har sänt oss till Er för att be om fred. Mänskorna ber till oss om skydd från bergets vrede, men vår Fru och Herre ser hur de inkräktar på din domän.”, Han kunde inte hjälpa att fnysa åt budskapet. Budbärerskan låtsades inte märka och vände sig till sin spjutbärande följeslagare som skänkte henne ett knyte av rött tyg som var mycket vackert vävt. Resen flyttade ut sin arm något på stödet tills han kunde känna vart skaftet på yxan vilade. Asynjan lättade varsamt på knytet och presenterade honom med ett tunt band av guld.
“Det är vår Frus avsikt att visa sin gunst och med detta låta kröna Er så mänskan ser att Er lag råder i bergen. Hon ber endast att ni lättar och tillåter de att leva i fred kring Ert län.”, Budbärerskan avslutade sitt utlägg med ännu en kort nigning. Resen blinkade undrande, det här hade han inte förväntat sig, vad var det här för list? Han hade inte tid att begrunda det närmare, det tjänade honom inte att verka obeslutsam. Åter igen greppade han efter vreden.
“Er Fru vill låta kröna mig? Jag ser henne då inte, framför mig står då endast två obetydliga lakejer. Far tillbaka till era mästare och hälsa att de för ställa sig framför mig med sina önskemål så kan vi få se vad jag tillåter de!”, Röt resen ifrån sig. Den ljusa ryggade från utfallet men hennes följeslagare visade sig mer ståndaktig och tog till orda.
“Frid, jotun, det är bara en liten gest av fred. Vi vet vart ni står med vår Herre, vår Fru skulle aldrig tillåtas göra denna resa själv. Hon önskar endast skona mänskorna från den vrede Ni hyser hennes make.”, Hon bugade lätt när resen vände sin arga blick åt hennes håll och tillade med ett slugt leende. “För övrigt, tröttnar Ni inte på att ständigt ränna ut de? Det kan knappast kallas för god sport.”
Resen hade ännu inte lyckats utröna vad de planerade, men han skulle gynnas av att inte behöva rota upp inkräktande läger och bosättningar. Han skulle få mer tid till att ytterligare befästa sin borg, och slutgiltigt bereda vägen hem igen. Resen stillade sig och sträckte handen efter guldbandet. “Låt gå, jag accepterar.”
Kronbäraren greppade förnärmat knytet närmare. “Förlåt, men vår Fru var tydlig att hon ämnade för mig att placera kronan på Er. Jag vet att det är en liten sak, men jag vill inte göra henne missnöje, om Ni vill vara så vänlig?”, Resen drog ihop ögonbrynen och suckade lätt, men gav efter och lutade sig framåt för att få det överstökat. Han höll dock uppsikt på den spjutbärande kvinnan genom ögonvrån medan kronan placerades på hans hjässa. Om de skulle ge sig på något förstulet knep skulle det vara nu. Hans uppmärksamhet var dock så mycket fäst vid det sannolika hotet att han missade trolldomsorden:
“I min älskade Frus namn
med Sindres krona
tronsätter jag dig
för all tid
Stenens Konung”
Sorlet stillade sig. Atmosfären i salen vart omedelbart tyngd, även de okänsligaste av väsen upplevde spänningen som gick genom rummet. Resen förbannade sig för att han lämnat Dunkel att vila i valvet. Han övertygade sig att yxan ändå skulle duga, det var bara den ena av de två inkräktarna som var synligt beväpnad med ett silverblankt spjut. Det fick honom att hastigt hejda sig för att avgöra om det var Faderdräparens vapen. Hans korta tvekan gav de båda ovälkomna gästerna tid nog att skrida till handling. Den obeväpnade hälsade mot tronen med en bemästrad nigning. Eldens flammor skimrade i vecken som bildades av rörelsen i den lätta sidensärk som hon bar under en himmelsblå mantel. Den andra var mer sparsam i sin hälsning, med en grund bugning och en näve över bröstet medan hon lätt spjutet vila upprätt motgolvet. Det var båda en tjänares gester. Resen släppte efter på spänningen han låtit bygga upp i sin kropp. Den nigande tog högtidligt till ordet med en klar röst.
“O, store Bergafurst, vi har farit långt från vår frus sal för att anhålla om er audiens å hennes vägnar.”, Hon lyfte försiktigt blicken för att möta resens över eldstadens längd.
Till svar fäster han supplikantens blick med sina egna, misstänksamma ögon, och slänger med handen framför sig för att visa att han tillåter att de närmar sig. En oförsiktighet, må hända, men skulle det visa sig att vara någon list från deras sida så betydde det inte mycket mer än att de skulle befinnas sig så mycket närmare eggen på hans yxa. Ändå kunde han inte undgå att känna något av nyfikenhet, hur tänkte de snärja honom nu?
Fortsättning följer…
Fältherren följde riddarens adjutanter med nyfiken blick, särskilt den stora Orken, man kunde lära sig rätt mycket om någon i hur de håller sig efter ett möte. Kvinnan var stel, men försökte medvetet dölja det, det var viktigt för henne hur hon uppfattades. Mannen visste inte riktigt vart han skulle ta vägen, en enkel man med få onödiga talanger gissade Leo, en pålitlig typ som tar sin sold och ställer få frågor. Orken var svårare, han var uppenbart obekväm i situationen, antingen för att allt var nytt eller för att han försökte komma ihåg varför han inte skulle passa på att utöka sin samling av mänskliga ryggkotor. Marskalken var konsternerad över Orkernas natur, i alla fall till hur den förhöll sig till krigförings. Deras effektiva brutalitet och fanatiska djärvhet gjorde de så självklart passande till reserven, redo att sättas in där fienden vacklar och slå ut deras reserv innan den hunnit organisera, men deras oförmåga att särskilja mellan vänner och fiender i stridens hetta kunde inte förbises. Leo hade inte fått chansen att föra de i ett regelrätt fältslag, men han hade noga lyssnat till Kaelens återberättelse från hans strider med dem.Lejonet avbröts i hans funderingen av densamme riddaren som stannat bakom vid bordet, han fäste Lucas med ett slugt leende.
“Islemitiska räder väster om Niraya, vilken skandal, någon kommer krävas göra något åt det. Någon med djupa kistor, misstänker jag. Det betyder fler svärd och banér till Celeras tjänst.”, Lejonet lyfte menande på ena ögonbrynet. “Att marschera in och ta bukten betyder ingenting, vi kommer inte kunna ta Aldarah utan det fulla stödet av Celeras krigsflotta, om vi ens hinner så långt. Medan vi sakta masar oss ned efter Nirayas stränder, så att våra förnödenheter inte hotas av deras rytteri, kommer ormen ha gott om tid att kraftsamla i västerled.”
Den äldre mannen släpper blicken från hans ungdomlige bundsförvant och blickar åter igen mot utgången med ihopsjukna axlar. “Det finns inga starkt befästa hamnar där vi kan vänta ut dem, ingenstans där de inte kommer har övertaget. Jag tvivlar på att Celeras kommer bistå med nog skepp för att få oss alla därifrån när Iselem bestämt att vi minsann inte hör hemma i Harvadar och tränger oss mot havet.”, Fältherren snäpper tillbaka blicken på sin kapten, ögonen är uppspärrade och minen allvarsam. “Nej, just nu är det viktigt att det inte verkar som att Ormen ätit sig mätt.”
Lejonet hade glömt av hur blodigt sinnad den brunhåriga Kaelen kunde vara. Han höjde ögonbrynen en aning och vred lite på munnen; marskalkens plan skulle nog inte falla riddaren helt i smaken. Leo kommer snart till en lustig insikt, och han hoppas på att lite lättja ska hjälpa att göra hans ungdomlige kapten mer inställsam.
“Det var min uppfattning att man i öst tog barn, praktiskt taget från sina mödrars bröst, och indoktrinerade de i deras slavarmé.”, Leo rycker lätt på axlarna slänger runt sin vänstra hand. “Jag tvivlar på att vi lämnar många barn föräldralösa, iallafall inte några som inte skulle tacka oss för det.”
“Nå, till saken.”, Fältherren rättade sig i sitt säte. “Som ni vet närmar sig torkan och med den säsongens kampanjer, och jag tyngs svårt av vår krigskassa.” Han gör en gest mot paviljongens bakre hörn där ett par kistor står bland rullar av mönstrat siden, vävda mattor, och andra vackra och värdefulla tingestar.
“Jag har fått nys om att en taverna vid Nariyas norra strand precis mottagit några fat av ett mycket eftertraktat portvin, det innebär ett ypperligt tillfälle att få lätta lite på kassan.”, Marskalken smalnar ögonen lite och studerar riddarens reaktion med ett slugt leende. “Så jag tänker att Ni, Lucas, tar ett jämnt två tjog män och en handfull av Murrdox [sic] mer välbeställda slag och besöker den här gästgivaren. Det borde vara två dagar härifrån, i god takt, till värdshuset; jag vill så klart inte att ni tröttar på mannarna innan fälttågen börjat så ta en gemytlig takt. Slå ert läger den andra natten vid det lilla samhälle som ligger en kort bit ifrån värdshuset, de odlar bönor där har jag för mig, betala de väl för att få använda deras brunn. En av Armauds spejare kommer uppsöka er den kvällen, han kommer ge vårt vanliga lösen. I gryning rid mot sjön, ni kommer stöta på en grupp Islemistiska ryttare som plundrar byn vid värdshuset; De kommer självklart fly vid första anblick av er, se till att samla ihop fanor och andra detaljer de glömmer kvar vid flykten och befria en ämbar av det starka vinet från den tacksamme värden åt mig.”
Lejonet döljer sitt löje med en lång sup från vinbägaren, men hans smalnade ögon röjer hans ränkspel. Efter att han sänkt bägaren säger han, med ett menande leende och överspelad dramatik: “Det här kommer göra under för ert och era, särskilda, kumpaners anseende; General Ork och hans otämjda vildar undsätter en försvarslös by från den härjande österlänningen, vilken historia!”
Lejonet returnerade riddarens salut med ett nonchalant kast av armen med spretiga fingrar och en nickning av igenkännande. Här inne var disciplinens små charader överflödiga, och underkastelse var ett drag som marskalken inte ville fostra hos sina kaptener. Därför kunde ha dra förnöjt i ena mungipan när den vandrande riddaren föregick sedens iakttagelser och direkt tog sig tills bords. Det var trots allt inte ett band av prinslingar och furstesöner de ledde, även om det gömde sig många av den sorten bland deras skara. Särskiljt den här ‘ungdomen’ hade ett rått drag över sig som krigsherren uppskattade; han var av den sort som de lågfödda flockas till och följer, ädel nog för att kunna hållas över dem men tillräckligt av en usling för att inte vara dem fullständigt främmande.
“Vad jag förstod skulle den grillats, men inte ens mitt kök har nog med torr ved.”, Han gav sitt eget gyckel ett tragiskt litet leende och viftar lite odistinkt mot faten på bordet medan han fortsätter. “Den kommer från de där vattenlevande bovinerna risodlarna håller som dragare. Det är den enda detaljen jag finner aptitlig, men man kan tacksamt föda ett tusende och ett halvt igen på köttet från en oxe. Pröva med den där såsen, de har den till allt i Celeras. Jag med har blivit förtjust i den, doften till trots.”
Marskalken vände uppmärksamheten från sin glupska vasall, som då ögnade såskoppen och dess gyllenbruna innehåll, till densammes underställda som plikttroget stod vid ingången, undantaget orken som var livligare. Lejonet var inte särskiljt nära bekant med de två andra, men det var förståeligt att riddarens lämnat sin sekond som ställföreträdare och fört med sig dessa som hans hedersvakt. De var uppenbart inte av obetydande grad men delade inte sin överställdes avslappnade stämning, de kanske till och med var lite obekväma med att stå inför deras nu barbröstade fältherre. Leo vinkade de till bords med en rätvinklig hand, som en ladugårdsdörr. Skinnfällen hade glidit ned från hans axlar under hans utbyte med den självsäkre Lucas och han rättade till den medan hans övriga gäster lite tafatt närmade sig bordet. Han distraherades ett kort ögonblick och beundrade det exotiska skinnet; Det var en nyvunnen gåva från en av stadens handelsmän, en mycket förunderlig sak av rödbrun täckning med vita fläckar som övergick i ett vit och svart randigt mönster mot akterpartiet.
“Vin?”, frågade han och vinkade på sina svenner, som väntat vid en av paviljongens sidorum, att servera det bastanta rödtjut som Lejonet föredrog; självklart serverades det utspätt såhär tidigt på dygnet. Medan det hälldes upp vin framför gästerna fortsatte Leo att svara på sin uppskattade kaptens oförskämda frågor.
“Vad beträffar damerna kan du hålla efter egen sådd!”, Bet han tillbaka med skämtsamt eftertryck och gav sina bordskamrater en avslöjande min. “Men jag ska rapportera att de inte är helt skandalobenägna.”
Den gamle mannen pausade en kort stund för att låta munterheten från hans kommentar att lägga sig innan han fortsatta med sitt utlägg med blicken fäst vid ingenting. “Land här betyder inte samma sak som du och jag är vana vid, det rör knappt våra patroner att Tanirs svarta fana vilar över deras östra provinser. Deras rikedom kommer helt enkelt inte från deras herravälde över territorium, den flödar in och ut från Västbukten. De rådande i staden ser inte mycket längre än vad skuggan från deras murar når. Vad jag erfor från handelsfurstarna så är hotet österifrån mer av en oläglighet och de ser hellre till att hålla efter sina handelsintressen, och varför skulle de inte göra det? Även om Iselems fulla styrka stå framför Celeras murar idag skulle det inte förändra mycket, Alika saknar fullständigt förmågan att hota staden sjövägen, så belägring är lönlöst. Vid en anstormning överger de alla sina fördelar av rörlighet och vilket litet övertag de har i nummer. Nej, Celeras kommer hålla sin här väl förskansad i staden och låta mynten fortsätta sköta krigföringen.”
Leo avbröt sitt utlägg för att fukta strupen, han tar ett ögonblick att uppskatta vinet innan han slår bägaren i bordet och fortsätter med förakt i rösten. “Thaldwin har hållit om svansen på ormen länge nog, jag tror hon tröttnat vid det, och de är inte lika säker från ormens bett som de vill tro. Celeras behöver inte mycket mer än vänta tills Alikas smala reptilögon riktat sig norrut och sedan återta bukten med samma lätthet som Gulasch[sic] intog den.”
Marskalken suckade och sjönk tillbaka i stolen. Han slänger armen över bordet i en uppgiven gest. “Det lär de ju självklart inte göra, de är måna om att ta igen sina handelsförluster och det kostar dem lika mycket att hålla oss här som att marschera in oss i bukten.”
Lejonet lutar sig fram över bordet igen och fäster riddaren med ett slugt leende. “Vilket för oss till just varför jag kallade på er…”