“Nog är ni skarp, både till syn och till sinne. Men att välja en tanke, ett minne… Visst är det en val som är ytterst komplicerat? Dock så har vi frågan som hänger i luften sedan tidigare. Antrophelia.”
Inte var hon egentligen särskilt intresserad av vad som skedde på djupet, men ryktena kring den okonventionella härskaren hade under de senaste månaderna tvingat hennes blick mot havets mörker. Hon tar ett djupt andetag och drar långsamt en spinkigt finger längs toppen av hennes glas medans hon iakttar Ziyaté med ett milt intresse. En mask som döljer viljan av att veta mer som hotar att klösa sig ur hennes strupe om hon inte vaktar sina ord.
“…Senaste gången ni såg ert barnbarn.”
Fingret stannar på glaset för ett ögonblick innan hon fattar tag i det för att ta ännu en klunk av vinet som smakade för väl för att konsumeras som det gjordes nu. Men, nog tyckte hon att det var värt… så länge mörkeralvens fasad fortsatte att spricka.
Atlen suckar och ser ut att åldras några av den stress som kom med det här uppdraget. Dock hade han inte tvekat en endaste sekund att få vara en del i att gömma undan personen han ansåg som lämpligast på tronen när hon mognat nog för att bära ansvaret. Orden “Jävla mörkeralver.” lämnar hans trut innan Fëani plötsligt öppnar dörren. Han nickar långsamt åt henne och låter henne gå upp för trappan igen, alltid med sin vakande blick på hennes rygg. Till skillnad för kungligheten hade han inga skäl att skyla sin olivgröna kropp utan klädde om där han stod nedanför trappan, förhoppningsvis till ingens förtret.
Nog vågade han inte lämna henne vind för våg ännu, även om han visste att hon skulle behöva bära bördan av detta val när hon slapp undan hans vak. Han drar sig upp på däck och tar sig närmare med stora steg när han får syn på prinsessan. Han försöker ställa sig bakom henne, som om han inte var värdig nog att stå på hennes sida och frågar milt:
“…Är ni nervös, ers Nåd? För vad som komma skall?”
“Lloth, aldrig långt borta från Ish’dalaars dunkla sinne. Hoppas det inte enerverar er att jag använder det namn som ni en gång bar. Mörkeralver klingar för… diminutivt.”
Högalvens blick landar på fötterna som vilar på bordet och ser för en kort stund något förnärmad ut innan hon själv tar ett djupt andetag och slappnar av märkbart. Hon knäpper händerna i knät och blundar medans hennes närvaro försvinner inåt. Nog var Ziyatés minne känslosamt, men knappast något av värde. Kanske behöver hon mjuka upp henne lite.
“Magins kraft minskar ju längre bort jag kommer från skogen. Från bergen där jag blickat ner på ett land som långsamt äts upp av mörkret under jorden. Det hade inte alltid varit så, men ju fler år jag spenderar här desto mer skyr ljuset denna plats. Jag stannar kvar av nyfikenhet. Jag stannar kvar för att rösten i grottan säger så. Det var även den som talade till min mor när världen var yngre. Nu tar jag hennes plats.”
Hon öppnar ögonen och biter på sin underläpp och funderar på ifall hon sagt några ord för mycket. Förhoppningsvis var det något Ziyaté bara skulle ha svaga minnesbilder av under morgondagen.
“Nå, sedan vi alla tre samt att jag erhåller ett samtycke från andra i akademin så finner jag det ytterst lämpligt att vi börjar att fundera på när vår resa skall påbörjas. Om det var upp till mig så skulle jag be er att packa era väskor, snarast. Kunskap är flytande och glöms bort med varje minut som går… vi har ingen tid att förlora.”
Indil nickar lite motvilligt och sänker blicken mot golvet som han accepterat sitt nederlag, i alla fall tillfälligt.
“Ett par ord innan dess, om jag får vara så fräck.”
Han gav Sylmir en menande blick som hon besvarar med en stel med fortfarande elegant bugning. Hon tar ett par steg bort och plockar upp en tjockare bok från en väska hon slängt över axeln.
“Mäster Tindómë är och kommer alltid förbli kompetent inom hennes forskningsområden, men… jag råder er att följa er egen moraliska kompass. Se världen med era egna ögon och låt er inte lockas av det okända.”
Läraren viskar dessa ord tyst till Sael och försöker att ömt hålla honom om axlarna och skakar honom lätt som om det skulle få honom att förstå vad han verkligen menade.
Det var nu högalvens tur att luta sig framåt för att tala. Det var inte mer än en viskning, men hennes ord var likt gift som droppade ur en bests käft, trots att de blir sagda med en viss ömhet.
”…Om ni insisterar. Gräv bara så djupt som du sedan kan leva med, Mäster Ziyaté. Ni måste ha hört att man skall akta sig för att stirra för länge ner i avgrunden… förr eller senare kommer det att stirra tillbaka.”
Hon lutar sig tillbaka igen men ett milt leende över hennes läppar, något som klart stod i motsats till de förvridna ord som lämnat henne.
“Eftersom det är er lek så bör ni väl börja, inte sant?”
Hon lägger huvudet på sned och för glaset mot sin mun ännu en gång för att tömma det i ett par klunkar. Kanske behövde även hon en styrketår för att klara av detta.
“Det vore väl allt för vulgärt att säga något annat, Mäster Ziyaté? Nog måste man följsamt följa konversationens dans och alla dess regler… annars skulle vi ha kaos. Inte tycker ni om… kaos?”
Det sista ordet hänger kvar i luften tills hon tillämpar ett liknande skratt som mörkeralven och rättar sig till sig i den knakande stolen. Ett annat typ av knakande fyller tystnaden när hon lägger ett ben över det andra. Hon grimaserar smått och drar handen längs hennes ömma höft som verkade var det som knäppte så högljutt.
“Nå, vad innebär denna lek? För Erethil vet att jag har svårt att motstå en sådan yster förfrågan… speciellt om det innebär att jag får en liten belöning själv.”
Hennes blick faller ner på Ziyatés hand och avsaknaden av närvaro blir än mer påtaglig. Det var nästan som hon lämnade sin kropp för ett kort ögonblick innan hennes ögon finner mörkeralvens.
”Böcker. Böcker kommer så lätt bort, uppenbarligen.”
Säger hon med ett mycket sparsamt leende medans hennes blick flackar runt i värdshuset, den fastnar ibland på folket runt omkring men det verkar mest vara en akt för att ge tid till hennes tankar. Hon sluter sina ögon och säger tyst, som om det hon skulle nämna var något av grav vikt:
”…Och vad kan ni tänkas vilja veta? Jag är bara en relik av tid glömda av till och med våra egna. Jag är bara dammet som väntar på att spridas med nästa vindpust.”
Hon öppnar ögonen och låser sin blick med Ziyaté, om hon tillåter. Hennes ord var blygsamma inför hennes existens men något i hennes blick sa att det var mer än så som väntade bakom slöjan av hennes inre.
Det blå vinet kluckar lätt när ännu ett glas fylls av vin, eller ett medel för lugn och tålamod inför högalvens underliga beteende. Ett brett leende klyver hennes läppar, något som står i kontrast till hennes annars eleganta och känslolösa drag… det var nästan en obehaglig syn när man skymtade en glimt av girighet i hennes blick innan hon snabbt ändrar tillbaka till sitt neutrala minspel.
“Såsom åren passerar kläs våra sinnen med minnen. Milslånga korridorer med fönster in till vårt inre täcker vägg efter vägg och sträcker sig mot vårat inre. Desto äldre vi blir, desto längre blir våra korridorer. Det är rimligtvis naturligt att en man hellre promenerar i den längsta korridorer snarare än de som knappt har börjat. Ni är intressant, just för er ålder. Och… kanske även för att ni roar mig. Ja, så är det nog.”
Hon lutar sig tillbaka i sin stol som knarrar högljutt, som om den hotade att säcka ihop vilken sekund som helst nu. Det var dock inget Sylmir la märke till, snarare blir hennes blick frånvarande igen.
“Det var allt för länge sedan jag fick möjlighet att ta mig ned till djupet. Kanske avundas jag er, kanske är det så.”
“Återförenas säger ni… Borde ni inte kunna ta den vanliga vägen om ni bara skulle ta er en resa dit? Eller tänkte ni komma oinbjuden? Nog finns det något som grämer er, Mäster Ziyaté.”
Som en orm navigerar hon sig mellan ord och tonfall på ett sådant sätt att hon lätt upplevs som inbjudande, även om man i bakhuvudet undrade vad hon egentligen ville med alla sina frågor. Vad skulle hon med den informationen att göra?
“Jag kommer inte neka er, sådant är inte fallet. Jag kommer ta er dit…”
Hon fyller på sitt halvfulla glas och håller fram flaskan mot Ziyaté med en blick som frågar ifall hon vill ha mer innan hon fortsätter:
“…Ni kan säkerligen förstå varför jag är tämligen nyfiken.”
”Ännu en alv som kan sina viner, det värmer ett gammalt hjärta…”
Säger Sylmir samtidigt som hon nästan ömt gestikulerar mot sitt bröst med sin darrande hand.
”Enbär är korrekt, faktiskt den ton av smak som skall klinga först på tungan. Om man har tålamodet att låta vinet dansa en stund innan man sväljer det kan man plocka upp en djupare smak, oftast något man inte kunde ha anat tidigare.”
Hon höjer sitt glas något mot mörkeralven och tar en mindre klunk och demonstrerar det hon precis förklarat och avslutar med en nöjd suck. Hennes blick fastnar i glaset medans hon långsamt rör på det tills den blå vätskan försiktigt virvlar runt. Hon väntar ett tag med att svara i hopp om att Ziyaté fortsätter att unna sig av den dyrbara drycken. När hon tagit någon klunk eller om det helt enkelt drar ut på tiden så talar högalven igen.
”Precis som er själv så är det sällan mynt jag jagar efter. Sådant får de yngre hållas med, inte sant?”
Frågan ställs men hon ger inget rum för svar innan hon fortsätter:
”Jag handlar främst i information. Desto större pris, desto vanskligare information… och ni, Mäster Ziyaté är en kvinna som sitter på en eon av viskningar i mörkret, hemligheter bakom stängda dörrar och ömma minnen. Finner ni det underligt att jag endast önskar få en glimt av allt ni har att erbjuda? Såsom… varför en mörkeralv försöker ta sig in där hon ej borde.”
Sylmir lägger huvudet på sned, fullt medveten om att detta var ett djärvt drag av henne. Kanske var det alkoholen som gjorde henne modigare än hon borde eller så visste hon precis hur hon skulle peta runt för att få det hon ville.
Nog kunde högalver tendera att dra ut på saker och ting, men Sylmir var en som kunde ta priset… och tyvärr verkade hon inte ha någon intention av att dra ihop konversation ännu.
”Jag här själv fått ta del av processen som Mäster Aldëa utformat för fyrahundrasjutiotre år sedan. De tvingade mig att sätta upp mitt hår när jag hade en period där jag absolut tyckte det skulle bölja längs axlarna likt ett vattenfall. Även en själv faller ibland i ytlighetens fälla…”
Hon suckar tyst och smuttar på vinet som skiftar mjukt mellan havsblå till himmelsblå.
”Men jag fick självfallet böja mig för deras förfrågan, även om min stolthet gärna skulle ha vägrat. Men, åh. Det var det värt… Tyvärr får jag inte delge de olika stegen av den komplicerade processen som krävs för att skapa denna blandning.”
Säger hon och observerar sitt glas för ett ögonblick för att senare lägga blicken på Ziyaté. Sylmir kunde inte låta bli att låta en viss självbelåtenhet spricka genom yttre när hon observerade mörkeralven som förmodligen började bli rastlös. De flesta brukar bli det om hon fick som hon ville.
”Men, ni vill säkerligen inte höra om Mäster Aldëas historia som legendarisk vinjäsare? Nej, Antrophelia sade ni…”
Äntligen.
”…Mjo, jag kan ta dig dit. Jag ser nog inga problem med det än att det är ojämn fördelning av en resurs. Vi vet alla att det inte är en enkel uppgift att ta sig igenom till huvudstaden på mer… okonventionella sätt. Men vi kan säkerligen fördela resurser på ett jämnare sätt.”
Sylmir nickar hovsamt mot eleven och talar tyst med Indil som bleknar mer och mer desto fler ord som viskas i hans öra. Han vänder sig mot henne och tittar på henne som om hon vore en vålnad men behärskar sig i sista sekund. Han harklar och sträcker på sin rygg innan han vänder sig mot Sael.
“Vi… har gemensamt diskuterat om att det möjligtvis skulle gagna dig att få tillgång till mer praktisk kunskap bortom Nela’thaënas.”
Indil håller märkbart inte med om de ord som flödar från hans mun, men Sylmir fortsätter att nicka med ett stillsamt leende på sina nariga läppar.
“Det är mycket man kan läsa sig till, men vad världen har att erbjuda kan ej få plats i en bok. Det finns så mycket mer som vi kan upptäcka, så många detaljer som andra inte sett tidigare.”
Hon rör sig förbi Indil och talar direkt till Sael. Hon möter hans blick… Hennes uttryck tenderar att vara lika kyligt som hennes isblå ögon, men idag verkar ett en flamma tänts bakom fasaden. Det var ett begär som för en kort stund snuddade vid mani innan det snabbt svalnade när hon vände sig tillbaka mot Indil.
“Det glädjer mig att ni förstår, Mäster Indil. Nu får vi bara se vad Sael kan tänkas vilja.”
Han viftar avfärdande med en hand och låter ett brett leende bryta hans bistra fasad. Han ögnar påsen med ett genuint intresse och tar sig friheten att lukta lite lätt på den också. En förtjust suck lämnar hans läppar och han tittar upp på Vésiva med ett leende som han burit med sig sedan barnsben… Alltid när han lurat någon, spelat ett spratt eller fått som han ville hade han alltid det där lurig smilet som nästan verkar nå från öra till öra.
“Det är perfekt, Vessie. Oroa dig inte.”
Han rynkar instinktivt på näsan när hon tar upp situationen i landet. Det var som på automatik som hans tankar rymde till världen på ytan. En värld som han tenderade att måla upp i ett vackrare ljus än vad det var värt.
”…Det gör mig glad att du har framtiden i sikte ifall vi verkligen skulle hamna i skiten, men… Tror du verkligen att det kommer gå så långt? Fan, vi kommer hitta något sätt att lösa det i så fall. De kommer inte ha råd att förlora våra resurser.”
Han nickar långsamt som om han försöker övertyga sig själv om att allt kommer lösa sig i slutändan. Men även om han försöker dölja det så skiner det igenom en viss oro i hans mannerism.
Atlen gav de mannar som var kvar på däck en menande blick när nästa duns kom från Toss som denna gång slog i backen. Något verkade flamma till bakom de annars melankoliska ögonen och för ett ögonblick när me’eren rörde sig ner under däck kunde han upplevas som nästan hotfull. Det verkade inte bara vara sin partner som han verkade fixera ett beskyddande beteende runt, utan även kring kvinnan i säcken. Man kan fundera över vad det kan bero på… är det på grund av det värde hon har som frakt eller är det kanske viktigare än så för honom?
Han stannar upp i mitten av trappan och tittar bistert ner på Toss som ligger där som en mindre strandad val och måste hejda det lilla leendet som hotade med att formas på hans läppar.
”Ers nåd… Kan jag göra-” Han nyper sig själv i näsryggen och verkar leta efter andra ord när han inser att det låter som att han skulle försöka hjälpa henne att klä på sig.
”Ska jag hitta någonstans där du kan klä om ifred?”
Hans blick flackar från dörren där Fëani trycker och tillbaka till Toss.
”Vafan.”
Han kliver ner ett par steg och erbjuder sin hand till den större mannen när han verkar ha upptäckt att stackarn har slagit ut en tand.
”…Åh, självklart.”
Atlen släpper sitt grepp på kläderna och låter Fëani ta för sig i högen tills hon hittat något plagg som kan tänkas passa. Han ögnar henne snabbt och rynkar bekymrat på sin panna när hon kvickt rör sig bort från dem. Han vänder sig mot Kai, öppnar munnen för att tilltala honom men stänger den lika snabbt när han hör dunsen vid trappan. Han suckar djupt och ser sig omkring, något bittert, på de mannar som följt prinsessan med blicken tidigare innan han ännu en gång vänder sig mot Kai.
”Komplimanger där komplimanger hör hemma. Ert skepp är… ståtligt. Hur har ni kommit fram till namnet?”
Frågar han med ett genuint intresse samtidigt som han borstar bort en alg med sin hand som lagt sig över sin olivgröna axel. Han tar ett par steg framåt med viss självsäkerhet och vilar passivt med ena handen på knoppen av sitt svärd som ryms i skidan som är sparsamt dekorerad med sigillet av handelsgillet Bläck.
“Antrophelia…” Namnet lämnar hennes läppar och hänger i luften men tonar bort när vinden viner och piskar mot fönsterna på deras högra sida. Tystnaden faller ännu en gång vid bordet men fylls snabbt av väl-förfriskade gästernas röster som stämmer upp till sång när de äntligen bestämt vem som vann sista rundan av eldtärning.
”En stor förfrågan mot en promenad ner mot de södra delarna av Celeras, tycker ni inte? Men jag förstår att ni tar chansen när ni får den… Nog finns det inte många som vill försöka ta sig igenom den nya drottningens försvar?”
Alven värjer med blicken och tar istället tag i en kvinna som bär på ett fat av glas. Hon mumlar något till henne och släpper henne när hon rör sig mot baren.
”Har ni provat indigo-vinet från Nela’Thaënas?”
Frågar hon medans kvinnan återvänder med en dammig flaska och två glas i samma färg som vinet sägs vara; Blått. Innan hon hinner svara häller Sylmir upp två glass, trots att det ser ut som att hon ska spilla med sina skakiga händer.
Atlen faller nästan bakåt med stolen och trycker sin handflata mot väggen för att de båda inte ska tippa över. Han tittar ner på henne med stora ögon and kunde inte låta bli att le när han försiktigt la armen om henne och försiktigt tryckte henne närmare. Han släpper henne när hon drar sig undan för att leta efter något hon själv gömt undan.
Han tar tillfället i akt och rättar till den begynnande hög av kvitton som nu var mer sorterade än de varit på månader. Han höjer på ögonbrynen och sniffar likt en hund som vittrade ett byte när hon höll ut sammetspåsen mot honom. Han grimaserar och lutar sig tillbaka med ett trotsig min samtidigt som han tittar bort.
”Jag har slutat, jag sa ju att jag skulle göra det för månader sedan.”
…Han behåller sin motsträviga uppsyn men håller ut sin hand mot henne som att han förväntade sig att hon skulle droppa påsen där, trots det han nyss sagt.
”Hur går affärerna? Jag ser att vi inte bommat igen i alla fall.”
Han slappnar av något när de skarpa intrycken börja forma sig till en mer behaglig bild som hans förstånd kunde omfamna inom ramen av ’vettigt’. Han följer prinsessan med blicken när hon rör sig på däck och lämnar inte det eldröda håret en endaste sekund förrän hon är tillbaka vid hans sida. Nog hade man hört att smugglaren var på sin vakt, men man kan nästa uppleva honom som en aning paranoid.
”Jag antar att min partner har fullföljt vår del av överrenskommelsen?”
Han klappar diskret på sin penningpung och ger Kai en menande blick samtidigt som har ögnar igenom de filtar och kläder som han nu håller under en arm.
”Jag har inget emot att sova på ett golv, men ers Nåd kanske skulle kunna få en hängmatta eller dylikt? Även om… jag vet att ers Nåd förmodligen längtar till ett vardagligare liv så bör ers Nåd kanske inte ligga på golvet.”
Han vänder sig något till Fëani som greppat tag om hans andra arm när han yttrar den sista meningen och ser på henne med en ursäktande blick. Det är lika klart som vattnet kring en vit strand att han höll prinsessan på en enorm pedistal, trots att hon stod där lika simpelt som vilken annan me’er som helst.
Atlens ögon spärrades upp med viss panik som snabbt bubblade upp över den ärriga ytan av hans anlete medans han snabbt separerades från Vésiva. Han fick hejda sig själv för att inte släppa säcken och vilt försöka ta sig ur den fångenskap han kastats in i, istället grep han hårdare om säcken och verkade lika spänd såsom en fiolsträng som hotade med att brista vilken sekund som helst.
När han äntligen kommit till ytan omfamnade han säcken med alla sina åtta vita tentakler likt en moder som skydde sin avkomma mot hungriga munnar… eller trynen. Han fick kisa när ljuset och de skarpa ljuden slog mot honom. Det var en överväldigande sensation som aldrig verkade förlora sin egg trots att han spenderat större delen av sitt liv på resande fot mellan hav och land.
“Ful kan du vara-“
Hans blick dras mot det röda håret som växer fram ur säcken och blommar ut till en fullfjädrad prinsessa. Han blinkar snabbt och man kan klart se kugghjulen som arbetar alla plötsliga intryck innan han vänder sig mot Kai igen. Samtidigt som han släpper säcken med sina sugkoppar och reser sig upp transformerar han till något mer mänskligt med ett par ben. Han knycker på nacken fram och tillbaka vilket skapar ett ohyggligt, knakande ljud.
“Ja ers Nåd.”
Säger han något bittert och ställer sig framför henne demonstrativt.
“…Och ni är?”
Hans blick landar på Kai ännu en gång och han kan inte låta bli att lägga armarna i kors, något som fortsatt framhäver hans bredd och längd som triumferade de flesta me’er. Men trots sin hållning och sura ton kunde man se en viss mildhet i hans ögon, kanske även en gnutta olust.
“…Så skulle man kunna sätta ord på det. Man skulle även kunna spekulera varsamt om ifall han funnit något han ej kan ta sig ifrån utan måste fortsatt dokumentera det som sker. Nog är det ett alternativ jag helst skulle önska vore sant. Men, jag får självfallet förbereda mig på det värsta.”
En skakig hand omfamnar hennes haka och alven tycks sjunka ner något i stolen… Det var nästan som att hon blev mindre och äldre för ett ögonblick när hon gick igenom alla möjliga scenarion som skulle kunna tänkas uppenbara sig i framtiden. Hennes blick flackar mellan människorna och mörkeralven innan hon låter en lätt suck rymma från hennes läppar.
“…Jag har svårt att se att man kan betala en sådan person som dig för eskortera mig djupare söder ut i Celeras. Vad skulle kunna få ditt sinne att brinna av begär? Nog har väl även Ziyaté något hon önskar som kan tänkas finnas inom denna alvs närhet?”
Medans hon talar återfinner hon sin hållning och lyser igen med den prakt hon klev in med i värdshuset. Sylmir var någon som snabbt verkade skifta mellan en sjuklig, oskyldig individ till någon med en viss lömskhet gömd bakom fasaden av kyla.