Han ögnar de två med en mild värme som kvickt svalnar när dramatiken startar. Han suckar högljutt likt en övervuxen tonåring stampar förbi sin syster för att kunna hålla emot dörren hon försöker öppna.
“Du tror inte att det här är specifikt varför jag dragit öronen åt?” Han stirrar ned på henne med påtaglig frustration i sitt utryck… men trots att han försöker trycka ner hans egna känslor så finns det något sorgset i hans blick. “Du är så bortskämd med att alla möter dig med öppna armar. Inga avböjer en prinsessas närvaro, eller hur?”
Han fnyser likt Vesi och stampar in i rummet igen för att placera sin bakdel på den obäddade sängen. “Du skaffar barn, lever din dröm såsom din farsa planerat… Tror du att det varit så jävla enkelt att sköta allt här uppe när du är upptagen med att leka i monark i ett balrum bakom någon förbannad solfjäder?”
Han fångar sitt ansikte i sina händer och muttrar. “Jag är här så du kan få leva din fantasi i fred. Jag hör inte hemma där du är.”
“Jag är säker på att ni kommer ta väl hand om den, lilla drakling.” Hon nickar uppmuntrande som om hon försäkrar Tegwen att boken är till för att användas.
“Fjäll av din sort absolut användas i diverse brygder. Det finns med all säkerhet ett och annat recept där du kan utnyttja dina egna resurser!”
Hon går mot kristallen med släpande steg och ett olämpligt leende som dansar över hennes läppar. “När ni är redo…”
“Tills deras skulder blir enorma nog att de blir bittra.” Predikar han som att han visste för väl vad det lokala hänget beter sig. Gnyendet från hunden bryter tystnaden som gör sig påmind och Atlen muttrar något i stil med “Kör till.” Hunden gläfsar glatt och skyttar mot Ves i hopp om att få sig raggiga päls klappad.
“Så… livet. Hur har du det? Jag hade tänkt pallra mig hem när du skrev om ungen men… jag fick förhinder. Farsan skulle ha dunkat mig gul och blå och jag hade missat avtalet med Stjärnsmedjan här uppe.” Ursäkter. Nog hade han rätt i att hans far skulle vara missnöjd men något annat verkar skava.
Ett skall ekar från från Atlens rum och hans mummel tystar hundens glädjerop. Med tunga steg närmar han sig dörren och stannar precis framför den. Han blickar upp på de tecknade bilder av sitt hem som klär porten till utsidan innan han tillslut suckar och öppnar dörren.
Framför Ves står han i sin fulla ‘prakt’. Lika lång med så mycket bredare. Sist de sågs hade Atlen fortfarande en kroppsbyggnad som endast kan förklaras som ungdomligt över dimensionerad, såsom en tonåring som vuxit för fort och nu hade alldeles för långa lemmar… men nu verkar han ha fyllt varje tafatt centimeter med explosiv muskulatur. Den tidigare lösa rock sitter nu som en smäck. Det svarta håret har han låtit växa till dess fulla längd som nu räcker bortom hans axlar.
Han ögnar Ves ett ögonblick och tar in hennes anlete en stund innan han äntligen bryter tystnaden. “Kom in. Du borde inte hänga utanför salarna med dessa idioter som huseras inatt. Byrackor från söder, fulla som svin innan de ens han kliva innanför tröskeln.” Han fnyser och backar undan samtidigt som han leder sin hund bort från möjligheten att dränka Ves i blöta pussar.
“Alkemiii~ skrålar hon i sjungande form när en ofantligt dammig bok skjuter upp från högen. “Inte på alviska så klart! Kanske inte drakarnas heller. Vi tar något mer lättläst men med avancerade formler din käraste Sylmirs egna verk.” Den ensamma boken faller ner tillbaka till sin dammiga ensamhet och istället flyger en väldekorerad bok fram i dess ställe. Bleka ädelstenar av månen sticker upp här och var, vilket tvingar personen att vara försiktig.
“Duger det, drakling- bestar. Ja dina bestar. Alkemiboken går igenom -hur- bestarnas delar kan användas i alkemins destillering.”
Ja, nära vattnet är det allt. Värdshuset Silverklang ligger precis på kanten till bryggorna, ett populärt ställe för sjömän och annat pack som tenderar att stanna kvar i staden under en längre tid.
I ett av fönsterna står en bred siluett som talar till någon i sitt rum. Det böljande svarta håret har förlorat dess glans efter många år i en hård hästsvans och hela hans uppenbarelse verkar mer sliten och förvildad… men även på avstånd så känns han fortfarande igen.
Dörren till värdshuset står på glänt och Ves kan höra skrålandet av sjöbusar enda ut till gatan.
Trevande börjar hennes sår flätas ihop, långsamt men säkert. Hon stirrar upp på kvinnan över henne och slappar av mer och mer. “Jag vet inte om jag skall tacka dig eller beklaga vad som nu existerar bortom mitt kött.” Viskar hon försiktigt samtidigt som hon släpper det krampaktiga greppet på furstinnans kläder. Istället försöker hon sätta sig upp när de gapande hålen under hennes kläder slutit sig nog för att bära hennes rörelser.
Indiras blick flackar till Ayperos likt en hund som skäms innan hennes fokus återgår till Nenya. “Den var… ovärderlig för kulten, jag kunde helt enkelt inte neka den kraft som gett oss verktygen att expandera. Men detta…” Hon tittar ner på sina blodstänkta händer. “…Detta inger hopp. En förkroppsligad välsignelse lär driva våra fanatiker till välgörande mani.”
“Precis, du har förstått korrekt. Det är ett nätverk av portaler, arkana punkter av minnen.” Hon blickar ner på boken i Tegwens händer.
“Vad sägs om att du får ta med boken och en till valfri från det magra biblioteket jag har här i tältet om ni väljer att följa med? Något att läsa på er resa, ja?” Hon gestikulerar till böckerna som ligger här och var i paviljongen. “Nämn ett ämne och jag skall ge er det ni söker.” Ett leende, för stort och brett. De nariga läpparna ser ut att kunna spricka vilken sekund som helst.
“Alla söker säkerhet i det de är vana vid… en falsk trygghet som vaggar även den mest äventyrslystna till att bli ett passivt ingenting. Bortglömd. Men, jag skall inte tvinga en best in i en trång bur. Det vore dumdristigt, inte sant?” Hon flätar sina spinkiga händer bakom huvudet och ser ypperligt avslappnad ut samtidigt som hennes blick vandrar till kristallen.
“En människa berättade för länge sedan om hur slakten av hans boskap blivit så effektiv. De måste vilja det, ja det sa han. Befängt!” Ett hest skratt lämnar hennes läppar innan hon fortsätter. “De måste vilja det. Följa med utan rädsla. En öm hand. En sång om grönskande ängar. De skrek inte ens när kniven tömde dem på blod.”
Hon klickar sin torra tunga innan hennes blick återvänder till Tegwen. “Otroligt, eller hur?”
Hon ögnar Tegwen när hon berättar om sitt hem och lutar sig tillbaka i sin stol. Hennes uttryck går från en öm vänlighet till en mer insidiös förundran. Fram och tillbaka. Väger fördelar mot nackdelar.
“Jag skulle kunna ta er dit, om ni vill. Det är inte mer än att ta på kristallen och önska en plats. Det är en… upplevelse bortom denna värld, detta kan jag lova er.”
“Sällskap kommer och går. Tillsatta lärlingar från akademin som jag aldrig önskat, de på resande fot och en och annan udda individ som är redo att riskera allt för en smula av förbjuden kunskap.” Hon suckar lätt och låter de vildvuxna naglarna trumma på det lilla bordet mellan dem.
“Ni är artig, snäll till och med… men jag är inte den friska fläkt jag var för många år sedan. Då vandrade jag obehindrat i dessa berg, klättrade och upptäckte nya platser varje månvarv. Ett pris jag var villig att betala för vetenskapens framfart. Lem för kraft, kropp för kunskap…” Hon gestikulerar svagt med en rullande, nonchalant rörelse av hennes högra hand.
“Nela’thaënas? Jo, jag är välkommen, mer eller mindre beroende på vem man frågar. De har inte råd att släppa mig som en resurs för deras akademi. De må ifrågasätta mitt tillvägagångssätt men de slukar varje ny upptäckt med hull och hår. En högborg av hyckleri om ni frågar mig.” Hon rynkar lätt på näsan när hon beskriver sitt hemland innan hon fortsätter.
“Rekommendation?” Hennes anlete skiner upp igen. “Kher Konbardur. Stort nog för att sträcka sina vingar och havsluften gör en gott. Dvärgarna där är något mer öppna inför främlingar om du inte är en vätte eller mörkeralv. Otroliga skepp, effektiva, ja… Allt en enkel kvinna kan drömma om.”
Saknaden av hennes närvaro består och den växande mängden av blod målar den dekorativa kammaren i mörka nyanser av rött. Hon är ett groteskt lik. Att vila ögonen på hennes tilltygade anlete kunde få den starkaste av mage att vända sig. Sättet hennes käkar forcerats ur led, huden som spruckit hela vägen upp till hennes öron… Kanske hade det varit enklare att låta henne vila från den skräck som besuttit henne alla dessa år, men ödet och en gnutta av gudomlig intervention styr hennes livsöde från den eviga sömnen.
Ett gutturalt skrik exploderar genom hennes bröstkorg och letar sig ut från hennes blodstänkta läppar. Ett primalt ylande av köttslig smärta som finner sig i varje vrå av hennes kropp. Blekgrå ögon öppnas till dess absoluta bredd och kärlen sprängs av ansträngningen. Hon försöker slita sig upp genom att våldsamt ta tag i furstinnan, skenbart har hon glömt allt som är etikett i detta stadie. “Nej, vart är den? Det är tomt, den tittar men tomt. Jag är dess hem, nu är den fri, vart…?” Hon stirrar runt omkring sig som om hon skulle kunna hitta ett svar någonstans i rummets vrår.
“Varför jag är ensam? Oj, en unik fråga… kan inte minnas senast någon frågade mig. Nå, jag är inte alltid här bland bergen, även om det är en de mest eftersökta platsen på senaste år. Jag har flera hem! Från väst till öst och någonstans där imellan. Det enda stället jag inte längre är välkommen är nog Iserion. De var inte särskilt vänligt inställda mot min sort. Jag finner mig ofta vandrandes i Celeras skogar, det påminner om min barndom. Dess yviga skog till söder och exotiska handel, ja… nästan som hemma. Mindre magi, men spartanskt roande.” Hon lägger tillslut ned fjället i en ficka innanför hennes skrud och klappar något frånvarande på dess nya gömställe.
“Och ni undrar kanske hur en skakig gamling som jag själv skulle kunna vandra hela vägen ner till Celeras.” Säger hon och gestikulerar därefter till samma blåa kristall som tidigare. “Fasta teleportations platser! De tar oerhört lång tid och kraft att skapa, men vid stjärnorna… vad har jag inte om tid?” Hon vänder sig tillbaka till Tegwen, hennes ögon vida med nyfikenhet. “Vart hade ni velat rest, drakling?”
“Midnatt.” Instämmer hon och flätar ihop sina läderklädda fingrar bakom hennes rygg. Hon är en ståtlig figur att bevittna, hela hennes kroppsspråk avger en skarp utstrålning av värdighet och högmod… Om hennes drag hade varit ljusare hade det varit nästintill omöjligt att se henne som något annat än en högalv.
Hennes ena öra rycker till subtilt och hon vänder sitt anlete något mot där hon verkar lyssna. “Tissel och tassel.” Hon fnyser och lutar sig ned för att spänna på den tunga skölden på armen igen. “Tror de genuint att jag skulle böja mig till att lönnmörda deras ledare i hennes egna tält? Jag må vara er fiende, men JAG har heder.” Hon låter sin röst höjas något så att hennes ord kan höras bortom tältduken.
Hennes uppmärksamhet återvänder till Aenya samtidigt som hon kisar något med ögonen. “De skrattar åt er i huvudstaden, ge dem ett skäl att vara tysta. En martyr för upproret… Eller har ni plötsligt blivit sentimental inför er fiende, kapten?” Hon lutar sitt huvud till sidan och stirrar provocerande på revolutionens ledare.
“Det hade blivit oerhört trångt om mot förmodan antagit er första skepnad… och alla lager av damm som skulle yra runt efter ett enda vingslag.” Hon ryser vid tanken av att inhalera alla dammråttor som gömmer sig under varje yta av tältet.
“Gåtor? Ah, jag för mig med termer inom avancerad teoretisk magi, jag ber ödmjukast om ursäkt. När man spenderar många månvarv själv så glömmer man så lätt bort att föra sig i civiliserade konversationer. Låt se… Alla ting bär på ett namn bortom det som givits av dess skapare. Sten, spindel, gudom, syster och fiende, alla har en unik kombination som bildar dess sanna namn. Med rätt kunskap kan vi avkoda och få fram det sanna namnet genom att observera hur det magiska flödet rör sig genom skapelsen, lite såsom att följa varje tråd av en stor väv.” Hon blinkar ett par gånger och nickar sedan. “Är det mer… förståeligt?”
Med halv-slutna ögon observerar Indira furstinnan som hanterar hennes lelösa kropp. Den dimmiga blicken välkomnar hennes närvaro trots tidigare predikan om acceptans inför efterlivet.
“Ni borde inte, allt har ett pris.” Hennes röst är så tunn att orden inte är mer än ett väsande. Motvilliga ord, men hennes ögon skriker efter överlevnad.
En suck av genuin lättnad är det sista som lämnar henne innan hon faller bortom sitt medvetande. Det ansträngda hjärtat pumpar panikartat ett par gånger till innan hennes kropp tillslut ger upp. Tystnad.
Den fjättrade själen är fri för en kort stund men kastas in i en ny bur, en dekorerad med Ayperos namn. En gud i köttslig form kan avnjuta den spirituella processen… men i periferin kvarstår den vidriga närvaron som huserat inuti Indira. Långt bort nog att känna sig säker, för nära för att konstant känna sig övervakad.
Nattens gift sprider sig långsamt genom kultistens kadaver, en visuell process som kan observeras genom att följa det mörker som sprider sig genom hennes kärl… kanske något för långsamt. Indira är så svårt tilltygad att ett enkelt bett inte verkar vara nog.
“Ja, ni är ett problem. Såsom skadedjur ter dig. Tåliga, påhittiga och ett hot mot högalvernas planer… men i slutänden fortfarande ett skadedjur. Ni kommer inte vinna detta krig med små aktioner, fåtal spioner och räder i den östra skogen.” Hon slår näven i bordet vilket får hennes dryckeskärl att flyga längs tältet. “Vi. Behöver. Mer.”
Hon reser på sig och ställer sig med ryggen mot Aenya… ett perfekt tillfälle att driva en kniv genom springorna av Sercenasses rustning. “Mina bål brinner dag och natt. Människor. Men främst högalver.” Hon tittar sig över sin axel på kaptenen. “De tror att det är ni, för inte skulle Sercenasse bita handen som föder henne?” Hon ler snett, genuint och med en mild värme.
“Jag kan ha dem här innan midnatt, om ni insisterar. Jag hade varit en naiv dåre om jag trott något annat än att ni är misstänksamma.” Hon böjer sig ned och plockar upp kärlet som nu är tomt och placerar det på bordet. Justerar en centimeter. Vrider på det. Hon håller på ett tag innan den tvångsmässiga handlingen får ett avslut. “Perfekt.” muttrar hon.
“Ja, det är den heliga, eller ska man säga oheliga spindeln. Eller, jag ska erkänna att jag endast ritat utefter de detaljer Ish’dalaar har delat med sig. Så jag kan inte svära min heder på att hon skulle exakt ha rätt textur eller alla dessa ben.” Hon kisar mot Tegwen samtidigtsom att hon försöker observera drakens intresse.
“Vi talar om olika saker, lilla drakling! Namn har kraft, absolut. Men det sanna namnet i arkana termer är något helt annat. Ett vilt virr varr av ord och symboler, ibland flera hundratals tecken. En urbota tråkig ritual men vid stjärnorna, sådana otroliga resultat!”
Ihopkrupen och sprucken och blodet forsar ur hennes mun. Trots de groteska slamsorna av hennes kinder, eller vad som ens är kvar, så är det inte tillräckligt stora skador för att förklara mängden av hennes vitae som färgar golvet. Inre skador? Mest sannolikt. Nenya har två val. Låt Indira vittra bort eller ge henne en andra chans till ett nytt “liv” för att inte förlora viktig information.
Gurglandet verkar indikera att hennes tid snart är kommen.
Den obeskrivliga varelsen rör sig igenom väggen för att sedan förflytta sig till ett annat plan bortom verkligheten… något som kan kännas för alla varelser som bär på själar runt om i slottet.