Moleg nickade respektfullt till Vecah och Iztra medan han lyssnade med fokus till deras ord. Hans leende mer naturligt när han såg en glimt av intresse och frågor. Han hade spenderat en lång tid med denna idé och att äntligen kunna dela den med andra var spännande och gjorde honom ivrig.
“Min egna erfarenhet säger att banditer längs handelsvägarna är minst sagt opålitliga och våldsamma. Men jag är öppen för alla ideer som kan göra mitt mål lättare. Levande vänner är bättre än döda fiender. Och ni uppenbart vet mer om denna ‘Villemo’ än jag gör.”
När Iztra frågade om vättar och Dar Zakhar noterade han nickadet mot Yazfein och skiftade blicken till mörkeralven för ett ögonblick men valde att inte visa någon mer reaktion.
“Det kommer alltid vara en möjlighet.” svarade han med en allvarlig ton.
“Men Kher Dhurn ligger på andra sidan ifrån Azgn Tharûk och de har haft en lång tid att göra något om det var i deras intresse.”
Han pekade på kartan och drog ett finger från tornet till både Morabadhir och Dar Zakhar.
“Avståndet till deras hem är också en faktor. Om vi lyckas ta tornet så måste vi vara beredda på det värsta. Men jag föredrar att bara undvika kontakt med aggressiva grupper när det är möjligt. Ork klaner och andra banditer är också ett hot. Långsiktigt vill jag bygga mindre utposter och permanenta läger längs floden för stopp platser längs handelsleden och baser för scoutgrupper som kan varna om hot.”
När Yazfein delade sina tankar blev Molegs leende bara större igen.
“Du ser tydligt vad jag försöker göra här Yazfein.” Hans tidigare obehag runt mörkeralver tillfälligt bortglömt.
“Jag välkomnar ditt deltagande och lovar att försöka göra alla nöjda när detta är över. Jag är flexibel med kompensation. Och mer generös än min inbjudan indikerade.”
Molegs goda humör och vänliga attityd ändrades snabbt när Iztra plötsligt nämnde namnet Thaldwin. Distraherad med sina planer hade han helt missat betydelsen av namnet Leony. Men Thaldwin kunde inte misstolkas.
“Thaldwin!”
Moleg var plötsligt extremt misstänksam och studerade Yazfein intensivt medan han väntade på mörkeralven att svara Iztra.
Molegs leende blev mer naturligt och något i hans ögon avslöjade omedelbara intresse när Yazfein erbjöd att ändra sitt utseende.
“Fascinerande”
Han stirrade på mörkeralven igen men bara ett kort ögonblick innan han skakade på huvudet och gjorde en avvisande rörelse med sin hand.
“Det skulle vara väldigt intressant att se, Yazfein. Kanske senare. Men jag föredrar att vi alla försöker vara oss själva här idag.”
Moleg skiftade blicken tillbaka till kartan och harklade sig innan han lyfte blicken upp igen till dem alla.
“Vad jag försöker skapa skulle jag inte gå så lång som att beskriva som ett rike. Ett rike kräver en stor befolkning. Men jag vill ha land och jag vill ha friheten att sätta mina egna regler och bygga något meningsfullt.”
Moleg plockade upp sin mugg och skakade teatriskt runt vinet medan han stirrade in i det.
“Om du vill ha land så behöver du rikedom och styrkan att försvara vad du kallar ditt. Det finns övergivna och vilda platser här i världen man kan ta över. Men oftast är de övergivna av en anledning. Utan något av värde, utan befolkning eller resurser så är ditt land värdelöst.”
Moleg drack the sista av sitt vin och smällde ner den tomma muggen på bordet för att sedan ge dem alla sitt vältränade leende igen.
“Men jag är en handelsman. Jag har spenderat större delen av mitt liv med att försöka hitta möjligheter och värde andra har missat eller inte har orken att besvära sig med.”
Moleg placerade en hand på kartan och rörde sina fingrar nordväst förbi alvernas land upp längs Gar Odnenga floden och stannade i utkanten av Askskogen och Azgn Tharûk bergskedjan för att peka på en påskriven anteckning som läste simpelt Korptorn.
“Kher Dhurn!” Moleg sa namnet högt som om han försökte ge det extra vikt och betydelse.
“Här är platsen jag vill ta över. Enligt handelsmän som vågat sig på landvägen till Zirthimar är den gamla dvärgiska befästningen känd som korptorn totalt övergiven till en grupp banditer. Det är en utmaning naturligtvis men med rätt personer och en lagom grupp av Säljsvärd borde det vara hanterbart.”
Moleg pekade tillbaka på floden och området runt tornet.
“Tornet när vi har tagit det ger en plats att leva och säkerheten av en befästning. En bas att arbeta ifrån. Men det är vart Kher Dhurn är som intresserar mig mer. Först ligger det i utkanten av tre riken. Om vi ens kan kalla dem det. Tarnaq är några få utspridda och isolerade byar och vandrande grupper av utbygdsjägare. Mar Gharok är ett land av splittrade klaner som alla agerar enskilt. Och Zirthimar, dvärgarna har begränsat intresse för vad som pågår utanför deras hem. Alla dessa grupper kan möjligtvis vara vänner eller fiender. Men ingen av dem skulle ha ett direkt intresse för vad som händer med Korptornet. Det ger oss frihet och relativ säkerhet.” Moleg tittade på dem alla med ivrighet och nöje då han förlorade sig i sin förklaring.
“Den andra viktiga punkten med Tornets placering är handel. Och hur vi finner värdet vi behöver. Zirthimar har bland världens bästa hantverkare. Dvärgiska produkter säljer väl bland de östra rikena. Men resan till Zirthimar är fylld av faror och risk. Den långsiktiga planen är att säkra en handelsled ifrån Zirthimar till Kher Dhurn och ner längst Gar Odnenga floden. Till att börja med för mig själv. Men också för andra så vi kan beskatta dem. Det kommer vara kostsamt. Vi kommer inte kunna konkurrera med handelsmän och gillen som tar havsvägen. Så det är inte omedelbar rikedom. Men det finns värde och vinst att finna.”
Moleg skrattade och spred ut sina armar som för att välkomna deras åsikter.
“Det finns risk och många chanser till misslyckande. Men om ni är intresserade att arbeta för mig så är ni endast bundna tills efter Kher Dhurn är övertaget. En uppgift jag tror era förmågor och erfarenheter kan hjälpa enormt med. Om ni sedan väljer att bara bli betalda och gå eran egen väg så är det acceptabelt.”
Molegs yttre mask av kontroll och lugn bröts när den nya mannen,alven, mörkeralven! plötsligt visade sig. Moleg skulle just svara dom andra när han istället frös där han stod och stirrade på denna Yazfein medan hans tankar rusade.
Var det magi han hade sett? Var det dom?! Nej naturligtvis inte. Han var fånig. Men en mörkeralv? Kunde det bara mer än det verkade? Moleg insåg att han höll sin mug hårt och tvingade sig själv att slappna av och bli lugn igen. Men han insåg till sin irritation att det var för sent att försöka dölja reaktionen.
“Jag ber om ursäkt. Jag har inte haft nöjet att möta en av ditt intressanta folk förut.”
Hans röst var aningen ostadig men han återhämtade sig snabbt medan han tog fram en till mug, fyllde den med vin och serverade mörkeralven.
“Jag har sett några av ev i staden naturligtvis.”
Han nickade mot mannen och vände sig tillbacka mot syskonen.
“Det finns ingen mörk hemlighet, inga mörka vanor. Bara försiktighet. Ett falskt namn kan vara användbart. Om ni verkligen var bakom dornirsmycket så förstår ni att ett välkänt namn har både sina uppsidor och problem.”
Moleg nu fullt i kontroll över sig själv igen gav dom alla sitt vänliga tränade leende och började flytta undan papper på bordet för att avslöja en karta av talanrien. Han vände den så de kunde se bättre och drog en hand över den skrynkliga papperskartan.
“Säg mig. När ni ser denna karta vad ser ni?”
Han tittade på dom alla i följd.
“Jag vet att det är en löjlig fråga. Men vad jag ser är land. Land där någon redan bor. Där någon redan styr. Där långsiktiga vinnare och förlorare har redan avgjordes för hundratals år sedan i en tävling vi aldrig hade en chans att delta i.”
Molegs ögon vandrade över flertalet av spetsiga öron i rummet och kunde inte hålla sig från att skratta lite lätt.
“Eller det är vad jag antar iallafall”
Han skakade på huvudet och drog en hand genom håret medans han brottades med tanken att någon framför honom kunde ha levt flera livstider och han hade inget sätt att veta. Alver hade alltid den effekten på honom. Och han var tvungen att trycka undan sina tankar på vilka historiska händelser någon så gammal kunde ha sett eller upplevt. Detta var inte ett ögonblick för distraktioner.
“Vad jag försöker säga. Är att jag planerar att skära ut en bit av land för mig själv och andra. Så som jag har sagt flera gånger. Jag behöver fler talanger än jag trolgen ens kan föreställa mig.”
Han stannade och studerade deras reaktion.
Moleg studerade de två individerna som hade äntligen hade avslutat hans ensamhet och brutit hans växande oro att ingen skulle komma. Han krossade instinkten att andas ut av lättnad men kunde inte dölja hur han blev mer avslappnad. Hittills hade ingenting någonsin fått Moleg på obalans mer än att lämnas ensam med sina egna tankar.
Moleg började med ett varmt vältränat leende som inte riktigt nådde hans blå ögon. Samtidigt studerade han sina nya gäster från topp till tå och noterade varje detalj han kunde uppfatta. Han försökte finna en djupare förståelse än ytan som han såg. Men han misslyckades.
Så istället reste han sig från sin stol och gav dem båda en kort erkännande nickning.
“Välkommna. Jag är Moleg Veno. Men här i Celeras är jag känd som Bertnor Veno. En detalj jag hoppas ni kan hålla till er själva.“
Han var inte helt bekväm med att dela den informationen. Men troligen skulle det inte betyda något för vem som än kom idag. Så det var värt obehaget han kände. Bara en till liten och beräknad risk jämfört med vad han planerade.
“Jag kände att lite ärlighet och tilltro var det korrekta sättet att börja. Så innan jag går in på detaljer rörande jobbet vilket jag hoppades att bara behöva göra en gång idag. Varför ger vi inte andra en chans att komma. Jag skickade många brev trots allt. Även om jag antar att få faktiskt kommer.”
Moleg böjde sig ner till en väska som vid sidan av hans stol. Han lyfte upp väskan på bordet och började plocka ut tre keramiska muggar och ett vinskinn.
“Trots allt vem skulle vara så dåraktig.” tonen var skämtsam men hans blick fortsatte vara allvarlig och klar då den skiftade fram och tillbaka mellan dom och muggarna som han nu fyllde.
“Kanske kunde vi börja med vad jag kan kalla er. Och exakt vilka färdigheter ni har att erbjuda. Jag hade en lång lista med personer jag skickade min inbjudan till. Och få ditaljer”
Han sköt två av muggarna över bordet innan han lyfte och drack från den sista.
“Jag kan bara lova att jag har behov av många talanger inom många områden. Och jag skrattar aldrig åt någon jag gör affärer med. Endast dom med riktig makt här i världen kan vara så vårdslösa.”
Han gjorde en inbjudande gest mot muggarna.
Devian suckade och spred armarna framför sig som om för att säga *vem vet*
“Naturligtvis har jag pratat med honom. Han vägrar att ge förklaringar eller lyssna på ens det simplaste av resonemang. Det har pågått under en längre tid nu. Han har bara blivit mer och mer vilsen och nu detta!” Han började skratta men tonen var mer frustrerad än road. Han fortsatte att bara skaka på huvudet och stötte sig med båda armarna mot bordet medans han fokuserade Davant i en allvarlig hård blick.
“Jag menar inte ens du kan väl ta detta som ett beslut taget av en stabil man. Jag m..” Devian stoppade plötsligt sig själv och gjorde en punkt av att räta på sig och återigen rensa halsen. Han var alltid en man som undvek förolämpningar. Att han ens kommit så nära var ovanligt.
“Jag har frågat runt rörande sjukdomar som påverkar sinnet och jag har blivit informerad om att det inte är ovanligt att dessa saker kommer och går. Vi vet inte ännu hur allvarligt faders tillstånd är. Men vi kan inte riskerar att det sker igen. Som jag sa nästa gång kanske det..”
Hans ord avbröts när dörren öppnades och en man märkbart längre och grövre byggd än både Devian och Davant tillsammans steg in. Detorian levde upp till sin beskrivelse som Le´Brond jätten. Men trots den otroliga kropps skillnaden hade han liknande ansiktsdrag och korpsvart hår som Devian men hans var uppbrutet av askgrå slingor. Klädd i en svart gambeson och med ett svärd passande hans storlek hängande från höften så var det som om Detorian bara med sin närvaro underströk kontrasten mellan de tre bröderna nu samlade.
“Devant. Devian.”
Han gav dem båda en kort erkännande nod.
“Ah Detorian” Började Devian igen.
“Jag har redan börjat förklarat för Davant varför det är viktigt att vi agerar fort och tillsammans. Alla kommer kunna sova bättre när vi vet att Le´Bronds styre är stabilt och ordnat utan avbrott. Vi har trots allt ett mycket större problem som vi måste diskutera när detta smärtsamma men nödvändiga steg är över.”
Devian vanligtvis alltid uppklädd lite mer än nödvändigt eller praktiskt hade tvingats att erkänna sig besegrad av värmen och stod utan sin jacka och dränkt i svett. Men även i detta tillstånd samtidigt som han torkade pannan med en näsduk alldeles för välanvänd för att längre göra någon skillnad så lyckades han ändå framstå som att han var den ideala bilden av vad folk förväntade sig från en man av adligt blod. Obefläckade kläder, bortsett från svetten, och ett sätt att föra sig som omedelbart förmedlade självsäkerhet och auktoritet. När han noterade sin nyanlända broder gav Davant ett till synes varmt leende och verkade glad att se honom.
“Davant äntligen. Vi hade börjat undra när du skulle dyka upp.”
Devian vek ihop dokumentet han höll och tryckte över det i händerna på en av sina män.
“Ni kan gå. Hitta Detorian och berätta att Devant är här.”
Männen bekräftade med en nickning och Devian slog sig ner på kortsidan av bordet och studerade sin yngre broder i tystnad medans hans män skyfflade runt stolarna och steg ut i korridoren.
“Det är gott att se dig.” Började Devian att dörren stängts efter hans män.
“Jag hade önskat att vi hade detta möte tidigare men det är vad det är. Om vi agerar fort finns det iallafall en liten chans att hela denna pinsamma incidenten stannar som skvaller bland våra tjänare och inte blir månadens diskussion runt middagsborden hos de andra husen.”
Han stoppade sig själv för ett ögonblick och rensade halsen innan han med en sorgsen ton fortsatte “Jag kände att det var bäst att vi bröder möts och diskuterar hur vi kan göra detta så smärtfritt som möjligt för alla i familjen.”
Smärta sköljde över Devians ansikte och hans blick föll till en av sina ringar, en gammal gåva från deras fader. Han tog av den och strök långsamt över orden Le`Brond som så skickligt hade arbetats in i guldet.
“Det är svårt att tänka på honom på det viset. Jag trodde aldrig att åren hade varit så hårda på han sinne. Men på ett sätt är det gott att veta ändå att hans inaktivitet i hela affären med Saelorians inte skedde i sunt förnuft.”
Devian satte på sig ringen igen och reste sig från stolen och vände ryggen mot Davant och stirrade ut genom rummets enda fönster med korsade armar.
“Vi måste se till att familjen är förenad och inga fler order från honom tas seriöst. Nästa gång kan det göra mer direkt skada. Alla högre tjänare och soldater måste naturligtvis meddelas. Men det är också vår mor våra systrar och resten av familjen. Och såklart vår far. Hur kan vi öka chansen att han inte har ett känslosamt utbrott när han börjar inse? Vi måste försöka bevara hans värdighet så gott det går. Jag har diskuterat det med Detorian men han har inte varit mycket till hjälp när det kommer till ider. Du vet hur han är. Väldigt direkt.”
Devian vände sig från fönstret och tycktes vänta på ett svar eller utlåtande.
Engill föll in bredvid sin nya guide medans han lyssnade, fortfarande försiktig med att hålla ett avstånd stort nog så att han skulle ha tid att reagera om alven plötsligt blev aggressiv. Det var inget han längre förväntade sig men det lönar sig alltid att vara försiktig innan det oväntade skedde istället för efter. Medans hon svarade på Engills fråga och talade mer om platsen han färdades åt kunde han inte göra något mer än att upprepade gånger skaka på huvudet och grimasera över vad han hörde. Det hela var så främmande för honom. Det var en helt annan värld som levde och fungerade efter andra regler än hans egna. Med få undantag hade större grupper av individer för Engill alltid betytt säkerhet och kamratskap. Han var så bekymrad av det hela att det dröjde några sekunder efter att hon slutat tala innan han plötsligt insåg att hon nu hade ställt honom en fråga.
“Vad som fört mig hit? Jag… jag har hört mycket om rikerna på andra sidan bergen. Jag har hört att det finns styrka där. Rikedomar, goods, mat, män och kunskap i ett överflöd mitt hemland saknar. Jag hade hoppats att se lära mig om och ta del av alla dessa saker i Iserion. Jag har rest just hit så jag inte behövde vara längre från mitt hemland. Men om allt du berättat är sant vet jag inte riktigt vad jag kommer göra. Jag är mer van att hantera vildmarken och vandrande odöda.”
Engill åter igen kastade en snabb blick över axeln mot Tharmad och höjde sin hand till medaljongen som hängde runt hans hals. Naturligtvis fanns det inte mycket att se förutom mer av landskapet som omgav dem på alla sidor men Engills blick dröjde sig kvar mot nordöst medans minnet av hans resa fyllde honom.
“Så du lever på denna sidan av bergen nu? Ser du någonsin odöda från Tharmad? Hur många och hur ofta?”
Aenyas förklaring verkade trovärdig nog i Engill ögon men han kände att det troligen vore klokare att bege sig längre norrut eller kanske resa väst mot alvernas skogar. Hon var ju en alv så hon måste väl vara välkommen i sitt folks hemland? Han ville säga något men bestämde sig för att inte riskera förolämpa henne. Inte efter att hon hade erbjudit sig att visa honom vägen till passet.
“Oh ja det skulle vara mer än uppskattat.”
Allt han hade hört hade dock fått Engill att ifrågasätta sitt beslut att ens komma till Iserion. Men efter en sådan lång resa kunde han inte direkt ångra sig när han nästan var framme. Han skulle vara tvungen att marschera in i denna oroväckande röran och hoppas han kunde passera utan att bli indragen i alla dessa våldsamma dårskaper.
“När du säger att det har blivit värre. Vad exakt menar du?”
Engill lyssnade på vad hon hade att säga och hennes lugna attityd såväl som orden i sig fick hans irritation att långsamt ersättas av ett lätt roat men sorgset leende och han började skaka på huvudet. Det var oroväckande hur snabbt Valdís varningar hade visat sig allt för sanna.
“Ah krig och maktkamper. Jag har hört att sådant ska vara vanligt bland andra riken. Tråkigt att höra att den delen förblir korrekt. I mitt hemland har vi våra konflikter men vilket vanvett kan driva ett folk att gå i krig mot sina egna bröder och systrar?”
Engills blick drog sig till Aenyas spända tag om bågen. Det var tydligt en reaktion på samtalsämnet men det stämde inte med hennes annars lugna och kontrollerade hållning. Det var förvirrande. Men väckte också återigen Engills nyfikenhet rörande kvinnan själv.
“Du har rätt. Jag är ifrån bergen i öst. Och nyheter från omvärlden når oss långsamt om dom når oss alls.”
Han tystnade medans han studerade alvens kläder som så tydligt var valda för den lokala terrängen. Deras möte här var inte helt slumpartat. Hon hade kommit till området med en agenda.
“Det intresserar mig varför har jag blivit stoppad av en alv pilbåge i hand så nära till Tharmad som sedan varnar mig för tillståndet i Iserion.”
Engill höjde sin hand och pekade mot alven för att understryka sin punkt.
“Vad gör du här ute?”
När hon sänkte sin båge insåg Engill att han dåraktigt hade sänkt sin gard och hans hand ryckte till reactions mässigt för en sekund innan han stoppade sig själv från att resa den igen. Bäst att inte framstå som hotfull när hon väl sänkt sitt vapen resonerade han. Men hennes ord fick honom nästan att omedelbart ändra sig.
“Mitt ärende?” Irritationen var klar i hans röst om hans rynkade panna och smalnande ögon inte hade varit uppenbara nog.
“Jag har hört en del om Iserion men inget om att de skulle vara fientliga mot främlingar. Jag har också läst att en hel del människor rör sig igenom deras land. Någonting om en järnport om jag minns korrekt. Säger du att jag skulle bemötas annorlunda? Eller har jag blivit felaktigt informerad?”
Den vassa irriterade tonen var troligen inte den bästa iden. Så mycket för att inte framstå som hotfull. Men Engill gillade inte hur denna Aenya hade överraskat honom vapen i hand för att sedan ifrågasätta hans närvaro. Och här av alla platser så nära till Tharmad. Enligt Engill hade han större rätt att vara här än alla alver och söderläningar i hela Talanrien.
Under hela sitt liv hade Engill blivit lärd både av individer och vildmarken värdet av att vara uppmärksam och på sin vakt. Men idag verkade det som att han hade glömt denna simpla men åh så värdefulla läxan. Definitivt distraherad hade han inte märkt av kvinnas närvaro förens hennes ord fick Engill att med mild panik snubbla över sina egna fötter för ett ögonblick. Tillslut lyckades han finna sin balans och vände sig mot röstens källa nu beredd med en öppen hand lyft framför sig och den andra med ett fast grepp om ett av axelbanden från ryggsäcken. Spänd studerade han främlingen under en kort stunds tystnad innan han plötsligt såg ut att slappna av en aning och nu till synes inte speciellt hotad av främlingens närvaro istället började skanna landskapet omkring dom. Engills blå ögon intensivt studerade varje potentiella sten grop och höjd där fler oinbjudna gäster kunde försöka dölja sig.
“Jag är Engill son av Nafni” svarade han tillslut med handen fortfarande rest mot kvinnan men blicken distraherad av en sista granskning över axeln innan hans fulla fokus återvände till personen han tilltalade. I sin överraskning hade Engills uppmärksamhet när han först såg henne varit upptagen av bågen och det möjliga hotet hon var. Men nu när han tog en sekund att studera henne mer i detalj drogs han naturligt till de uppenbart inte mänskliga öronen och uttrycket av förvirrad förvåning i hans ansikte växte med insikten av vad hon var.
“En alv…” Hans ton lämnade det oklart om orden varit en fråga eller konstaterande. Det var första gången han hade träffat någon från denna mytomspunna ras han hade läst och hört så mycket om. Naturligtvis var det en egentligen inte speciellt förvånande. Valdís hade många gånger berättat om alver som levde och rörde sig bland de mänskliga rikena. Och även om de inte var hans mål så låg de alviska skogarna i väst inte så långt borta. Det var mer att Engill under sin långa resa alltid hade förväntat och föreställt sig att hans första möte med någon från utanför Barastar skulle ske med andra människor. Minnen om en mängd myter och legender kopplade till alverna började fylla Engills tankar och hans resta hand började långsamt sjunka medans han ordlöst stirrade på den kvinnliga alven.