En kall kår kröp sig ner längs Davants ryggrad och han kände hur lugnet övergav honom. Menade hon verkligen honom? Skulle han ta ner paret Saelorians? Han var knappt en hel man själv och innan han hann hejda sig själv sprutade orden ur honom som en kräkning.

“Ni kan inte seriöst mena mig? Jag är knappt en hel människa, jag har för ljusets skull…[Read more]

Leendet på Davants läppar gick från självsäkert till en svag kräkning till ett förvånat uttryck medans insikten av vad Nenya sa sakta sjönk in. Tankarna som tidigare hade surrat runt förvandlades till ett tyst surr och för en sekund roterade Davants värld kring ordet elimineras. Han försökte koppla ihop, hitta på något, göra något men att rö…[Read more]

Davant kunde inte hjälpa det leende som smög sig över hans läppar.

“Nästan imponerande? Jag känner stor stolthet över min förmåga att jonglera mina ord.”

Inom sig svor han, detta var inte tiden för vitsiga kommentarer.  Han var fortfarande i fara och fel ord kunde vara farliga. Han spelade dock vidare på sitt leende och med en nonchalant…[Read more]

Hon lekte med honom, retade honom. Davant var tvungen att påminna sig själv om att hon inte var normal. Kunde hon läsa hans tankar? Visste hon vad han kände? Davant kände en kall kår leta sig nedför hans ryggrad och en känsla av obehag fick hans mage att kännas som att han ätit en hög med nålar till frukost. Tanken på att någon visste vad ha…[Read more]

Testade hon honom?

Han hade förväntat sig att hon, efter det att han erbjudit sin hjälp, sagt vad hon begärde av honom. Övertänkte han hela situationen? Nej, hon måste ha sökt upp honom av någon anledning, eller? Var det önsketänkande och allt detta var bara en slump. Davant insåg plötsligt att han längtade efter att vara behövd, att få sättas…[Read more]

Hennes leende fick en knut av skräck Davant att vilja kräkas och hennes namn fick isande svett att läcka ut från varje por i hans kropp. Skräcken påminde om den som han upplevt många gånger förut. Inför en tävling, inför en strid, inför att träffa någon speciell. Känslor är bra, de var ljusets sätt att hjälpa människan att fatta rätt beslut,…[Read more]

… jag är ingen speciell…

Den del av Davant som fortfarande var en pojke, en djupt begraven men väldigt verklig del gjorde ifrån sig ett besviket läte. Davant kunde känna hur besvikelsen strålade från denna del av honom själv och en annan del av honom skämdes samtidigt som han skrattade åt sig själv. Pojken Davant ville rädda mör och prinsessor,…[Read more]

“Davant, av familjen Le’Brond frun.” svarade Davant medans han gjorde en avfärdande gest med sin högra hand.

“Bry er inte om manteln, det går att köpa ny.”

Davant menade att fortsätta fråga kvinnan men hejdade sig lite. Hon verkade trög, eller inte riktigt vaken. Hur kunde hon inte veta om hon var skadad? Hon kunde också vara i chock eller så va…[Read more]

Davant hade lyckats få på sig sin högra stövel och fasade inför den vänstra då vagnen bromsade till. Han hann inte så mycket som att tänka innan hårda slag mot vagnens utsida fick honom och rycka till och med en hast hans vänstra ben motsatte sig direkt började han kravla sig mot dörren. Känslan av små knivhugg letade sig upp från benet och Davan…[Read more]