Davant hade lyckats få på sig sin högra stövel och fasade inför den vänstra då vagnen bromsade till. Han hann inte så mycket som att tänka innan hårda slag mot vagnens utsida fick honom och rycka till och med en hast hans vänstra ben motsatte sig direkt började han kravla sig mot dörren. Känslan av små knivhugg letade sig upp från benet och Davant sög in luft genom sammanbitna tänder och pressade sig framåt.  Med en kraftansträngning lyckades han stå upp tillräckligt mycket för att skjuta upp dörren och synen framför honom fick honom att tappa den andningen han nyss dragit in. Kvinnan var en enda röra och det var uppenbart att något fruktansvärt hade hänt henne. Hennes blick, den isande bedjande blicken fick först Davant bara att gapa innan han kom på sig själv och stängde munnen. Kvinnan var inte härifrån, eller så var hennes föräldrar inte härifrån. Hennes yttre var fruktansvärt att se men under all lort kunde man ändå skymta sköna drag. Bakom henne rörde sig Davants män raskt närmre och Davant höjde sin hand och tecknade åt dem att hålla sig borta. Davant visste inte riktigt varför, men han hade en känsla av att skydda. Skydda vem från vad visste han dock inte.

“Frun”, började Davant men var tvungen att svälja då hans mun hunnit bli torr. Han hatade att hans röst inte lät lika stadig som den gjorde i hans huvud.

“Frun, var snäll att lugna ner er, ni är trygg här. Kom in hit och sätt dig, du måste värma dig och dina fötter. Du kan förklara allt så fort du blivit varm.”

Han gestikulerade för henne att komma in och sätta sig mittemot honom. Han önskade att han kunde sträcka ut armen och hjälpa henne in men med hans vänstra ben skulle det vara en omöjlighet. Istället sträckte han ut huvudet och med en barskare röst ropade han ut order.
“Hämta filtar och kläder, allt som han hålla henne varm.”

Han tänkte en sekund på det hon sagt. Innan han fortsatte med samma beordrande ton.

“Skicka Trevendor och 2 andra i förväg och spana. Be dem hitta oss en rastplats och börja värma vatten. Resterande håll en tajt formation och var beredda på vad som helst. Ryttare håll er nära! Vi fortsätter!”

Med de orden stängde han åter ut kylan. Han spenderade en sekund och bara tittade på sin medpassagerare innan han kom på sin mantel under bänken. Han gjorde ansträngningen att böja sig framåt och plocka upp den och slängde den till henne.

“Vira in dig i denna så länge. Är du skadad?”

• This reply was modified 5 år, 3 månader sedan by Ost.

“Davant, av familjen Le’Brond frun.” svarade Davant medans han gjorde en avfärdande gest med sin högra hand.

“Bry er inte om manteln, det går att köpa ny.”

Davant menade att fortsätta fråga kvinnan men hejdade sig lite. Hon verkade trög, eller inte riktigt vaken. Hur kunde hon inte veta om hon var skadad? Hon kunde också vara i chock eller så var hennes skador så allvarliga att kroppen ignorerade det. När Davant skadat sig hade det tagit honom själv flera minuter innan han insett hur skadad han var och det hade tagit ytterligare tid innan hans kropp hade erkänt smärtan. Men det var onekligen blod på kvinnans klädsel och man får inte blod på kläderna om någon någonstans inte skadat sig.

Davant bestämde sig för att ta det försiktigt med kvinnan och inte pressa henne. Hon såg ut som ett skört ting och Davant lät den medkänsla han kände lysa ut ur hans ansikte. Han kunde dock inte lämna henne och han var tvungen om de var i fara så han fortsatte tala försiktigt som för att inte skrämma henne.

“Du är i säkerhet. Vad heter du och vart kommer du ifrån?

… jag är ingen speciell…

Den del av Davant som fortfarande var en pojke, en djupt begraven men väldigt verklig del gjorde ifrån sig ett besviket läte. Davant kunde känna hur besvikelsen strålade från denna del av honom själv och en annan del av honom skämdes samtidigt som han skrattade åt sig själv. Pojken Davant ville rädda mör och prinsessor, ville uppleva ett liv där han inte var bunden till en käpp och behövde be andra om hjälp.  Men sådana tankar gav bara smärta och Davant tryckte ner känslorna tillbaka där de bubblat upp från och han förseglade igen den delen av sig själv.

Han fokuserade på nuet och fortsatte.

“Nen, jag är ledsen men jag måste be dig att minnas och återberätta allt som hänt. Klarar du av det?”

Davant var tvungen att få reda på om de var i fara och vad som hänt. Hans hjärta dunkade i dubbel hastighet och han hoppades att något farligt inte var påväg emot dem. Hur mycket han än ville dra ur Nen det hon visste var han också tvungen att vara försiktig med henne.

Hennes leende fick en knut av skräck Davant att vilja kräkas och hennes namn fick isande svett att läcka ut från varje por i hans kropp. Skräcken påminde om den som han upplevt många gånger förut. Inför en tävling, inför en strid, inför att träffa någon speciell. Känslor är bra, de var ljusets sätt att hjälpa människan att fatta rätt beslut, men man måste också ha kontroll över dem. I vissa situationer kan man inte låta känslorna ta över. Detta var ett sådant läge, reagera fel och hans sits kunde förvärras, eller han kunde bli dödad. Därför tog han skräcken, tvingade den till något hårt han kunde ta på och slängde den i mörkret. När han varit ung och just lärt sig detta knep att hålla sina känslor i styr hade han sett mörkret som en brunn där han slängt sina känslor. Idag var mörkret bara ett mörker som girigt slukade allt han gav det och i gengäld fick han klarhet.

Utöver skräcken slängde han också in paniken, flykten och uppgivenheten. Kvar upptäckte han, något till sin egna förvåning, var förväntan. Han tvingade även förvåningen till något hårt och slängde även den in i mörkret. Allt detta kändes för Davant som en lång process men utspelade sig i verkligheten bara under tiden mellan två hjärtslag. Plötsligt var han lugn och metodisk och hans medvetande började analysera det som hände.

Då hans familj var vassaler och svurna till familj Saelorians hade han i sin ungdom varit på en bankett där herr och fru Saelorians varit värdar. Han hade sett dem där men inte deras barn, dock kunde han inte förneka att det var något med denna Nen, eller Nenya, som påminde om dem. Av någon anledning trodde han på henne.

Saelorians familjen hade alltid haft ryckten om sig, men på senare tid hade dessa rykten blivit något mer. Le´Brond familjen hade aldrig brytt sig mycket om vidskeplighet och Davants far hade alltid skämtat att även om Saelorians var troll hade de hans respekt. På senare tid dock, när dessa rykten blivit något mer, hade det skapats splittring inom familjen. Davants far var passiv och menade att de fortfarande hade en ed att uppfylla medans Davants bror, Devian, högljutt manat till handling och förbannade allt som hade med familjen Saelorians att göra. Denna dispyt var anledningen till varför det var Davant som åkte i denna vagn nu och inte Devian.

Davant valde att tro på Nen, Nenyas påstående om vem hon var och som han såg det fanns det 3 alternativ om varför de båda befann sig här. Första var att hon faktiskt “råkat” på “villovägar” och råkat hitta sig till sin familjs vassals vagn. Det alternativet kändes långsökt. Det andra alternativet var att hon hade sökt upp honom. Varför kunde han inte komma på, kanske var detta något test för att försäkra sig om Le´Brond familjens fortsatta lojalitet. Det tredje var att hon var här för att döda honom. Det sista alternativet verkade dock ologisk, fanns mycket enklare sätt att mörda honom än att komma till hans vagn på detta sättet. Men samtidigt, om rykterna om Saelorians var sanna så tillhörde kvinnan mittemot inte ljuset och följde därför inte samma logik och känslor som honom själv.

Davant var tyst i någon sekund medans hans tankar snurrade och han begrundade sitt svar noga.

“Fröken Saelorias. Ni hedrar mig och jag ber ödmjukast om ursäkt om jag inte behandlat er med tillhörande respekt under ert alias Nen.”

Här var det brukligt att höra om hans gäst uppfattat sig som kränkt på nått vis men Davant valde att fortsätta prata.

“Familjen Le´Brond står alltid till familjen Saelorians förfogande, säg vad ni behöver och om det är i min makt att bistå så är det ert. Dock innan vi fortsätter, ert sätt att anlända här antyder en viss mån av villfarelse. Är det er önskan att er närvaro och kontakt med mig förblir mellan oss tills vidare?”

Davant hade helt byt ton och hålling. Från att ha varit en bekymrad man som hjälp en kvinna i nöd till att vara en vältalig adel.

Testade hon honom?

Han hade förväntat sig att hon, efter det att han erbjudit sin hjälp, sagt vad hon begärde av honom. Övertänkte han hela situationen? Nej, hon måste ha sökt upp honom av någon anledning, eller? Var det önsketänkande och allt detta var bara en slump. Davant insåg plötsligt att han längtade efter att vara behövd, att få sättas på prov, att ha någon som förväntade sig något av honom. I sitt sinne förvandlade han även denna känsla till något hårt och slängde det till mörkret, något motvilligt. Davant ville vara något mer än en tredje son och krympling.

Davant försökte komma på vad han visste om Nenya Saelorians och insåg att han visste väldigt lite konkret fakta. Mycket av vad han visste av huset Saelorians var rykten och i hans huvud hade de avskrivits som just rykten. Hur mycket av det han hört kunde man lita på? Ett av ryktena hade just bevisats framför hans ögon, kunde något mer rykte vara sant?

“Då så Nen av Gröndal,” började Davant.

Han visste för lite för att kunna göra något annat än artigheter. Han hade hört om rykten om splittringar bland Saelorians, om man nu kunde beskriva dessa rykten som endast splittringar, och hon varnade honom att det var farligt för honom att beblanda sig med henne offentligt. På sätt och viss lugnade det honom lite då det tydde på att hon inte ville honom illa samtidigt som det också tydde på något annat farligare som lurade runt hörnet. Den del av Davant som ville slänga sig ut och omfamna denna fara blev slängd till mörkret tillsammans med lugnet. Falskt lugn är inte att lita på. Han behövde mer information.

“Då denna attack på er lyckades bli avvärjd så utgår jag från att min och mitt sällskap är i säkerhet.”

Davant sa det som ett påstående men lyfte ljudet på sista ordet för att få det att låta som en fråga.

“Jag utgår också från att ingen från Gröndal vet om att du är här och att din familj inte vet om det arma tillstånd du befinner dig i.

Även denna fråga var formulerad som ett påstående med en svag tonhöjning i slutet som hintade om en fråga. Davant ville inte anta för mycket, om detta var ett test var han tvungen att klara det men han visste för lite och var tvungen att få information. I adelns värld av intriger blev även detta ett spel.

Hon lekte med honom, retade honom. Davant var tvungen att påminna sig själv om att hon inte var normal. Kunde hon läsa hans tankar? Visste hon vad han kände? Davant kände en kall kår leta sig nedför hans ryggrad och en känsla av obehag fick hans mage att kännas som att han ätit en hög med nålar till frukost. Tanken på att någon visste vad han kände skrämde honom men han kunde inte agera på sin rädsla. Istället  klistrade Davant på ett snett leende och svarade:

“Det är varje ridda…. mans dröm att hjälpa utsatta möer och tävla för hennes gunst. Jag antar att jag är tillräckligt mycket man för att dela liknande förhoppningar…”

Han hade tänkt att fortsätta prata men något ändras i den lilla vagnen de satt. Det var inget egentligen märkbart men samtidigt kunde man tydligt känna hur stämningen ändrades. Davant kunde inte avläsa vad Nenya tänkte. Blev hon arg? Blev hon spänd? Var det något med hennes familj? Vågade han fråga mer? Davant var inte en rättfram person utan trivdes med intriger och utmanövereringar. Att direkt fråga om hennes syfte var osmidigt och visade på dålig takt. Hon hade dock reagerat på frågor om hennes familj. Kanske var det ett sätt att få henne att prata.

“… verkar dock som att jag denna gång inte behövdes. Du med din familjs… “

Davant pausade här och gjorde en snurrande gest med handen som att han tänkte och försökte frammana ett passande ord.

“… ryktes skapande egenheter… gör väl att ni inte känner fruktan inför situationer någon som mig själv skulle betrakta som nära livets slut.”

Davant kunde inte hjälpa det leende som smög sig över hans läppar.

“Nästan imponerande? Jag känner stor stolthet över min förmåga att jonglera mina ord.”

Inom sig svor han, detta var inte tiden för vitsiga kommentarer.  Han var fortfarande i fara och fel ord kunde vara farliga. Han spelade dock vidare på sitt leende och med en nonchalant axelryckning svarade han:

“Du läser mig som en öppen bok, jag döljer min nyfikenhet då det inte är passande för en gentleman av min standard att nosa i en kvinnas och dessutom överordnades affärer. ”

Davant hoppades att denna kommentar skulle få henne att prata om hennes syfte eller förmå henne att avslöja mer.

Leendet på Davants läppar gick från självsäkert till en svag kräkning till ett förvånat uttryck medans insikten av vad Nenya sa sakta sjönk in. Tankarna som tidigare hade surrat runt förvandlades till ett tyst surr och för en sekund roterade Davants värld kring ordet elimineras. Han försökte koppla ihop, hitta på något, göra något men att röra sig i Davants tankar var som att röra sig i vatten. Sen av explosion av tankar, minnen och idéer rusade till ytan likt en gigantisk våg och slog hårt mot Davants som nästan kände sig yr av all information. Vad skulle hända utan familjen Saelorians? Menade Nenya att ta över Gröndal? Var detta moraliskt? Kunde han tjäna något på det?

Davants bror skulle ha välkomnat detta, hans far var trogna Saelorians. Vad var Davant?

“Många skulle hålla med om att dina föräldrar är ett hot,” började Davant försiktigt, “ min far är inte en av dem.”

Detta kändes fel, varje uns av moral och etisk kod Davant blivit upplärd med skrek åt honom att inte tänka på detta. Något annat viskade inom honom. Var det självbevarelse drift? Var det en önskan om något annat, något nytt? Kunde han förråda sin far? Eller var det att förråda sin far? Det var ju en Saelorian som satt framför honom, spelade det någon roll vilken Saelorian man var trogen?

På sätt och vis hade Davant redan hjälpt Nenya genom att peka ut en politisk figur som inte skulle stödja henne. Han hade ingen aning om hur han skulle kunna hjälpa henne mer eller vad hon önskade av honom.

“Ni får ursäkta min taktlöshet och rättframhet, men ända sedans ryktet om din familj kommit fram i ljuset tror jag många i adeln haft svårt att smälta denna kunskap. Om det är stöd hos adeln du söker tror jag inte att många kommer vilja byta ut ett… “

Davant tappade tråden lite då han varit på väg att säga ett monster mot ett annat. Det var tydligt märkbart hur han tystnade och letade efter ett mer passande uttryck.

“… hot … mot ett annat.”

De hos adeln som var emot Saelorians omänsklighet skulle vara det oavsett vilken Saelorian som regerade i Gröndal. De som inte var emot det skulle inte vilja byta. Vad än Nenya tänkte sig skulle inte en regelrätt störtning fungera enligt Davant.

En kall kår kröp sig ner längs Davants ryggrad och han kände hur lugnet övergav honom. Menade hon verkligen honom? Skulle han ta ner paret Saelorians? Han var knappt en hel man själv och innan han hann hejda sig själv sprutade orden ur honom som en kräkning.

“Ni kan inte seriöst mena mig? Jag är knappt en hel människa, jag har för ljusets skull problem att sätta på mig mina egna byxor. Ljuset bränn mig jag är en tredje son, jag har inget och mitt liv är helt beroende av det min familj ger mig. Jag… jag… “

Davant drog handen genom sitt hår och lufte luggen från sitt ansikte. Varför hade han reagerat så hårt? Lugnet hade upplöst likt ett sandslott vid vatten och kvar var bara ruinerna som visade vad han hade förlorat.

Han lutade sig bakåt mot vagnens vägg. Allt var förstört nu. Nenya skulle inte låte honom leva efter det här. Han kunde inte alliera sig med mörkret och överge ljuset, något väldigt fundamentalt inom Davant såg detta som en självklarhet. Hon hade sagt för mycket och skulle behöva döda Davant, det var det mest logiska ur hennes perspektiv. Han kunde inte försvara dig, han var som en försvarslöst spädbarn jämfört med henne och om hennes önskan var att korta Davants liv här och nu skulle hon kunna göra det. Tanken på icke existens skrämde honom.

En viskning från inom Davant väckte en liten knista, ‘Jag vill inte dö’. Något så självklart blir så mäktigt när man står inför det. ‘Jag vill bli nått.’ Känslan av hopplöshet, av uppgivenhet, av ilska för den lott livet givit blandades till ett driv. ‘Hjälpa mörkret att utplåna sig själv måste vara gott.’ Ett rättfärdigande.

Den tystnad som tagit över efter Davant utbrott låg tung i luften, ord han inte skulle kunna ta tillbaka och som skulle kunna leda till hans död. Trots det tog han ett djupt andetag till och samlade sig. Inte samma lugn han haft men ändå ett lugn.

“Jag vet inte hur jag ska kunna stå till tjänst. Jag vet inte vad du förväntar dig jag ska kunna åstadkomma. Jag är inte som ni.”