- This topic has 35 replies, 3 voices, and was last updated 4 år, 10 månader sedan by
.
-
Det är därför du är perfekt…
Något med den biten fick Davant att haja till och en svårbeskriven känsla började från magen och spred sig uppåt. Det var en bra känsla av lättnad nästan lite verklighetsfrånvarande, ungefär som ett barn som inte kunde fatta att han kommit undan med att göra något dumt.
Davant såg att Nenya blev tänkande och han ville egentligen inte störa henne så han lät tystnaden hålla i sig trots obekvämheten bakom. Han visste inte hennes motiv och kunde inte säga att han förstod varför allt detta hände. Han visste inte heller vad hans roll i det hela var och om han var kapabel att göra något. Men han litade inte på henne även om hon verkade genuin i sitt sätt att prata och agera. Hon hade en form av ärlig oskuldsfullhet i sig, att vara ärlig och rak på sak. Kanske kom det med odödlighet att inte vara rädd för att säga vad man känner och tycker. Hon skulle ändå inte kunna dö. Davant däremot kunde det, han var tvungen att fortsätta vara försiktig.
När tystnaden dragit ut i, vad för Davant kändes som en evighet kände han sig tvungen att säga något.
“Låt oss underhålla idén att jag är intresserad”, började Davant med blicken fäst på allt annat utom Nenya. “Låt oss underhålla idén att jag vill att något ska ändra på sig. Är ert mål endast att ta era föräldrar ur ekvationen?
Davant gav Nenya försiktig glimt för att försöka läsa hennes ansiktsuttryck vid frågan.
-
Hans försiktighet roade Nenya igen och hon strök sin söndriga och smutsiga klänning med sina händer. Tanken på hur hon stank och såg ut, stack i hennes näsa. Hon hade kunnat göra det här på ett annat sätt. Använda våld. Slippa att sänka sig till en sådan nivå. Ett ögonblick hade hon visat en svag sida av sig själv och bara tanken på det fick det att bubbla av vrede inom henne. Hon var inte svag.
Hon slog ut sina händer framför sig, som i en välkomnande gest och hon fick snabbt ett leende på sina läppar som om de talade om världsliga saker. Som om allt hon tänkt på var som bortblåst, även om det gnagde och tärde på henne.
”Nej. Det är mitt egna intresse med att ta mina föräldrar ur ekvationen. Men min mästare har andra planer. Storslagna” sa hon och blicken var kanske lite galen, men trots det drömmande. Som om hon kunde se en bättre värld framför sig.
”Men det är inte mina saker att diskutera” fortsatte Nenya sedan och såg ut genom fönstret, de sista solstrålarna lade sig utanför. Tanken på att mörkret snart skulle omfamna dem gjorde henne lite mer trygg. När som helst. Hon hade inte mycket tid kvar att övertala denne man, innan de skulle bli avbrutna. Om hennes mästare hade funnit det hela i sitt tycke, vill säga.
-
Då de sista ljusstrålarna försvann bakom trädtopparna och slutligen omfamnades av natten tycktes allting bli tyst och stilla. Det var som om allting omkring dem höll andan i väntan på vad som skulle komma. Det snöblandade regnet som tidigare fallit hade slutat falla och hästarna frustade lite nervöst, men inte så högt som de brukade.
En skugga mörkare än natten tycktes lägga sig över dem, en skugga som med säkerhet skulle få Davants sällskap att lägga händerna på sina vapen och vänta något hemskt. Ett dovt läte, som en tung vindpust orsakad av enorma vingar som fälldes ihop, hördes över karavanen. Men inte kunde väl där vara något med så stora vingar?
Ur mörkret uppenbarade sig en lång och slank siluett som närmade sig vagnen Davant och Nenya satt i. Vid ett snabbt ögonkast kunde man tro att det var en fager man, men vid närmare blick skulle man se att det var något annat. Figuren hade långt svart hår som hängde fritt ned till midjan. Han var klädd i långa svarta tyger passande en adelsman, och hade blek hud som stod i stark kontrast till det mörka håret och de mörka kläderna. En detalj var de onaturligt vassa naglarna, som nästan såg ut som klor. Men den mest uppenbara faktorn av att något var fel var mannens ögon, som saknade ögonvita och var helt svarta.
Omkring figuren samlade sig Davants män med sina vapen dragna, beredda att skydda sin mästare men inte helt säkra på om deras mästare var värd att attackera denna varelse för. Ett svagt leende dök upp på figurens läppar, och man kunde se glimten av vassa tänder.
‘Är detta hur ni välkomnar en gäst, Davant Le’brond?’ frågade han. Rösten var behaglig, varken för låg eller för ljus, och hade en lockande melodi i sig som var svår att lägga fingret på. Det var som om allt mannen hade att säga var något man skulle behöva lyssna på, och tro på.
‘Eller välkomnar ni bara damer i nöd i ert sällskap?’ undrade han. Det fanns en liten anklagande ton i rösten, som skulle få vem som helst att känna skam över sitt agerande. De mörka ögonen vände sig från Davant och Nenya till männen som nu stod omkring honom på alla sidor, men underligt nog verkade han helt obekymrad av deras vapen – vilket fick männen att tveka ännu mer. Ayperos leende blev lite bredare, och ett litet skratt kunde höras djupt nere i hans hals.
‘Men så oartigt av mig, trots att jag vet vem ni är kan jag knappast förvänta mig att ni vet vem lilla jag är.’ I en plötsligt snabb rörelse, helt oväntad från figuren som precis stått stilla som en staty, gjorde han en teatralisk bugning som fick hans långa tyger att fladdra omkring honom innan de graciöst la sig igen. Rörelsen hade så klart fått männen med sina vapen att hojta till, i fruktan om att de plötsligt skulle bli attackerade.
‘Mitt namn är Ayperos, och jag ser att jag är skyldig er en tjänst för att ni tagit hand om min Nenya.’
-
Tanken att Nenya hade en mästare gick emot de föreställningar Davant hade om världen så han förstod först inte vad Nenya menade. Han hade helt underkastat sig idén att Nenya varit den drivande kraften bakom detta möte och tanken på att det fanns något mer klarnade inte för Davant förrns han hörde en röst från utsidan vagnen. Även om rösten blev något dovare hördes den overkligt tydligt och Davant slängde en blick mot vagnens dörr för att sedan åter titta på Nenya med förvånad blick. Nenyas blick verkade enligt Davant endast spegla vördnad och längtan medans Davant själv kände sig plötsligt rädd. Med sitt dåliga ben i uppror kravlade han sig bort mot vagns dörren och med en armbåge stötte han upp den och kikade ut. Han förblev sittande och ur vagnens öppning kunde man endast se hans huvud sticka ut.
Synen framför honom tillsammans med kylan som nu letade sig in i vagnen fick kalla kårar att återigen denna kväll leta sig ner för hans ryggrad. Davant förstod inte först varför alla verkade vara på så hög beredskap men sen så kände han det. Känslan av fara och hot. Känslan av att fäkta eller fly, av att vara en fångad mus som klöste och bet i allt som kom nära i desperat panik. Davant var den musen och han förstod direkt att denna Ayperos var den Nenya kallat mästare.
Mannen buggade men sen föll tystnaden och alla verkade vänta på att Davant skulle svara. Men vad kunde han säga. Alla runt omkring dem såg denne man och alla som inte kände att denna man inte var normal var inte vid sina sinnens fulla bruk. Panik började sprida sig hos Davant, samma panik en älskare känner när han blivit påkommen med någon annan. Ryktet om detta skulle komma att spridas. Tjänare skvallrade mer än något annat folkslag och detta rykte skulle komma förr eller senare att hitta till hans far. Ljuset bränne denne man för hans nonchalans. Hur kan han rädda detta? Han tog sin käpp och med en kraftansträngning och ett litet stön lyckades han ställa sig upp. Efteråt kändes det som en fånig manöver. Trots att han stod högre upp än denne Ayperos fick Ayperos blick Davant ändå att känna sig liten och underlägsen, som om han blev nertittad på snarare än tvärtom.
“Er definition av gäst verkar skilja sig från mig egen, herr Ayperos.”
Davant vägde orden väldigt noga, likt en sniken köpman som vägde varje mynt smakade Davant på varje ord innan han yttrade dem. Han var tvungen att ge alla tjänare något annat att skvallra om samtidigt som han inte kunde förarga Nenya.
“Det är sant att jag inte vet vem du är, men min familj är svurna Saelorians och Nenya av Gröndal har talat högt om er.”
Davant gjorde en liten gest emot Nenya när han sa detta som för att förtydliga för alla dumma vem han pratade om.
“Du är, via hennes önskan, givetvis välkommen att dela våra eldar som en gäst.”
Efter att Davant sagt det var det ingen som rörde på sig. Alla stod kvar med dragna vapen och stämningen var tjock som ärtsoppa. Med en barskare ton röt han, på gränsen till skrek.
“Jag sa han var en gäst! Iväg med er. Slå läger och res mitt tält. Jag vill ha värmt vin och annat som tillhör gästfrihet nu direkt. Sätt ut vakter för natten och ge ut skift. Vi reser med ljuset!”
Som om en trollformel blivit bruten verkade alla haja till och började röra på sig, några motvilligt andra med mer entusiasm. Davant började klättra ur vagnen vilket för honom var en ansträngande process som involverade att glida mot dörrkarmen ner i sittande ställning, slänga ut det trasiga benet och försiktigt hoppa ut och stödja sig mot vagns vägen medans han sträckte sig mot käppen. Han tittade på Nenya med en menade blick.
“Vi hittar ett bekvämare ställe för oss alla att fortsätta samtala i mitt tält”, började han innan han slängde en blick över axeln på Ayperos. “Är han alltid så… odiskret?””
-
Min Nenya. Orden fick henne att rysa och brista ut i ett leende som fick hennes vassa huggtänder att synas. Ett otäckt leende, men ett drömmande. Halvt som halvt lyssnade hon på vad scenen som hade skett framför henne. Närvaron i sig fick henne lite ofokuserad. Fast å andra sidan var det intressant och nästan lite roande hur Davant svarade hennes mästare. Det var nästan lite kaxigt. Bättre än vad de flesta andra kryp hade reagerat. Kanske fanns det lite stake i mannen? Hon granskade honom med en gillande glimt i ögat och lät sin tungspets röra hennes ena hörntand.
Det var svårt att inte skratta åt Davants sista kommentar och hon flinade lite brett och tippade huvudet på snedden medan hon såg mot mannen framför sig.
”Det kommer säkert med hans ålder” sa hon, tyst med ett litet skratt till för att sedan stiga ut ur vagnen. Hon sträckte på sig samtidigt som hon gjorde ett litet nöjt ljud. Sedan nickade hon lätt åt vad han hade sagt. Ett mer bekvämt ställe. Det lät bra. Inte för att hon egentligen var allt för pryd av sig, men hon föredrog att inte se alla de smutsiga tjänarna till Davant. Hon skickade ett leende mot sin mästare, inget mer än så. Trots allt var hon Davants gäst och etikett var till att hållas.
”Det låter som en utmärkt idé, kanske till och med lite vin?” sa Nenya med en menande blick. Vin var alltid en god idé. Kanske det behövdes för att stilla Davants nerver mer än hennes. -
Ayperos hade ett litet leende på sina läppar då han följde Davant tillsammans med Nenya. Mannen hade en speciell personlighet, och med tanke på alla århundraden av personer han mött så var det något speciellt att komma upp bland de mer minnesvärda. Om detta inte lede till något mer skulle det åtminstone roa honom denna kväll. Vad som hände därefter berodde så klart helt på Davant. Han låtsades inte höra vad Davant sade till Nenya om honom om att vara odiskret. Samtidigt brydde han sig inte, utan fann snarare det roande att se hur de dödliga reagerade på honom och hans ytligheter.
‘Ja, Lord Davant, låt oss samtala närmare i bekvämligheter.’ sa han enkelt med en handviftning. Då de väl satt inne i de så kallade bekvämligheterna med vin i sina händer satt Ayperos en stund och bara betraktade mannen med sina mörka ögon. Ett litet leende fanns hela tiden där, och hela situationen skulle göra vem som helst obekväm inför den intensiva blicken och närvaron av två vampyrer.
‘Så… Herr Davant. Vad kan du göra för mig?’ frågade han, för han antog att Nenya diskuterat problematiken redan.
-
Tystnaden höll på att kväva Davant som satt på en pall-stol hybrid och masserade sitt ben med den vänstra handen och nervöst snurrade på vinglaset han höll i det högra. Han hade svårt att andas och det kröp i honom som tusen laver som försökte hitta ut. Vid tre olika tillfälle hade han öppnat munnen men varje gång hade han åter stängt den utan att yttra ett ord. Dels för att han inte visste vad han skulle säga, dels för mannens aura. Något med honom fick Davant att huka tillbaka och vilja gömma sig samtidigt som det fick honom nyfiken. Som ett barn som tittade fram bakom sin mors klänning.
Davant var inte säker men han kunde helt klart känna mannens makt. När Ayperos väl tog till orda ryckte Davant till som om någon dragit en kniv och han svor för sig själv för att inte ha bättre kontroll över sina känslor. Hans knep för att samla nerverna var som bortblåst och hur han än försökte få kontroll över känslorna var de som hala fiskar som vägrade sluta sprattla.
Frågan överraskade honom, han hade förväntat sig att de skulle börja bossa honom och säga till honom vad han skulle göra. Samtidigt verkade inte Ayperos vara typen som tvingade folk att göra som han ville. Dock var det ett antagande Davant gjort med Nenyas vördnad i åtanke. Frågan var dock oväntad då det var de som sökt upp honom, ville inte de att han skulle göra något.
Vad kunde han göra? Vad skulle han säga? Vad skulle få honom att överleva? Skulle han lova land och rike eller skulle han vara ärlig. Vad ville en man som Ayperos?
Davant lät inte tystnade komma tillbaka, utan svarade snabbt denna gång:
“Inte mycket är jag rädd. Jag är ingen krigare längre, jag har begränsat med politiskt makt och mina tillgångar är inte mina utan min fars.”
En kort pause kröp in medans hans hjärna arbetade. En liten röst i honom skrek åt honom att säga något annat, något positivt, så Davant tog till orda igen:
“Fröken Nenya har dock informerat mig om hennes önskan, och vid mitt insisterande på att jag skulle vara till föga nytta framhöll hon mitt värde i att jag inte var som er. Om det är någon som inte är som er ni söker så passar jag den beskrivningen.”
-
Ayperos lyssnade på Davants ord. Så klart visste han redan allt detta, men det var ändå intressant att höra att mannen var så ärlig med hur han förhöll sig själv till världen och sin familj.
‘Och vad hindrar dig från att bli er familjs överhuvud, och ta din fars rikedomar?’ undrade han, mer som en tanke snarare än en uppmaning till en konspiration för att ta över sitt hus.
‘Vore det inte mer givande att bygga upp något eget… Något som överträffar din fars förmögenhet?’ frågade han, med den där rösten som lät som visheten själv, som om den hade alla svar och var något man var tvungen att lyssna på.‘Allt som behövs är en liten knuff i rätt riktning, inte mer än så.’ sa han, med ett försäkrande lugn. De svarta ögonen, mörkare än skuggorna, betraktade Davant nyfiket för att se vad han hade att säga åt det.
-
Nästan äckligt tyst satt Nenya och betraktade Davant och Ayperos. Hennes huvud var snett och de intensiva ögonen blixtrade. Det var svårt att dölja sin nyfikenhet och upprymda humör. Det kändes rätt. Även om det snarare var som en intressant lek för henne. Som nästan allt var för henne. För vad var egentligen en människa? Men denna människa hade väckt Ayperos nyfikenhet – likaså hennes. Det var något i hans sätt att tala och agera. Hur han gång på gång tycktes ha en slags inre strid med sina känslor för att sätta lock på de kokande känslorna och svara med korrekt etikett.
Ett lockande leende efter ett mindre sippande av det röda vinet. Det rann ner för strupen och var lent. Ett gott val av vin. Det nästan smekte hennes smaklökar. Hon drog sin tungspets över sin smala underläpp innan hon riktade blicken återigen mot Davant. En enkel nickning till svar. Hon stod för det som hon hade sagt till mannen. Det fanns en styrka i att han inte var en vampyr. Även om hon helst hade velat förneka det. För avskyn för det som hon en gång varit var stor. Hon skulle till att svara och öppnade munnen man hann inte säga något innan hennes Ayperos svarade.
”Vad är det som hindrar dig?” lade Nenya till, med sin lena röst. Som en katt som spann, inget hotfullt i det, trots hennes groteska leende med huggtänder och de blixtrande ögonen.
-
Ilskan blossade inom Davant och han kunde känna hur hans käkar låste sig. Han blev inte arg på Nenya eller Ayperos även om deras ord varit den gnista som tände elden, han blev arg på sig själv. Det de pratade om var fel men de var samtidigt monster och kände inte vid rätt och fel så som han gjorde. Det som gjorde Davant arg var att en del av honom blev exalterad och hjärtat slog några slag snabbare vid tanken. Tänk att få vara överhuvud, en stor spelare på livets schackbräde, bygga upp och skapa eget, få det anseende han var menad. Dessa tankar äcklade honom. Det var så fel. Han kunde inte sitta här och planera intriger mot sin egen far, mot sina bröder. En del av honom njöt av tanken, en annan avskydde honom för att han gjorde det.
Han hade lust att bestämt annonsera detta till varelserna framför honom men rädslan stoppade honom, vilket bara fungerade som bränsle för den eld som var ilskan mot sig själv. Davant kom på sig själv med att andas häftigt. Det var ett ett nästan frustande läte som letade sig ut genom näsan då hans mun och käke stängt hans mun i en ogillande grimas och förvandlat hans läppar till ett streck. Med viljestyrka tvingade han sig själv att öppna munnen och med en lugn röst svara.
“Jag vet att ni båda vet vad lojalitet och heder är.”
Davant hade tänkt säga mer, hålla ett tal för dom om rätt och fel men självbevarelsedriften och viljan att överleva denna kväll hejdade honom.
“Vad än det här är…”, började han och förde sitt vänstra pekfinger i en cirkel för att förtydliga vad han menade med “det här”. Han gav Nenya och Ayperos varsin blick.
“Vad än det här är så lämnar ni min familj utanför. Om ni kom till mig endast för att prata blodsbrott så är den här audiensen över.”
Rädslan inom Davant fick hans mun att torka ut och hans röst att låta väsande och klanglös. Han tog djupa klunkar ur sin bägare.
-
Ayperos mörka ögon studerade Davant hela tiden medan han yttrade sina ord. Det var som om han analyserade alla rörelser och alla ord, och vad han hade tänkt säga trots att orden blev osagda. Kanske han till och med kände av vad som egentligen rörde sig där i Davants huvud, men om så var fallet sa han inte det högt. Trots allt var det hur folk agerade som räknades, och Davant hade tydligen avstått från en maktposition på bekostnad av sin familj. Så sentimentalt. Ayperos suckade lätt åt Davants ord, och såg med de mörka ögonen rätt in i hans.
‘Jag kom för att jag vill att du ska bli Gröndals nya herre, Lord Davant.’
-
Davants uppspärrade ögon och halvöppna mun visade tydligt hans förvåning. Hans blick for från Ayperos, till Nenya, tillbaka till Ayperos. Var de seriösa? Hur konstig och ovärldslig Ayperos än var kunde Davant se att han inte var dum. Det var ett lugn bakom mannen som endast kom med visdom och erfarenhet. Han såg inte gammal ut, men hans ögon var uråldriga.
“ Ni är seriös,” yttrade Davant tillsist och man kunde tydligt höra bestörtningen. Han insåg att han inte för en sekund hade tvivlat på mannens ord denna gång, han visste att Ayperos menade vad han sa. Men Davant kunde inte få ekvationen att gå ihop och han insåg att han försökte pussla ihop sin världsbild så att det Ayperos sa skulle kunna bli sant. Problemet var att pusslet inte gick ihop.
“Jag förstår inte hur. Visst det är stora oroligheter kring Saelorians och hur västra Karm kommer utvecklas beror mycket på vad kungen gör. Väljer att ta avstånd från Saelorians kommer han själv välja vem som ska ta över i Gröndal och det skulle absolut inte bli mig. Även om det var mig skulle ingen acceptera att jag tog över och kungen skulle få ytterligare problem i väst. Om han väljer att bistå Saelorians så kommer väst fortfarande börja koka men Hannadon tillsammans med Gröndal kommer kunna hantera det så länge inte flera mäktiga hus går emot… “
Davant insåg att han börjat pladdra och tystade sig själv. Ayperos skulle aldrig sagt som han gjort om han inte hade en plan eller en idé. Problemet var att Davant inte visste vad planen var och vad utfallet för honom skulle bli. Hans bladder hade dock hjälpt honom inse att situationen i västra Karm antagligen var instabilare än han insett. Nu när han visste om Saelorians insåg han också att oroligheterna skulle börja bubbla och missnöjet öka. Han la till på sin lista över saker att göra att utöka Le’Bronds truppantal.
“… Vad jag menar att säga är: Varför? Ni vet inget om mig. Varför jag?
-
Ayperos lyssnade på då Davant försökte hitta ursäkter för varför det inte skulle bli så som Ayperos hade bestämt. Det hela var lite roande, samtidigt som det var irriterande och försummade onödig tid. Inte för att Ayperos hade bråttom. Så han lyssnade på Davants rabblande, innan han gav Nenya en blick för att sedan se på Davant igen.
‘Nenya var övertygad om att du skulle vara rätt kandidat, och jag litar på hennes omdöme.’ sa han till sist.
‘Men kanske hon hade fel?’ undrade han, med en liten hårdare ton någonstans där bakom orden.‘Ni överskattar konungens makt. Släkten Saelorian har styrt Gröndal, men tror ni verkligen att folket kommer tillåta vampyrer styra regionen efter att de avslöjade sig själva inför rådet?’ undrade han lite roat.
‘Om Gröndal hittar en ny regent… En dödlig sådan som inte skyr solen… tvivlar jag på att konungen kommer neka dem.’ Ayperos gjorde en handviftning, som för att skaka undan allt det tråkiga med politik.‘Hus Saelorian förrådde mig, och således gör de mig ingen nytta mer. Nenya kan inte styra även om vi gjorde oss av med hennes föräldrar, vilket jag inte tvivlar på att Nenya kommer göra…’ sa han och studerade den unga kvinnan ett varv, innan han såg på Davant igen.
‘Nej, Gröndal behöver någon dödlig på tronen… Någon jag kan räkna med att står på rätt sida då tiden är inne. Någon som styr i vårt ställe medan vi sköter om den stora helheten.’ sa han och log ett litet bredare leende så hans vassa tänder syntes.
‘Vi dödliga och odödliga måste lära oss att leva sida vid sida, det är trots allt för den visionen jag strider. En värld av fred, där vi kan leva i harmoni sida vid sida.’ sa han, med en behaglig ton som underströk hur fantastisk hans vision var.
‘Men vi är inte riktigt där än, är jag rädd, och tills vi är det behöver vi hjälp av ambitiösa personer så som du, Lord Davant.’ -
Davant kunde inte annat än att själv le när han såg Ayperos smittsamma leende. Överskattade han kungen? Var kungen så desperat att han skulle kunna godta nya herrar till Gröndal för att behålla freden. Davant insåg att han inte visste tillräckligt för att kunna svara på dessa frågor, men han visste att Ayperos gjorde det. Davant kunde genom den lilla magiska förmåga han hade känna mannens kraft.
“Det känns som att din historia saknar några steg”, började Davant och en inre eld hade tänds inom honom. Han visste någonstans att detta var vad han väntat på ända sen olyckan som förövat honom hans framtid.
“Men jag förstår också att jag inte besitter förtroendet att veta mer.“
Davant gav dem båda en varsin blick. Inget kunde han läsa ur deras ålder lösa ansikten och känslan att hoppa ut över ett stup fyllde honom och allt han kunde göra var att hoppas att han landade mjukt.“Ni skrämmer mig, jag vet inte vem ni är men ni besitter makt och kunskap. Jag vet inte vad det är för spel du spelar men jag kommer va din pjäs.”
Davants uttalande hade en uns för mycket teater och drama över sig för Davants smak så han harklade sig lite generat. Av vad Davant hade kunnat koppla av vad Ayperos hade sagt skulle Karm komma att ändras. Han var tvungen att göra det han kunde.
“Jag vet inte i vilket läge jag är att förhandla men innan jag erbjuder mina… mig har jag 3 villkor jag vill ha. 1.” Davant visade ett finger. “Min familj ska hållas utom fara från dig och det du planerar. 2. “ Davant visade två fingrar. “Ni eller någon av era ska ta någon kontakt med någon i min familj, all kontakt sker via mig. De ska hållas utanför detta och inget veta. 3. “Davant visade inte tre fingrar utan sänkte hela handen och gav Ayperos en hård blick som han hoppades skulle visa att han menade allvar. “Villkor 1 och 2 ska gälla även efter min död.”
-
Tålamod. Något som Nenya sällan hade, det var svårt att hålla sin tunga i styr och hon var på gång mer än en gång att inflika något. Varje gång lyckades hon hålla sig själv, men hon kunde inte hålla tyst allt för länge till. Vinet i hennes glas hade sedan en liten stund sen tagit slut. Kanske var det de som höll henne tyst? Hon skulle precis ta en sipp till, men möttes av tomheten. Lite fundersamt lät hon sin tunga glida över sina läppar.
Davants ord förvånade henne. Krav? På det sättet som han hade slingrat sig kring ämnet, förvånade det henne och knuffade bort orden från henne först. Lite intresserad satte hon huvudet på snedden och betraktade Davant och sedan Ayperos med ett roat leende.
”Och vad räknar du som familj?” frågade Nenya, med sin silkeslena röst och lät blicken vandra tillbaka till Davant. Närmsta? Vad hade han för familj. På sättet som de talat innan, lät det inte som om de hade haft allt för bra relation till både bröderna och till fadern. Men det fanns något nobelt och lojalt i hans krav, som åtminstone Nenya kunde uppskatta. Även om hon inte förstod dem.
-
Davant hade så klart rätt i att det fanns mycket Ayperos berättade, saker han inte berättat åt någon. Inte ens åt Nenya, som han anförtrott med det mesta. Men i sanning så hade Ayperos aldrig ljugit, och var alltid sanningsenlig i det han sade, även om det ofta kunde tolkas och uppfattas på olika vis.
‘Jag måste väl få ha några hemligheter?’ kommenterade han åt Davants kommentar gällande planen, för att sedan lyssna på hans krav. Män med krav, det fick honom nästan att himla med ögonen. Men om han kunde köpa Davants lojalitet med ett löfte gjorde det deras samarbete enklare, givetvis, snarare än de som religiöst och blint följde honom.
Kalkylerande tänkte han över Davants krav, och en spänd tystnad la sig över de samlade igen. I liknande sammanhang kunde man bli rädd för att Ayperos skulle ilskna till över sådana saker som krav, men istället log han sedan igen.
‘Du förstår väl lika väl som jag, Davant, att jag inte är allsmäktig.’ sa han, lite roat och med en gnutta ironi.‘Jag kan enbart ge din familj det skydd jag har till mitt förfogande, så som det är. För tillfället har jag ingen stat eller en sådan makt i detta land. Men jag kan lova dig det, Lord Davant av Gröndal, att varken jag eller mina undersåtar kommer agera på något vis som skulle anses skadligt för din familjs hälsa. Likaså kan jag intyga att jag inte har planer på att involvera dem, eller ha kontakt med dem. Hur de själv förhåller sig till våra planer då de väl bär frukt är upp till dem. Men om de väljer att bära vapen mot mig och mina styrkor har de själva gjort sitt val. Och jag accepterar inte de som agerar mot mig med vapen.’
Ayperos vände blicken till Nenya, och hummade lätt. Hennes fråga var relevant.
‘Ser du till att ett kontrakt görs i ordning, till Lord Davants behag?’ undrade han. ‘Där kan ni specificera detaljerna.’ påpekade han med en handviftning.
You must be logged in to reply to this topic.