“Sova? Jag… jag behövde…”
Kathryn satte sig upp på golvet och lade armarna om sina ben.
“Förlåt… det var tanklöst av mig. Jag är bara så… vilsen.”
Hon snörvlade och ställde sig mödosamt upp och gick mot dörren igen. Hon tog i handtaget, stannade upp och såg över sin axel.
“Vad sa du? Är jag mig själv? Är det här… mig själv?”
Hon slöt ögonen och drog en djup suck.
“Förlåt mig. Jag… Förlåt.”
Hon öppnade dörren för att lämna Faegrim ifred för att sova. Skulle hon själv gå för att sova? Eller skulle hon gå och prata med Finn? Skulle hon våga?
Timmarna gick. Kathryn borde varit tillbaka på värdshuset för länge sedan men något i hennes sinne fick inte ro. Hon gick längst med samma gator om och om igen, tankarna i huvudet hamnade inte på rätsida, det blev bara värre! Och så började regnet.
“Helvete…” mumlade honom och gick mot värdshuset men… nej. Hon vände och gick några varv till, tills hon hade börjat huttra.
“Faegrim!” Kathryn knackade på Faegrims dörr men väntade inte på svar, hon gick in i hans rum att kolla om han sov eller var vaken. Hon satte sig på sängkanten, drypande våt.
“Vad i helvete, Faegrim? Det.. det gick jättebra! Vi är närmare ett svar än någonsin, den där snobbige snygga alvkillen känner till namnamagi och även folk som utövat den! Han visste inte exakt var han var nu men vi har ju inte haft ett enda spår förut. Och jag behövde bara luta mig fram lite med urringningen och jag har honom lindat kring mitt lillfinger, Fagerim mitt LILLGINGER!”
Hon suckade. “Nej jag har inte druckit. Jag är bara dum i huvudet. Känslorna slutar inte snurra och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag är så nära ett svar nu… ett steg närmare att bli mig själv.. varför är jag inte glad? Jag är bara ängslig! Jag känner mig som skit för att jag tagit Finn för givet, han har varit så lojal och fin och jag har varit… dum i huvudet.”
Hon stönade. “Och Evina! Jag måste be om ursäkt till Evina! Förlåt du vet inte vem hon är. Jag var väldigt.. Corrin mot henne.”
Kathryn började skratta “Förlåt.. du träffade visst aldrig Corrin heller. Var glad för det. Men alltså.. varför tänker jag bara på det här istället för att fira att vi nästan är där! Namnamagi! Men jag är änglsigare nu än när jag var orolig över att vara fast så här. Jag borde berätta allt det här för Finn.. men.. jag vet inte om han skulle förstå.”
Hon sjönk ner och låg på rygg på golvet. “AUUURGHHH vad är det med mig, varför kan jag inte få ordning på någonting i mitt huvud!? Faegrim? Är du vaken?”
Hon lyfte på huvudet och undrade.. var han ens i sängen?
Det bar snart av hemåt. De hade vandrat runt nästan en hel dag och även med all deras unga energi tog fötterna till slut ut sitt och de gick hem igen för att se till att djuren hade vad de behövde.
Miri kokade thé åt och de slappande av tillsammans på fårfällen framför brasan. Hon lutade sig mot honom.
“Så… jag antar att jag fortfarande borde se om jag kunde bli assistent hos dem… så kan vi arbeta på samma ställe.”
Hon såg upp på Riftan. “Jag vill inte… verka framfusig… eller så.. men… jag menar.. bor jag här nu? Bor vi tillsammans?”
Hon rodnade lite… på ett sätt kändes det självklart men på ett annat sätt verkade det väldigt fel att ta en sådan sak för givet.
Kathryn log lite stolt med ena mungipan. Hon hade faktiskt lagt manken till på sitt nya jobb och det var uppmuntrade att få beröm. Men ödmjuk är inte lika kul som kaxighet, och ödmjuk var inte rollen hon spelat inför denna alv. Det började gå i cirklar, hon hade nog fått all info hon skulle få från honom ikväll… men hur mycket mer kunde hon få ut av honom om hon lämnade hans åtrå att gro över natten. Det började nästan bli löjligt intressant att se hur mycket makt hon kunde få över honom bara genom att… vara henne!
Hon log mot honom.. Lutade sig in och sträckte en hand mot hans ansikte.. och plockade sedan bort ett löst hårstrå som låg på hans axel. “Tack… jag gjorde mitt bästa, men det är inte det enda jag någonsin gjort.” Hon log ett suggestivt leende. “Det finns andra saker jag är bra på också.” Hon lutade sig in ännu närmare… …. …
…
Och tog stöd mot hans axel för att ställa sig upp “Men det har varit en lång dag, jag behöver min skönhetssömn… Ses vi i morgon också?”
Hon skrattade “Det är renare än Celeras i alla fall… Och den här parken är fin.”
Hon såg hans reaktion och kände ett litet rus av makt. “Jag ser gärna mer av staden någon gång… och oroa dig inte, jag ska nog klara av lite spännande lärdom om nämneri utan att bli tokig. Jag är nyfiken på hur den här Celiron ter sig.. men det blir för en annan dag antar jag.”
Hon lutade huvudet bakåt och blottade mer av sin hals. “Åhhh… så trött.. jag antar att första dagen på ett nytt jobb är lite mer ansträngande just för att allt är nytt. Jag hoppas jag var en god värdinna?”
Miri log och rodnade där hon stod och ritade cirklar i gruset med ena foten. “.. som en prinsessa vet jag inte.” men hon tittade upp igen och vred huvudet för att posera med blomman. “Men det skulle passa bra, när jag funnit en prins.” Hon lyfte sin hand och smekte hans kind också.
Plötslig tog hon hans händer.. snurrade runt så hennes rygg lutade sig mot hans bröst och hans armar kramade om henne. “Vilken dag! Så mycket fint… Det är en fin stad… Jag önskar jag hade något så spännande att visa också…”
“Varför..? Tycker du inte det är… spännande saker?” hon höjde ena ögonbrynet, han följde verkligen hennes riktning hur lätt som helst med den här tonen och kroppsspråket. “Denna… mäster Nhedenim.. inget vet var han är? intressant… Inte ens.. Celirion?”
Hon drog lite i sin urrigning med ett finger, som för att svalka sig. “Oj.. nätterna är verkligen varma här. Var var jag..? Just det… Tror du det skulle vara värt något får denna Celirion att veta var hans kollega är?” Hon log finurligt som om det här var någon form av underlig lek…
De gick i timmar… hon såg mycket, en del gator flera gånger. Det var lika bra, han hade hennes uppmärksamhet det mesta av tiden så en del repetition behövdes. Sällan släppte hon taget om hans hand, utom när de kom fram till torget med det stora blommand körsbärsträdet.
“ÅH!!” brast hon ut och sprang i förväg för att stå under trädet… hon andades in djupt genom näsan. “… det doftar underbart! KOM!” hon sträckte ut handen mot Riftan för att få honom att komma till henne och lukta på körsbärsblomsterna. Förmiddagen hade gått och de hade inte åstadkommit mer än att mysa och promenera.
___________________________________
“Var det hon?” frågade någon i en gränd angränsande torget.
“Jag vet inte.. kan vara.. hon är uppenbarligen ny här… håret ser bekant ut… nya kläder dock.”
“Pojken.. vem är det?”
“Han jobbar för Lot tror jag.. smeden alltså.”
“Skicka dit någon… någon hon inte kommer känna igen. Ta reda på var hon kommer ifrån och varför hon hade smycket…”
Miri suckade behagligt när hennes ögon sökte sig till Riftans. Det hade gått så fort, hur kunde hon känna sig såhär trygg i sin situation så snart efter att hennes situation där hemma raserats och rånet när hon kommit hit.
“Så.. vad mer vill du visa mig?” Hennes leende visade att hon hade varit nöjd med att bara stå och se på honom, men det här handlade trots allt om att hon skulle lära känna staden.
Kathryn märkte vart alvens ögon gick… en snabb instinkt sa till henne att rygga tillbaka men en tanke slog henne… Det här är kontroll. Kunde hon styra vart hans uppmärksamhet gick? Det han beskrev stämde verkligen in på vad hon hade upplevt! Äntligen var de något på spåren!
“Då låter det verkligen som en väldigt… potent.. form av magi.” sade hon mjukt samtidigt som hon lutade sig framåt en aning för att se om hans ögon skulle dyka igen, när de fick möjligheten att se djupare.
“Säg mig… det kan inte finnas många.. vad kallade du dem?” Hon tryckte ett finger mot sin underläpp när hon låtsades fundera. “…nämnare som är så pass… starka. Känner du till några? Här i staden? Eller andra platser.. som.. Celeras?”
Esme log finurligt. “Respekt. Det är en klok karl du har hittat, Meriana.”
Miri lade sin arm runt Riftans midja “Åh ja, det har jag märkt!” hon lutade sig in och pussade hans kind. Om de ändå var så uppenbara kunde de lika gärna pussas på öppen gata.
Esme nickade. Det var sött… pojken hade varit så dyster på sistone, det var fint att se honom lysa såhär, och att se Miri lysa ömsesidigt. “Nej, mina ärenden kommer inte göra sig själva. Hälsa Lot och Gretchen.. och Knox såklart.” hon neg artigt.
Miri log brett och lutade sitt huvud mot Riftans axel. Om de var uppenbara i alla fall kunde det lika gärna synas all världens väg.
“Han mår fint.” svarade Esme. “Om jag ska vara ärlig så är han lite orolig just nu efter min utskällning i går kväll. Jag har bett honom sluta spela tärning, jag är trött på att jobba ihop för att täcka hans förluster. Jag kommer förlåta honom så klart men det behöver han inte veta än, då skulle lärdomen inte gå in. ”
Hon log åt Miri. “Kom ihåg det, Mireana, även de allra finaste män kan behöva utbildas lite ibland. Och då vill det till att ha ett starkt hjärta, och stå på sig så länge det behövs hur ledsen han än ser ut.”
… Det här kunde bli kul. Hon borde bara hämta de andra och berätta, hand förstod ju att det var mer… men nu kände sig utmanad… hennes talang var utmanad. Hon lutade sig fram och log. “Varför lyssna på något intressant och stanna uppe vid ytan.. när allt spännand eligger… djupare.” hon upprepade hans egna ord. “Farlig kunskap… det betyder bara att den.. inte är tråkig.”
Hon lutade sig tillbaka. Om han gick på det var det bara gott annars kunde hon erkänna senare. Men nu fortsatte hon skämtsamt. “Säg att jag trollad emig in till roten av ditt namn.. och skrev om det till.. jag vet.. Anna-Stina… Vad skulle hända då?” Hon log kaxigt.
“Det är jag säker på.” sa kvinnan och log mot Miri “Esme heter jag..” Hon såg mellan de två ungdomarna och flinade. Hon kände igen ung kärlek när hon såg den. “Ta hand om den där, flicka. Hittar du en karl som har god hand med djur ska du göra vad du kan för att behålla honom.”
Miri höjde ett ögonbryn.. rodnade och ser på marken. “Är vi.. så uppenbara?”
Esme skrattade. “Kära barn, ni svävar ju på moln! Ni lämnar knappt fotspår!”
“Oj.. hur långt bort är det? Jaja vi kan ta det en annan dag, men lova mig att jag får se det snart!”
Hon pussade honom på kinden “Och du är förresten också söt!”
Hon log åt en kvinna som tittade på dem när hon gick förbi. Hon verkade road över att se dem. “Goddag frun! Jag heter Mireana!” hon neg artigt. “Känner du Riftan?”
Kvinnan skrattade hjärtligt. “Vi har träffats. Hur mår Knox?” frågade hon. Det var trots allt hon och hennes make som tillverkat hans sadel.
Miri skrattade. “En rätt stor person som gjorde nån stor grej 50 år sedan. Se där!” Hon flinade och lutade sig upp för att gnugga sin näsa mot hans. Hon visste inte riktigt varför hon gjorde just så… det kändes mysigt.
“Det är kul med statyer i alla fall.. De får staden att kännas… full med historier.. mysterier…”
Hennes ögon spärrades upp. “Vattenfall?”
hon hade sett teckningar av vattenfall och läst dem beskrivna i poesi men själv hade det närmaste hon sett varit den lilla floden vid Tretorn.. och några bäckar.
“Jaaa.. visa mig vattenfallet!”
Det skulle bli spännande att se staden! Men efter ett kvarter insåg stannade Miri till.
“Oj… umm.. det kanske blir bättre om du leder vägen. Det är ju din guide-tur trots allt.”
Hon pekade på en staty. “Vad är det för staty? Har den någon intressant historia bakom sig? Är den gammal? Har ni någon öppen trädgård? Vad finns det man bara måste se här?”
hon log förväntansfullt mot Riftan.
De åt sin frukost och såg till att djuren hade vad de behövde innan de begav sig på staden. De skulle naturligtvis se till Lot och Gretchen så småningom, men Miri ville se mer av staden och lära känna den. När de hade dukat undan och klätt sig ordentligt tog hon Riftans hand. “Så.. led vägen, käraste…” hon pausade lite.. “Det är okej.. att kalla dig käraste va?”
Hon blev lite frustrerad “Full kontroll… mer än våra handlingar? Vad skulle du säga är det värsta som kan hända?”
Hon lutade sig tillbaka “Jag har.. mina anledningar. Jag och mina vänner vill väldigt gärna veta. Vi kanske alla kan prata om några dagar? Efter vi haft en dans eller två?” Okej.. visa en gnutta sanning men håll kvar honom på kroken.. det kan fortfarande finnas nåt att lära sig här…
De låg där en bra stund… men efter ett tag satte sig Miri upp. “Nej, det är int enyttigt att missa frukost!”
Hon pussade Riftan och ställde sig sedan upp för att gå till sina kläder. Tunikan fick räcka att ta på sig så länge innan hon gick för att hämta bröd och ost. Stuvningen var värmd igen, där den hängt över elden, och en stuvning blir ju faktiskt bättre efter att ha värmts upp igen. Hon dukade upp två skålar stuvning med bröd och ost. “Seså… få i dig något nu. Det finns nog mer av staden jag gärna skulle vilja se.”