“Trick? Nej, Finn, jag menade inget – AAHHHH!” Kathryn drogs med som en vante när Finn rörde sig mot dörren. Ganska snart började hon fnittra. “Men javisst, om du vill träffa Tussie, jag är säker på att du kommer ha kul!”
Kathryn drog lite i Finns arm. “Så sent är det inte, och Tussie är inte farl…” hon stannade plötsligt upp. Hon såg på Finn och bet sig i läppen. Nu gör hon det igen – struntar i Finns viljoa och rädsla och kör över honom. Visserligen med andra skäl än förr men det spelade ingen roll.
Hon suckade. “Förlåt…” Hon såg mot sängen igen. “Du är trött. Jag förstår. Lägg dig i sängen, Finn, jag kan ta stolen.” Hon ler mjukt mot honom och släpper hans handled. Innan hon visste ordet av fann hon dock sin hand försiktigt ligga mot hans kind. “ehh…” hon sänkte handen. “God natt Finn…”
Kathryn skrattar till. “Så vad du säger är, Finn…” hon lägger handen på hans bröst för att stabilisera sig nu när golvet rör på sig. “…är att vi inte kan dela säng förrän vi gift oss?” Hon fnissar högt. “Det var ett underligt sätt att fria på!”
Hon tar hans hanled igen. “Jag fick något pulver från Trollie, Faegrims skogstuss!”
Hon stannar upp. “Nej… Tussie. Som är skogstroll! Och inte hans troll utan hans vän som är troll.” Hon skakar loss frustrationen från huvudet. Ord blev lite jobbigt. Hon drar Finn mot dörren. “Kom och hälsa på henne!”
Kathryn såg Finn sova i fåtöljen. Lite av ruset sjönk. Inte ens sängen. Hon kunde inte låta den här självuppoffringen fortgå.
Hon gick fram och tog hans handled. “Finn…” började hon ömt, sedan fnissade hon till. Hon förstod inte varför, men pulvret hade givit henne någon form av självdistans. “Finn kom igen. Ska du sova så ska du sova i sängen.” Hon drog i handleden för att försöka få honom att ställa sig. “Urgh.. kom igen, du är för tung, hjälp till lite här..!”
Kathryn låg på rygg en stund och smakade på alla konstiga känslor som förhöjdes av pulvret. Hon fnissad till “Om det jag har är skoskav och hela världen får det – då har vi nog en hel del arga grannar nu.”
Plötsligt flämtade hon och satte sig upp. “Ja! En fest! I Finns ära! Han förtjänar det. Jag ska fråga honom!”
Hon ställde sig upp hastigt men blev stående en stund. “Vänta.. jag ska bara…” hon skiftar vikten fram och tillbaka. “…ska bara kolla så golvet är kvar där det var…”
Nöjd med att golvet verkade ligga lydigt kvar under hennes fötter vacklade hon mot dörren. Hon öppnade dörren och vände sig mot de två på sängen. “Tack! Det var trevligt att träffa dig Tussie, du kommer älska Finn, han är jättesnäll!”
Kathryn tog nervöst en nypa av pulvret. Hon nickade åt vad de sa och följde sedan Tussies insturktioner. Hon gned pulvret och andades in röken – höl andan i några sekuner innan hon började hosta.
“Åh gudars!!” hon ställde sig upp och tog ett djupt andetag, vilket ledde till att hon hostade mer. “Oj… ahh! Förlat, jag…”
Hon vacklade till och sjönk ner på sängen igen nör hennes ben kändes svaga. Sedan började andas lugnare och ett mjukt leende föll på hennes läppar.
“Den här sängen är så bekväm! Mutade du värdshusvärden Faegrim?” hon finssade till och studsade lite där hon satt.
Kathryn lyssnade på de båda. Hon suckade. Ja, det var såklart Finn hon behövde prata med – men hon skämdes så över att ha tagit honom för givet.
Hon kisade och såg närmare på pulvret. “Ehh.. vad är det här för något? Medicin? Vad gör det?”
Hon suckar djupt. “Ja jag behöver prata med Finn. Be om ursäkt för att jag släpat honom såhär långt och bara tagit honom för givet. Tror du han blir arg?” hon skrickade för sig själv. “Nej… jag hör ju hur det låter…” hon suckade igen och luktade på pulvret. “Okej. Jag provar lite sånt här. Sen pratar jaf med Finn. Hur tar jag det?”
Kathryn sätter sig upp igen och funderar på vad Tussie säger. Funderingar om henne… det har inte ens handlat om vad andra förväntar sig. Snarare vad hon hade förväntat sig att folk borde förvänta sig av henne, eller av Corrin.
Hon skrockar till lite. “Ja… nu har jag ju hurrat över vår första faktiska ledtråd till någon som har det minsta hopp av att förstå vad som hänt. Vi vet inte ens om han kan göra något åt det eller ens hur det går att få tag på personen. Så det finns gott om tid att bli van vid skoskav.”
Hon ser på Tussie. “Jag vat knappt ens vad det innebär att förlora mig själv. Allt jag var innan är liksom fjärran. Suddigt. Men är jag då någon annan? Skulle det vara att förlora mig själv att gå tillbaka? Jag menar.. mitt nu-själv?”
Kathryn hamnar i djup tanke efter Tussies fråga. Vad fanns det egentligen att sakna? Det var ju frustrerande att omvärlden automatiskt graviterade mot att anse att det manliga sällskapet i gruppen var i nån form av ledarposition. Mäns ögon och blickar av ägandeskap var jobbigt, men hon skulle inte säga att hon “saknade” att slippa det så. Saknad var fel ord.
“Ehh.. ja.. jag saknar.. saknade väl.. vissa kroppsliga…” hon rodnar. Det var en jobbig mening att uttala. “Eller.. jag minns att jag saknade.. jag minns att jag tänkte på saker att sakna..” hennes panna lägger sig i veck av förbryllning. Redan samma dag som förvandlingen då trådarna i hennes sanna namn nystats upp började de väva ihop sig igen, under sin nya tillvaro. Väven före den dagen kändes som suddiga minnen. Inte hela livet, hon minns sitt liv, men inte gamla perspektiv.
När Faegrim föreslår att hon kanske inte förvandlats alls, utan fått sina minnen förändrade spärras hennes ögon upp.
“Jag… va? Kan det….?” hon ställer sig och svajar till innan hon sätter sig igen. “Nej vänta.. Finn minns mig som jag var.. Och Evina kommer ihåg…”
Kathryn sväljer. Evina kommer ihåg vilken skitstövel Corrin hade varit.
Kathryn stönar och faller bakåt, och blir liggande på rygg tvärs över sängen. Vilken röra.
Kathtyn flämtar till! “Nej, gå inte, inte å mina vägnar!” Hon ser lite skamset på Faegrim. “Det är sant. Han förslog att vi rörde hos hitåt.
Hon skrockar lite. “Vi trodde det var enbart på grund av att vi kunde finna en mäktig magiker här men jag börjar se att du kan ha varit en del av varför vi kom just hit Tussie.”
Hon Suckar och slappnar av något. “Okej.. kan väl lika gärna nämna det rakt ut så kan du kalla mig knäpp. Vi gjorde inbrott hos en trollkarl, och han förtrollade mig.”
Hon ser ner på golvet och suck ar igen. “Jag var en man innan det hände. Först var jag livrädd, sedan arg. Jag krävde att återställas, och att Finn skulle hjälpa mig. Sen mötte vi Faegrim. Jag är inte helt säker på att han tror oss angående förtrollningen. Men jag har lärt mig att det handlar om något som heter namnmagi?”
Hon ser på Tussie. “Men jag börjar undra om det var ilskan att ha blivit besegrad som drev mig mer än.. ja.. vad jag än trodde drev mig. Jag kommer faktiskt inte ens ihåg vad jag saknar från mitt gamla liv. Är det konstigt? Är det helt galet?”
Kathryn blinkar hastigt och torkar vah hon kan av sina tårar. “Åh.. god kväll frök.. fru Tussie? ehh.. förlåt jag har aldrig träffat ett skogstroll förut.”
Hon tar ett djupt andetag. “Ja… magiska bekymmer. Vi har rest ganska långt och..” hon suckar “nej, det är inte det magiska bekymret som har mig upprörd nu. Finn följde med mig på resan trots att han var rädd, bara för att hjälpa mig. Det är egentligen bara jag som har magiska bekymmer. Faegrim och Finn följer med för min skull och jag har börjat inse att jag tagit det för givet. Särskilt Finn. Till och med innan allt det här.” Hon sjunker ihop. “Och jag vet inte vad jag ska göra av allt det här.”
Kathryn flämtar till och skuttar nästan rakt in i väggen när en tredje person visar sig vara i rummet. Hon stirrar p Tussie när hon talar – hur kunde hon ha missat?
“Ehh…” hon ser på sängen där hon bjudits in att sitta. “Jag..” hon harklar sig. “Förlåt jag var inte beredd på.. jag såg er inte.. jag är.. ummm.. Kathryn.. och ni är..?” Hon försöker uppernbarligen vara artig men det är tydligt att hon aldrig sett något som Tussie förut. Hon går långsamt fram för att sätta sig på sängkanten. Faegrim verkar ju känna henne, men hennes nerver har ändå hamnat på helspänn på grund av den plötsligt förändrade situationen.
“Sova? Jag… jag behövde…”
Kathryn satte sig upp på golvet och lade armarna om sina ben.
“Förlåt… det var tanklöst av mig. Jag är bara så… vilsen.”
Hon snörvlade och ställde sig mödosamt upp och gick mot dörren igen. Hon tog i handtaget, stannade upp och såg över sin axel.
“Vad sa du? Är jag mig själv? Är det här… mig själv?”
Hon slöt ögonen och drog en djup suck.
“Förlåt mig. Jag… Förlåt.”
Hon öppnade dörren för att lämna Faegrim ifred för att sova. Skulle hon själv gå för att sova? Eller skulle hon gå och prata med Finn? Skulle hon våga?
Timmarna gick. Kathryn borde varit tillbaka på värdshuset för länge sedan men något i hennes sinne fick inte ro. Hon gick längst med samma gator om och om igen, tankarna i huvudet hamnade inte på rätsida, det blev bara värre! Och så började regnet.
“Helvete…” mumlade honom och gick mot värdshuset men… nej. Hon vände och gick några varv till, tills hon hade börjat huttra.
“Faegrim!” Kathryn knackade på Faegrims dörr men väntade inte på svar, hon gick in i hans rum att kolla om han sov eller var vaken. Hon satte sig på sängkanten, drypande våt.
“Vad i helvete, Faegrim? Det.. det gick jättebra! Vi är närmare ett svar än någonsin, den där snobbige snygga alvkillen känner till namnamagi och även folk som utövat den! Han visste inte exakt var han var nu men vi har ju inte haft ett enda spår förut. Och jag behövde bara luta mig fram lite med urringningen och jag har honom lindat kring mitt lillfinger, Fagerim mitt LILLGINGER!”
Hon suckade. “Nej jag har inte druckit. Jag är bara dum i huvudet. Känslorna slutar inte snurra och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag är så nära ett svar nu… ett steg närmare att bli mig själv.. varför är jag inte glad? Jag är bara ängslig! Jag känner mig som skit för att jag tagit Finn för givet, han har varit så lojal och fin och jag har varit… dum i huvudet.”
Hon stönade. “Och Evina! Jag måste be om ursäkt till Evina! Förlåt du vet inte vem hon är. Jag var väldigt.. Corrin mot henne.”
Kathryn började skratta “Förlåt.. du träffade visst aldrig Corrin heller. Var glad för det. Men alltså.. varför tänker jag bara på det här istället för att fira att vi nästan är där! Namnamagi! Men jag är änglsigare nu än när jag var orolig över att vara fast så här. Jag borde berätta allt det här för Finn.. men.. jag vet inte om han skulle förstå.”
Hon sjönk ner och låg på rygg på golvet. “AUUURGHHH vad är det med mig, varför kan jag inte få ordning på någonting i mitt huvud!? Faegrim? Är du vaken?”
Hon lyfte på huvudet och undrade.. var han ens i sängen?
Det bar snart av hemåt. De hade vandrat runt nästan en hel dag och även med all deras unga energi tog fötterna till slut ut sitt och de gick hem igen för att se till att djuren hade vad de behövde.
Miri kokade thé åt och de slappande av tillsammans på fårfällen framför brasan. Hon lutade sig mot honom.
“Så… jag antar att jag fortfarande borde se om jag kunde bli assistent hos dem… så kan vi arbeta på samma ställe.”
Hon såg upp på Riftan. “Jag vill inte… verka framfusig… eller så.. men… jag menar.. bor jag här nu? Bor vi tillsammans?”
Hon rodnade lite… på ett sätt kändes det självklart men på ett annat sätt verkade det väldigt fel att ta en sådan sak för givet.
Kathryn log lite stolt med ena mungipan. Hon hade faktiskt lagt manken till på sitt nya jobb och det var uppmuntrade att få beröm. Men ödmjuk är inte lika kul som kaxighet, och ödmjuk var inte rollen hon spelat inför denna alv. Det började gå i cirklar, hon hade nog fått all info hon skulle få från honom ikväll… men hur mycket mer kunde hon få ut av honom om hon lämnade hans åtrå att gro över natten. Det började nästan bli löjligt intressant att se hur mycket makt hon kunde få över honom bara genom att… vara henne!
Hon log mot honom.. Lutade sig in och sträckte en hand mot hans ansikte.. och plockade sedan bort ett löst hårstrå som låg på hans axel. “Tack… jag gjorde mitt bästa, men det är inte det enda jag någonsin gjort.” Hon log ett suggestivt leende. “Det finns andra saker jag är bra på också.” Hon lutade sig in ännu närmare… …. …
…
Och tog stöd mot hans axel för att ställa sig upp “Men det har varit en lång dag, jag behöver min skönhetssömn… Ses vi i morgon också?”
Hon skrattade “Det är renare än Celeras i alla fall… Och den här parken är fin.”
Hon såg hans reaktion och kände ett litet rus av makt. “Jag ser gärna mer av staden någon gång… och oroa dig inte, jag ska nog klara av lite spännande lärdom om nämneri utan att bli tokig. Jag är nyfiken på hur den här Celiron ter sig.. men det blir för en annan dag antar jag.”
Hon lutade huvudet bakåt och blottade mer av sin hals. “Åhhh… så trött.. jag antar att första dagen på ett nytt jobb är lite mer ansträngande just för att allt är nytt. Jag hoppas jag var en god värdinna?”
Miri log och rodnade där hon stod och ritade cirklar i gruset med ena foten. “.. som en prinsessa vet jag inte.” men hon tittade upp igen och vred huvudet för att posera med blomman. “Men det skulle passa bra, när jag funnit en prins.” Hon lyfte sin hand och smekte hans kind också.
Plötslig tog hon hans händer.. snurrade runt så hennes rygg lutade sig mot hans bröst och hans armar kramade om henne. “Vilken dag! Så mycket fint… Det är en fin stad… Jag önskar jag hade något så spännande att visa också…”
“Varför..? Tycker du inte det är… spännande saker?” hon höjde ena ögonbrynet, han följde verkligen hennes riktning hur lätt som helst med den här tonen och kroppsspråket. “Denna… mäster Nhedenim.. inget vet var han är? intressant… Inte ens.. Celirion?”
Hon drog lite i sin urrigning med ett finger, som för att svalka sig. “Oj.. nätterna är verkligen varma här. Var var jag..? Just det… Tror du det skulle vara värt något får denna Celirion att veta var hans kollega är?” Hon log finurligt som om det här var någon form av underlig lek…
De gick i timmar… hon såg mycket, en del gator flera gånger. Det var lika bra, han hade hennes uppmärksamhet det mesta av tiden så en del repetition behövdes. Sällan släppte hon taget om hans hand, utom när de kom fram till torget med det stora blommand körsbärsträdet.
“ÅH!!” brast hon ut och sprang i förväg för att stå under trädet… hon andades in djupt genom näsan. “… det doftar underbart! KOM!” hon sträckte ut handen mot Riftan för att få honom att komma till henne och lukta på körsbärsblomsterna. Förmiddagen hade gått och de hade inte åstadkommit mer än att mysa och promenera.
___________________________________
“Var det hon?” frågade någon i en gränd angränsande torget.
“Jag vet inte.. kan vara.. hon är uppenbarligen ny här… håret ser bekant ut… nya kläder dock.”
“Pojken.. vem är det?”
“Han jobbar för Lot tror jag.. smeden alltså.”
“Skicka dit någon… någon hon inte kommer känna igen. Ta reda på var hon kommer ifrån och varför hon hade smycket…”