Kathryn funderade en stund. “Instrument.. jo, det är ju trevligt men vi har ju inge instrument att testa med…” Hon log lite finurligt. “Men då får vi väl se till att skaffa ett, jag kan spela vad som helst med strängar, ni kommer inte tro era öron!” Hon skrattade och satte sig i sängen.
Hon såg på Tussie, plötsligt lite bekymrad. “Egenskaper formar….” Hon hamnar i djup tanke.. har hon skrivit om sig själv från grunden? Mer än bara fördigheter? Vad betyder det?
Hon suckade. “Men.. alltså… vi är här… vad annars kan jag göra?”
Kathryn suckade lättat när Finn log, men tappade fokus när han kysste hennes hand. Hans ord om dumma trollkarlar bröt hennes rodnande brainfreeze och hon skrattade till, efter ett snabbt kikat åt Faegrim’s håll för att se om han lade märke till att hon rodnat. “Inga dumma trollkarlar om jag har något att säga om det, jag lovar!”
Hon såg på Tussie och Faegrim när de fortsatte planera.
“Resa kan vi, det har vi upptäckt! Åh! En sak till!”
Hon tog ett steg mitt in i rummet. “Okej, om jag har förstått allt det här rätt, det som hände med mig menar jag, så handlar det om magi som berör ‘sanna namn’ – alltså inte vad jag kallas utan… Något magiskt namn som är med och väver mitt öde?”
Hon funderar en stund, och tänker tillbaka på hela sin resa. “Det skulle förklara en hel del… och en sak jag har upptäckt är att saker jag påstått om mig själv blev på något sätt sant. Senaste exmemplet är när jag började jobba här, jag sa att jag var väldigt populär bland kunder när jag serverar bord. Jag vill ju inte skryta men…” Hon log och slog en lite kaxig pose.
“… Så… kan det bero på att mitt… sanna namn hade lösa trådar som kunde vävas om? Och i så fall, finns det några sådana kvar? Det skulle kunna betyda att jag kan bli jätteduktig på nästa sak jag försöker lära mig! Så…”
Hon såg på alla i rummet. “Vad ska vi testa denna idé på? Vad ska jag försöka bemästra?”
Kathryn skrockade och lade en hand på Finns kind “Okej. Jag sköter tankarna. Men äventyr som äventyr, det är ingen dum tanke. Vi kan prova en annan sorts äventyr än att söka upp nån dammig gammal magiker ett tag. Jag såg ju bättre ut såhär ändå, eller hur?”
Hon vände sig mot Faegrim “Jamen då så. Vi följer med till Caras Idhrenin. När reser vi? Ska vi jpbba ihop lite mer pengar först?”
Kathryn flämtar till när han styr hennes blick, sedan skrattar hon till, inte ett hånskratt men ett glatt klingande skratt. Ser bättre ut. Inte exakt vad hon frågade, men hon kanske borde varit tydligare. Hon ler mot Finn.
“Så… en poäng till den här formen alltså? Några fler tankar?” hon ser sig omkring i rummet.
Hon ser på Faegrim när han ger sitt förslag. “Att söka upp magiker av den kalibern. Det är farligt. Det har vi lärt oss flera gånger om.” Hon såg på Finn igen. “Skulle det vara.. jättekonstigt att inte söka upp en mäktig namnsmagiker? Att göra andra saker i stället?”
Kathryn skakade på huvudet. Alla undvek vad hon pratat om – det kan inte varit annat än medvetet. Ingen kunde ha missat hennes besatt under hela den här resan. Hon rynkade pannan… kan det ha varit hon som svamlade… kan den där drogen göra så? Mixtra med hennes minnen, retroaktiva hallucinationer? Har hon bara drömt att hon var Corrin.
Hon rös. Det var existentiell oro hon inte var redo för. Hon kunde inte släppa det.
“Ja, ni har nog rätt. Håll ihop, gå tillsammans. det är ett bra syfte. Finn… kommer du ihåg precis när allt det här började. Precis när vi insett vad som hänt? Du sa att jag passade bättre såhär. Skämtade du bara då eller.. eehhmm.. menade du det? För jag misstänker.. jag vet inte.. du kanske hade.. umm… rätt?” hon rodnade och undvek ögonkontakt.
Kathryn skrockade och satte sig på rummets skrivbord. “Sällskap. Ja just det… Inte mig emot om du vill slå följe med oss, Tussie men…” hon bet lite i underläppen. “Jag är inte helt säker på vad vårt mål egentligen är.” Hon ser på Finn lite generat. “Det är liksom så… vi pratade om saker, om allt vad vi håller på med, eller hållit på med och det kanske är så att vi inte måste göra exakt det.” Hon rycker på axlarna. “Vad skulle det värsta med att byta syfte vara?”
Hon såg försiktigt på Finn, orolig över att han kanske skulle bli arg efter allt vad hon släpat med honom på…
Kathtryn samlade sig och ler. Hon tog Finn i handen och ledde honom in i rummet.
“Så! Finn, Tussie! Tussie finn! Han har inte träffat några troll förut heller! Säg hej till Tussie. Finn!” hon släppte hans hand och gestikulerade mot Tussie.
“Trick? Nej, Finn, jag menade inget – AAHHHH!” Kathryn drogs med som en vante när Finn rörde sig mot dörren. Ganska snart började hon fnittra. “Men javisst, om du vill träffa Tussie, jag är säker på att du kommer ha kul!”
Kathryn drog lite i Finns arm. “Så sent är det inte, och Tussie är inte farl…” hon stannade plötsligt upp. Hon såg på Finn och bet sig i läppen. Nu gör hon det igen – struntar i Finns viljoa och rädsla och kör över honom. Visserligen med andra skäl än förr men det spelade ingen roll.
Hon suckade. “Förlåt…” Hon såg mot sängen igen. “Du är trött. Jag förstår. Lägg dig i sängen, Finn, jag kan ta stolen.” Hon ler mjukt mot honom och släpper hans handled. Innan hon visste ordet av fann hon dock sin hand försiktigt ligga mot hans kind. “ehh…” hon sänkte handen. “God natt Finn…”
Kathryn skrattar till. “Så vad du säger är, Finn…” hon lägger handen på hans bröst för att stabilisera sig nu när golvet rör på sig. “…är att vi inte kan dela säng förrän vi gift oss?” Hon fnissar högt. “Det var ett underligt sätt att fria på!”
Hon tar hans hanled igen. “Jag fick något pulver från Trollie, Faegrims skogstuss!”
Hon stannar upp. “Nej… Tussie. Som är skogstroll! Och inte hans troll utan hans vän som är troll.” Hon skakar loss frustrationen från huvudet. Ord blev lite jobbigt. Hon drar Finn mot dörren. “Kom och hälsa på henne!”
Kathryn såg Finn sova i fåtöljen. Lite av ruset sjönk. Inte ens sängen. Hon kunde inte låta den här självuppoffringen fortgå.
Hon gick fram och tog hans handled. “Finn…” började hon ömt, sedan fnissade hon till. Hon förstod inte varför, men pulvret hade givit henne någon form av självdistans. “Finn kom igen. Ska du sova så ska du sova i sängen.” Hon drog i handleden för att försöka få honom att ställa sig. “Urgh.. kom igen, du är för tung, hjälp till lite här..!”
Kathryn låg på rygg en stund och smakade på alla konstiga känslor som förhöjdes av pulvret. Hon fnissad till “Om det jag har är skoskav och hela världen får det – då har vi nog en hel del arga grannar nu.”
Plötsligt flämtade hon och satte sig upp. “Ja! En fest! I Finns ära! Han förtjänar det. Jag ska fråga honom!”
Hon ställde sig upp hastigt men blev stående en stund. “Vänta.. jag ska bara…” hon skiftar vikten fram och tillbaka. “…ska bara kolla så golvet är kvar där det var…”
Nöjd med att golvet verkade ligga lydigt kvar under hennes fötter vacklade hon mot dörren. Hon öppnade dörren och vände sig mot de två på sängen. “Tack! Det var trevligt att träffa dig Tussie, du kommer älska Finn, han är jättesnäll!”
Kathryn tog nervöst en nypa av pulvret. Hon nickade åt vad de sa och följde sedan Tussies insturktioner. Hon gned pulvret och andades in röken – höl andan i några sekuner innan hon började hosta.
“Åh gudars!!” hon ställde sig upp och tog ett djupt andetag, vilket ledde till att hon hostade mer. “Oj… ahh! Förlat, jag…”
Hon vacklade till och sjönk ner på sängen igen nör hennes ben kändes svaga. Sedan började andas lugnare och ett mjukt leende föll på hennes läppar.
“Den här sängen är så bekväm! Mutade du värdshusvärden Faegrim?” hon finssade till och studsade lite där hon satt.
Kathryn lyssnade på de båda. Hon suckade. Ja, det var såklart Finn hon behövde prata med – men hon skämdes så över att ha tagit honom för givet.
Hon kisade och såg närmare på pulvret. “Ehh.. vad är det här för något? Medicin? Vad gör det?”
Hon suckar djupt. “Ja jag behöver prata med Finn. Be om ursäkt för att jag släpat honom såhär långt och bara tagit honom för givet. Tror du han blir arg?” hon skrickade för sig själv. “Nej… jag hör ju hur det låter…” hon suckade igen och luktade på pulvret. “Okej. Jag provar lite sånt här. Sen pratar jaf med Finn. Hur tar jag det?”
Kathryn sätter sig upp igen och funderar på vad Tussie säger. Funderingar om henne… det har inte ens handlat om vad andra förväntar sig. Snarare vad hon hade förväntat sig att folk borde förvänta sig av henne, eller av Corrin.
Hon skrockar till lite. “Ja… nu har jag ju hurrat över vår första faktiska ledtråd till någon som har det minsta hopp av att förstå vad som hänt. Vi vet inte ens om han kan göra något åt det eller ens hur det går att få tag på personen. Så det finns gott om tid att bli van vid skoskav.”
Hon ser på Tussie. “Jag vat knappt ens vad det innebär att förlora mig själv. Allt jag var innan är liksom fjärran. Suddigt. Men är jag då någon annan? Skulle det vara att förlora mig själv att gå tillbaka? Jag menar.. mitt nu-själv?”
Kathryn hamnar i djup tanke efter Tussies fråga. Vad fanns det egentligen att sakna? Det var ju frustrerande att omvärlden automatiskt graviterade mot att anse att det manliga sällskapet i gruppen var i nån form av ledarposition. Mäns ögon och blickar av ägandeskap var jobbigt, men hon skulle inte säga att hon “saknade” att slippa det så. Saknad var fel ord.
“Ehh.. ja.. jag saknar.. saknade väl.. vissa kroppsliga…” hon rodnar. Det var en jobbig mening att uttala. “Eller.. jag minns att jag saknade.. jag minns att jag tänkte på saker att sakna..” hennes panna lägger sig i veck av förbryllning. Redan samma dag som förvandlingen då trådarna i hennes sanna namn nystats upp började de väva ihop sig igen, under sin nya tillvaro. Väven före den dagen kändes som suddiga minnen. Inte hela livet, hon minns sitt liv, men inte gamla perspektiv.
När Faegrim föreslår att hon kanske inte förvandlats alls, utan fått sina minnen förändrade spärras hennes ögon upp.
“Jag… va? Kan det….?” hon ställer sig och svajar till innan hon sätter sig igen. “Nej vänta.. Finn minns mig som jag var.. Och Evina kommer ihåg…”
Kathryn sväljer. Evina kommer ihåg vilken skitstövel Corrin hade varit.
Kathryn stönar och faller bakåt, och blir liggande på rygg tvärs över sängen. Vilken röra.
Kathtyn flämtar till! “Nej, gå inte, inte å mina vägnar!” Hon ser lite skamset på Faegrim. “Det är sant. Han förslog att vi rörde hos hitåt.
Hon skrockar lite. “Vi trodde det var enbart på grund av att vi kunde finna en mäktig magiker här men jag börjar se att du kan ha varit en del av varför vi kom just hit Tussie.”
Hon Suckar och slappnar av något. “Okej.. kan väl lika gärna nämna det rakt ut så kan du kalla mig knäpp. Vi gjorde inbrott hos en trollkarl, och han förtrollade mig.”
Hon ser ner på golvet och suck ar igen. “Jag var en man innan det hände. Först var jag livrädd, sedan arg. Jag krävde att återställas, och att Finn skulle hjälpa mig. Sen mötte vi Faegrim. Jag är inte helt säker på att han tror oss angående förtrollningen. Men jag har lärt mig att det handlar om något som heter namnmagi?”
Hon ser på Tussie. “Men jag börjar undra om det var ilskan att ha blivit besegrad som drev mig mer än.. ja.. vad jag än trodde drev mig. Jag kommer faktiskt inte ens ihåg vad jag saknar från mitt gamla liv. Är det konstigt? Är det helt galet?”
Kathryn blinkar hastigt och torkar vah hon kan av sina tårar. “Åh.. god kväll frök.. fru Tussie? ehh.. förlåt jag har aldrig träffat ett skogstroll förut.”
Hon tar ett djupt andetag. “Ja… magiska bekymmer. Vi har rest ganska långt och..” hon suckar “nej, det är inte det magiska bekymret som har mig upprörd nu. Finn följde med mig på resan trots att han var rädd, bara för att hjälpa mig. Det är egentligen bara jag som har magiska bekymmer. Faegrim och Finn följer med för min skull och jag har börjat inse att jag tagit det för givet. Särskilt Finn. Till och med innan allt det här.” Hon sjunker ihop. “Och jag vet inte vad jag ska göra av allt det här.”
Kathryn flämtar till och skuttar nästan rakt in i väggen när en tredje person visar sig vara i rummet. Hon stirrar p Tussie när hon talar – hur kunde hon ha missat?
“Ehh…” hon ser på sängen där hon bjudits in att sitta. “Jag..” hon harklar sig. “Förlåt jag var inte beredd på.. jag såg er inte.. jag är.. ummm.. Kathryn.. och ni är..?” Hon försöker uppernbarligen vara artig men det är tydligt att hon aldrig sett något som Tussie förut. Hon går långsamt fram för att sätta sig på sängkanten. Faegrim verkar ju känna henne, men hennes nerver har ändå hamnat på helspänn på grund av den plötsligt förändrade situationen.
“Sova? Jag… jag behövde…”
Kathryn satte sig upp på golvet och lade armarna om sina ben.
“Förlåt… det var tanklöst av mig. Jag är bara så… vilsen.”
Hon snörvlade och ställde sig mödosamt upp och gick mot dörren igen. Hon tog i handtaget, stannade upp och såg över sin axel.
“Vad sa du? Är jag mig själv? Är det här… mig själv?”
Hon slöt ögonen och drog en djup suck.
“Förlåt mig. Jag… Förlåt.”
Hon öppnade dörren för att lämna Faegrim ifred för att sova. Skulle hon själv gå för att sova? Eller skulle hon gå och prata med Finn? Skulle hon våga?