Faegrim höjde ett ögonbryn åt ungdomarnas obeslutsamhet, för att se på Tussie. Han kände sig själv rätt ung, men jämfört med Finn och Kathryn så började han känna sig ovanligt vis.
“Då gör vi så.” bestämde han.
“Jag och Tussie reser till Caras Idhrenin, vill ni följa med och hitta er magiker… eller inte… så är ni välkomna att följa med oss.” sa han och såg på ungdomarna i tur och ordning, som för att se vad de tänkte, kanske skulle beslutet vara lättare då de visste att Faegrims och Tussies steg skulle styra i den riktningen.

Lite märkligt kändes det, för de hade ändå haft samma äventyr ett långt tag och detta var väl inte meningen att vara permanent? Fast gjorde det egentligen något? Han log svagt, lite nervöst för att ta hennes hand i sin och lite försiktigt kyssa den och sedan se mot brinken och trollet.
“Caras Idhrenin… men inga fler dumma trollkarlar!”

Tussie höjde lite på ögonbrynet över ungdomarnas ord för att skaka på huvudet.
“Pengar finns väl, tid är det väl mindre gott om för sådana som er?” fnös hon roat och såg mot Faegrim.

Faegrim lät blicken vila på de tre en stund och tog en klunk vin, långsam och eftertänksam, och satte sedan ner bägaren med en dov klang på nattduksbordet intill sängen.

“Vi har pengar nog för att resa några dagar skulle jag tro, men vid behov kanske vi får ta något uppdrag eller jobb för att finansiera vår resa österut. Är ni beredda på det?” frågade Faegrim roat, som om han fann det mer äventyrligt än besvärligt.
“För mig är det ingen brådska.” sa han, som för att bekräfta Tussies ord, kanske skulle han föredra en långsammare resa i hennes sällskap.

Faegrim lyssnade och gav Tussie en liten frågande blick över alla märkligheter. Han var ju inte den som kunde så mycket om magi, hans enda insikt i magi var det skydd som fanns om hans hemland Brinke som rådet skötte. Vad visste han om alla dessa stora ting som Kathryn talade om?

“Okej, sanna namn, låter… logiskt.” sa Faegrim i ett försök att hänga med. Tussie hade säkert mer erfarenhet av sådant, då hon var ett troll och levt med magiska folk. Eller?
“Hmm, tja. Jag vet inte, vad skulle vara något du alltid velat lära dig?” frågade han i ett försök att hänga med i tankegångarna.
“Jonglera kanske? Spela något instrument? Det vore ju praktiskt, att lära sig sådant utan att behöva öva, inte sant?” frågade han och log finurligt mot Tussie.

Tussie höjde ena ögonbrynet åt Faegrims ord och bild om henne. För att skaka på huvudet åt honom, korsade sina armar nästan som om hon blev lite förolämpad.
“Sälja buketter? Jag är en handelskvinna med många kunder. Snälla nån, vem har tid att binda buketter när man kan sälja du vet, mina varor?” fnös hon och himlade med ögonen.
“Vad annars? Det finns en mängd olika saker. Vad vet jag, vad har du alltid önskat göra? Stå på händer? Slåss?”

Faegrim såg på de båda händerna som slöts om varandra och det fanns något milt i hans leende över att betrakta de två oerfarna finna något djupare i varann. Finns fråga hade varit försiktig, nästan rädd, men ändå fanns där ett beslut som skulle ta dem vidare.

“Mot främmande länder, ja…” svarade han. “Men inte ensamma.”

Han höjde sitt glas mot dem, som för att besegla saken.

“Och skulle något gå riktigt illa kommer Tussie rädda oss ur knipan. Hon är trots allt den erfarna handelskvinnan bland oss.”

Leendet han gav henne var lurigt, men vänligt.

Värdshuset, med sina rökiga takbjälkar, urdruckna stop och alltför tunna väggar, blev snart ännu en plats som de lämnade bakom sig. Nästa morgon rörde de sig innan vägarna kring värdshuset fylldes av kärror, tiggare och handelsmän. Därefter följde dagar av resande, av regn som trängde genom mantlarna, billiga drycker och måltider som oftare bestod av hårt bröd då det var knapert med pengar i sällskapet. De tog sig österut i den takt vägarna tillät, ibland tillsammans med andra resande och ibland med kråkornas rop som sällskap.

Den karmanska landsvägen låg ännu mörk efter nattens regn. Vagnshjul och hovar hade malt jorden till långa fåror, fyllda av vatten som blänkte i förmiddagssolen. På båda sidor bredde odlade fält ut sig mellan låga stenmurar och dungar av björk och ek. Här och där syntes taken från någon gård, med tunna rökpelare som steg ur skorstenarna och löstes upp i den bleka himlen.

Faegrim gick ett stycke framför de andra, inte så långt att han förlorade dem ur sikte men tillräckligt för att kunna granska vägen då han tagit på sig rollen som ansvarig. Det hade blivit hans plats i sällskapet utan att någon egentligen bestämt det. Han sökte efter faror i dikena, skogsbrynen och höjderna medan han gick, och då och då försvann han nästan ur deras blick.

Han återvände nu från vägkanten med en fuktig lövkvist fastnad i håret och pekade framåt.

“Vägen är fri. Inga rövare, inga soldater och inga monster.” han gav ungdomarna ett litet finurligt leende, som om han försökte skrämma dem lite.
“Åtminstone inte än. Det sägs att varulvar och vampyrer bor i dessa trakter, om man tror på sådant.”

Framåt eftermiddagen började landskapet höja sig. De följde en lång sluttning där vägen slingrade sig mellan vindpinade träd, och när de nådde krönet stannade Faegrim.

Långt bort låg Nírsjön som ett fält av blekt silver under himlen. Ännu kunde de inte urskilja mycket mer än dess väldiga utsträckning och en mörk skugga där den stora ön reste sig ur vattnet. Någonstans där bortom låg Caras Idhrenin, De vises stad, med sina bibliotek, sina mästare och all den kunskap som människor med större förstånd än Faegrim samlat genom tidsåldrarna.

Han lade händerna på höfterna och betraktade synen med kisande ögon. Sjön som var stor som ett hav. Den glittrande huvudstaden som såg ut som en liten miniatyr på detta avstånd, ön i mitten med torn där trollkarlarna bodde.

“Se där.” sade han, nästan lite nadlöst över synen som uppenbarade sig.

Målet hade blivit verkligare nu när sjön låg framför dem. Det betydde också att de snart skulle behöva bestämma vad de egentligen tänkte göra när de väl kom fram. Vem de skulle söka, vilka frågor som skulle ställas och hur många magiker Finn skulle hinna kalla dumma innan de blev utkastade.

Faegrim vände sig mot de andra och log.
“Se, målet är i sikte!”