Post has published by Purris
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 212 total)
  • Rollspelare
    Member since: 03/11/2019

    Corrin tog ännu ett varv runt herrgården. Han gick lugnt och avslappnat, ingen kunde se på honom att han studerade byggnaden och allt som rörde sig där. Hans långa hår var undanstoppat i hättan han hade på sig och tunikan kunde snabbt vändas ut och in för att få ett helt nytt utseende. Inte för att han ofta behövde fly, hans skådespel var näst intill legendariskt men om någon genomskådade honom kunde han lätt försvinna in i en folkmassa och få ett nytt utseende. Han var lång och spänstig och kom lätt in genom tårnga utrymmen, därför var det så frustrerande att ligan lyssnade så blint på en ledare som ogillade Corrin.

    Han slank in i en gränd där Finn stod och väntade.

    “Jag ser inga vakter, bara tjänstefolk. Inte särskilt många heller. Gubben är högmodig. Det skulle vara dumt att vänta till ikväll, han kan ju komma på bättre tankar när som helst.”

    Han höjde handen innan Finn hann protestera.

    “Jag VET att Hudd sa att vi bara skulle spana, men bäst tid är nu. Det hade bara varit korkat att inte smida när järnet är varmt… Dessutom vill jag se hans min när vi kommer tillbaka med säckar fulla av mystiska värdesaker.”

    Det hade ryktats om att gubben samlade på sällsynta magiska artefakter. Skrönor sa många, men Corrin hade sett skumma ljus i fönstren om natten, i färger som oljelampor aldrig fick till. Och gubben var rik, han hade råd med dyra vanor. Även om det inte fanns något magiskt så fanns det säkerligen andra dyrbarheter. När ligan såg honom och Finn komma tillbaka med det bästa bytet någonsin skulle Hudd sitta löst på tronen.

    Corrin klappade Finn på axeln. “Kom igen, vi klarar det här.. följ bara mig, gör som jag gör!”

    • This topic was modified 4 år, 7 månader sedan by Purris.
  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Som vanligt när Finn var nervös letade hans händer efter hans skjortkant som han krampaktigt höll i båda händerna och drog i för att lugna sig själv. Om skjortan någon gång varit vit, kunde man ifrågasätta det var snarare i en prickigt brunsvart mönster med alla fläckar han fått av att han så ofta spillde på sig själv. Trots att han försökt få bort dem, verkade de flesta fläckar aldrig försvinna förutom när det blev hål i tyget.

    “Men…” började Finn när han hörde Corrins röst. Att gå emot vad Hudd sagt brukade aldrig riktigt leda till det bättre. Dessutom var väl ett löfte ett löfte? Å andra sidan kunde Corrin påminna honom om löftet att de två alltid skulle hjälpa varandra, speciellt i svåra tider. Men något inom honom sa att det här kunde gå fel. Vad kunde alla färger och höga explosioner från huset betyda? Knappast något åt det bättre hållet. Han avbröt sina tankar och hoppade till när han kände Corrins hand på sin axel och lyckades slå till sin armbåge i väggen så att han fick en strålande smärta genom armen.

    Det var inte riktigt någon idé att klaga, när Corrin hade den där blicken och självsäkra tonen var det sällan Finn kunde ändra hans tankar. Ett litet jakande kom ifrån Finn till slut och han såg upp på Corrin, inte för att man kunde se Finns gröna ögon under det kastanjebruna luggen som skyddade honom från omgivningen.

    “Men… Tänk om… Och dessutom… Vad om” försökte han, men verkade inte riktigt kunna formulera ett bra svar.

  • Rollspelare
    Member since: 03/11/2019

    Corrin log och klappade Finn lite på kinden. Hade varit en förnedrande gest om den kom från någon annan än Corrin. För de båda betydde den gesten ‘jag tar hand om dig, kompis’.

    “Vi gör som vi alltid gör. Blir vi påkomna så distraherar jag medan du sticker med bytet. Sen möts vi upp i det vanliga gömstället. Ingen kommer ifatt mig, det vet du, och när de jagar mig kommer ingen efter dig. Det är idiotsäkert. En liten tjej skulle klara av det, då skulle vi få skämmas ordentligt om vi inte vågade, eller hur?” med detta började han gå. Han visste att Finn aldrig skulle vägra. Och efter det här skulle de simma i pengar och status. Kanske skulle Corrin bli ligans nya ledare? Då skulle han se till ingen jävel retade Finn när han tappade något, eller snubblade igen.

    Han ledde vägen till herrgårdens bakdörr. Det luktade inte matlagning så köksdörren borde vara säker. Med de vanliga handgesterna signalerade han till Finn hur de skulle smyga genom korridorerna. Ett par gånger fick de ducka in i en skrubb medan en tjänsteflicka gick förbi. Det var mest ganska unga tjänsteflickor, få verkade vara över 25, och inga manliga tjänare. Det var en sån gubbe. Varför inte? Har du pengar och makt så ska du ju dra nytta av det. De tog sig in till det stora rummet på övervåningen, där de oftast sett de konstiga ljusen. Det borde vara det bästa stället att börja på.

    Det verkade vara ett studierum. Ett par bokhyllor och skrivbord och en soffgrupp. Det fanns en hel del underliga dekorativa föremål, men först det vesäntliga. Corrin kollade dörren på änden av rummet för att se om det var en potentiell flyktväg. “Attans.. bara en skrubb.. Nåja vi får vara snabba.. kolla runt, några av de här sakerna måste vara värdefulla! Ser något.. magiskt ut?”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Finn följde lojt efter Corrin, lite som en skamsen hund som visste att han inte riktigt fick lov att göra det och inte ville ha bestraffning. Han följde efter honom in i studierummet och när han skulle fånga upp dörren lyckades han slå till ett litet klot som började rulla ner för hyllan. Ögonen spärrades upp på Finn. Inte nu. Inte bara någon sekund innan de hade börjat hitta värdefulla saker. Han kastade sig fram för att försöka hinna få tag i klotet innan de nådde marken. Klonk. Klotet slog hårt i marken och det verkade som om det gick itu. I samma sekund som Finn hade kastat sig fram hade också dörren lyckats slå igen med en hård smäll som säkert skulle väcka många.

    Skamset reste sig Finn upp och skakade på huvudet febrilt.

    “Förlåt, förlåt mig Corrin. Men… men vi borde… innan… ja… innan någon kommer!” väste Finn högt samtidigt som han snubblade på orden.

  • Rollspelare
    Member since: 03/11/2019

    Corrin stönade. Skulle det ha gjort ont att vara liiiite försiktig? Det fanns inte tid att klaga nu. Han hörde knarrande steg. Det gällde att handla fort! Han såg sig omkring – ja! Han öppnade ett fönster så det skulle se ut som om vinden kan ha slagit igen dörren och det kan ha lett till att klotet rullat! Med lite tur så kommer det gå hem och ingen kommer att leta efter inbrottstjuvar! Sedan tog han tag i Finns arm och drog med honom in i skrubben. Han höll fingret för munnen för att instruera sin vän att vara tyst och stå still medan han kikade ut genom en springa.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    De hade så klart inte brutit sig in i vilken gubbes herrgård som helst. Nej detta var herrgården som tillhörde den berömde magikern Encaz. Dessutom var han inte bara en berömd magiker, utan här var han Encaz, den första magikern.  ‘Vad har jag sagt?’ kunde man höra hans stämma, en ilsken farfaderlig röst.

    ‘Ingen ska under någon som helst omständigheter gå in i mitt arbetsrum!’ och det var tydligt att detta inte var en man man argumenterade mot. Hade de två ungdomarna haft lite vett i skallen hade de troligen gjort lite mer undersökningsarbete innan de bröt sig in i just detta hus. Med hårda steg och ett bestämt handtag öppnades dörren och Encaz steg in.

    Man hade kanske förväntat sig att en berömd magiker skulle ha en spetsig hatt, ett långt imponerande skägg och ett lika imponerande långt hår. Magiker i alla berättelser brukade ju dessutom ha en lång kappa, med komplicerade och mystiska symboler sydda i linningen. Dessutom skulle han vara lång och stolt. Men mannen som stod vid dörröppningen var inget av dessa saker. Han var inte speciellt lång, och hade en något rund mage, rakat huvud och ett kort vältrimmat vitt skägg som inte var speciellt imponerande. Dessutom var han bara klädd i en enkel vit linneskjorta och bruna byxor.

    Men det var något i de där klara ljusblå ögonen då han såg sig omkring. Det var dödligt tyst i rummet, som om rummet själv höll andan under den åldrade mannens blick då han såg sig omkring. Misstänksamt betraktade han fönstret, och han visste för ett faktum att han inte öppnat det. Hade någon av de idiotiska flickorna gått in och städat och vädrat här trots att han uttryckligen sagt åt dem att inte göra det? Med en bestämd rörelse la han fast fönstret, för att se vilken annan oreda det fanns där inne.

    ‘Vid alla demoner…!’ sa han irriterat då han såg vad som låg på golvet. Vad man kunde tro var ett klot var defakto en mycket dyrbar magisk artefakt från urminnes tider. En slags klocka, som mätte tiden på ett mycket mer exakt vis än man gjorde idag. Och nu hade den öppnat sig och lossnat från sina gängor. Men det var inte mycket att göra. Han skulle nog få reda på vem som hade ställt till med detta, och de skulle få förklara sig inför honom.

    Men det som låg på hans tankar först var att reparera detta teknologiska underverk, som någon hantverkare i världen hade konstruerat tusentals år sedan. Med förvånansvärd vighet för en så gammal man böjde han sig ned och plockade varsamt upp delarna, för att sätta sig vid sitt skrivbord. På sig placerade han ett par glasögon med många linser och attrapper, för att ta fina verktyg i sina händer och börja se hur mycket skada som var skedd. Det enda ljudet som hördes i rummet var ohörbart mumlande från honom, och det lätta metalliska skruvandet från hans verktyg.

    • This reply was modified 4 år, 7 månader sedan by Amdir.
  • Rollspelare
    Member since: 03/11/2019

    Corrin grimaserade. Gubbjäveln satte sig och arbetade. Det inte många minuter innan han insåg att det här kunde ta väldigt lång tid. Det fanns en idé men den fick inte vänta för länge, det skulle bara vara konstigt, skulle de ut ur skrubben innan gubben gått måste det ske snart! Han såg sig omkring i skrubben… det fanns linntyg, spannar och.. tjänarkläder!

    Han drog av sig sin tunika och gav den till Finn. “Här, håll den åt mig!” viskade han innan han drog på sig en tjänarinnas klänning. Den var för en kortare person än Corrin men om han gjorde det här rätt skulle gubben inte märka det. När klänningen var på drog han även av sig byxorna och gav även dessa till Finn. Han mixtrade med snörningen på livstycket och buntade ihop tygbitar för att fylla upp en skapligt övertygande byst. Den skulle inte röra sig naturligt och absolut kännas fel om någon vidrörde – men om han var försiktig kunde det se tillräckligt naturtroget ut med lite avstånd.

    Han släppte ut sitt hår och lät det ligga över axlarna och över tygbysten för att täcka dem lite mer, bara för säkerhets skull.

    Han viskade till Finn igen. “Som jag sa förut. Jag leder honom bort en bit.. sedan smiter du ut samma väg som vi kom. Om du kan få med dig något gör det men det viktigaste är att vi kommer ut. När du har haft tillräckligt med tid springer jag.” han hann inte kolla att Finn uppfattat, det hade redan gått lite för lång tid i skrubben.. Han sträckte på sig och slog en feminin pose.. dags att tänka skådespel.

    Han lyfte upp en famn linntyg och gick ut ur skrubben. “Åh, förlåt herr.. mästare!” han förställde rösten bäst han kunde och det var faktiskt inte dåligt. “Jag är ny här och det tar en stund att hitta min väg runt förråden.” Han gick mot dörren och försökte gå så sensuellt han kunde, med ordentlig sväng på höfterna. “Jag ber tusen gånger om ursäkt, det är ett sant nöje att få jobba för ett geni som herrn. Jag gör vad som helst för att ni ska förlåta att jag stört ert arbete…” nästan framme vid dörren skiftar han vikten till andra höften och höjer ena ögonbrynet mot Encaz “Vad… som.. helst…”

    • This reply was modified 4 år, 7 månader sedan by Purris.
  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Encaz var så djupt inne i sitt arbete att han knappt var medveten om rösten och rörelserna i arbetsrummet först. Men det var som om en envis fluga irriterade honom, och till sist fick han höja sin blick irriterat från sitt arbete.
    ‘Vad?!‘ snäste han irriterat över avbrottet i sitt arbete. Han hade så klart fortfarande sina glasögon med alla dess varierande linser på, vilket förvrängde hans blick då den inte var riktad på ett litet objekt som den aritmetiska klockan, utan på en människa som den framför honom. Flickan var uppenbarligen dum, men ny, så han fick väl ge henne en chans. Hennes smicker var snarare irriterande än något annat, och han gjorde en handviftning mot dörren. Men han hade också en liten svaghet för unga flickor, och hon försökte väl sitt bästa.

    ‘Ja, ja. Låt mig arbeta ifred nu! De andra flickorna borde ha sagt åt dig att mitt arbetsrum är något ni inte ska städa eller gå in i.’ sa han lite buttert och vände sin blick tillbaka mot klockan, som var mycket mer intressant än vad det nu var flickan vid dörren försökte med.

  • Rollspelare
    Member since: 03/11/2019

    Corrin suckade. Okej, han var svår.. men hans fokus på prylen kunde också användas… Då behövde han bara tricksa med vinkeln.. Han gick till andra sidan gubben och låtsades vara intresserad av arbetet. “Jag ska gå.. jag blir bara helt.. till mig av att se en begåvad karl jobba med såna där… komplicerade makapärer… Jag ska gå och bädda sängarna… de kommer bara vara jag där.. om du behöver.. en…. paus.”

    Han var svårare än Corrin först trott.. en gubbe som omger sig med unga flickor hade sänt ut andra signaler.. men den här taktikten kunde fungera på tre lager. Bäst hjade varit om han ville följa med “tjänsteflickan.” om han gav henne en uppläxning skulle det också dra uppmärksamhet vilket skulle ge Finn en chans att fly. Men även i värsta fall skulle bara irritation fungera också.. om han kämpade för att fokusera på arbetet istället för den dumma tjänsteflickan, det skulle också hjälpa Finns odds… nu var det Finns ansvar att slinka ut, oavsett om det blir A B eller C…

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Det var som vanligt, inte hade Finn något att säga åt Corrins agerande. Han stängde hastigt sin mun, inte ville han stå där och gapa som en dum fisk. Men han visste det. Klart det skulle gå illa! Det var inte som om det hade varit den bästa idén. Speciellt inte med han själv. Och vad skulle nu de andra tro? Om de ens kom ut från denna märkliga mans hus. Tänk om de skulle trolla dem båda till grodor, och vem skulle vilja kyssa dem då? Ja, han hade ändå hört att flickor kysste grodor som var prinsar. Men varken Corrin eller Finn hade den lyxen.

    Han tryckte sitt öra mot dörren och lyssnade på vad som skedde utanför. Det verkade som om mannen inte var allt för intresserad av Corrin. Fast, var det så märkligt? Corrin var inte den vackraste pojken, och definitivt inte flicka. Tänk positivt! Kanske var mannen blind? Eller åtminstone något fel, på ögonen eller i skallen.

    Frågan var när han skulle smyga sig ut. Han lade en avvaktande hand på dörren och svalde. Nu?

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Encaz hummade något för sig själv, han hade precis tänkt återvända till sitt arbete då flickan började pladdra igen. Och inte ens han i hans fokus kunde missa hennes patetiska försök till att förföra honom. Eller att försöka få bort honom från hans arbetsrum. Det hela gjorde honom misstänksam, för att inte säga det minsta. Bäst att ta reda på vad som verkligen var på gång här. Trots allt valde han sina tjänsteflickor med omsorg, de som var duktiga, pålitliga och tysta. Med avsiktlig försiktighet drog han av sig sina glasögon och la den på arbetsbordet bredvid klockan, för att vända sin iskalla blick mot henne. Nu då hans blick inte var förvrängd av glasögonens linser rynkade han på ögonbrynen. Hade han verkligen en så… märklig… flicka i sin tjänst?

    ‘Vad…’ hans ord var vassare än en klinga. ‘… är det du inte förstår?’ undrade han, hans röst lugn, och tyst, men den gav ett obehagligt tryck i rummet och det var som om det skimrade lätt ovanför hans axlar. Som om luften förvrängdes av hetta.
    ‘Nå?’ undrade han, lite högre. Hans iskalla blick tycktes genomborra flickan, och var inte längre riktad mot förrådet där den andra gömde sig.

  • Rollspelare
    Member since: 03/11/2019

    Corrin tog ett steg bakåt och lyfte händerna till munnen. “Åh, förlåt herrn, jag ber allra ödmjukast om ursäkt, jag ska inte bara lämna dig ifred, jag ska se till att alla andra flickor är tystare än vanligt, vill du att jag ordnar att din mat ställs utanför dörren så vi inte ens behöver knacka när det är dags? Och i så fall, vad önskar herrn äta?” han drog ut på tiden så mycket han kunde, NU måste väl Finn fatta att det var dags att smita undan?

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Stämningen verkade inte allt för fint där och snart skulle Corrin vara tvungen att lämna rummet. Hans ögon smalnade och han kunde känna hur hans hjärta slog hårt mot bröstkorgen. Om så var fallet… skulle han bli själv där. Ensam med en galen trollkarl. Tanken fick honom att bli nervös. Krampaktig tog han tag i dörrhandtaget och sköt upp dörren. Dörren gav ifrån sig ett litet klagande knarrande och Finn försökte att smyga sig ut.

    Gå på tå! Hörde han Corrins vanliga uppmaning och att hålla händerna i styr, det var svårt när saker tycktes falla omkring honom när han bara rörde på sig. Fast ännu gick det bra, men det kändes inte helt säkert när trollkarlen såg på Corrin. Det fanns inte riktigt något att gömma sig bakom om fokuset ändrades.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    För allt hans smygande så spelade det inte så stor roll, trots att Encaz var gammal var han inte döv. Och heller var han inte blind. Dörrens knarrande kunde lika väl varit ett stort skrik i den spända tystnaden som låg mellan Encaz och flickans pladdrande. Gubbens uppmärksamhet vände från den så kallade flickan till den andra bakom honom och hans ögon smalnade.
    ‘Så…’ sa han med en kylig blick. ‘Nu kommer sanningen fram. Ni försöker komma in här, och tror ni kan lura mig?’ han vände sin blick mot flickan och sa med betydligt högre röst.
    MIG?!‘ hans röst var fruktansvärd, och det var som om det låg tung magi i luften som fick alla omkring honom att vilja gömma sig och kura ihop sig i fosterställning.

    ‘Jag är Encaz, den förste magikern!’ och hans iskalla blick föll på den såkallade tjänsteflickan som försökt lura honom. Nu då han hade sin fulla uppmärksamhet på denne så var det ju tydligt att det var en pojke i förklädnad och inget mer.
    ‘Så vad ska vi hitta på med er?’ frågade han, hans röst fylld med sammanbiten ilska, och hans blick pressades hårt på Corrin. Det var som om de isblå ögonen såg rakt in i honom – verkligen djupt in i hans själ, förbi utseendet och allt som fanns på det yttre. Som om han slet sig genom alla Corrins minnen och allt som definierade Corrin som person. Trollkarlen var inne i hans sinnen och slet genom allting på ett ögonblick som både kändes som en evighet, och som också bara tog några andetag, men det var ingen behaglig upplevelse.

    Och Encaz höjde sin röst, och fyllde rummet med ord de inte kunde förstå. Hela rummet tycktes vibrera, darra och flimra av maktens ord som fyllde det lilla utrymmet och trollkarlens blick var som en låga. Och han uttalade Corrins sanna namn, det som definierade honom och gjorde honom till den han var. Det som gav Encaz full makt över honom, och med några ord gjorde han små förändringar i vad som definierade honom. Ändrade de fundamentala beståndsdelarna som spred sig som eld i hans kropp. Som skulle förändra honom gradvis.

    ‘Eftersom du tycker så mycket om att spela roller så ger jag dig en ny permanent en. Ge er härifrån och kom aldrig tillbaka!’ ropade han. Så klart var ingenting permanent, men det skulle krävas en hel del sökande och självreflektion för att kunna bryta det Encaz placerat över Corrin.

    Makten och den olidliga tyngden i luften försvann med ett, och den gamle mannen tycktes igen inte vara något mer än en gammal man.
    ‘Nå? Var jag otydlig? Gå!’ ropade han.

  • Rollspelare
    Member since: 03/11/2019

    Corrin svär för sig själv, tar Finns arm och springer! Hela vägen till gränden de brukar gömma sig i. “Helvete, Finn, har du redan glömt hur man smyger! Vi tränade förra veckan!” han såg över sig själv och suckade lättat. Fortfarande grymt irriterad, men det var skönt att gubbens magi verkade vara skitsnack. De kom undan men han hade varit mycket nöjdare om de kommit undan med något byte.. eller i alla fall om hans skådespel hade funkat, han gillade inte att genomskådas.

    Han drog ut fejkbysten av tyg och släppte dem på marken, sedan tog han tillbaka sina byxor från Finns farm och började ta på sig dem. Han svor då de helt plötsligt inte gick att dra upp över höfterna. “Vad f.. tog med dig fel byxor??” han drog lite men byxorna var för små för att dra upp förbi hans höfter.

    Han tog av sig byxorna igen och höll upp dem. “Varför släppte du dem ens? Du behövde bara hålla kvar dem så hade du sluppit hitta rätt!” med uppmärksamheten på byxorna upptäckte han inte att han var en hel del kortare.. de två var vanligtvis jämnlånga men skulle han stirra på Finn nu skulle hans ögonhöjd mät sig Finns haka. För Finn kan det också verka underligt att bysten på klänningen verkade.. inte tom. Han kunde ju svurit på att Corrin lagt ut tygerna..

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Trollkarlens ord och agerande hade skrämt Finn. Fast samtidigt blev han lättad över att de kom iväg så lätt. Lite för lätt… Han hörde Corrins ord och svordomar. Det hela fick honom att sänka huvudet lite skamset. Han hade varit tyst, det var den förbannade dörren som inte kunde smyga! Dessutom anklagade han honom för att inte ens klara av att bära hans kläder. Nej. För en gångs skulle han faktiskt säga till på skarpen. Inget meserier denna gång. Han samlade sig mod och lät blicken fara upp, men märkligt nog tycktes Corrins huvud mycket närmare än vad det brukade vara.

    “Vad fan..!” utbrast Finn, kanske inte helt vad han menade men kunde inte rå för att fastna med sina gröna ögon vid Corrins bröst som var mycket mer charmigare och riktiga nu. Han ruskade på huvudet. Hade han inte tagit bort dem? Han kunde inte rå för att flina lite, men skulle hjälpa honom att få ut kläderna ur bysten och räckte sig ner under klänningens öppning. Ett litet förvånat läte kom ifrån Finn när han istället kände något annat där. Hud? Vad i?

    “Vad fan är det för kläder du stoppat in nu då, Corrin?” frågade han, lite tafatt för att fortfarande ha kvar handen där och lite förbryllat se på honom.

     

  • Rollspelare
    Member since: 03/11/2019

    Corrin strrar förargat på den tafsande Finn och är beredd på att säga ifrån innan han inser.. vad som faktiskt tafsas på. Han stirrar ner på brösten som.. inte kunde misstagas för tyg eftersom han faktiskt kände en hand på ett av dem. En av hans egna händer lyfts upp på det andra, för att vara säker på att det är verklighet.. “Vad i helv….” han avbryter sig själv och stirrar på sin hand.. vad.. liten och nätt den plötsligt såg ut. “V.. vad..?” började han och tittade på Finn men kunde inte fortsätta meningen, han kom av sig när han insåg att han behövde höja blicken för att möta hans blick.

    Vad han dock inte såg var att hans hals blev smalare, mitt framför Finns ögon, och adamsäpplet syntes inte till alls. Och ja, bröstet som Finn fortfarande hade handen på, kändes fortfarande verkligt.

    • This reply was modified 4 år, 7 månader sedan by Purris.
  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Vad i? Det enda som dök upp i hans huvud var frågorna vad, varför och hur? Det såg groteskt ut på sättet som Corrin förvandlades framför honom. Han hade inte ens en tanke på att han fortfarande hade handen på Corrins bröst. Bröst?

    Generat drog han undan sin hand och bet sig i underläppen för att skaka på sitt huvud lätt.

    “Vad var det jag sa! Vi skulle aldrig gjort något innan resten av… Se på dig! Du är en flicka!” utbrast han och ännu en gång lät han sin hand röra vid Corrins bröst. Som om han inte riktigt trodde på det han sa.

  • Rollspelare
    Member since: 03/11/2019

    Corrins ansikte förvreds i ren terror när Finn uttalade att hon var en flicka, som om det blev verkligt först när någon uttalade det! Och i det ansiktsuttrycket omformades även ansiktet, inte helt bortom igenkänning men det såg inte ut som ett manligt ansikte längre… det fanns fortfarande Corrin-drag kvar och hans ärr på vänstra delen av käkbenet var kvar. Det skulle vara lätt att tro att det var en syster till Corrin som stod där.

    De stod där frusna i ett par sekunder när skräcken i hennes ansikte blev ilska. “Men kan du sluta ta på mitt….!”

    Hon slog händerna för munnen i skräck igen. Hon hade sagt orden själv och känt dem komma ur hennes mun, men rösten hon hade hört var en klingande sopran-stämma!

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Corrins ljusa röst fick Finn att vakna till och generat drog han undan händerna och stoppade dem i sina fickor. Han svalde och skakade febrilt på huvudet. Det här var inte bra. Vad skulle de göra nu? Det var knappast som att Hudd skulle ta emot Corrin som flicka.

    “Vi måste fly” påpekade Finn, hastigt och tog tag i Corrins hand för att börja springa in mot andra gränder. Gränder som inte var Hudds, för de skulle ha börjat söka efter dem när de inte kom hem den tidpunkten som var avtalat.

    “Fast… kanske du passar bättre som kvinna, Corrin” sa Finn med ett litet skratt när de stannat och hämtat andan.

     

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 212 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.