Nå, Izira är smartare än hon framstår sig vara i vetskapen att hennes position inte skulle vara ett garanterande skydd från angrepp. Vakluir hade varit arrogant och allt för självsäker. Förblindad i sitt ego att lägga märke till något bortom nässpetsen. Hon hade försatt sig själv i den sitsen. Men hur mycket han än kan stirra sig mätt på blodspå…[Read more]

Yásantharïel biter sig i kinden när han möter Iziras blick. Han vill käfta emot men det skulle kosta honom senare. Istället riktar han sin blick i Nez riktning. Själlöst vila ögonen i hans riktning för att inte tappa fattningen över Iziras ord. Han distraherar sig med tankar om en annan framtid som skulle ta tid för kvinnor som dessa att finna s…[Read more]

Eyirin
Ett fnysande läta undslipper jätten när de andra avfärdar hennes idéer om hästarna. Tänk vilken måltid de missade. Men. Det skulle de snart bli varse. När hon ser sig omkring tycks ingen av dem särskilt bekant i området. För om de hittade något ätbart här skulle det om inte minst bli en djupt ångervärd besvikelse och potentiellt förö…[Read more]

Han kan inte hjälpa att le, även om situationen borde starkt avråda honom ifrån det. Ett leende som likt sin bror inte når ögonen. Hade Vakluir levt hade han, i det allra minsta, fått en rungande örfil för hans trotsande sätt och sarkastiska ton. Men i sin död har hon längre ingen makt över honom trots att någon annan säkerligen snart skulle b…[Read more]

Vakluir är död och ändå finns där inte mycket att glädjas åt. Utan positionen som make, älskare eller livvakt var han själv inget mer än en fredlös bonde på ödets schackbräde. Ändå drar det i smilgroparna åt Nez, brodern fann alltid sätt att muntra upp honom. “Amen.” Han gör en halvhjärtad insats i de nästintill religösa gester som påtvingat…[Read more]

Yásanthrïel grumsar något vid tal om Zelandara som är svårtydat att höra. “Hon behöver andra huvud att tänka på” Kanske svårförstått det också.

“Du må vara inkompetent. Jag har bidat min tid” Det är åtminstonde vad han vill få det som att verka. Istället för att erkänna sanningen och insinuerar det verk som på intet vis var hans. För när de lju…[Read more]

Att ses i sorg är en tröttsamt lek i ett samhälle där minsta svaghetstecken måste utnyttjas. Han kan inte vara för lycklig och inte heller för ledsen i sin förlust, för att själv inte snöas in bland de misstänkta. Yásanthrïel står i ett mörkt rum utan mycket att förlora och utan mycket känslor för hans bortgångna fru. Det är inte de ordalag han…[Read more]

Han ler i ögonblicket de utbyter när Akilas klumpiga fingrar får vinet att droppas ner över hans kläder. Leendet stelnar till en ogillande grimas. Än mer när hennes hår piskar hans ansikte, tvingar honom blunda för att inte helt riskera synen. Kvinnan har ett hett temperament, något hans nya insikter borde uppskatta. Men det gör han inte. Det…[Read more]

Lågan lever i hans ögon. Sprakar och flammar upp vid tal om de våldsamma planerna. Han hade inte glömt, han har inte förlåtit och han tänker inte sluta. Det finns inget modigt i hans gärningar bara ett djupt rotat fanatiskt vansinne. Världen har inte visat honom annat än skymflighet och han skulle ta det och göra världen bättre – på sitt eget vis…[Read more]

“Bara en dåre skulle förbise det” Blir hans svar genom hennes skratt. “Ni kan fortsätta ert rövartåg och se hur långt ni kommer på bara råvilja självt.. innan motståndet växer sig för stort…. eller så kan ni se mitt förslag som en långsiktig garanti för samarbete”

Förslaget är inte direkt ett lättsmält för honom heller. Han letade inte efter en…[Read more]

De är ensamma, en förutsättning för det samtal han planerar men vandrar lite försiktigt kring. Först måste han få mäta hennes idéer med de egna för att se om de alls stämmer överens. Starka kvinnor är något han tidigare inte kunnat uthärda, inte haft ro eller tålamod för. Viftat bort nästan allt av påverkbara krafter tills det visat sig vara förs…[Read more]

De rider igenom portarna, bort ifrån de lägre kasten till eliten och för ett sandslott var det mäkta imponerande. Men mer så sticker det i ögonen de glädjande utrop Akila bemöts av. Det är någonslags komplott att håna honom och hans impopularitet. Han kisar lätt och följer blicken ut bland de adlade som samlats vid deras ankomst och de tycks lik…[Read more]

Det finns så mycket att titta på längs stadens huvudgata men det som vinner hans intresse mest är faktumet att varje medborgare de ser snart faller på knä och bugar huvudet nästan hela vägen ner till marken i vördnad för sin drottning. Ett faktum som får hans annars självgoda leende att svalna av ordentligt. Hans folk hade aldrig, aldrig visa…[Read more]

Akila dyker upp som en sagofigur för hans syn, gränslande en vit vacker häst. En exotisk och obscen sagofigur…. men högst välkommen. Långt ifrån den ganska enkla och tråkiga historia hans rådgivare försökt förmedla.

Han försöker att själv inte ägna det för mycket tankeverksamhet, själva gränslandet eller klädvalet heller för den delen även…[Read more]

“Det är en död stad, varför oroa sig?”

Han var inte den enda som grymtade sitt missnöje. Men hennes, Eyirins var mer över faktumet att hon inte fått uppdraget själv. Det hade aldrig funnits någon förväntan eller förhoppning om att dela på belöningen med andra. Att dessutom höra deras tjatter hela vägen skulle säkerligen ge hjärnblödning.…[Read more]

“Hjälp dem!” Hör hon Gharf upprepa och inte bara en gång men det finns ingenstans att börja. I vilken riktning hon än vänder är det skrik blod eller död. Panikslagna röster från deras modiga folk som trängs som vilddjur om en snabbare plats inne i säkerhet från både snöstorm och monster.

Feylin stryker trött en blodig arm över pannan, snön yr…[Read more]

Hon hade inte fel om den saken. Han förtjänade inte det här. Inget av det, även med familjen i livet hade han betraktats som en odugling, åsidosatt som ett svart får. Ingen uppskattade hans idéer, hans sätt att rädda riket från att smutsas ner av diverse parasiter. De förstod inte hans taktik men med tiden skulle de lära sig att älska den. Med tid…[Read more]

Vädret ger inget löfte om uppehåll och snötäcket lägger sig ännu ett lager och gömmer blodspår i sin väg. Sikten är så dålig att Feylin knappt kisande kan se något framför sig. Hon trampar på framåt. Kölden biter genom nedblodade sura kläder och med nya revor på sina ställen skulle hon inte stå mycket till chans för vädret som nog var en lika vär…[Read more]

Vendrik står mellan den lilla sekretären och sängen. Rummet är inte väldigt stort men han har vant sig vid det. Funnit någon slags frid i det. Han följer sin systers väg in i det lilla rummet, hur kläder prydligt placeras på sängen, kläder av ädlare färger och mjukare tyg. och den svaga tanken om att även han skulle möta ödet fragmenteras. Sj…[Read more]