• Saskia.

    Iserions ros.

    Hjärtat slutar plötsligt slå.

    En hel värld av anledningar till systerns oväntade besök river genom sinnet innan han tillåter sig att andas igen. I stillhet får hennes röst eka för hans inre och låter tystnaden bli tills det att hon ber om hans tillåtelse.

    “Kom in” Säger han myndigt som att rummet han låsts till var en e…[Read more]

  • Vem räknar dagarna när tiden förlorar sin mening. När det inte finns någon anledning längre att kliva ur sin säng. Världen hade bestämt sig för att fortsätta utan honom. Glömma bort honom och blicka framåt. Vidare. Som om han inte vore något mer än ett illasinnat minne.

    Genom ett smalt fönster kikar solen in över golvet och kryper ljudlöst…[Read more]

  • Döden finns överallt omkring dem.  I skriken som skär genom stormen och i ögonen på de odöda omkring dem. Feylin fäller den som Gharf knuffat ifrån sig och påbörjar nästa dans, hon lyckas att hiva mannen ifrån sig, tack vara snön, tack vare isen därunder.

    Med fel hand svingar hon svärdet och med den brände odöde fälld så kan hon tvinga svärdet…[Read more]

  • Det blinkar till i snöstormen, någonstans längre fram. Facklor som flackar i vinden, hotas i varje piskande vindsvep att helt slockna.  Gharfs blanka klinga smyger över axeln och pekar i en riktning av en fackla hon kisandes kunnat ana genom snöväggen i stormen. Följer hans blick och börjar forma scenariot i sitt huvud för vad som skulle hända om…[Read more]

  • Det känns som att döden viskar förrädiskt lockande i örat. Bara vila lite till. Låt vad som sker vill ske. Som att det var självaste Nennas röst hon hörde för sitt inre. Att acceptera nederlaget. Det pulserar i såret mer kraftfullt än något hon tidigare råkat ut för som att det fortfarande äts av hennes kött, bränner och skickar ilningar i kroppe…[Read more]

  • Det värker i armarna och blodet som stänkts över hennes kropp känns isande kallt desto längre ut i korridoren hon kommer. Om de inte dör här i fängelsehålorna lär de förfrysa i snöstormen på flykt. Hon måttar svärdet i sin hand, Kaaras svärd och där finns inte en tanke att lämna tillbaka det. Hon har slagits förr och vunnit många närkamper me…[Read more]

  • Nagelfar and Profile picture of RakelRakel are now friends 4 years, 5 months ago
  • Metall skrapar mot sten när Karaas svärd skjutsas iväg över golvet.  Guturala stön avlöser varandra när de döda verkar gå vinnande i striden. Hon kan höra det även längre ut än korridoren. Fler röster. Fler… Gud. Feylin har aldrig fruktat döden så mycket som nu.

    Den käklösa gapar sitt köttsår som en grotesk inbjudan mot Kaara och dreglar ne…[Read more]

  • Lemmar separeras från kroppar i blodstänk som färgar stenväggarna i svartröda stråk och Feylin kan se den blodsvärtade klingan blänka till ovan axlarna av de odöda som trängs intill gallret in till hennes cell. Men skrik hörs inte. Ljuden de odöda ger ifrån sig kan bara liknas som de för hungrande monster, gutturala läten, utdragna stön blandas m…[Read more]

  • Vakterna har inte mycket till chans när de odödas armé driver fram. Ett plågat skri av en yngling ekar mellan sten- och bergväggar och tystnar lika snabbt. Ett ljud som får ersättas av ett annat, slafsande blodstänk som Feylin bara till förstelnad kan betrakta. För att vara barbar och brottsling på det så kan inget mätas med synen som slår henne h…[Read more]

  • Klockringning ljuder mellan bergsväggarna, sakta. Slag för slag. I en ödesmättad takt och harmoni.

    “Ding, ding………….. ding, ding…… ding ding…..

    Ett dovt ljud som bara mattas av i snöstormen och knappt därtill hörs utanför stadsmurarna.

    “Ding, ding………….. ding, ding…… ding ding…..

    En bolmande svartgrå rök blandas s…[Read more]

  • Obsidiah
    Hon ler mot honom till svar om liknelsen. Obsidiah kan inte dölja sin förvirring eller osäkerhet kring det. Det hela känns bara konstigt. Eller gör han sig dum på egen bekostnad? Säkert det senare. Oavsett verkar hon inte känna sig manad att berätta och det finns inte mycket han kan göra åt det. Att han nu berättat sin historia kä…[Read more]

  • Obsidiah
    Obsidiah har svårt att slita ögonen från kvinnan en bit ifrån. Det finns så mycket att studera som känns främmande och samtidigt otäckt bekant som att de levt nära i ett tidigare liv. Kanske är det mörkret och hans egen ensamhet som drar fram tankarna men det är också något sorgligt över hennes gestalt som gör att han försöka hitta e…[Read more]

  • Corindra
    Stämningsmusik: Olafur Arnald – Land of Nod

    Det skramlas med nycklar, klickar till och efter förljer ett par sekunders tryckande tysnad. Det knarrar långsamt och den förstärkta järndörren till källarens fängelse ljuder klagande, öronskärande skarpt mot gångjärnen när dörren dras upp. “Jag sa att jag var oskyldig! Ahh..! vad är det du…[Read more]

  • Rakel changed their profile picture 5 years ago
  • Rakel changed their profile picture 5 years ago
  • Det knaprar för hans tänder, den torkade biten kaktus som har en kombination av både syra och beska men i en oförlåtligt svår sammansättning. Obsidiah tuggar dock växten vant. Van vid hungern och de få knep som finns att ta till i den karga öknen.

    Egentligen är det bara tacksamt med sällskapet även när det kommer lika oväntat som den tatuerade…[Read more]

  • Kvinnan presenterar sig med ett okänt namn. Koncentrerat rynkar han pannan och betraktar hennes vita tatueringar i ansiktet. Det otäckt igensydda ögat och sättet som hon smyckat sig med saker som kunde liknas vid små ben. Kvinnan vandrar ensam utan häst eller sällskap i öknen mitt i natten, det kanske måste till en galning för en sådan utflykt. H…[Read more]

  • Han har rest ensam hit. Där fanns ingen kvar när han kom tillbaka. Inget.

    Obsidiah stirrar in i de smala lågornas vilda dans och pappersarket som han offrat för värmen och ljuset har sedan länge brunnit upp och med en rök slingrat sig upp mot ett stjärnklart himlavalv. Kanske ser hon elden och möter honom här innan morgonsolen kysser bergen i…[Read more]

  • “Om du någonsin hittar denna lappen så förlåt mig..
    Jag är tvungen att fly med Ladenka och Marja
    Vet inte vart vi är påväg men vi kan inte stanna här…

    Det är inte längre säkert här.
    Jag vet att de är påväg…..

    Jag älskar dig
    …förlåt mig.”

    Den avrivna papperslappen är gulaktig, skrynklig och mjuk i sina fibrer när han håller dem mellan si…[Read more]

  • Load More

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.