Människobarnet. Att bli kallad det gjorde ont i hjärtat. En människa, han? Allt det mörka som de hade gjort mot honom, mot far… Det kändes inte rätt. Bara tanken gjorde honom nedstämd. Han hade aldrig riktigt varit bekväm med den där… kvinnan… rået som tenderade att dyka upp när han mådde som värst.

Ett oroligt brummande kom ifrån honom…[Read more]

Som första tanken var det att han skulle sätta sig uppe på Torbjörns axlar men sedan insåg han att han inte var en pojke längre. Han log svagt åt det hela. Fast han såg fortfarande rätt liten ut, men åtminstone nådde han lite längre upp nu som 190 cm.

“Oroa dig inte far. Det löser sig” försökte han försäkra sin far om med ett litet brummande…[Read more]

Så tecken på sjukdomen hade inte existerat särskilt länge, men ingen kunde förstås säga exakt hur långt sjukdomen hunnit sprida sig innan första symptom upptäcktes. I värsta fall var detta något som redan hade spridit sig längre än korallodlarna själva kunde ana. Hon hoppades att så inte var fallet.

”Jag ska skicka mina skickligaste män…[Read more]

Att det gjorde ont var inget han hade lust att visa sin far. Att se honom orolig och sorgsen var bland det värsta som fanns. Han visste inte om att det var rätt djupa sår som Torbjörn hade gett honom men han slickade sig om sin hand för att sedan dra den bak mot såret för att få bort blodet och göra såret rent.

“Vem annars skulle vara dum nog a…[Read more]

Torbjörn hade rätt. Det enda som betydde något var att han var hemma nu. Hemma i skogen, med Torbjörn. De skulle alltid vara de två. Tanken var betryggande. Ett brummande skratt kom från Trond när han sa att han var mager. Kanske var han det? Han mindes inte riktigt senaste gången han hade ätit sig mätt.

“Jag vet int’ far! Jag blev ju avbruten…[Read more]

Det var inte helt lätt att sätta ord på sina ambitioner, särskilt inte när hans fick hennes att verka så själviska i jämförelse. Ändå fann hon att hon höll med om mycket av det han sade, att ge de oönskade en plats, att bygga något för framtiden som skulle hålla i generationer och kanske ännu längre. Hennes blod skulle inte längre vara lika…[Read more]

Äntligen. Han kunde knappt tro att de var sant. Han var tillbaka i sin fars  armar igen. Det var som en dröm. En underbar dröm.

“De tog mig, människorna. Tvingade mig ta saker… Jag försökte att komma hem många år, men jag…” snyftade han fram och drog sin hand under sin näsa för att få bort snoret som kom fram av alla tårar. Han skrattade lä…[Read more]

Att de var två nakna män vid sidan om varandra var inget som Trond verkade brydd om. Hjärtat slog hårt i bröstet när han såg på mannen vid sin sida. Han drog in hans bekanta doft och sedan kastade han sig in i sin fars armar.

“Far…!” utbrast han glatt och höll honom hårt, som om han var rädd att Torbjörn skulle försvinna om han släppte tage…[Read more]

Allt för upptagen i egna tankar och sin mat, hade han inte hört björnen som sprang mot honom innan det var för sent. Han gav till ett vrål av smärta när tänderna sjönk in i hans nackskinn och han vred sig om för att försöka kontra attacken. Fast sedan stannade han upp och nosade, var det? Inte kunde det vara…

“Far…. Far! Det är jag Trond!”…[Read more]

Vinga granskade striden nedanför. Intressant var väl ett ord att använda på det hela. Hon grimaserade lite åt det hela.

“Intressant, men jag trodde en kaldrländare skulle vara mer brutal.” kommenterade hon med ett litet galet flin och knuffade till sin bror på ena sidan.

Om det var emot etikett brydde sig inte Tirrin om utan hon ställd…[Read more]

Lite ledsamt gnydde Trond till när han lade märke till att idet han en gång delat med sin far var tomt. Det verkade inte ha blivit använt på länge. Hade de mördat far? Tanken gjorde honom ilsken, ledsen och tafatt. Och hungrig…? Hade han inte precis ätit. Kanske det var tanken att vara tillbaka här och denna skepnaden som gjorde honom så hungr…[Read more]

Ett skrockande kom från Eldrinns läppar. Hon fann främlingens svar roande och hon satte ner kniven gömd i sina stövlar igen för att sedan se på honom med ett roat leende och ett höjt ögonbryn.

“Och hur förväntar ni er bli mottagna när ni strövar in i en dams rum utan inbjudan? Kom inte hit och läxa upp mig med vett när två farliga män som ni stig…[Read more]

Erlinn verkade inte allt för nöjd över det faktum att det gick rykten om henne. Hon visste att det hade varit dåraktigt att hjälpa den unga flickan undan från döden. Nå, vad kunde man göra? Det var lätt att vara efterklok. Åt Jezerals fråga rynkade hon på ögonbrynen. Kunde det vara möjligt? Hon gnuggade sig i pannan.

“Kanske. Århundrade sed…[Read more]

På vägen dit, gick hon om Lucas och slog honom lätt på axeln med ett brett leende.

“Lucas! Ska du ställa upp i duellerna också, eller ska du ta en paus?” frågade hon och sedan puttade hon fram Kael med ett brett leende.

“Och du har väl mött Kael, antar jag?”

Tirrin skämdes något över sitt svar. De var väl ett team, men de senaste daga…[Read more]

Mäster Eldrinn. Orden fick henne nästan att skratta. Det kändes som en evighet, som ett annat liv. Medan hon hörde på alla de frågor som Jezeral hade satte hon sin tumme mot ena hörntanden och lutade huvudet på snedden.

“På ett uppdrag, med mörk magi, ledde det mig till en vampyr. Vi behöver inte gå in på detaljer…” började hon berätta och r…[Read more]

Många okända ord för Trond men han förstod inte helt vad som sades och kröp in i sin fars famn. Han la sina små händer omkring hans arm som han använde nästan som ett gossedjur. För att snart somna, han vaknade sedan och höll sig för pannan. Det var en huvudvärk han inte var van med. Han gav ifrån sig ett klagande för att sedan sträcka på sig…[Read more]

Trond förstod inte det roliga i situationen och såg argt på samma gång som han var orolig och ledsen upp på kvinnan som satt framför honom.

“Jag mår inte bra…” sluddrade han fram lite bestämt och hukade sig framåt igen, för det kändes som om hans mage skulle vändas ut och in igen.

Av allting så ville inte Trond vara ensam. Han gnydde till när den stora björnen försvann, men han kunde inte följa efter sin far. Dessutom hade han sagt åt honom att sitta kvar här. I ett försök att röra sig, föll han hårt i marken och slog upp både knäna och händerna med små skrapsår. Han gnydde till gen och fortsatte istället krypa närmare ide…[Read more]

Värdshus värden kastade ett öga upp, som om han inte riktigt kunde bry sig mindre. Han skrockade till och gjorde en gest omkring i värdshuset.

“Se för er själva, de flesta har ändå inget namn.” sa han och spottade i en trasa som han sedan fortsatte att torka disken med. Sedan lade han fram en bok, som såg ut att ha sett sina sista dagar. Som om p…[Read more]