Allt smygande i skuggorna hade säkert tråkat ut även de bästa, men hur skulle det se ut om man inte tog alla år av träning på allvar? Nu när hotet verkade vara borta igen stoppade hon dolken på plats under manteln igen och steg ut från sitt gömställe bakom en pelare. Tyst och utan att dra till sig för många blickar beblandade hon sig med de som nu lämnade templet och tog av sig luvan, en ovanlig syn. Håret var för dagen flätat och gav ett lite mer ordnat intryck.
Torget var fullt av liv och man kunde knappast tro att något just skett då de flesta Rihannion passerade verkade helt uppslukade av livet omkring sig. Hon fortsatte vidare och lugnet återvände sakta men säkert. En söt doft som inte riktigt gick att placera låg i luften och fångade hennes intresse. Vad kunde det vara? Brända mandlar eller någon bärbakelse? Vem vet.
Magen kurrade och det slog henne att hon inte hade ätit något sedan innan ceremonin började.
På kvicka fötter och med andan i halsen rör hon sig vidare mot templets port i skydd av skuggan. Ett knarrande ljud någonstans ifrån får henne att dra dolken och inta sin gamla vanliga stridsposition. Blicken skannar åter igen av omgivningen men inget märkvärdigt fångar hennes uppmärksamhet. Falskt alarm?
Rihannion förbannar valet att inte ta med jaktbågen, fast vad har ett sådant vapen på en bröllopsfest att göra? Nog känner hon sig nästan lite naken utan den och ett pilkoger över axeln.
De gäster som flytt templet efter ljusskenet är säkert långt borta nu, om Rihannion inte var en sådan våghals skulle även hon ha varit en av dem. Spänning och adrenalin gav kickar som inget annat.
Knarr igen. Nu lyfter hon blicken uppåt mot templets tak och verkar söka efter källan till ljudet.
Vän eller fiende? Hon flyttar sig lite åt sidan och låter skuggan sluka alla tecken på att hon var vid tempelporten. Att leka katt och råtta med en motståndare är inget direkt främmande.
Gör det du är bra på, smyg i skuggorna och undersök detta konstiga ljus!
Tanken slog ner hos Rihannion likt en blixt från klar himmel och fick hennes kropp att slappna av för stunden. Med handen vilande mot dolkens gömställe rör hon sig sakta mot templet, fast mycket försiktigt.
Det sista hon vill nu är att dra till sig uppmärksamhet. Staden är inte hennes territorium alls. Hon saknar mossa under fötterna, det dämpar ljudet av skosulorna.
”Jag borde ha varit barfota. Lev som du lär var det ja..” Muttrar hon bistert för sig själv och försöker samtidigt att hålla koll på vart hon sätter ner fötterna. ”Detta kan man kalla tidernas bröllopsfest, minsann.”
Ljusskenet från templet fick Rihannion att stanna upp och lyfta mantelns luva över sitt hår i en kvick rörelse. Blicken skannade snabbt av omgivningen i jakt på en plats med god skugga som hon kunde dra sig undan till och vara väl dold vid eventuell fara.
Andas. Ingen är ute efter dig här.
Trots denna förmaning fortsatte tankarna att skena och frågorna blev bara fler. Bröllopsceremonier ska vara lyckliga tillställningar, så vad kan ha skett och varför stod nu Rihannion som om hon vore fastfrusen i marken?
Med en hand rör hon vid dolken som alltid finns nära och skickligt gömd. En skogens väktare bör kunna försvara sig i alla tänkbara situationer.
Rihannion försöker lokalisera vart rösten kommer från, vilket är svårt i detta halvmörker. Att närma sig elden igen är kanske det mest korkade man kan göra i en situation som denna, men om det hjälper så varför inte. Hon sänker bågen och stoppar tillbaka den dragna pilen i kogret. Andas.
“Att se den jag talar med hade underlättat, om du nu inte är ute efter att skada mig?”
Om hon låter spänd eller irriterad har det nog med misstänksamhet att göra, den här unga damen är trots allt inte vidare känd för att inleda samtal med totala främlingar. De flesta skulle hon till och med se som lite av ett hot.
Eldflugorna surrar fortfarande på avstånd och verkar dras till en särskild punkt, så hon väntar och studerar dem.
Rihannion stannar upp när hon hör knakandet av en gren i närheten och vill nästan svära åt sin oförsiktighet. Även om skogen är hennes trygga plats finns det så klart risker med att låta ett vapen ligga för länge. Att du aldrig lär dig.
Med säkra steg rör hon sig mot den murkna stocken där pilbågen vilar och hänger kogret med pilar snett över axeln. Utan vapen är hon sårbar och en perfekt måltavla. Det tog inte särskilt lång tid för henne att gå från bekymmerslös till vaksam och blicken söker av gläntan medan hon rör sig bort från elden. Ljuset får inte avslöja henne.
”Säkert ett djur, du är för lättskrämd.” Muttrar hon för sig själv. ”Vem skulle vara ute efter att skada dig här?”