- This topic has 97 replies, 13 voices, and was last updated 2 år, 8 månader sedan by
.
-
“Min kung”, Ayperos gillade klangen av det. Och det var ju sant nu efter denna kröning. Utan någon brådska började han vandra längs med den sluttande gatan som ledde ned längs med ön mot torget. I gränder och fönster stod Me’erisiska invånare som hälsade kungaparet med att kasta blommor eller färgat korallstoft. Kvällen var deras, och ingenting mer skulle gå fel mer. Det litade han på att Nenya skulle ordna. Någonting i hans bakhuvud verkade störa honom, och hans huvud lyftes något för en stund, hans ögonbryn rynkade.
–
Sera kunde känna en hård och plötslig vindpust som ingen annan tycktes lägga märke till. Bland folksamlingen i hennes synfält verkade det stå en figur med lysande blå ögon. Närvaron som hon kände skulle vara bekant, men närvaron hade inte visat mer än en siluett de andra gångerna. Nu fanns där snarare en man med axellångt mörkt hår, ståtlig och rakryggad, ljus hy och klara blålysande ögon. Som vanligt var hans röst lugn i hennes huvud.
Sharah är med dig… Löd orden ekande, tröstande och stödande som de var då Sera tvekade eller behövde vägledning. Du har inget att frukta av Ayperos, så länge du inte förargar honom. Han borde inte vara så stark som han är efter slaget i Loradon. En energikälla måste finnas till hans förfogande, en energikälla som kunde återställa dig… Var försiktig, men en allians kunde vara gynnsam, så länge du inte avslöjar dig själv och vad du är… Du behöver din magi.En vindpust igen, och figuren stod längre fram på trapporna bland folksamlingen, och gestikulerade åt Sera att följa processionen.
–
Leoric klappade sin vän på axeln.
‘Vi får samla oss mod… Vår första svaghet är fruktan för denne man, eller hur?’ sa han bestämt.
‘Om vi lär känna vår fiende, kanske vi inte behöver bli handikappade av rädsla? Det kan hjälpa oss att se till att vårt hem inte blir ett till Loradon. Kom.’ sa han och rörde sig till framsidan av templet. Av en slump fick han syn på Sera och Aeon, och gled smidigt genom folksamlingen för att nå henne.
‘Min vän!’ utbrast han åt Sera, som om inget hade hänt med ett varmt leende på läpparna.
‘Mina vänner!’ rättade han sig, då han såg Aeon med.–
Izotar gled ned längs med templets pelare, så gott som osynlig för de mest tränade där han rörde sig i sitt element – skuggan. Han litade på att de två andra skulle göra sin del. Medan folk hade ögonen på kungaparet rörde han sig upp på taken på byggnaderna som gick längs med gatorna och väntade på den rätta stunden att agera.
-
Ingeborg satt en stund med det som nu var ett lik av vakten, lika livlös som när Nenya bröt nacken på den. Hon rynkade med näsan och reste sig upp, för att kunna se sig omkring helt och hållet. De flesta hade lämnat templet nu, och de som var kvar såg inte på henne. Hon sträckte ut sin hand över den döda vakten och en svart rök lämnade hennes handflata och sökte sig medvetande in i den döda vaktens mun. Utan dröjsel reste sig sedan vakten upp, och ställde sig bredvid Ingeborg lydsamt utan ett uttalat ord av henne. Efter det började hon gå för att lämna templet, och vakten följde efter henne hängivet.
All personlighet lämnade vakten när den dog, men det betydde inte att det inte gick att ta vara på resten. Hon passerade några gäster som hade valt att dröja med att lämna templet, och de såg på henne förfärade. Inte för att hon hade en död vakt till sällskap, det kunde man inte avgöra på avstånd, utan för att hon såg ut som hon gjorde. De hade fått veta att det fanns en demon bland sig, så varför skulle hon inte kunna visa sig trots sin gråa, spruckna lerliknande hud och röda ögon? Hon klev ut från templet sökande efter Nenya, och när hon inte kunde se henne valde hon helt enkelt att följa efter Ayperos och Isra på artigt avstånd, händerna slutna bakom ryggen hennes, vakten vandrande i takt med Ingeborg några steg bakom henne.
–
Istilwys följde processionen med blicken från sin på höjd på templets tak, och lät hennes frammaning av en adlig alv bestå medan hon rusade från en skugga till en annan och så snart hon berörde den slukades hon av mörkret och dess trygga famn.
En av kvinnorna som gick i processionen, en Karmansk adelskvinna med långt svart hår började stöta sig fram längst folkmassan för att ta sig närmare brudparet. Hon bar på en vacker vit, lång klänning med Athals gula sol vackert dekorerande den som mönster, nästan som blomster. På handleden bar hon ett armband i Hus Valmonts färger som hon tog loss och släppte till marken. Hennes gröna ögon hade blivit röda och snabbt så bleknade hennes hud.
Hon stod vänd mot brudparet och höjde sina armar som om hon höll en pilbåge, och när hon drog bak sin ena arm som om hon bakåt en pil så formades en pil i luften av rent mörker. När hon avlossade den drogs hennes kropp in i den och försvann, och när pilen flög vred den sig i luften för att runda brudparet och slå ner i marken cirka tjugo meter framför dem mitt på gatan. Pilen löstes upp i ett svart rökmoln, och när röken avtog hade kvinnan Istilwys form, och hon log självbelåtet när hon reste sig från hukad position framför dem.
Hon var iklädd hennes vanliga klädsel, en lång åtsittande svart klänning som tog i marken, buren av kroppens form som om den var vävd direkt på henne, och slutade omslutande hennes hals. Hennes armar och axlar var bara, hennes mörkgråa hud avslöjande hennes ras som Mörkeralv, tillsammans med hennes skarpa, lysande röda ögon. Hon hade en svart halskrage i läder med en röd spindel som symbol över halsen, och en metallisk svart krans i sitt långa, vita hår. När hon talade gjorde hon det med en röst som bar långt, men var mjuk och vänlig.
“Kung Ayperos av de Tretton! Drottning Isra, dotter till Izotar! Tillåt mig att vara den första att gratulera er. Dar Zakhar, Lloth, jag själv Istilwys, och självklart Isras far vill gratulera dig Drottning Isra, Lloths stora stolthet denna ljuvliga dag.” Hon log och gjorde en djup bugning med armarna utsträckta för att demonstrera sig själv obeväpnad, även om en som hon aldrig var obeväpnad.
Bakom henne började skuggor från byggnaderna sträcka sig ut över gatan hon stod på, och flätades samman till ett sammanvävt mörker, och sträckte sig ända fram till henne för att fästa sig i hennes klänning, som visade sig likna en skugga själv när den väl var sammankopplad till magin bakom henne. Det såg då ut som att hennes klänning hade ett släp som sträckte sig över hela gatan bakom henne ända till byggnaderna på vardera sida.
“Med hälsningar från Lloth har jag förberett ett litet framträdande för att visa vår kärlek, men jag skulle först vilja välkomna min assistent Izotar.” Hon sträckte ut sin hand åt sidan mot riktningen där hon senast sett Izotar.
-
Att smyga runt i skuggorna låg egentligen inte för Khishra, men uppdraget krävde det, dessutom var ljuset här fullkomligen obarmhärtigt mot hennes svarta mörkeralvshud. Hon var, ogillandet till trots, lika skicklig som vilken annan skuggdansare som helst. Hon hade följt gruppen av hennes egen sort länge, med samma utbildning som dem var det inte svårt att göra sig osedd – hon kunde i princip förutse deras varje drag och lokalisera deras blinda fläckar. Från sin plats i skuggorna någonstans vid en av templets flyglar kunde hon se hela skådespelet utan att själv bli sedd.
Hon såg hur de hoppade runt på taken, smög runt i skuggorna. Hon såg med avsmak på hur Istilwys gjorde sig till och gycklade med sina pretentiösa trick. Det var precis detta Khishra lämnat skuggdansarna för. “Hälsningar från Lloth…” Hon fnös till för sig själv. Khishra hade sina egna hälsningar från Lloth att utdela. Men än var inte tiden kommen. Hon hade för tillfället inte blicken på Ziyaté…
-
Saskia Belstante
Hon stannar först när vattenbrynet är nära. Hon andas häftigt och vänder sig mot pojken som sprungit i kapp henne. Hon drog ett djupt andetag, innan hon i korthet förklarade var som hänt i Loradon och brudgummens inblandning där. När hon berättat klart var hon tyst en stund, för att låta det sjunka in hos honom. Sedan vinkar hon mot en av båtarna, det var en roddbåt fylld med två skeppare och en beväpnad vakt. Medan de rodde in mot stranden, vände hon sig mot den rödhåriga pojken. “Det här är inget sällskap jag vill bli associerad med.” När allt kom till kritan… en demon var en demon för mycket, en mörkeralv var en mörkeralv för mycket och en vampyr var en för mycket. Varelser med ett inneboende mörker i sin natur och en stark önskan om att förslava eller förgöra andra. Varför skulle hon stanna här? Hon kastar en blick mot templet och de personer som börjat strömma ut därifrån. Det fanns inget annat än lidande att hämta här och hon ville inte ha en del av det. “Om du stannar, önskar jag dig lycka till och var försiktig.” och med dem orden bordade hon roddbåten, med stöd från sin livvakt, som väntat troget i båten med sjömännen. Hon tog plats och nickade adjö till pojken, sedan började de starka sjömännen att ro tillbaka ut mot skeppet, som ankrat på lämpligt vatten utanför ön.
Daermond
Han klev åt sidan och gjorde gest åt de andra att göra det. När Petrus mördades, så backade resten av vakterna ännu längre bort. De skulle inte lyfta ett finger till för att hjälpa till här och den nya kungen skulle inte ha några att reprisera, de var inte anställda här längre. Han kunde tro att de var hundar att slå eller skrämma till lydnad, men de skulle slå tillbaka med hämndtankar. När det var möjligt, gick Daermond och letade efter Petrus. Han hade sett att en kvinna släpat ut honom, men i kaoset hade han förlorat dem.
Sakta begav sig de andra mänskliga vakterna från legoknektarna iväg från templet. Vapenrockar och tabarder med Me’erisias vapensköld rycktes av och kastades på marken. Legoknektarna var lojala till en viss gräns och deras gräns passerades när Petrus blev mördad. Knektarna skulle så småningom lämna ön när de samlat ihop sig. Planen var att röra sig tillbaka till huvudstaden för att hämta pengar och plundra det som de kunde ta från slottet. Helst sätta eld på det, om de fick tid för det. Hämnd för Petrus!
-
Nilla
Hon kände sig helt klart nervös om något och höll sig därför nära sin trolovade igenom allt som skedde. Hon trodde på hans ord självfallet men var ändå nervös självfallet då det redan hänt en hel del under de första minutrarna av bröllopet.. Var det en chans att deras egna bröllop skulle bli så här kaotiskt med? Kunde hon inte låta bli att undra men antod att detta var svårt att toppa i kaotisk natur vilket fick henne att känna sig aningen lugnare i alla fall. Hon vände blicken mot Kael med ett försiktigt leende som visade hur nervös hon egentligen var även om det skule vara svårt för de andra att lägga märke till den delen. Hon nickade dock som svar till hans uttalande med en mera glad natur uner vissheten att de kanske skulle prata med alver. Men skulle hon våga prata med alvprinsessan var ju en annan fråga? Det kändes nog lite väl läskigt faktiskt men vem visste! Det fanns ju andra alver i närheten med trots allt.
_____
Selyana
Selyana hade gjort det smarta och hållt sig undan under attackerna och kalabaliken som upstått under bröllopets gång. Trots allt så var hennes mor borta för tillfället och även om hon skickat alver att försöka hitta henne så hade det ännu inte haft någon lycka vilket betydde att hon var den som fick hålla koll på riket tills hennes mor kom tillbaka. Detta gjorde att det skulle vara riktigt osmart att försöka ställa sig mellan attackerare och demon och försöka se till att inte ett kaos uppstod. Så det bästa hon kunde göra var att hålla sig undan eller hur? Hennes livvakt gjorde ett enastående jobb som alltid vilket fick henne att förstå hans rykte bland de andra alverna som oslagbar med all sin stridsträning och allmänna kunskap vilket i sin tur inte gjorde att hon ångrade att sätta in honom på detta jobbet.
_____
Axel
Han lyssnade på den vackra kvinnans ord och KUNDE säga att han visste om vad som försegick men det kändes inte som det smartaste.. För vad skulle han säga? Att demonen i hans huvud skrockade roat över bröllopet och att det var så han istat ut vad som skedde? Han nickade därför förstående mot henne medan demonen som vanligt gjorde liv i huvudet på honom vilket han lärt sig att ignorera väl vid det här laget. “Det ska jag, var försiktig på din resa.” Var det han svarade efter allt och stod och såg efter båten när den rodde iväg utåt mot skeppen. Det var minsann något att tänka på men han visste även att han aldrig stött på en annan demon vilket förvisso kanske var bra men det verkade annorlunda från honom själv. Han hade aldrig gett demonen som satt sig i honom för så länge sedan ‘kontrollen’ över honom vilket gjorde att han ‘enabrt’ behövde konstant stå ut med hans röst i huvudet. Visst kunde det ske att demonen temporärt fick mer kraft och kunde använda sina egna magiska kunskaper om Axel var i trubbel men antagligen bara för att hålla sitt “kärl” helt. Han var säker på att demonen annars inte kunde bry sig mindre om vad som hände honom, men det verkade ju finnas ett nöje att störa honom så kanske räckte det för denna demonen?
Han stod där och såg mot Saskia tills hon vart så liten att man knappt kunde se henne vilket fick honom att lämna sitt betänke stadie. Långsamt vände han sig om för att gå tillbaka till bröllopet, det fanns ju trots allt både gratis mat, dryck och sällskap eller hur? Sen var han ju helt klart och dumt nog intresserad i den andre demonen med. Dumt som det var.
-
Araniél – Athals Översteprästinna
På trappan där hon stod kunde hon få en överblick över festplatsen, torget och över brudparet som nu lämnat templet. Araniel, Athals översteprästinna, hade medvetet valt att inte medverka inne i templet vid ceremonin. Och vad hon hört från sina småfåglar som varit därinne så hade det varit ett klokt val. Den resliga kvinnan omgärdas av två tempelriddare med bistra miner och med händerna varnande vilandes på sina vapen medan deras skarpa blickar hela tiden söker sig runt för att i tid upptäcka fara. Även Araniéls min är spänd liksom blicken som för stunden är fäst vid den nyblivna kungen av Me´eresia. demonen hon försökt bekämpa men som hon misslyckats med. Nu var han kung. Blotta tanken gör att hon får en klump i magen av oro. Det här var inget att fira, det var ren sorg. Och var fanns Fëani, den rättmätiga drottningen. Kanske vore det dags att sprida ordet världen över, kanske kunde Fëani vara nyckeln till att störta denna galenskap? Långsamt vänder hon blicken bort från den nykrönta kungen.
”Jag vill veta vad som hände inne i templet. Sänd ut några att ta reda på det ”
Säger hon lågt till den ena av riddarna som bugar sig kort innan han med snabba steg lämnar hennes sida. Den kvarvarande riddaren stället sig närmre henne, skulle skydda henne med sitt liv om det behövdes, det visste hon men ändå känner hon sig orolig. Hon borde inte stå kvar där hon stod, den vita sidenklänningen av enkelt snitt och guldbroderier gjorde att hon syntes väl men hon var inte redo att lämna sin plats ännu. Blicken har nu vänts mot Istilwy, deras vägar hade under åren korsats några gånger och nu skedde det igen. Med intresse följer hon det som sker, lyssnar medan hon i tanken redan börjat formulera de brev som hon behövde sända världen över.
-
Om gästerna var tveksamma till denna allians så verkade i alla fall hennes eget folk inte hysa liknande tvivel. Under hennes styre hade många av de som levde utanför Antrophelia fått det bättre och den generella allmänheten såg liten skillnad på vem som egentligen styrde. En del adelsmän hade förvisso fått sätta livet till när Isra tagit tronen och hon hade avsatt många tidigare högt uppsatta män och kvinnor för att ersätta dem med sådana som var lojala henne. De som fortfarande motsatte sig hennes styre vågade inte längre göra det öppet. Alltså firades denna förening både med äkta glädje såväl som med spelad sådan. För Isra spelade det ingen roll vilket av dem det var.
De hade knappt kommit fram till torget innan hon kunde känna håren i nacken resa sig och hennes grepp om Ayperos arm hårdnade. ’Lloth’, ekade hennes röst i Ayperos och även Nenyas huvud sekunden innan en kvinna plötsligt uppenbarade sig framför dem där de stod. Hon kände inte igen kvinnan men hon behövde inte känna hennes namn för att förstå att detta var en av Lloths prästinnor, något som kvinnan själv bekräftade när hon slutligen öppnade munnen för att presentera sig.
Hennes röst må vara mjuk och vänlig, men Isra visste bättre än att låta sig vaggas in i falsk trygghet. Sättet på vilket denna kvinna, Istilwys, talade om henne som ’Lloths stora stolthet’ fick hennes blod att koka av ilska, men utåt sett så höll hon fortfarande uppe den mjuka och väna masken, ett litet, blekt leende över hennes läppar.
”Ah, min lycka verkar vara gjord denna dag om både Lloth och min egen far valt att närvara vid min vigsel”, svarade hon med spelad artighet, men hon kunde inte helt dölja det torra ogillandet bakom orden. Inom sig kokade hon av vrede, något som både Ayperos och Nenya skulle känna, ty hon var säker på att detta inte bara var en artighetsvisit…
-
Allt smygande i skuggorna hade säkert tråkat ut även de bästa, men hur skulle det se ut om man inte tog alla år av träning på allvar? Nu när hotet verkade vara borta igen stoppade hon dolken på plats under manteln igen och steg ut från sitt gömställe bakom en pelare. Tyst och utan att dra till sig för många blickar beblandade hon sig med de som nu lämnade templet och tog av sig luvan, en ovanlig syn. Håret var för dagen flätat och gav ett lite mer ordnat intryck.
Torget var fullt av liv och man kunde knappast tro att något just skett då de flesta Rihannion passerade verkade helt uppslukade av livet omkring sig. Hon fortsatte vidare och lugnet återvände sakta men säkert. En söt doft som inte riktigt gick att placera låg i luften och fångade hennes intresse. Vad kunde det vara? Brända mandlar eller någon bärbakelse? Vem vet.
Magen kurrade och det slog henne att hon inte hade ätit något sedan innan ceremonin började. -
Leoric hade en poäng. Om de skulle lära känna fienden så skulle förmodligen inte resten av Karm falla ner i mörkrets dystra ruiner, vilket var en aningen hoppfull tanke.
Klungorna av folk var packade och efter en kort tid så hade Marcin lyckas tappat bort Leoric ur sikte.
Hopplöst virrade han omkring i vimlet av gäster och drog tillslut slutsatsen att han helt tappat orienteringsförmågan.En lång suck klämdes fram ur läpparna och utmattat satt han under en asp och såg omkring på omgivningen.
Från ingenstans marscherande en riddare nedför gatan i all sin prakt, rustning i gläns och en mantel svajande i vinden, vilken på ryggen Athals symbol var broderat.
Självklart fångade detta Marcins syn och han lät inte släppa blicken av den förbipasserande riddaren.
›Tempelriddare? Här?‹, han såg uppför gatan i hopp av att finna dess härkomst.
Mer än något annat behövde han Athals närvaro och folk att dela den med, speciellt efter templets händelser. -
Med en specialgjord metallrustning av en gyllene metall var det svårt att missa Tempelriddaren Cassiopeia , Överprästinnan Araniéls högra hand, vandrande längst gatan, särskilt då hon var två meter lång och skinande från hennes gyllene rustnings reaktion till solens ljus. Hon var tungt beväpnad, en stor sköld i handen, ett kort svärd i sin slida på ena sidan, en krigshammare på andra sidan och ett stort tvåhandat svärd på ryggen. Med en hjälm med ett smalt fönster att se genom var hon uttryckslös när hon gick mot Överprästinnan Araniél, men det fanns nog inget tvivel hos någon i hennes närhet att Cassiopeia avskydde situationen. Då hennes uppdrag nästan exklusivt var Araniéls säkerhet, var situationen de befann sig i just nu den värsta tänkbara.
“Ers Helighet,” Hon stannade framför Araniél och böjde sitt huvud så väl det gick innan hon ställde sig vid hennes sida.
“Det är inte många nog av oss här att skydda er, skicka inte bort de vi placerat i din närhet.” Det var ett vädjande,ödmjukt i tonen, för Cassiopeia hade ingen rätt att säga till Överprästinnan vad hon skulle göra.
Hon såg upp mot spektaklet utfört av Istilwys och nu när hon stod så att hon kunde se Ayperos och Istilwys samtidigt så skakade hon från känslorna hon tvingade ner i djupet av hennes självbehärskning. Båda två var stora hot mot Araniél, och även om Istilwys säkerligen var här för att bråka med Ayperos och Isra, så kunde Cassiopeia inte lita på att Araniél inte var i fara.
“Vad vill ni göra, Överprästinna?” Då hon sa det vilade hon en hand på svärdet vid hennes sida. Vad än Araniél önskade, även om det var döden, så skulle Cassiopeia ge henne det om det var inom hennes makt.
-
Izotar bet ihop sina tänder frustrerat över Istilwys framträdande och uppenbarelse. Visst, planen var att hon skulle fånga deras uppmärksamhet. Men på detta vis? Och att bli associerad med Lloth – demonen han hatade och avfärdat! Hade den gamla prästinnan tappat förståndet, och trodde de befann sig på en teaterscen? Faktumet att bli kallad assistent var inte heller något som satt väl hos mörkeralven, han kände en stark känsla ilska och genans på samma gång över hela uppspelet, och något snopet gled han fram där på taken för att göra sig synlig för Isra. Han hoppades att Ziyaté var redo, men hans blick sökte inte upp henne, utan hans fokus var på hans dotter och hennes nyblivne make. Han försökte så gott han kunde ignorera Istilwys lekfulla och lättsamma sätt – trots allt var situationen allt annat än lättsam och rolig.
Liksom henne hade han en roll att spela, och han tog den mer seriöst än vad hon gjorde, åtminstone i hans egna ögon. Han drog efter andan, och visste att efter orden som följde fanns det ingen återvändo.
‘Räkenskapens tid är kommen!’ sa han allvarsamt, hans grå ögon fästa på Isra, hans röst högt ringande över gatorna och torget, och mörkeralven drog sitt svärd med ett högt klingande. Inom sig kände han ångest och sorg, men hans ord lät självsäkra och fyllda av rättfärdighet. Så självsäker nu en monoton och allvarsam mörkeralv som Izotar kunde låta. Än en gång blev det tyst, allt fokus på processionen som än en gång blivit avbruten.–
(Triggervarning?)
Ayperos stannade upp liksom Isra, och för ett ögonblick kände han en glödande ilska över vad än Lloth kokat ihop. Den arroganta spindelhoran Lloth hade en tendens att lägga näsan i blöt varje gång hon kunde. ‘Nenya, håll dina ögon öppna…’ uppmanade Ayperos, även om han var säker på att hon redan var i full fart att hantera deras oinbjudna gäster. Ayperos kunde inte hindra sig själv från att skratta till, lite roat och nedlåtande – uppenbarligen tog han inte mörkeralvernas närvaro allvarligt.
‘Och vad exakt förväntar ni er, Lloths knähundar, kunna åstadkomma här?’ undrade han.
‘Hon som aldrig själv vågar visa sig i ljuset, utan alltid skickar sina små maktlösa lakejer.’ han skrattade till igen, för att sedan genomborra Istilwys med sina mörka ögon och gjorde en gest med handen.
‘Nå väl, visa oss Lloths kärlek.’ hånade han.–
Kael rynkade sina ögonbryn lätt över kaoset som uppstod än en gång då processionen stannade upp och blivit avbruten av mörkeralver. En liten rysning gick genom honom vid deras åsyn – visst var ju Isra delvis av mörkeralviskt blod med, men att höra öppet prat om Lloth på detta vis var inget han kände sig bekväm med.
‘Låt oss dra oss lite tillbaka…’ sa han, och la en arm om Nillas axlar för att leda henne ut ur folkmassan där de inte skulle bli nedtrampade ifall panik uppstod. -
Vaksamt, tyst och tålamodigt hade Ziyaté betraktat hela spektaklet ifrån skuggorna. Hennes hand ständigt vilande på den nya klingan hon införskaffat med sin son och forna bästa vän, Istilwys. De röda ögonen var mörka och följde varenda rörelse som det nyblivna paret gjorde. En hastig utandning kom ifrån hennes näsa av allt som skedde framför henne. Istilwys hade ett… minst sagt speciellt sätt att väcka de flestas vrede. Både allierade och fiende lika ilskna över hennes sätt. Det var nästan en charm och trick till det som hon kunde uppskatta. Förstås skulle hon aldrig säga det till någon. Lite osäkert betraktade hon det nyblivna paret, eller snarare Isra. Hennes egna blod. Tänk vad de lidit. De barn du satt till världen. De lider av ensamhet. Orena… Lloths ord ekade i öronen och ändå så stod hennes barnbarn där med en make och hennes son hade funnit någon att sätta Isra till världen med.
Hon skakade nätt på huvudet för att skingra tankarna, ångest och osäkerheten som tycktes finna där omkring henne. Trots allt hade hon ett mål och ett löfte som var svårt att bryta. Tyst, snarare än med spektakel tog hon och rörde sig mot Ayperos. Ett vitt sken tycktes omge den klingan som hon drog och rörde sig mot Ayperos med glimrande röda ögon.
–
Innan mörkeralven hade hunnit närma sig Ayperos hade Nenya kommit emellan med sitt egna svärd. De blå blixtrande ögonen var nästan vilda när hon betraktade mörkeralven och det fanns nästan ett roat leende där på hennes läppar. Kanske hon äntligen funnit en värdig motståndare där. En lek. Även om den var om död och liv. Ett liv som hon gärna hade offrat för sin mästare och älskare… till och med sin nya älskarinna. Ilskan, oron och irritationen från både Ayperos och Isra flödade igenom henne och gav henne nästan ännu mer kraft till att försvara dem.
Det var svårare än vad Nenya ville erkänna att försvara mot den äldre mörkeralvinnan. Nästan som om det skrämde henne något, inte för att hon visade det utåt. Inte mer än lite mer fokuserade blick och ilskna rörelser. Vad i helvete vad det för klinga? Även om hon inte var allt för magisk, kunde hon känna dess energier som kändes destruktiva och annorlunda. Det nästan klöv hennes egna klinga itu.
–
Förvånat såg Sera upp och lät blicken vandra mot den bekanta mannen, som på samma stund var obekant. En röst som funnits där sedan hon var liten, alltid en trygghet. Sharahs röst. Hon nickade lätt och omedvetet rörde hon Sharahs märke på sitt halsband för att sedan ryckas ur sina egna tankar när hon hörde Leorics röst för att sedan lyckats ramla till och stöta till någon. Röda kinder såg hon sig om för att finna en alv, som inte direkt var klädd till fest. Hon svalde något för att dra en hand över hennes huvud, med det korta mörka håret och ett svagt leende.
“Förlåt mig, jag verkade vara borta i egna tankar…!” sa hon för att sedan sända både Aeon och Leoric en blick som nästan var lite nervös ifrån den annars så självsäkra prinsessan.
-
Även fast Aeon försökte vara positiv, så hade det börjat bli svårare och svårare. Han hade aldrig gillat stora folksamlingar och han började bli ängslig. Men han ville på samma gång veta vad som egentligen hände och skulle precis befalla sin apparat att lyssna på allt som hände när Leoric kom fram och han ryckte till och tappade apparaten. Han nickade snabbt mot Leoric och böjde sig ner för att plocka upp den och när han hade rest sig upp igen så frågade han Leoric
” är inte din vän med dig?” innan han tyst viskade en trollformel in i apparaten och skickade i väg den så att han kunde försöka tjuvlyssna igen. Men sedan kom han att tänka på något han hört och sa mer till sig själv än någon annan
”lita inte på någon som heter Nenya”
-
Istilwys log åt Isra medan hon väntade på att Izotar skulle göra sig synlig. Han var svårläst, men skymten av missnöje i honom gjorde henne ganska belåten och om leendet hennes inte var genuint innan, så var det absolut det nu. När han talade ville hon rulla på ögonen, men var samtidigt inte förvånad.
“Jag ber om ursäkt, han måste vara lite nervös. Han är vanligen mycket mer skrämmande, ni hade skakat!” Hon gav en ytterligare bugning, för att sedan resa sig upp samtidigt som hon höjer sina händer mot skyn.
Hon såg mot Ayperos “Lloth önskar välsigna er i era ansträngningar, så som det är varje härskares ansvar att lyfta dem under sig till nya höjder. Vi vill därför ingenting hellre än att göra denna dag minnesvärd, och ge er precis allt ni förtjänar.” Hon valde såklart att inte svara direkt på Ayperos kommentarer. Hon var duktig, mäktig till och med, men chanslös mot en demon och väl medveten om det, men att slåss mot honom var inte det endaalternativet här. När hon talat klart började skuggan bakom henne röra sig som vågor på havet och exploderade tyst och sköt ut strängar i varje riktning från sin position mot åskådare. Skuggorna rörde sig oerhört snabbt och åskådare skrikande omlindades av skuggorna tills de var helt onsvepta, och drogs sedan in i skugghavet där de tystnade. Dussintals strängar från alla riktningar, även från hushåll kom tillbaka med åskådare och havet växte med varje ny infångad, vilket ökade dess räckvidd, men den gjorde ingenting mot Ayperos och Isra, men verkade växa så att den skulle växa runt dem med mål att omringa dem.
Medan skugghavet började agera autonomt så gjorde Istilwys en handrörelse som separerade henne från skuggan, och med en ytterligare rörelse började hon växa i höjd och bredd medan hennes kropp vreds och förändrades gradvis till en enorm svart spindel dubbla Izotars storlek med vita ben och glödande röda ögon.
–
Ingeborg vandrade ut från templet med den återupplivade legoknekten Petrus, som slaviskt vandrade i takt med henne, jämna steg och på respektfullt avstånd. Hon märkte att mycket hade hänt på den korta tiden hon hade varit borta, men mest anmärkningsvärt var skugghavet som slukade Me’erisianer och skymten av Nenya som drabbat samman i strid med någon svartalv.
Hon såg på spektaklet och försökte lista ut vad som var förväntat av henne här, men beslutet var enkelt nog. Det här var inte hennes expertis, och hon valde att bara stå där vid templet och se på. Ayperos, Nenya, Isra med flera var säkert mer än nödvändigt för att hantera kaoset.
–
Okaji såg hur många lämnade bröllopet av rädsla, avsky eller ren protest, men det kändes fel. För det första visste ingen vad som hände med de som lämnade när de var utanför synfältet på gästerna. Alla var säkerligen inbjudna för att legitimera bröllopet som vittnen, och lämnar man så var man knappast ett pålitligt vittnen, och definitivt ett framtida problem.
Den otalade andra anledningen var hennes kompanis stora behov av pengar. Striden mot basilisken hade kostat dem dyrt, och även med betalningen för ögonen så låg de illa till, då stora delar av deras läger behövde ersättas, och rekrytering behövde utföras.
“Vad som än händer, håll dig nära mig, Toku. Det bästa vi kan göra är att vara artiga gäster, vi får bryta ihop när allting är klart. Och vem vet, vi kanske till och med kommer ha det trevligt. Det är trots allt inte brudparet som skapat problem än så länge. Var ditt charmiga själv och ingen kommer vilja dig något ont, inte ens en demon.” Hon log åt Toku medan hon höll om henne, långt bak i processionen, borta från det nya kaoset längst fram.
-
Faktum var att hon inte ens behövde vrida på huvudet för att känna både sin fars och sin farmors närvaro, istället slöt hon ögonen och drog ett djupt andetag i ett försök att kontrollera sin växande vrede. Hon hade förväntat sig någon slags motstånd, men fullt så här löjligt hade hon inte kunnat föreställa sig att det skulle bli ens i sina vildaste drömmar. De hade inte ens nått torget än! Ceremonin var knappt över och de var redan inne på attack nummer två. Hon kunde känna hur Nenya gick emellan för att försvara henne och Ayperos mot en närvaro som inte kunde vara någon annan än Ziyaté. Så det var så här hon betalade tillbaka för den vänlighet som både hon och Ayperos visat henne när de setts senast?
Hon andades ut och öppnade ögonen igen för att vända dem mot sin far där han befann sig på ett av hustaken i hennes direkta närhet. Orden som lämnade hans läppar fick henne att sucka inombords och om inte situationen hade varit sådan som den var så hade hon kanske skrattat åt det hela och anmärkt på att det uppenbarligen var från honom som hon fått sin förkärlek för det dramatiska. Nu betraktade hon honom bara med sina grå ögon, samma som hans, men i hennes fanns en väldigt övertygande sorg.
I ögonvrån såg hon hur Istilwys börjat ansamla någon slags väldig skugga, en skugga som slukade både hennes eget folk och ett par av de gäster som stått för nära. Vreden flammade upp inom henne igen och hon slet blicken från sin far för att betrakta prästinnan när hon började förvandlas till en grotesk, väldig spindel.
”Ah, Lloths kärlek. Precis som jag minns den”, morrade hon lågt, oförmögen att hålla sitt ogillande dolt längre. Hon vände blicken mot Ayperos.
”Älskade make, det verkar som om vi har problem med skadedjur. Vill ni mosa den här insekten så tar jag hand om min far? Vi vill ju inte att våra gäster anklagar oss för att vara dåliga värdar”, tillade hon mjukt, men både Ayperos och Nenya skulle känna vreden som kokade inom henne.
-
TW – något grafiskt våld
Khishra såg med växande frustration på skådespelet där nere. Men hon hade inte väntat sig annat från dessa glorifierade narrar. Så tyckte hon sig plötsligt få en glimt av henne – Ziyaté! Ingen annan verkade lägga märke till henne, men så var hon trots allt en av de bästa skuggdansarna i hela Talanrien också. Kanske var det klingan som avslöjade henne, Khishra hade en unik inblick och förståelse för vapnet och det väckte genast hennes uppmärksamhet.
Hon utnyttjade uppståndelsen och skuggan som Istilwys framkallade för att ta sig ned på marken osedd. Kaoset var hennes vän, hennes ständiga följeslagare. Hon var inte längre orolig att tilldra sig uppmärksamhet, det gjorde Istilwys så bra åt henne. En ung människokvinna kom skräckslaget flyende rakt emot henne där hon hamnat bakom en pelare. Hon gjorde en snabb sak av henne med ett knytnävsslag rakt i ansiktet. Näsan, huden, kanske också överkäken och framtänderna spräcktes tillfredsställande under hennes svarta knogar. Äntligen föll de första dropparna blod på hennes läppar och hon log med en rovdjursaktig lyster i ögonen.
Khishra klev oberört osedd mellan pelare och människor för att komma närmare. Om Ziyaté skulle svika deras moder Lloth skulle Khishra vara där för att tillrättavisa henne som bara hon kunde – och göra jobbet själv förstås.
När Khishra kom närmare kunde hon se att en kvinna med vingar tagit sig an Ziyaté. Detta skulle bli intressant! Khishra lutade sig nonchalant mot en vägg för att betrakta det som utspelades mellan Ziyaté och kvinnan hon bara kunde anta var en bevingad vampyr.
-
Izotar kunde i ögonvrån märka att planen inte gick som planerat. Ziyaté var inte på sin plats, en viss nervositet tog tag i honom som han med våld pressade undan och fyllde sig själv med fokuserad kylighet. Han hade ett arbete att göra, så länge han gjorde sin del skulle det andra gå – omedveten om den nya spelaren som var ute efter Ziyaté. Om det innebar att de trodde han var där i Lloths namn var det så. Då skuggorna omfamnade dem skuttade han ned, beslutsam, på väg i riktning mot Isra. Innan han skuttat ned hade han slagits av Isras blick, den där sorgen, blicken som var så lik hans egna och hans fars. Men det var försent nu, han lät skuggorna omfamna honom.
–
Ayperos kände i sitt bakhuvud att Nenya var i strid samt hennes villighet att slåss för honom. En villighet som gjorde honom stolt, och fyllde honom med en värme han inte känt på en lång tid. En värme hon skulle känna av, innan deras kontakt bröts. Hennes stridande tillstånd var inget oförväntat direkt i rådande situation, och hans fokus föll på den mörkeralviska prästinnan och hennes magi. Hans tankar sträckte ut sig till Nenya, kanske för att ge henne stöd eller själv söka något – på samma vis som hans tankar rörde vid Isra. Detta mothugg skulle inte stoppa dom, de skulle klara sig ur detta alla tre, bara de beslöt sig för det. Då skugghavets armar och svep pressade runt dem gav han ifrån sig ett frustrerat läte då han tappade kontakten med Nenya, och kontakten med omvärlden runt omkring dem.
‘Imponerande… Mycket imponerande!’ sa han, lättsamt i riktning mot Istilwys som hade tagit en skepnad av Lloth.
‘Jag ser att Lloth har varit en god mentor.’ Det enda han kunde känna nu i skuggornas mitt var Isras växande vrede, för att sedan skratta lite roat åt Isras förslag.‘Låt detta bli vår första dans, min kära.’ sa han ömt, och gav henne en varm blick, men hans kontakt med henne pressades mot hennes medvetande. Var försiktig, jag har tappat kontakten med Nenya. Han kände en oro i det ögonblicket, men allt han kunde göra var att lita på att Nenya kunde hantera sig själv. Hans fokus gick från Isra till prästinnan och hennes spindelskepnad. Han drog ett djupt andetag, och lät vreden som bubblade inom honom komma till ytan. Längre kunde han inte stärka Isra eller Nenya, han var tvungen att fokusera på sig själv och fienden framför dem.
Ayperos kallade på kraften i sig, och sträckte fram sitt medvetande mot Istilwys, mentala knivar kalla som is, med en demons styrka bakom sig, som attackerade hennes sinne och barriärerna hon hade för att skydda sig själv. En mental attack som fick skuggorna mellan Ayperos och Istilwys att skingra sig, hans ansikte format till en koncentrerad grimas. Visst skulle hon säkert kunna hålla emot en stund… Men hur länge kunde hon försvara sig själv och samtidigt hålla uppe magin hon satt upp? I en sådan intim kontakt skulle deras sanna viljestyrka mötas, och han gjorde allt för att hitta svagheter i henne. Liksom små glimtar av hans liv delades med henne, kunde han se saker hon begravt väl.
‘Utstötta barn… Du är inget mer än Lloths knähund…’ viskade Ayperos röst mellan deras länk, medan han pressade mot hennes försvar med tusentals mentala klingor.
‘Jag kan känna tveksamheten i dig… Du kan inte längre skilja på verklighet och lögn…’–
Ur skuggorna som omgav de närvarande steg Izotar fram i stormens mitt, svärdet draget. Han ignorerade Izotar där han stod låst i sin mentala strid med Istilwys. För hans del kunde Istilwys dö, bara han fick det han behövde.
‘Isra!’ sa han bestämt, och höjde klingan, i en hälsning och utmaning.
‘Detta har gått för långt.’ han började röra sig mot henne, med beslutsamma steg.–
Leoric gav Sera ett snett leende, och såg lite ursäktande på Aeon och hans tappade attrapp. Den unge ädlingens min talade om att han inte alls var bekymrad över allt som skedde runtomkring dem. Men inte ens han kunde riktigt hålla minen uppe då mörkeralver uppenbarade sig och försatte dem i en skuggig tillvaro.
‘Vid allt som är heligt…’ muttrade han, rädd och utmattad på samma gång. Vad gjorde man i en situation som denna?
‘Dags för oss att dra åt helvete, hm? Eller detta kanske är helvetet!’ väste han åt Sera.
‘Och vem fan är Nenya?’ undrade han, namnet lät bekant, han knäppte med händerna tills han kom ihåg det.
‘Nenya Saelorian!’ utbrast han och rynkade på ögonbrynen.
‘Saelorian… De är vampyrer. De erkände det för konungen innan Loradon föll. Så klart hon är här…’ sa han bistert. Det blev bara värre och värre.‘Borde jag ens fråga hur du vet det?’ undrade Leoric med en blick på Aeon och hans märkliga attrapp. Mannen hade alltid varit lite… udda i Leorics ögon. Den unge ädlingen noterade även hur hans vän tappade fokuset och fick blicken på tempelriddarna, en liten suck lämnade hans läppar. Marcin hade alltid varit ohälsosamt intresserad av tempelriddare.
‘De är bara krigare, Marcin.’ sa han, en evig debatt dem emellan. ‘Religiösa krigare, men krigare. Jag tror inte de kan skydda oss från…’ innan han hunnit avsluta meningen hade ett mörker exploderat från händelsecentrumet nedan och spridit sig mot den, för att dränka dem i mörker.
‘Sera!’ utbrast han. ‘Marcin!’ -
NILLA
Nilla nickade åt Kaels förslag och följde med honom där han ledde henne bort från vad som snart skulle bli en aning farligare plats att befinna sig på. Det var mycket i det som hände som gjorde henne nervös nu men kanske var det för att hon hade börjat känna av Ayperos sanna natur till skillnad från hennes öppenhet från starten. Visst skulle man inte dömma folk från det yttre men denna gång verkade ju det som att det yttre och det inre passade bra ihop eller hur? De tog sig en bit bort till en säkrare plats och Nilla vände blicken lite oroat mot Kael. Hon tvekade aningen innan hon faktiskt sa; “Han.. är ingen bra person… eller hur?” För ja det var ju det som hade börjat uppfattas av henne trots allt.
SELYANA
Selyana hade även hon blivit tillbakadragen en bit av sin vakt mest för att vara säker på att hon skulle vara aningen säkrare än mitt i smeten. Selyana visade inget tecken på stress vilket talade om hennes ålder men hon var inte ett naivt barn och förstod allvaret i situationen hon befann sig i. Vakten var helt fokuserad på omgivningen där medan spelet utsepaldes en bit bort. Av alla bröllop hon kunde hamna på i dessa tider.. men det fanns inte mycket mer att göra än att hålla sig tillbaka för närvarande.
AXEL
Axel hade bevittnat Saskias avfärd en stund innan han vänt sig om för att börja ta sig tillbaka till “festligheterna” som innebar bröllopet. Han kände sig nyfiken på den andra demonen och tänkte hålla en intresserad blick på denne Ayperos. Visst skulle han inte i första taget veta vad som låg inne i Axel då det var han som hade kontrollen och inte demonen men han var säker på att han visste att den andre demonen faktiskt fanns där bland människorna. Han kom fram till torget där han i samma sekund lade märke till en kvinna som steg fram från bakom ett av templets pelare vilket självfallet drog till sig hans uppmärksamhet. Hon verkade inte läggas märke till av de andra men för honom stack hon ut som en öm tå, men varför?
Till demonens missnöje styrde han därför stegen åt hennes håll för ögonblicket istället för att ta sig närmare Ayperos för närvarande. Han var smidig och trots hans svans så verkade han lyckas att inte sticka ut mer än nödvändigt där han smög upp bakom henne under tystnad. Ja kanske var det dags att socialisera lite mer? Roat och elegant som vinden så närmade han sig henne innan han stack fram huvudet bakifrån henne med ett litet flin på läpparna. “Fint bröllop eller vad tycker du?” Han gjorde detta i ett sätt som säkerligen skulle få hjärtat att hoppa till i bröstet på henne såvida hon faktiskt inte märkt av hans smygande närmande mot henne.
-
Araniél vänder blicken mot Cassiopeia och ger henne en kort erkännande nick vid dennes hälsning. Lyssnar till orden medan blicken hela tiden hålls fokuserat ut över torget och det som utspelar sig där. Hon är spänd, rak i ryggen” Jag ber om ursäkt… men jag ville veta vad som skett inne i templet.”
Hon kan inte tro sina ögon i det hon och de andra som samlats på torget nu får bevittna. Folk flydde, en del stod kvar som i chock utan möjlighet att flytta fötterna, gå eller springa därifrån. Den där krypande magkänslan av att något var fel redan när hon fått inbjudan till bröllopet förstår hon nu var den kom ifrån och att hon borde ha litat på den. Samtidigt, det här var nog något man måste se med egna ögon för att verkligen kunna tro på. Som förstenad betraktar hon det som sker när det går upp för henne vad som händer.
En mjuk glöd omsluter henne, Athals ljus, utan att hon tänker på det, märker det själv. Som en skyddande barriär mot det som är utanför” Demonen… Ayperos ” säger hon lågt, till vem är oviktigt, kanske mest för sig själv. Så slits hon ur sin egen förstening, vänder blicken mot Cassiopeia” Kalla samman alla dina riddare… och ta oss till skeppet. Det är för farligt att vara kvar här. Om en demon finns här finns det med all sannolikhet fler. Loths krafter är här… och jag vill inte vara kvar här om det exploderar” Rösten stark, men inom henne slår hjärtat hårt, hårt.
“Och om det går, se till så att folk rör på sig, försvinner från torget innan det blir ett blodbad.”
-
Oavsätt vad Aeon egentligen tyckte om Leoric så var Aeon säker på att Leoric gick att lita på så han svarade
” Jag hörde drottningen säga att Nenya kunde klara sig själv och då borde man ju inte kunna lita på henne” sedan tog han en liten paus och sträckte fram handen för att visa sin halva apparat. “Och ifall du undrar så använder jag den här”
Sedan vände han sig om för att försöka fokuser på om någon sa något, men istället började ett mörker sprida sig och eftersom han inte visste om hans magi skulle fungera så han ropde “kom fort” men insåg snabbt att det var ett misstag för han kände sig genast yr.
Så han tog tag i Sera för att inte ramla ner på marken, men släppte snabbt taget för han blev med ens osäker på om det var okej, för han hade en känsla av att hon inte var samma människa som hon var innan hon försvann. Och sedan kom hans avlyssningsapparat tillbaka och han satte sig ner d han inte längre orkade stå
You must be logged in to reply to this topic.