Isra hade verkligen överträffat sig själv då hon planerat denna ceremoni, allting såg sannerligen perfekt ut där hon stod längst fram i templet med allas ögon på henne. Då musiken ändrade från den vackra och förtrollande melodin till en mer djup och uråldrig klang. Det var som om något från havets djup vaknat, musik som inte hade hörts ovan ytan på århundraden men nu visade sin exotiska och uråldriga klang för omvärlden – för sannerligen hade aldrig så många olika nationaliteter befunnit sig på en Me’erisisk ö samtidigt förr. Alla märkte att det var en förändring i ceremonin, musiken tog dem vidare till nästa steg och det än så länge anonyma gemålen till drottningen skulle komma fram. Säkerligen kunde han inte slå Isras grandiosa uppenbarelse, men säkerligen hade mystiken kring brudgummens identitet skapat en viss nyfikenhet bland gästerna.

Vid templets öppning dök en ensam figur upp, och kanske var det Isras blick på honom som fick publiken att vända sina blickar, eller så kanske han bara drog till sig deras uppmärksamhet med sin närvaro. Många kanske hade förväntat sig en me’erman, men istället stod där en lång, elegant och slank figur. Medan Isra hade mörk hy och ljust hår hade hennes blivande make kolsvart hår, långt och perfekt placerat på hans rygg som en mörk mantel, ljus hy och välskurna kläder som framhävde hans fysik i olika mörka nyanser med vackra och simpla dekorationer i silver. Ansiktet var behagligt, ungdomligt, skarpt som en krigares och fagert som en alvs. Men det var inte så mycket allt det där som drog till sig uppmärksamheten, trots allt skulle han inte skina över huvudpersonen som var drottning Isra och dagens brud, snarare var det de kolsvarta ögonen som saknade ögonvita som reflekterade alla ljuskällor i templet. Och eventuellt de långa svarta naglarna som nästan var kloliknande.

Med den skarpa hakan höjd högt som en konung vandrade han obekymrat över templets golv, helt bekväm trots alla högvärdiga blickar och viktiga närvarande, mot den väntande bruden, och ju längre han kom desto mer blickar föll på honom. Knappast hade någon av de samlade gästerna sett honom i egen hög person förr? Kanske någon av de samlade alverna, eller om någon av de som närvarat i kung Sandors hov i Karm då han hade överraskat dem med sin närvaro, men förutom det? Men det hade ju gått rykten om honom efter hans uppenbarelse i Hannadons hov, och speciellt efter Loradons fall om en man med sådana mörka ögon som lett hären som krossat en stor del av Karms armé och likväl förstört Loradon, Karms västliga fäste. Kanske skulle någon veta, några kunde säkert gissa sig till hans identitet – men det skulle nog klarna snart då hans namn avslöjades av prästinnan. Ett litet självbelåtet leende fanns där på hans läppar, trots allt var detta skådespel roande för honom, även om man enkelt kunde tro att han bara log för den strålande kvinnan som väntade honom längst fram. I hans stilla sinne undrade han vad hans högra hand Nenya tyckte om spektaklet, då hon uppenbarligen betraktade det hela någonstans i templet.

Medan de mörka långsamma tonerna ackompanjerade hans steg som gjordes i polerade mörka stövlar närmade han sig Isra, hans blick fäst på henne med ett leende som bara var för henne. Snart… Snart var stunden där, den som de väntat på. Den som de planerat så länge för i hemlighet, i Antrophelias djup under havet. Här kunde de nu äntligen stolt visa upp sig för omvärlden, utan att längre gömma sig. Tonerna verkade stegra och bli mer intensiva, stämningen och spänningen allt tjockare för varje ögonblick som gick, toner som fick hjärtat att slå nästan som i rädsla för det uråldriga tonerna väckte inom en. Till sist var han framme framför drottningen, och med en elegant och mjuk rörelse sjönk han ned på ett knä framför drottningen, det långa håret så långt att det rörde vid det polerade golvet omkring honom. Stilla som en staty, inväntandes kröningen som en ceremoni av detta slag skulle ha, innan vigseln ägde rum. Musikens sista ton rang ut, vibrerandes i väggarna, och kvar var bara de ljud som publiken gjorde.

–

Vid Nillas sida hade den unge prinsen Kaels blick varit fokuserad på bruden, trots allt var det svårt att inte beundra drottningens skönhet. Men han beundrade inte allt för mycket, trots allt hade han sin unga blivande brud bredvid sig. Då musikens toner ändrades till de exotiska tonerna kände han rysningar längs med ryggraden och hårbottnen. Dock hade han svårt att avgöra om det var av behag eller skräck. Det gick ett litet sus genom de samlade gästerna då brudgummen anlänt vid templets öppning, och liksom kollektivet  vände han sin blick för att se. Mannen som stod där var inte vad han förväntat sig, och han rynkade något på ögonbrynen. Mannens uppenbarelse sa honom inget, men han kunde inte hjälpa att känna en märklig spänning, eller var det fruktan, då han såg figuren. Han var ståtlig, det kunde ingen neka, men det var något fel med honom… De mörka ögonen… Och han ryste igen. Nästan lite beskyddande, eller kanske för att söka stöd, tog han Nillas hand. Den rödhårige prinsen kunde inte låta bli att undra vad de egentligen kommit för att bevittna? Han kände på sig att det fanns en viss tyngd av betydelse i Isras val av make.

–

Leoric som satt vid sin gode väns sida var inte lika religiöst lagd som Marcin själv. Kanske en bieffekt av att ha studerat i Caras Idhrenins akademiska kretsar där religion ansågs vara en obligatorisk del av kulturen i bästa fall, och mytologiskt trams allt som oftast. Detta var så klart inte tankar han delade högt, för kom man från Karm och var av adlig börd som han skulle man så klart stöda den Athalska tron. Och hade han varit troende hade han kanske gjort ett religiöst skyddande tecken med sina händer då han såg figuren som steg in i templet. De mörka ögonen… Kunde det vara? Han ryste till, för sådana saker som demoner fanns väl inte?  Inte på riktigt. Nej, det måste finnas någon logisk och akademisk förklaring till mannens utseende. Men hans hus var inte långt från Loradon, ryktena därifrån hade spridit sig. Kunde det faktiskt finnas merit i sådana rykten? Han satt som fastspikad i sitt säte, medan blicken följde processionen, och han kunde inte hjälpa att känna en liten rysning av rädsla, eller var det musiken som påverkade honom? Långsamt böjde han sig fram till sin vän.
‘Vid Athal… Vad är det vi bevittnar…?’ undrade han lågt i en viskning, bara för Marcin, uttrycket mer ett kraftuttryck än av religiös natur. Hans blick lämnade den mörke figuren för ett ögonblick för att se om han kunde finna Sera, han insåg då att han var tvungen att tala med henne så fort som möjligt om vad allt detta kunde betyda för Karm och Iselem.

Ögonbrynen rynkades då den lugna och ljuvliga körsången förvandlades till en aningen dystrare och äldre klingande.
Marcin vände sig till templets port för skådningen på drottnings karl. Eller var han en karl? Tja, vad var denne?
Han var slank och vacker, utstrålade en viss klokhet och skarpa, godhjärta och lojalitet.
Trots detta så kröp ett obeskrivligt obehag längst ryggraden.
Mannens ögon var mörka, likt ett avgrunds hål med inget slut. Svarta klor hade han till naglar och långt korpsvart hår hängde nedför axlarna; en bitande kyla snöade över Marcin och han ryste vid åsynen av brudgummen.
Som den hängivna athalska mannen han var, kramade handen hårt om Skaparens symbol vid bröstet och lät försiktigt göra skyddande tecken med fingrarna; vilket han sneglade ner och lade märket till att Leoric inte tycktes göra detta.
Leoric tycktes inte prisa Athal med samma uppskattning han själv hade, vilket Marcin upplevde var ytterst osunt för han.
Därför var det ända han kunde göra för att hjälpa ›broderns‹ tro, var att be för han och hoppas på bättringsvägen.

»Jag bär samma frågor som du, min vän…«, viskade han och observerade den mysteriösa herren med kisande.
»Vid Skaparen, han måste vara förbannad, ty skåda bara den kyla han bär…«

Ett litet tag var hon tyst. Du verkar ha haft mycket för dig. Orden var menade väl… Men hon kunde inte rå för att se allt som hade skett under året. Allt det mörka. All död. Blodet som nu fanns på hennes händer och ansvaret som hon skulle behöva axla. Någon gång framöver skulle hennes mor dö, eller skalet av henne, förmodligen under hennes egna hand.

Det var inte förrän musiken blev mörkare och atmosfären ändrade sig som hon verkade vakna till. Precis i tid för att höra Aeons andra kommentar och hon kunde inte rå för att skratta åt det och flina lite snett åt honom.

“Och vem tvingade dig ha på dig något sådant? Men det ser inte så dumt ut åtminstone..!” lovade hon honom med ett försäkrande leende.

–

Den vackra bruden som rörde sig vackert ner i templet, passande till den ljusa sången var en behaglig figur att lägga till minnet. Toku trivdes i sådana sällskap och hennes ögon glimrade när de betraktade alla vackra klänningar, frisyrer och inte minst blomsterarrangemanget. Om hon hade fortsatt att studera kunde hon säkert flera av personernas namn, men nu verkade hon knappt kunna några.

Okajis röst fick henne nästan att rycka till, för själva stämningen som ändrades hade gjort henne orolig. Mannen var inte… kunde inte vara mänsklig. Inte för att Me’ersia var det heller.

“Jag… jag vet inte. Ögonen är som svarta natten och huden ljus som den kallaste snön..” viskade hon tillbaka till Okaji och kunde inte riktigt rå för att känna ett stygn av besvikelse. Att hon inte kunde vara till hjälp för sin dam mer än så.

–

Nenya stod med sina armar framåt lutat på balkongen med ett vinglas i sina händer. Det röda vinet hade skalvpat runt något när hon lite otåligt hade rört det medan hon väntade på tillställningen att ta sin börja. Eller vansinnigheterna som hon hade kallat det. Inte för att de var svaga… Men detta skulle väcka mycket uppmärksamhet. Både för det bättre och det sämre.

Blicken var fokuserad på bruden och brudgummen ett kort tag, för att sedan svepa kring i salen. Hon kunde inte rå för att le lite åt Ingeborgs fråga.

“Vadå? Behöver du en kaldrländare till din samling?” frågade hon lite roat för att vända blicken mot Ingeborg och resa sig upp. Hennes mörka läder klädsel glimmade lätt i ljuset och hade en litet genomskinligt vitt tyg kring midjan som fick det att se ut lite mer som en kjol och fest. Än den strid hon var klädd för egentligen.

“Kaldrländarna har sitt egna krig på gång. Jag antar att det är därför de inte har tid med sådant trams som kärlek. Eller vad tror du? Och melodin… Det handlar nog snarare om en dramatisk entré.”

Aeon märkte hur tyst Sera blev, vilket var mycket ovanligt, hon hade alltid snabbt till ord i alla fall när det gällde Aeon. Så det måste betyda att hon varit med om hemska saker. Så han lät det vara och blev glad när hon i alla fall kommenterade hans kommentar om hans kostym. Han skulle precis kommentera exakt varför han var tvungen att ha kostymen, när en ljushyad man med svarta ögon  som inte hade några vitor och kloliknande naglar steg in i rumme och orden försvann från hans läppar.

Hans glädje byttes ut mot fruktan och förvirring, inte kunde det vara… Men jo det måste vara, förutom att han var mycket vackrare än vad böckerna beskrev, så stämde allt annat in. Detta måste vara demonen Ayperos. Men varför ville drottningen av Me’erisias gifta sig med en demon, för Aeon kunde inte se att något positivt kunde komma ur denna allians. Men på samma gång ville han inte komma med förhastade slutsatser så han försökte låta det vara. Men hans nyfikenhet tog över, så han frågade Sera, ganska rakt på sak och ganska ohövligt

“Vet du varför Me’erisias drottning ska gifta sig med den där mannen?”

Medan bröllopet tog sin fart så hade Axel tagit till vara på situationen och börjat länsa det av värde som han funnit i vagnarna utanför bröllopet. Han var effektiv och snart nog hade det mesta av värde blivit bortforslat till en specifik plats som inte skulle kunna hittas i första hand. Trots det rika folket inne på bröllopet så hade det tyvärr inte funnits allt för mycket kvar i vagnarna men han hade ändå hittat ett par ting som han kunde göra något med. Väl säker på att han sopat bort alla spår på vart ägodelarna försvunnit till så gick han tillbaka mot bröllopsplatsen och fastnade med de röda ögonen på byggnaden. Det var något som lockade honom att titta in.. han borde inte men det var något speciellt med just detta bröllopet.. men vad?

Demonens skrockande fyllde hans huvud vilket vanligtvis betydde att demonen visste något som inte han själv visste vilket självfallet fick honom att bli mer nyfiken. Han tänkte först bara ta sig där ifrån och började till och med att vända sig om men ångrade sig och styrde stegen mot byggnaden istället. Det var någonting…

Axel var av kattfolk natur vilket betydde att han hade vissa kattlika drag till sitt yttre. Istället för naglar ägde han klor, tänderna var vassa likt en katt, han hade kolsvarta kattöron på huvudet och en lång, lika svart och fluffig svans. Ögonen var blodröda till färgen med smala kattpupiller och hans kroppsbyggnad slank men muskulös. Huden var av brunare nyans och håret lika rött som hans ögon.

Han tog sig över den lilla trappan upp till byggnaden innan han vältränat tyst tog sig in i byggnaden där festligheten utspelade sig. Han höll sig dold och tog sig till en plats så han kunde bevittna vad som försigick. Demonens roade ton ekandes i huvudet medan hans blick föll på mannen borta vid altaret… vänta nu.. Han förstod nästan direkt varför demonen verkade så road då även han som besatt kunde känna energin från mannen. Han höll sig bakom en stor, dekorativ kruka med blicken fast på den andre demonen.. Han hade aldrig trott att han skulle stöta på en annan.. faktiskt så hade han trott att han var ensam till och med..

›Framför oss står Ayperos, av de Tretton, den första, Loradons betvingare. Denna dag tar han sin plats vid Isra Sarrancenias sida, dotter till Thalia Sarrancenia, härskarinna över Me’erisia och vår nådiga drottning!‹
Ögonen spärrades upp på vid gavel, en blek ton i ansiktet målades fram, och resten av kroppen frös till is då Marcin fick höra vem denne brudgum var.
Nej, han var ingen brudgum. ›Han‹ var en ondskans tjänare, Karms landsfiende, och en demon av värsta slaget.
Detta var inget bröllop, utan början till en ny mörk era som skulle lägga sig över Talanriens riken, likt ett helvetes täcke över världen.

Han hörde Leorics låga väsande och vände sig sedan till honom och viskade: »Det är han… Djävulen bakom Loradons fall. Vem annars skulle denna vara?«, inget mer än avsky hyste Marcin till demonen, ty dessa monster var världens mörker och Athals otrogne.
»Må Skaparen vara med oss.«, svor han och gjorde athalska symboler med fingrarna.
En vilja inom honom ville resa sig opp och möta demonen i vitögat, förbanna honom tillbaka till det hatfulla helvete den kom ifrån.
Han skulle hellre kyssa en vätte från Wolggard på läpparna än att buga inför ›konung‹ Ayperos.

»Oönskat kräk, är vad han är. Han borde egentligen få en påle genomborrad i skallen, istället för den där kronan!«, den karmanska mannen stod alldeles rosenrasande och vällde ut högre och högre förolämpningar och svordomar, men tystnade tillslut efter flertalets blickar hade riktas mot honom.
»Du skall få se…«, mumlade Marcin och grep hårt tag om Athals amulett, vilken hängde troget runt halsen i en silverkedja.

Ingeborg var klädd enligt rekommendation, en lånad svart klänning utan några detaljer, men som satt fint och tätt på henne. Hon var mager, men klänningens form förklädde hennes tillstånd bra. Visst var hennes armar bara och gråa och hon hade ingenting för ansiktet, så det var ingen förklädnad för vad hon var, vad det än var, men hon hade åtminstone klätt upp sig.

“Jag vill bara förstå, men har du en Kaldrländare befriar jag dig gärna från den. Dock kan jag nog få tag på mina egna, så ansträng dig inte för min skull.” Hon följde med blicken en från folkmängden som bestämde sig för att lämna cermonin. Hon hade lärt sig mycket nog för att förstå att det var oartigt, så där hade hon inga frågor. Hon förstod trots allt varför någon skulle vilja lämna.

“Jag hade väntat mig mer. Åtminstone ett försök på någon av deras liv. Hur kommer det sig att vi inte har synligare säkerhet, för att avskräcka försök? Vi har Karm där nere, och de borde avsky honom.” Hon hängde på kanten av balkongen och såg ner på de många under dem. Panik var tydlig bland en stor del av dem, men samlad, artig, självbevarande panik. Vad gjorde man när en demon uppenbarade sig framför dig?

“Vem var hon som haltade sig ut? Hon såg viktig ut.” Ingeborg såg efter Saskia där hon lämnade.

–

Okaji fick en känsla av is inom sig vid avslöjandet. Hon räknade omedelbart med att de var i fara och hon tog tag i Tokus axel, för att sedan se sig om. Ingen nära dem hade draget vapen, och Okaji saktade in, då det betydde att de inte var i direkt fara, men i fara var de helt klart.

“Toku, få inte panik. Jag tror inte vi kommer vara i fara om vi tar det lugnt, det finns ingen vinning i att ha ihjäl oss. Vi lär alla skonas för att legitimera giftermålet.” Hon försökte låta lugnare än hon var. Hon trodde på sina ord, men kunde självklart inte vara säker.

“Vi håller oss i bakgrunden, gratulerar brudparet om vi får möjlighet till det, och lämnar artigt när situationen tillåter det. Ser ut som att vi kommer gå på fest trots allt.” Okaji hade gärna undvikit det innan, fester var inte hennes grej, hon ville visa sig på cermonin, ge en applåd eller vad som förväntades av henne, och sedan lämna. Nu försvann den möjligheten, nu kände hon sig tvungen att följa etikens alla regler för att inte utmärka sig. Det sista hon ville, var att någon av de gifta bestämde sig för att Solfalkarna kunde vara ett framtida problem.

–

Atma stod nära gången, iklädd det närmsta hon hade finkläder, vilket inte var mycket alls. Ett helt gult linne, röda och hela kortbyxor, nästan oanvända sandaler och ett halsband med Ivogorodorderns symbol. Hennes korta vita hår var borstat så det låg fint, och hon hade badat för bara några dagar sedan, så hon var så ren som vatten kunde göra henne, vilket innebar att hon fortfarande var smutsig, men bara om man kollade noga. Hon luktade inte illa något mer, det var huvudsaken.

Inbjudan saknade hon, men hon hade lyckats ta sig in ändå. Säkerligen hade de velat bjuda in en av Ivogorodorderns mästare, men kunde helt enkelt inte hitta henne efter hon valt luffarlivet.

Hon stod med sina händer slutna framför sig när bruden och brudgummen gjorde var sin entré, och var tvungen att hindra sig redan där och då från att anfalla Ayperos. Rykterna från hennes resor hade visat sig sanna, och hon stod nu endast ett andetag bort från den sannolikt största ondskan hon någonsin skulle träffa på i sitt liv.

Hon knöt sina nävar hårdare under cermonin, när hon hörde hans namn. Bekräftelse. Och sedan shock. Varför gjorde ingen något? Hon såg sig om medan cermonin avslutades, och kunde inte förstå att rummet kunde vara så fyllt av avsky och rädsla, men ingen som tog handling. Världen förvånade henne ännu en gång med dess apati, och rädslan att dagen skulle bli hennes död hävdes. Ondska hade grävt sig djupt in i världens rörelser, och förlamade de goda med sin närvaro. Skulle detta bli det de andra mästarna kallade en betydelsefull död?

Atma höll sina nävar slutna och stängde även sina ögon när Ayperos kom nära henne längst gången, och så snart han var så nära henne som han skulle komma så fylldes hennes nävar med ett ljus.  Hon lät sin Qi fylla kroppen med energi, och samma ljus tändes i hennes ögon när hon öppnade dem. Hennes kropp hårdnade och hon slängde sig ut mot Ayperos i gången, hennes glödande näve svingande snabbt mot hans käke med avsikt att slå av den helt, med en styrka som krossat sten.

Inga ord, inget dramatiskt skrik, bara en ren vilja att visa sig göra motstånd. Skulle hon missa, han klarar smällen eller hon inte bli kastad undan från något försvar så skulle hon följa upp sitt slag med en tryckvåg av energi genom att stöta sin handflata framåt mot Ayperos, med avsikt att separera bruden och brudgummen, för att tydligare markera måltavlan bara i fall att någon ville ansluta sig. Oavsett så var hon säker på att hon just dömt sig själv till döden, men det var bättre än en livstid vetande att hon kunde ha försökt och valde att inte göra det.

• This reply was modified 2 år, 9 månader sedan by Vintersaga.

Det var många intryck som flödade i templet på en gång. Ilska, arg, förvåning, skräck, opportunister som såg sin chans att hitta en allierad och mycket mer. Han med sitt skarpa sinne lät dessa sinnesstämningar flöda över honom, och andades in dem för att stärka sig själv, göra sig själv skarpare mot eventuella hot. De mörka ögonen följde Saskia för ett ögonblick, besviken, han och Isra hade trots allt diskuterat en möjlighet att förhandla gällande mineralen celaonit de hittat i Iserion. Kanske skulle de hinna stoppa hennes flykt ännu innan hon lämnade ön, vädja till furstinnans förnuft. Men om hon inte var förnuftig nog fanns det andra sätt att få det de ville…

Hans blick mötte för en sekund den religiöse adelsmannen från Karm som gapade och gastade svordomar och religiöst rabbel. Ett litet hånleende dök upp i mungiporna över nämnandet av Skaparen. Som om Skaparen kunde skydda dem? Ett ögonblick hade han lust att tysta mannen som vågade gasta under ceremonin, men han lät bli. Gästerna hade lovats skydd här under festen, trots allt. Men det var något som störde honom, inte att ceremonin blivit kaotisk – det hade han förväntat sig – men det var minst en närvaro där han inte förväntat sig. Kunde det var en av hans egna släkte? Men var? Tanken förargade honom, vilken demon hade fräckheten att uppenbara sig på hans dag?

Han hann dock inte lägga mer tanke på det, hans sinne togs upp av något annat. Ett hot. De mörka ögonen föll på personen som uppenbarat sig i gången. En krigarmunk? Symbolen kände han igen. Ivogorod… Intrycken kom in snabbt, men det fanns inte tid att reflektera – trots allt var Ivogorderna kända för blixtsnabb närkamp. Han beredde sig för att försvara sig och Isra för attacken han kände komma, men slappnade av då han kunde känna Nenya komma till deras undsättning. Kanske det inte hade behövts, men ifall han inte behövde lyfta ett finger, tillsynes obekymrad över attacken, skulle det inte visa deras sanna värdighet för dessa gäster? Han kunde känna Isra bryta det gyllene bandet dem emellan, ett litet bakslag ceremoniellt att det brutits innan de lämnat templet, men kanske det inte kunde klandras? Så han stod och betraktade händelseförloppet. Nenya hade kommit till hans undsättning, inget mindre än vad han förväntat sig och vad hon var tränad för. Med en enkel gest uppmanade han de två vakterna att avvakta, detta var nu en kamp mellan Nenya och Qimästaren. Snarare än att skrika och gasta koncentrerade han sig, och förenade sitt medvetande med Nenyas så som de tränat så många gånger förr. Han kunde ge henne sin förmåga av att förvänta sig när och var attackerna skulle landa, göra hennes rörelser och reflexer starkare och snabbare än de redan var på sin egen kroppsenergis bekostnad.
‘Döda henne inte…’ löd hans röst i Nenyas huvud, ord som också ekade i Isras huvud. ‘Jag vill tala med henne efter ceremonin.’ Ayperos höjde stolt sin haka, blicken kall och hård då han studerade kampen som utspelade sig i templet. Detta skulle bli den första demonstrationen över vad som skedde med de som trotsade honom och Isra.

–

Leoric som i vanliga fall var den som gjorde dumma och impulsiva beslut var nu den som nästan förfärat såg på Marcins reaktion. Han skulle få sig själv dödad med sitt utbrott! Även om Leoric kände samma sak, han praktiskt taget kokade av ilska och vrede, men kyldes snabbt ned av fruktan över vad som kunde hända ifall de gjorde något dumt.
‘Marcin!’ väste han och tog tag i sin arm. ‘Jag respekterar ditt mod, men låt inte modet bli din död! Låt oss istället lämna denna plats så fort vi bara kan.’ Ett bländande ljus fyllde templet, och alla ögon föll på striden som började spela sig där. Han såg i ögonvrån hur Saskia börjat ta sig ut, och han nickade.
‘Gå, hämta Sera!’ han nickade mot Sera som han för ett ögonblick haft ögonkontakt med.
‘Jag ber dig min vän, vi ger oss av… Nu!’ sa han, alliansbyggande kunde vänta till en annan dag. Medan andra reste sig för att få en bättre blick av skådespelet, började han glida genom folkmassorna mot sidoutgången.

–

Då templet exploderade med händelser ställde sig Kael upp, som så många andra, för att få en bättre bild. Han kramade Nillas hand.
‘Detta är inte vår strid.’ sa han lågt i hennes öron. ‘Så länge vi inte gör något för att förarga våra värdar, kommer vi vara säkra.’ lovade han.

–

På tempeltaket rörde sig en mörk skugga – nästan bokstavligt. Trots allt hade mannen i tiderna varit en av Lloths skuggdansare. Även om det var länge sedan var han fortfarande smidig och bra på att gömma sig, även i dagsljus som detta även om det orsakade honom en viss mått av obekvämhet och gjorde hans uppdrag svårare. Men där på taket kunde mörkeralven Izotar, far till Isra, följa med händelseförloppet. Det fyllde honom med ilska att se sin dotter fallit så lågt, säkert snärjd av demonen som nu enligt lag var hennes make. Och Me’erisias konung. Konung över landet han sett frodats under drottning Thalias styre, som nu fallit så lågt att de hade en demon som konung. Han gjorde en grimas, men fortsatte röra sig på taket, synkroniserat med vad som skedde nere i templet. De grå ögonen sökte sig till hans kompanjoner, om man kunde kalla dem det.
‘Lloth förbannad..!’ väste han då templet plötsligt fylldes med ljus. Någon hade attackerat Ayperos, en attack som väl kunde göra deras uppdrag betydligt svårare eller rentav omöjligt att utföra. De kunde inget annat än att hålla sig till planen, och anpassa sig om det behövdes.

Daermond

Vakten som följt efter Saskia ut kom tillbaka och skakade på huvudet, viskade något om ett krossat glas. Men de hann inte prata speciellt mycket mer än så, förens en kvinna med lysande nävar anföll brudgummen. Daermond tecknade åt skyttarna med armborst, som stod placerade på andra våningen att skjuta. Men det starka ljuset bländade dem tillfälligt. Daermond ropade ut order till några av svärdsmännen, som fattade sköldar och rörde sig i syfte att tränga in munken bakom en sköldmur och en annan demon. Stänga av flyktvägarna och samtidigt dra åt snaran. Han själv höll sig nära brudparet, men specifikt såg han till att stå mellan Isra och den hotfulla munken. Han skulle gladeligen offra Ayperosför sin drottning, hennes säkerhet var viktigast.

Saskia Belsante

Hon hejdade sig lite när hon höll på att krocka med en rödhårig ung man. Hon log ursäkande, men passerade honom snabbt. Vid det här laget var det uppenbart att det här giftermålet inte var som alla andra, det var inget vanligt bröllop. Vem eller vad som hörde hemma här var helt enkelt inte så lätt att besvara. Inget hon reflekterade över heller i denna stunden. Hon slank ut genom en sidoentré.

Utanför templet stannade hon för att böja sig ner och plocka glassplitter ur sin fot. Den största glasskärvan hade trängt in mellan hennes stortå och den andra tån, som ingen vet hur den benämns. Glasskärvan var lika lång som hennes tumme, men smal. Hon kastar de blodiga glasbitarna åt sidan och rätar sig i lagom tid för att se hur det kom ett starkt sken ut från templet. Smärta var ovant för henne, trots allt och tårarna strömmade ner över hennes kinder. Hon såg dimmigt, men det rena ljuset syntes klart. Hon visste att av tradition hade gester fri lejd, men av egen erfarenhet visste hon att den där fria lejden på en fest var ingen garanti för att de skulle komma levande därifrån. Iserions blodbad hade börjat som en bankett. Saskia var inte säker på vad hon bevittnade, men det kunde inte vara bra. Saskian drog snabbt på sig den andra mjuka skon och samlade upp sina sina kjolar, hon sprang vad lungorna orkade mot båten som tagit henne hit och som skulle ta henne från ön.