Hon band fast sin svarta häst och klappade honom på halsen. Hon viskade kärleksfullt att hon snart skulle återvända. Hingsten verkade förstå när hon talade till honom kärleksfullt och lugnande, som om de hade sin egen tysta kommunikation. “Håll ställning här, min vän,” viskade hon till hästen och kände sig trygg i vetskapen om att han skulle vänta tålmodigt på henne. Han var hennes följeslagare och ett symbol för lojalitet och tillit i hennes liv. Hon visste att hon behövde söka svar inne i staden.
För veckor sedan hade hon upplevt en kraftfull vision där hon befann sig i dimman djupt inne i skogen. Hon letade sig fram tills hon mötte den vackra hjorten med gigantiska, brinnande horn som stirrade på henne. En stark dragningskraft till djuret fyllde henne, och hon kände en förtrolighet med det, som om de hade en djup andlig koppling. Hon gick närmare, samtidigt som värmen från elden strålade mot hennes ansikte. Hjorten stod stilla och betraktade henne. I sina drömmar mötte hon hjorten varje natt, och den vägledde henne till den insikt att hon måste ge sig av på en resa. Hon kände att hon följde något större än sig själv, något uråldrigt och kraftfullt som styrde hennes steg. Hennes hjärta visste att det var dags att ge sig iväg.
Nu, i skuggan av dagen, var det dags att utforska de svar som väntade på henne i staden. Hon visste inte vad som väntade, men hon kände sig trygg och beslutsam i sin inre resa. Med hjortens blick i sina tankar och hennes hingst vid hennes sida var hon redo att följa sitt öde och söka de insikter som dimman hade förbundit henne med. Hon rörde sig genom staden i en viss inriktning, ledsagad av en inre känsla av riktning. Efter en stund anlände hon till det lila torget, och där framför henne reste sig ett magnifikt tempel. Det var heligt och vackert. Byggnaden var mäktig och sträckte sig mot himlen, och hon blev stående. Människorna på torget suddade bort från hennes medvetande, och hennes uppmärksamhet fokuserades enbart på templet framför henne. Det var som om tiden stannade för en stund, och hon kände sig ödmjuk inför den andliga närvaron som genomsyrade platsen.
Han tittade ut över floden samtidigt som han drog iväg i sina funderingar om hur de skulle ta sig till väst snabbt. Det var väl med hästar, tänkte han och nickade medhållande när Silje tyckte att iden lät bra. Det fanns alltid någon lösning att byta mot hästar.. Han såg upp mot himlen som var väldigt klar och solen sken. Solen värmde hans ansikte men luften var kall. Han stannade upp för att vända blicken oförstående mot dem vid elden.
”Har vi inte bestämt oss att bege oss tillbaka?” Han blev förvirrad eftersom de har ju sagt sitt häromkvällen och tog beslutet, även om de bråkade. Eller? Han drog undan handen ur tröjan och slog ut händerna frågande. Vad fanns det att diskutera om nu?
Han skrattade till kort åt hennes svar och Katla som aldrig var nöjd med någonting! Han såg mot Silje som satt sig upp och skakade på huvudet. Solen sken, det såg ut som det skulle bli en fin dag vilket skulle göra deras vandring lättare. Han kvävde en gäspning och bestämde sig att tvinga sig upp. När han väl var på fötterna, började han sträcka på sig och kliade över bröstet.
”Det var gott om harar här i närheten..” berättade han då det var väldigt många harar i skogen och gick fram till Katla, för att stryka längs hennes hår. Sedan lutade han ner och kysste henne i håret, som en ursäkt. Han började sedan gå omkring, bara för att röra på sig lite och kliade över bröstet under den tjocka tröjan.
”Jag såg en gård med hästar. Vi kanske går dit och frågar?” sa han och funderade ut dagen.
Ivar sov djupt men när Silje rörde på sig bredvid honom, då började han vakna till men det kände som han fortfarande var i någon dröm och somnade om snabbt. Men när Katla började spela, vaknade han till mer ordentligt men blundade fortfarande. Kände hur solen sken, även om han fortfarande kände sig trött men han har i alla fall fått vila. Mer kunde han inte klaga. Det gällde att gå till närmaste by och skaffa hästar idag. Han lyssnade på Katla och bara låg där i en stund. Snart vände han sig mot Silje och la armen om henne. Ett sätt att be om ursäkt från häromkvällen och han kramade henne ordentligt. De var ju de viktigaste i hans hela liv..
Efter ha kramat om Silje ordentligt, släppte han taget om henne och reste sig upp sittandes. Han gäspade och drog fingrarna genom rufsiga håret.
”Jag gillar den, Katla.” log han och såg nyvaket bort mot henne.
Ivar styrde stegen bestämt ut i skogen och försvann in i den mörka skogen. Pupillerna anpassade sig väldigt fort för mörker och bara vandrade i skogen. Med hans stora kunskaper om naturen så var det inte något större problem att vandra i ett främmande skogsområde. Det var ljust, tack vare snön. Han hade och till med jagat på natten när det krävdes.
Tiden gick. Han hade ingen aning hur länge han varit borta men han började bli kall, även om han var i rörelse oavbrutet. Ilskan rann av honom, långsamt men säkert. Därför började han röra sig tillbaka och med hjälp av ljus från elden hittade han tillbaka till lägret. Tjejerna sov. Han slängde ner två stycken harar framför elden. Han hade inte planer på att jaga egentligen men fångade ett par stycken, vilket kunde vara till frukost och lunch. Han satt trött ner på knä och sträckte ut händerna mot glöden, för att värma sig lite. Det började ljusna, han kände sig trött och hungrig men visste att han borde sova lite. Men han var iskall om händerna. Han la till en ved i elden för att hetta upp glöden och få fart elden igen. Efter en stund framför elden, började han bli sömnig och kände sig varm. Han lät hararna ligga framme, så de skulle fixa dem till frukost. Han plockade av sig vapen som han hade på sig och kröp in till dem. Somnade snabbt så snart han lagt sig till rätta intill dem.
Ivar drog fingrarna genom håret av frustation och det var en av gångerna där han förstod inte sig på Katla.
Det fanns ju saker som tjejerna inte visste om vad han tänkt fråga völvorna. Han ville och har länge velat förstå vad det var meningen med livet. Föddes han till en krigare? Vad var hans öde egentligen? Eftersom han har levt med hat i hjärtat och hämnd i sinnet under så lång tid att han skjutit undan alla. Förutom dessa två som delade hat med honom. Om det inte vore för dem så vem var han?
Visst, Katla hade delvis rätt, han ville vända sig om och ta sin hämnd så snart som möjligt, men samtidigt behövde han förstå om sin egen plats i livet. Vad som var frustrerande var att de trodde på allvar att det skulle bli nästa gång. Han bara visste att det skulle inte ske.
”Silje, för fan. Det kommer inte bli någon nästa gång!” utbrast han. Det var lättare att svära emot Silje än Katla av någon konstig anledning.
”Om du ens nämner Draumrheim en gång till…” sa han och riktade sig mot Katla och därefter kastade han yxan vilket som träffade hårt men snyggt i marken framför henne som en varning. Han bara stirrade på henne och sen på Silje, innan han vände sig om och gick irriterat till släpet.
”Vi vänder tillbaka.” sa han och slet upp sin pilbåge för att bara fortsätta irriterat bort ifrån dem mot skogen.
Han följde järnhalstret med blicken när hon släppte den över elden och försäkrade sig om fisken inte ramlade ut. Han höll kvar yxan även om Katla stod farligt för nära och ville inte ge sig. Barnsligt kanske men han var sur. Men Katla började tappa kontroll och det var inte ofta man såg henne få känsloutbrott. Vilket fick honom att dra undan yxan något för att inte råka skada henne men han behöll hela tiden blicken i hennes. Lyssnade.
”Det spelar ingen roll, vi är oavsett vad, fyllda av hat och ilska!” Han drog upp axlarna menande. Oavsett vart de var så hatet fanns där. Alla tre hade olika sätt att hantera ilska så att det var lite fascinerande. Han lät Katla skrika ut och sa inget än bara titta på henne. Han backade ett steg när Silje trängde sig in och spände käkarna då Silje hade en tendens att tycka synd om Katla så lätt. Katla kunde ju behöva skrika av sig och sen rycka upp sig som han alltid gjort…
”Silje, för fan..!” svor han lågt och irriterat. Han gick ifrån dem och sträckte på nacken som han försökte tänka ut något men snurrade runt mot dem igen. De har gått en bit, för att bara vända sig om och det irriterade honom. Nyheterna häromkvällen förstörde allt och man blev väldig kluven.
”Fattar ni inte?! Tiden är inne. Gudarna har lett oss hit, av någon anledning. Om vi vänder oss om och må Gudarna veta hur det slutar i striden. Visst, Katla, jag kommer ge mitt liv för er och vinna kriget.” Han gav henne ytterligare ett löfte. De visste ju att han skulle ge allt för de två vilket innebar att han skulle kunna göra vad som behövs för att utlåna Svartfåglarna. Även om han måste dö för dem, fine. Och man hade en aning att det var inte någon vanlig strid…. Så det var 50 / 50 om de kan återvända och resa till Draumrheims.
”Nu eller aldrig.”
Han stannade upp i stegen när Katla reste sig och började försvara sig. Det hindrade honom inte att trycka yxeggen emot järnhalstret som en varning och pekade därefter emot henne med sin lediga hand.
”Så håll käften!” fräste han till henne när hon höll med om det var personligt. Han stirrade ilsket emot henne men hörde vad hon hade att säga. Ärligt talat, det förvirrade honom en grann, vänta nu, var inte hon som tjatade och de gjorde upp ett löfte om att resa dit när tiden var inne. Och tiden var här nu. Istället försökte hon provocera dem så att de skulle avbryta och vända sig om? Det har hänt alldeles för många gånger men inte här gången. De har kommit överens om resan var något som de behövde för att kunna gå vidare i livet. Han anade att Katla var rädd för svar eller besvikelse.
”Vi bryter inte ett löfte, Katla. Jag är inte rädd för svar. Det må vara antingen en besvikelse eller tvärtom.” sa han och sänkte yxan surt. Självklart, han har haft dessa tankar men efter ha diskuterat med sig själv i huvudet så insåg han att det spelade ingen roll – bara om han visste vad han skulle göra med sin hämnd. Silje hade också en poäng angående gudarna och bara tittade på Katla i väntan på hennes svar. Då provocerade han henne lagom genom att puffa till järnhalstret med yxan. Vad hade hon att säga om det nu då?
”Det är frågor som kräver svar.” påpekade han Katla som ett svar på hennes kommentar. Han höll ett öga på elden som började ta fart och fattade eld på veden. Han la undan sin yxa och la armarna åter i kors över bröstet samtidigt som han såg på Katla som började prata. Katla, Katla, som hade förmåga att prata och han mindes inte hur många gånger frustrerad han har blivit på henne. Man har ju känt ibland att hon agerade som om hon visste bättre men samtidigt hade hon oftast en poäng. Ibland skulle hon kunna hålla käften, som hon gjort duktigt hela dagen.. tills hans irritation ställde till det, som vanligt. Han suckade tungt mestadels för att betona.
”Du frågade vad man skulle fråga om. Jag frågade aldrig hur man skulle formulera frågorna. Där kan vi ta sen när vi väl är där på plats.” Han gav henne en blick, innan han vände blicken mot Silje. Han nickade instämmande då de tänkte samma och han slog ut händerna när han hörde Katlas kommentar mot Siljes fråga.
”Men lägg av!” Hennes kommentar var onödigt och frustrerande. Han och Silje hade ett behov att hämnas, oavsett om personerna var döda eller inte. Det skulle vara en avslut för dem och resten spelade ingen roll. Man kunde ju se på Silje att hon blev ledsen av Katlas kommentar och det fick honom att resa sig upp med yxan i handen.
”Passa dig nu, Katla! Det är personligt.” sa han hårt och pekade ilsket mot henne med yxan samtidigt som han tog ett steg emot henne.
“Svartfåglarna, de allihopa är skyldiga.” menade han och slängde Silje en blick, som ville bara veta en person. Det var ju onödigt att rikta mot en person, som kunde varit död så det var ju lika bra att slå till en hel grupp. De dödade en hel by, alla människor inklusive deras föräldrar. Men det var ju hans åsikt, och lät Silje vara med sin. Ändå störde det honom och han vände sig mot henne för att faktiskt börja argumentera mot henne men Katla hann före. Med en suck såg han emot henne och slog ut handen lätt. Katla med sina sånger, det var utan tvekan att de skulle leva vidare och det kom nästan som en förolämpning att hon ens funderade på det och fråga völvorna.
“Vi vet redan svaret på din fråga. Det vore slöseri med tid.” sa han menade och kisade med ögonen emot henne. Menade ju att hon skulle få börja fundera på en annan fråga istället.. Han la armarna i kors över bröstet samtidigt som hon såg granskande på henne. Om han måste erkänna så har han haft tanken.
“Nej, jag vill också ha svar.” sa han kort och ryckte på axlarna löst. Om det var en möjlighet att få svar på hur han skulle dräpa fienderna bäst, och om det var hans öde men då var han jävla korkad om han skippade chansen!
Ivar släppte ner resten av ved i en hög och blev stående framför elden som kämpade. Han förstod på en gång att det kanske var onödigt av honom men kunde som sagt svårt att tygla sina känslor. Tankarna rusade i hans huvud och det var enda som han reagerade mest på, var Hrafn som låg bakom brutala blodbadet i Skorraby. Han har alltid velat ta hämnd, men ödet ville honom annat och nu var man här. Man hade ju en möjlighet att ta tag i det och göra något, men istället gick de i motsatt riktning. För Katlas skull. Han var övertygad att de två kände likadant. Han drog fingrarna genom håret med en suck när det kände dumt att riskera elden och han sjönk ner på knä. Han tog tag i veden, ur elden samtidigt som han tog fram sin mini yxa som han alltid hade på bältet.
Han slog upp blicken mot Katla vid hennes fråga. Något som man har inte tänkt på, men det var ganska självklar?
“När är det rätta tillfället att döda Hrafn och alla, så fall hur.” sa han kort och enkelt, innan han återvände till veden. Med ett kraftigt slag slog han yxan ner i vedträet och slängde därefter dem åter i elden.
“Vi fixar hästar i nästa by.” svarade han Silje utan att se på henne och för honom spelade det ingen roll, men kunde ju gissa att det kunde vara skönt att rida upp till berget än till fots.
Sedan värdshuset har det varit så ovanligt tyst men det var välkommet. Eftersom han försökte själv dämpa ilskan som bubblade under ytan och var stridslust mer än någonsin. Hans tystnad berodde på att han var irriterad men inte på tjejerna, men han höll tyst för att inte låta irritationen gå över dem. Men resan till Draumheim var väl lika bra, för Katla har pratat och tjatat i evigheter. Precis när de beslöt att göra resan, så möttes de av nyheterna… Snacka om bra start på resan. Även om de har vandrat genom skogarna hela dagen, passerat några små sjöar men nådde nu till en större flod. Irritationen har inte försvunnit riktigt som han velat..
Han har gått och samlade på ved. Med en hög av ved i armarna gick han tillbaka, i samma stund som Katla och var precis framme vid elden. Från ingenstans störde han sig på kommentar från Silje, måste hon verkligen beordra honom på det viset? Han var ju på väg att göra det och han tog en tjock ved för att bara slänga den rakt i elden. Utan att tänka sig för om det kunde slå ut elden.
Han slängde en dumförklarande blick tillbaka mot Silje. Nej, tyvärr inte, irritationen kunde han inte hålla tillbaka ifrån dem.