Nog var det en vacker idé. Rättvisa och sanning. Frihet och broderskap bland all världens folk, vandrandes hand i hand in i framtiden. Det ädlaste av alla ändamål, skulle vissa påstå, och tillika ett som har gått i kras för oräkneliga människor, alver och meoier över årtusendena.
Idirath hade sett oraklets uttryck och korsade armar. Han hade sett i’sajens avledda rörelse mot vapnet, och för mindre än en sekund hade magin viskat under hans hud innan ögonblicket var förbi. Plötsligt var han lättad över att det var just han själv som hade tilldelats uppdraget. Det fanns de som hyste både mer agg och en kortare stubin. Själv skämdes han redan för den lilla undanskymda vrån i hans sinne som tänkte “Bra. Minns vilka vi är. Minns att vi inte är hundar att kalla på för att fälla era byten.”
Han lyssnade på deras tal i stillhet och tystnad, med ett begrundande uttryck i ansiktet. Orden nådde honom, vägdes noga, men det var inte dem som gjorde starkast intryck. Idiraths yrke krävde förmågan att skilja lögn från sanning, och denna förmåga var stark hos honom. Här var det förunderliga, det han bara hade hoppats på; människorna verkade tro på sina egna ord. Många Anarindi hade varit övertygade om att det hela skulle visa sig vara en enkel kupp, driven av maktbegär, med ryktena om mörk magi och demoner som svepskäl. Men det sorgsna i djupet hos den unga damen Tenírs ögon och i dragen runt i’sajens mun fick Idirath att överväga att de faktiskt talade sanning.
Detsamma kunde inte sägas om detta orakel, Ismat. Han gjorde sitt bästa för att inte låta sina ögon smalna av i skepsis vid åsynen av hennes spända kroppsspråk. Var hon obekväm i deras främmande närvaro, eller låg det någonting mer där? Det skulle inte vara första gången en religiös ledare manade till paranoia och allmän desperation i ett försök att säkra sin egen ställning. Om de andra två litade på henne kunde deras sanning mycket väl vara hennes lögn.
När meoiernas representant, Eshe, tog till orda vände han sin uppmärksamhet mot henne. Det var riskfyllt att låta henne sätta tonen för de båda, men det klipska i hennes ögon och stålet i hennes röst manade honom att nicka godkännande när deras blickar möttes. Mycket riktigt var hennes ord visa. Meoierna hade valt sin representant väl. Så när hon gav honom ordet log han tillbaka med tacksamhet.
”Sanningen ringer i representant Eshes ord. Att lämna vår historia bakom oss är lättare sagt än gjort när våra soldater ännu bär ärr från tidigare överenskommelser med Iselem. Våra ledare ser risken att vårt blod spills innan vi ens ankommer till slagfältet.” Idiraths röst var lugn, hans ton klargörande snarare än mästrande. Blicken svepte över de samlade.
Idirath var själv för ung för att själv minnas regelrätta stridigheter, men det han hade är minnen av århundraden av spända bågsträngar. Han hade fått lära att människan var lik en schakal; strykandes lågt jämnt med marken, noga sökandes efter den sjuka och den svaga. Hon grävde med sina tänder i dina älskades lik, och du såg i blänket av hennes ögon om natten att hon bara väntade på chansen, byggde sina nummer, för att göra detsamma med ditt.
“Om Litváya skulle svära sig till er sak så vore det ett politiskt ställningstagande av ett slag vi har sökt undvika under sekel. Kan ni i sanning svära att ni skulle stå vid vår sida i tur, även då våra seder och vår tro verkar främmande för er? Att ni och ert rike skulle respektera oss som jämlikar?”
Det fanns de Anarindi som spenderade hela sina liv i trygghet under sandstenen, som kände svindel vid åsynen av den skärande blå färgen hos ökenhimmeln. Idirath, å andra sidan, navigerade tryggt med stjärnornas hjälp.
Vägbeskrivningen de fått till den antika stadens ruiner visade sig åtminstone vara riktiga och precisa. Ett poäng till människornas fördel. Andarna skulle veta att de behövde alla de kunde få.
Att påstå att sändebudet, och dennes meddelande, hade fått ett varmt välkomnande av Lithváyas styrande skulle ha varit en bister lögn. Många av Anarindi höll fast i sina vendettor som om de vore ett villkor för livet självt. Debatterna hade således gått heta i kamrarna. Att stödja ett mänskligt uppror i Iselem… Hur kunde denna prinsessa ens tala om någonting sådant? Visste hon inte deras historia? Hyste hon ingen respekt? Röster hade höjts från olika håll. Demonerna då, hade någon sagt. Lögner, hade någon annan. Hördes inte domedagsprofeter vart och vartannat årtionde? Om de skulle bryta sin isolering varje gång någon skrek om infernaliska arméer så skulle Lithváya snart vara känt för sin utåtriktade hållning.
De hade övertygats, till slut. Vittnesmålen både lokalt och internationellt talade sitt tydliga språk. Någonting fruktansvärt var på väg att ske i världen. Den enda egentliga frågan var vad de kunde göra åt saken.
Så hade Idirath och hans lilla entourage skickats för att förhandla. Han var inte ett oväntat val för uppdraget. I århundraden hade han tjänat sin nation genom att resa mellan städer och byar i Lithváya och öknarna runt omkring. Slätat över förolämpningar, rett ut missförstånd. Säkert fanns både en och annan grupp nomader som hade honom att tacka för att deras förfäder hade lämnat alvernas territorium med livet i behåll.
Ändå vilade en tyngd över hans axlar där han skred genom mörkret i den förgångna staden. Vetskapen om det beslut han snart skulle ta tycktes honom hänga som en snara, fäst runt hans landsfolks kollektiva hals.
Ljudet av röster kom som en viskning i vinden. Ohörbart för den som inte redan sökte efter dem. När de närmade sig mötesplatsen och det svaga, flämtande ljuset från facklorna hotade att nå de tre alverna höjde Idirath en hand och utbytte en blick med sina kompanjoner. En kort nickning, och de försvann ut i mörkret. Inom hörhåll, redo att föra bud om kvällens händelser till Thir Rilma även om Idirath togs ur tillstånd att göra detsamma.
Medan han kliver mot silhuetterna i ljuset sveper han den vita huvudduken från ansiktet och huvudet med en van gest, för att i stället fästa den elegant över axeln. Mörk, mörk hy avslöjas, endast överträffad av det blanka, kolsvarta håret som har flätats i strama geometriska former nära hjässan innan dessa samlas i en uppsättning snett ovanför de spetsiga öronen. Hans klädsel, vit med bronsfärgade broderier och skärning i samma rena och raka linjer, visade praktikaliteten hos en resande man, men också formaliteten hos en som tog världen på djupaste allvar.
Efter sitt inträde i det varma ljusskenet från facklorna stod han i en kort sekund och lät blicken svepa över främlingarna. Kategoriserade, vägde, lade deras uppenbarelser på minnet. Sedan la han högra handen över hjärtat och böjde på huvudet som i en bugning.
“Ni som talar för Iselem,” sade han sedan på människorikets språk, men med en karaktäristisk, porlande accent.
“Ärade representant för våra vänner i väst,” uttalades med samma gest mot meoien, och han höjde sin blick den knappa decimetern för att möta hennes innan han vände sig till gruppen som stor.
“Låt nattvindarna blåsa sanden från våra ögon så att vi ser varandra klart. Jag är Idirath, utsänd från Thir Rilma i Lithváyas tjänst.”
Var det naivt av honom att hoppas att mötet skulle fordra större användning av tankar och tunga än av dolk och magi? Möjligtvis. Ändå kunde han inte låta bli. Om hotet var av den vikt som han hade fått höra så stod för mycket på spel för att de skulle ödsla tid på att gräla.
Inget av det han sa lät som att det bådade särskilt väl för henne. När han svor ryckte hon till, redan illa till mods, och hennes blick studsade mellan honom och träden runt dem. Månljuset, främmande för en vars första upplevelse av skyn var bara några dagar gammal, fick henne att känna sig utsatt. Skogen rörde sig på ett sätt som ingenting i mörkeralvernas rike. Skulle de böja sig sådär? Hade de rört sig sen sist hon såg på dem? Kommit närmare?
Orden från när hon först hälsade honom gnagde på hennes sinne. Han hade väntat sig en fiende. Kanske var hon inte den enda som har följt honom genom skogen. Kanske var de övervakade, kanske fanns där någon precis utanför synhåll. Skulle hon inte ha märkt det? Inbrottstjuven som ser allt, hör allt? Även där, omgiven av nya och underliga ljud?
Hans namn gick genom henne som en nål in i ett finger. Ett övergivet barn i slumkvarteren hon kom från hade få möjligheter till formell utbildning, men Shyvraell var väl inte född igår, för Lloths skull. Några namn på viktiga historiska personer hade hon allt snappat upp. Det passade in för hur hon instinktivt förstod att hon talade till en person av ålder och makt, passade på orden han i sin tur hade använt för henne. På varför hans ansikte verkade så bekant.
Ett dilemma blev dock tydligt; Den Tath’nel hon tänkte på må ha varit en magiker av avsevärd makt och intellekt, men inte ens han bör ha kunnat uppstå från de döda. Alven framför henne var troligtvis döpt efter den historiska personen… Eller någon som antagit dennes namn för att undvika att uppge sitt sanna. Oavsett vilket så var det inte till hennes vinning att ifrågasätta honom. Inte då.
“En ära att göra er bekantskap,” säger hon istället, nickar som för att indikera en bugning. Sedan smalnar hennes mun till ett streck, och hennes blick söker sig åter mot skogen. Det här var delen som hon helst ville glömma.
“Mina medarbetare och jag var ute på ett jobb. Det borde ha varit enkelt. Antiksamlare, rik nog att ha intressanta saker, men inte nog för ordentlig övervakning,” säger hon. “Varenda pryl där inne var… Besvärjad. Enda anledningen till att jag är här och inte svampgödsel är att den här grejen tar sin goda tid på sig.”
Hon visste redan när hon gav sig tillkänna att hon klev in på en ojämn spelplan. Att det var ett val hon aldrig hade gjort om alternativen hade varit bättre. Men att han nu kände igen henne och hon fortfarande bara hade aningar om hans identitet… Och det där ordet. Flicksnärt. Även i de delar av samhället hon befann sig i, som då och då råkade luta lite mer egalitärt, var det otänkbart att en man skulle använda det ordet. Faktum var att hon knappt kunde hindra sig själv från att ta ett steg bakåt. Shyvraell var vanligtvis inte lättretlig, men hon påminde sig själv om att hon behövde hans hjälp. Speciellt om det han sade var sant.
Intensiteten i hans blick gjorde henne illa till mods, men var det inte samtidigt ett gott tecken? Om hon lyckades fånga hans intresse behövde hon kanske inte hans välvilja. Hon kunde bara hoppas att han inte var den typen som tyckte om att se sina studieobjekt våndas.
Det gick fortfarande emot att berätta sanningen. Att visa svaghet på det sättet… Vid det här laget kunde hon känna hur rörligheten i vristen försvann, timme efter timme. Allt nedanför bestod av den kolsvarta glasartade stenen som hon redan hade lärt sig att avsky. På platsen hon kom från, i cirklarna hon rörde sig i, hade att erkänna denna defekt varit likgiltigt med att lägga sig platt på rygg och vänta på sparkarna.
“Jag söker en runmagiker,” sade hon istället. “Det finns en besvärjelse som jag behöver få tolkad och upphävd.” Hon tvekade en sekund, tänkte på de föremål hon hade noga inlindade och undangömda i sin ränsel.
“Jag kan betala, om så krävs.”
Han var en avvikare, alltså. Nog för att hans tidigare ord hade gjort detta tydligt, men hon kände ändå ett obehag vid att ha det bekräftat. En liten del av hennes hjärna sade att hon borde vända om, göra sitt bästa för att ta sig därifrån innan främlingen blev våldsam. En annan del sa att hon kanske visst var där för att hämta honom tillbaka, och om inte det visa honom vad som sker med den som frångår Hennes lära. Hon kände inte igen den här delen. Känslan av den var len och kall, som vatten sipprande genom berggrund. Domnande.
Den största delen av henne hade inget intresse av att provocera okända magiker.
Var han okänd, dock? Shyvraell var aldrig ‘ansiktet utåt’ i sin grupp, men hon har suttit med på många förhandlingar och i de mörkaste auktionshusen. Där, i månljuset, var hans ansikte onekligen bekant. Medan hans blick sökte av omgivningen så sökte hon av honom. Det här var en person värd att behandla med respekt, så mycket kände hon. Och någon känd inom hennes kretsar… En kartell-ledare i exil? En lönnmördare på flykt från lagen? Hon borde minnas en manlig sådan, så sällsynta som de var. Inte sant?
“Mitt namn är Shyvraell,” sade hon efter ett ögonblicks övervägan. Inte ett unikt namn, men nog fanns risken att han kunde koppla det till hennes ansikte. Nåväl, vad hade hon att förlora? Hon såg hans ansiktsuttryck och kunde inte hindra sin blick från att hoppa till hans händer. Att han inte attackerade vid hennes uppdykande var redan ett turslag. Om han blev övertygad om att hon var ett hot… Hon hade ingenting att sätta emot magi.
“Att föra er till Dar Zakhar skulle inte rädda mig.” Omedvetet förde hon den förstenade vänsterhanden framför höften, där den blanksvarta stenen inte längre smälte in i mörkret. Så såg hon mot hans ansikte igen.
“Ni har varit i Dal’elath, ni måste ha erfarenhet av världen här uppe. Allt jag vill be om är en vägvisning.”
Skuggorna hemsökte även Shyvraell denna natt.
I lugna stunder fick det henne att känna sig löjlig. En mörkeralvisk tjuv med en rädsla för mörker? Det lät som början på ett dåligt skämt. Men när solen dalade och skuggorna blev längre så hörde hon dem. Klickandes och viskandes mellan ljudet av vinden som rasslade i löven. Var det grenar som rörde sig över hennes hud? Grenar under hennes skjortärmar? Som rispade med vassa klor och böjde sina skarpa leder?
Hennes cirklande runt Dal’Elath hade varit fruktlöst. Säkerheten runt själva staden var för hög för att hon skulle våga sig nära, och de alver hon såg utanför talade i underliga dialekter om händelser och personer hon inte förstod sig på. Kanske fanns en plats söderut där hennes folk var mer välkomna, men detaljerna var för otydliga. I efterhand kändes det som att det var meningen att hon skulle se honom den där natten.
Ljudet var svagt först. Nästan omöjligt att skilja från melodin av djur som tassade genom skogen. Men Shyv hade inte överlevt så här länge om hon inte hade varit uppmärksam. Skogen var ovan terräng för henne, och hon var tacksam i sitt sinne för att alven hon följde verkade vara uppfångad av sina egna tankar.
Nog såg hon det vita håret och skymtar av den mörka hyn, men hon var inte säker förrän den andre klev ut i månljuset och hon hörde hans ord. Aldrig hade hon trott att hon skulle känna ett sådant hugg av lättnad över att se en främmande mörkeralv, och speciellt inte en som så tydligt uttryckte sitt förräderi mot Lloth. Det gick rykten om dem, där hemma. Galna och förtappade individer som vände ryggen mot Hennes visdom, mot hela deras civilisation. Men å andra sidan, var inte hon också där? På ytan?
Det var möjligt att den här alven var en kättersk galning, men han var också en magiker som hade överlevt ytan och tagit sig in i Dal’Elath. Fann hon ingen bot mot sin förbannelse så skulle hon ändå vara död snart. Den här främlingen kunde vara den bästa chansen hon fick.
Så hon samlade sig. Med röst stark nog att överrösta mörkrets förföriska hot kallade hon ut en formell mörkeralvisk hälsning, vanlig då man introducerades till en person av högre rang.
Och så, efter någon sekunds avvägning, klev även hon ut i månljuset.