Khishra betraktade med smala ögon det ståtliga tornet så avlägset i stadens centrum medan hon gick, spottade ut lite blod på gatstenen och torkade sig om munnen med baksidan av handen. Lloth var hennes gudinna, hennes moder, men societeten kunde ha sitt pretentiösa sofistikerade leverne för sig själva – det intresserade henne inte. Hon sänkte åter blicken.

Oundvikligen fångade då mannen hennes blick. Hon visste inte vad som gjorde henne mer förbannad – fräckheten att se direkt på henne, oförskämdheten att tala till henne utan att ha blivit tilltalad, eller det uppenbara faktumet att han gjorde det medvetet för att av någon outgrundlig anledning provocera. Kanske var det allt det, eller kanske var det att hans taktik fungerade. Egentligen brydde hon sig inte om vad en man hade för begär men ville han agera slagpåse så hade han takt och timing.

“Vore det inte synd att spräcka den där väl vårdade huden i ditt väl vårdade ansikte?” Sade hon hotfullt och ställde sig mitt i hans väg. Han måtte veta vad som väntade nu, men hon ville ändå ge honom en chans att försöka smickra henne lite till. Det adderade liksom något till känslan i värvet. Tyvärr såg det dock inte ut som att han kunde erbjuda mycket motstånd. “Vad vet en man som du om fina uppvisningar?” Hon klev ett steg närmare och synade honom uppifrån och ner med avsmak. Inte för att hon inte gillade vad hon såg, utan snarare av tradition och vana – understryka sin självklara dominans. Hon knöt nävarna något och musklerna i hennes armar spändes i samklang.

Den där trotsen var omåttligt lockande, hur lite Khishra än skulle erkänna det för honom eller någon annan. Han visste det förstås redan. Han hade sett det där i källaren, annars hade han inte stått här med den där uppnosiga minen. Tanken på det spann i henne som hans röst, tillräckligt för att hålla henne tillbaka ännu en stund. En annan mörkeralvskvinna hade inte tålt hans beteende lika länge.

Självsäkerheten han utstrålade började övertala henne att han kanske visst kunde erbjuda någon sorts motstånd, han gjorde det redan. Hon log rovdjursaktigt när hon svarade honom. “Jag menar att andra kanske tycker om ditt ansikte. Du verkar ha jobbat hårt med det för någon.”

Mannen fortsatte till synes oberörd. Så trotsig! Hennes sneda leende växte intresserat, vita tänder lyste i hennes nästan svarta ansikte. När han sedan satte de exakta ord på tankarna hon just tänkt innan de mötts, stannade hon dock upp, mycket kort, knytnävarna spända. “Åhå, det är visst en mentalist jag har framför mig!” Svarade hon sedan hånfullt och lade armarna i kors över bröstet. “Du har förstås något annat att erbjuda? Precis vad jag begär? Vem ska jag kompensera för ditt frånfälle när vi är klara?” Självsäkerheten i hennes röst var fast. Hon tog ännu ett steg närmare, de stod nästan bröst mot bröst nu, hon kortare än honom. Hon luktade i luften runt honom, sökte doften av en förmyndare, men mest bara hans kroppslukt.

Kanske kunde denna natt bli mer stimulerande än hon trott? Smaken av hennes eget blod i munnen låg kvar och retade. Självskadligt, självföraktande och skamligt hade hennes mor kallat hennes beteende, en skymf mot deras ställning som kvinnor och högborna.

Khishra blev plötsligt oförklarligt upprymd. Han lovade mycket, trots de få ord han hittills yttrat. Kanske var det att han faktiskt verkade förstå som eggade henne så? Om han verkligen visste vad hon begärde… Skulle hon äntligen få känna något?

Hon kämpade en stund med motståndet som alltid fanns där inom henne, inpräntat som ett alfabet. Förnuftet och omdömet. Khishra visste inget om denna man. Han kunde vara sänd för att ta henne ur bilden i de eviga familjespelen, eller bara driva henne att dra deras familjs namn i smutsen. Hon hade länge balanserat på den gränsen. Hans takt och timing kanske var ett tecken på att han visste hur lättpåverkad hon var nu.

Lukterna från källaren, svett och blod, satt kvar i hennes kläder. De följde henne och retade henne… Hon bet sig i läppen.

Och där var den. Den osäkra blicken de alla avslöjade lite av tillslut. Hans fingrar på hennes arm var som en signal. Snabbt som en spindel höjde hon andra handen och lade fingrarna tätt runt hans hals, drog ner hans ansikte i hennes nivå. “Led vägen, kräk.” Väste hon med ett lystet leende.

Rädsla, ilska – en titt bakom fasaden, ljuvligt! Vid det här laget brydde sig Khishra inte om mannens potentiella motiv eller bakgrund. Blickar som den han gav henne var som en drog. En rädd och arg person var oförutsägbar, potentiellt farlig. Masochisten i henne hade inte en chans.

Khishra följde straxt snett bakom mannen. Hon betraktade hans figur och funderade på hans kropps svagheter och styrkor. Hon var bara måttligt intresserad av vart det bar hän. Med hans utseende blev hon inte mycket förvånad när hon började märka att de rörde sig mot de finare kvarteren. Nå, det kanske var ett privat gille det handlade om. Men så långt bort som citadellet…?

“Du har fortfarande inte svarat på vem din mecenat är.” Sade hon tillslut. Mannens eget namn var irrelevant, men hon förutsatte att han hade någon kvinna som stod bakom honom.

Tvätt och avslappning var inte direkt vad han hade utlovat, i Khishras sinne, men kanske kom det mer efter det? Medan de gick började hennes huvud klarna efter adrenalinruset hon varit under. Misstänksamheten började gnaga i takt med otåligheten. Men hon hade för mycket stolthet för att överösa honom med frågor som ett barn. Tids nog skule allt klarna och oavsett utgången skulle hon se till att få det hon blivit lovad.

Irritationen växte inom Khishra. Hon kunde tåla lekar en stund om hon visste att det fanns en saftig belöning på andra sidan, men den här belöningen lät vänta på sig.

När hon insåg vart exakt de var på väg blev hennes hållning nästan en smula resignerad. Khishra himlade med ögonen bakom ryggen på mannen när de närmade sig citadellet. Var det hennes mor som låg bakom detta? Nej, så lömsk var hon inte. På det sättet var hon lik sin mor – rakt på sak. Hade hon något att säga hade hon gjort det, inte blandat in utomstående officiella parter.

Khishras nästa tanke gick direkt till Ziyate, men hon var mer spontan än ränksmidande och den senaste tiden hade hon inte ens sett skymten av henne. Men det var uppenbarligen något som hade med hennes korta skuggdansarkarriär att göra. Hennes skamfulla leverne var knappast något som fordrade den inre cirkelns ingripande.

Det var nu plågsamt uppenbart för Khishra att hon hade blivit ledd hit i andra syften än de hon låtit sig själv tro. Det grämde henne mer än hon någonsin skulle ge sken av. Om det inte var för att de stod just utanför dörren till just denna plats hade hon kokat. Nu kunde hon bara ge den lismande mannen ett ansträngt leende med sitt rovdjursgrin. Att tappa greppet här hade inte varit… gynnsamt. Det fanns en gräns för hennes masochism.

En rysning gick plötsligt genom henne, obestämbar till sin natur, behaglig och obehaglig på en och samma gång. Hennes leende stelnade. En insikt hon inte ens övervägt. Kunde denna tråd, som hon så villigt fastnat i, vara spunnen ända från djupet av citadellet?

Khishra rätade på ryggen knappt märkbart. Sammanbitet, men med högt huvud, klev hon in i det blå skenet som genast började spela suggestivt över hennes mörka blanka hud.

Khishra följde ordlöst mannen uppåt i mörkret. Hela hennes uppsyn hade förändrats nämnvärt. Hennes stolta hållning kvarblev, men det uttryck av självsäkerhet blandat med någon sorts kronisk bitterhet som legat över hennes ansikte hade förbytts till något helt outgrundligt. Khishra visste inte längre vad hon skulle tro, så hon avstod helt från att försöka gissa nu. Det var som att det vaga blå ljuset, rörelsen uppåt och tidens ogissbara gång hypnotiserade henne.

De nådde kammaren och Khishra förstod genast att detta utrymme inte tillhörde de direkt administrativa förehavandena som pågick här. Hon stod och sökte efter en fast punkt att fästa blicken när hon insåg att mannen fallit på knä. När hon hörde den lockande rösten visste hon instinktivt att hon borde göra det samma. Hon följde hans exempel långsamt, som i trans, ett knä i taget – hon hade tillslut fått syn på den mörka gestalten och hon kunde inte se bort.

Khishra satt nu på knä på golvet, de blodiga händerna utslagna vid sidorna. Hon hade aldrig knäböjt för någon, trodde aldrig att hon skulle göra det heller. Nu satt hon här, inför sin gudinna, sin moder… “Moder…” Sade hon andäktigt hest. Khishra kunde inte släppa henne med blicken, kanske var det respektlöst, men Lloth var vackrare än några beskrivningar hon någonsin hört. Fruktansvärt vacker.

Vid sidan av Khishras andakt spelade dock en viss irritation – det var inte hennes plats att ifrågasätta sin gudinna, men varför detta spel? Hon svalde ansträngt och nickade bara med en stel min åt hennes fråga.

Ett styng av självmedvetenhet gick genom Khishra. Naturligtvis gick det inte att dölja något för Lloth – deras moder som spann trådar genom alla sina barns sinnen. Hon hade hört om de som hörde hennes röst invadera deras medvetande.

Khishra höjde hakan karskt och spände käken. Det var väl inte hennes fel att skuggdansarnas metoder var för pryda för henne? Att de inte hade vett nog att ta vara på hennes unika färdigheter? Trots att Khishra visste att hennes tankar ändå inte var hemliga uttalade hon dem inte, det tog emot att tala så i en gudinnas närvaro. Hennes läppar var inte mer än smala streck.

Men så vaknade ett vagt snett leende i hennes svarta ansikte – innan hon knappt hunnit tänka tanken hade Lloth själv erbjudit henne en ny chans. Kanske visste drottningen själv att ta vara på hennes talanger? Eller smickrande Khishra sig själv? Om inte annat vore det kanske en nagel i ögat på Ziyate, åtminstone de andra självbelåtna skuggdansarna.

Khishra sänkte huvudet och rös så att den svarta huden knottrades när hennes moder smekte henne över håret, gränsen mellan välbehag och obehag var så tunn, hårfin. Hon kunde plötsligt uppskatta spelet Lloth spelade. Leendet växte under hennes lugg. Khishra höjde blicken och vågade sig på att möta Lloths röda ögon. Hon nickade långsamt medan leendet växte upp mot hennes spetsiga öron. Jo, hennes moder kände sina barn och visste hur hon skulle manipulera och använda verktyget framför henne – detta var belöningen som väntat Khishra…

Khishra kunde nästan skratta! Ziyaté? Skadeglädjen brann plötsligt nästan explosivt inom henne. “Ni är vis, Mor. Allt Ni behövde göra var att fråga.” Hennes djupa röst kunde inte dölja den illvilliga belåtenheten som väckt liv i henne. Hennes kalla lila ögon glimrade nästan i det skumma ljuset. Hon sänkte åter vördnadsfullt huvudet.

Khishra var inte dummare än att hon förstod att detta förmodligen var ett självmordsuppdrag. Hon var inte heller dummare än att hon förstod att Lloth valt ut henne av just denna anledning. Det rörde inte Khishra i ryggen. Antingen återvände hon med Ziyatés huvud på en påle eller så dog hon i strid. Det sistnämnda var mest troligt, men inte innan hon förgjort den svekfulla ledaren för skuggdansarna. Khishra hade inget intresse av att klättra i rang, hon ville bara ha blod. – Och hjälpa sin härskarinna förstås, men den tanken kom bara som en parentes.

Hon höjde huvudet igen och såg på sin kloka vackra moder. “Ge mig dina order…”

“Det låter… Fruktansvärt, moder! Ett fruktansvärt svek! Ziyaté kan räkna sina sista dagar om så är fallet.” Khishra sänkte sina ögonbryn i en beslutsam min, men inombords log hon fortfarande. Skuggdansarna hade fryst ut henne för hennes otämjbara kampstil, medan den mest otämjda av dem alla höll positionen som skuggdansarnas ledare. Otyglad sentimentalitet, en oförlåtlig svaghet. Khishra brydde sig inte om att återfå någon position hos skuggdansarna, allt hon ville nu var att bringa Ziyaté på knä. Hon visste det och Lloth visste det.

En viss betänklighet genomfor henne när Lloth nämnde Me’erisia. Hon skulle bli tvungen att lämna det fuktiga mörkret i Dar Zakhar. Hon hann dock inte stanna vid tanken länge. På sin moders anmodan reste hon sig och skred fram till henne. Det var inte utan en skälvning i hennes andetag som Khishra mottog Lloths välsignelse, sådan den var. Med hänryckthet märkte hon hur Lloths styrka spred sig i hennes kropp. Hon kände det som att hon hade kunnat ta sig an hela Me’erisias armé själv med sina bara händer. Känslan var fullkomligt berusande och hon kämpade för att tygla sin andning som ville rusa. Hon svalde och lade händerna bakom ryggen i givakt för att hålla kroppen i schack. Det lönade sig redan att ha Lloths öga. “Med er nådiga välsignelse kan jag inte misslyckas, moder!”

Khishra bugade sig djupt och väntade på någon sorts signal att hon kunde gå, göra sig redo, få utlopp för all den styrka som stormade inom henne. Men hon var tvungen att fråga… “Förlåt min enfald, moder.” Sade hon lismande… “Men hur identifierar jag denna artefakt?” Khishra gav naturligtvis blanka tusan i någon artefakt, men den tanken tänkte hon inte ens.