Khishra flämtade till av häpnad när Lloth delade med sig av synen. Det var inte som något hon någonsin upplevt. Hon tog in varje intryck, hade inte kunnat göra annat ens om hon ville. Hennes moders allvarsamma ton lade ett extra eftertryck på upplevelsen och för första gången på väldigt länge kände hon ett styng av, inte rädsla, men självbevarelsedrift. Detta uppdrag kunde faktiskt bli det som tillslut tog henne av daga. Den lite mer allvarsamma känslostämningen inom henne gick dock snart över och hon föreställde sig Ziyatés min när hon tog vapnet ur hennes krossade händer. Ja, hon skulle nog krossa hennes händer…

“Jag skall inte bara föra vapnet säkert till din visa moderliga famn, jag skall förinta Ziyaté om din förutsägelse om hennes svek visar sig vara sann.” Khishra lade handen över hjärtat och bugade djupt för sin gudinna. Med ett hungrigt leende som sade att hon förmodligen skulle förinta Ziyaté oavsett reste hon sig och började sikta in sig på utgången.