- This topic has 20 replies, 2 voices, and was last updated 3 år, 4 månader sedan by Fuchsia.
-
Khishra
“Du är patetisk.” Khishra fräste lågt ut orden mellan tänderna så att saliv skvätte i ansiktet på kvinnan på golvet framför henne, det blandades med blodet i hennes ansikte. Khishra reste sig från sittande på huk och publikens jubel fyllde den fuktiga, svettiga källarlokalen. Hon vände på klacken utan att röra en min och trängde sig ut från ringen mellan mörkeralverna som kommit för att beskåda de brutala slagsmål som här utspelades. Här fanns inte plats för fina vapen, finess och stridskonster. Här var det rått okontrollerat barbari som härskade.
Khishras drag var vackra och stolta. Hennes näsrygg var mjukt krökt, kindbenen höga, käkbenen skarpa och hennes ljuslila ögon var smalt mandelformade, snedställda likt ett kattdjurs. Hennes hår var långt och rakt och en rak lugg ramade i hennes ansikte. Men även om hennes proportioner var utsökta så var hon lite i det kortaste laget, något hennes syster gärna ofta påpekade. Khishras klädsel var enkel, men hennes status var tydlig. Hon bar ett par snäva byxor av svart skinn som var näst intill blankpolerat. Toppen hon bar var löst sittande och av något blankt dyrt tyg, den hade en gång haft samma färg som hennes vita hår, men var nu fläckad av blod. Knähöga blankpolerade svarta stövlar smällde mot det mörka stengolvet när hon gick.
Det var inte nog! Hennes käkar var spända. Den där veka ursäkten till kvinna hade inte bjudit något motstånd. Det var inte ens värt att avsluta henne, bättre låta henne leva med skammen. Hon kände på käken där hon fått in sitt bästa slag, det var ömt och skönt, men inte nog… Hon drog åt sig sin svarta kappa från en stol och rörde sig sedan upp mot det eviga mörkret på gatorna i Dar Zakhars mest nedgångna och skamfulla kvarter. Det fanns inte mer att hämta i den där källaren.
Khishra svor där hon gick längs gatan. Hennes begär var en svaghet, kanske var det bäst att det varit ett snabbt och relativt fruktöst slagsmål. Hennes mor var inte direkt nöjd med hennes osofistikerade blodtörst och misslyckade skuggdansarkarriär. Inte nog med att Khishra slogs som en vilde, hon njöt alldeles för mycket av att själv ta stryk. Inte ens Ziyate kunde hålla henne tämjd under någon längre tid. “En skam” hade hon kanske kallat henne. Nå, fan ta henne! Khishra hade ändå inget intresse av att dansa runt med knivar. Hon krävde blod på knytnävarna snarare än knivseggen, hon gillade inte distansen som vapen ger. Känslan när hud möter hud däremot…
Bordell eller rusmedel? Eller båda? Något måste hon ersätta begäret med. Hon fotsatte längs gatan i jakt på något att distrahera henne.
-
Dar Zakhar hade kunnat erbjuda henne allt hon önskade och mer, staden som fyllde hela den enorma underjordiska grottan hade under årtusenden utvecklats till ett komplicerat nätverk där alla kunde bli vad de önskade. Förutsatt att de var starka nog, och inte blev överlistade av någon annan. De starka styrde, de svaga tjänade, och alla dyrkade deras demongudinna Lloth, ständigt närvarande i stadens centrum i det enorma torn som syntes från alla håll och kanter. Här i dessa fattiga distrikt där Khishra rördes sig kändes dock avståndet väldigt långt bort till att bli upphöjd.
Gående mot henne på gatorna rörde sig en ung mörkeralvsman, en av de vackrare sorterna som antingen var någon form av präst eller arbetade på ett bordell. Ibland både och. En sådan ung man som sedan födseln tvingats sköta om sitt utseende och sin fysik för att behaga andra på ett vis eller annat, med långt svävande vitt hår som fladdrade som en mantel, ovanliga blå ögon i riket där de flesta hade andra ögonfärger, och svävande vita kläder som fladdrade omkring honom då han rörde sig för att hålla väldigt lite av hans form och fysik dolt. Medan de flesta män höll blicken riktad neråt då de mötte en kvinna höjde han blicken nästan lite utmanande mot Khishra då hon kom gåendes, hans drag en ovanlig blandning av både kvinnliga och manliga. Käkarna och linjerna tydliga, men med mjuka former.
‘Det var en fin uppvisning.’ vågade han sig säga, utan att bli tilltalad av kvinnan först, med en röst som nästan spann som en katt. -
Khishra betraktade med smala ögon det ståtliga tornet så avlägset i stadens centrum medan hon gick, spottade ut lite blod på gatstenen och torkade sig om munnen med baksidan av handen. Lloth var hennes gudinna, hennes moder, men societeten kunde ha sitt pretentiösa sofistikerade leverne för sig själva – det intresserade henne inte. Hon sänkte åter blicken.
Oundvikligen fångade då mannen hennes blick. Hon visste inte vad som gjorde henne mer förbannad – fräckheten att se direkt på henne, oförskämdheten att tala till henne utan att ha blivit tilltalad, eller det uppenbara faktumet att han gjorde det medvetet för att av någon outgrundlig anledning provocera. Kanske var det allt det, eller kanske var det att hans taktik fungerade. Egentligen brydde hon sig inte om vad en man hade för begär men ville han agera slagpåse så hade han takt och timing.
“Vore det inte synd att spräcka den där väl vårdade huden i ditt väl vårdade ansikte?” Sade hon hotfullt och ställde sig mitt i hans väg. Han måtte veta vad som väntade nu, men hon ville ändå ge honom en chans att försöka smickra henne lite till. Det adderade liksom något till känslan i värvet. Tyvärr såg det dock inte ut som att han kunde erbjuda mycket motstånd. “Vad vet en man som du om fina uppvisningar?” Hon klev ett steg närmare och synade honom uppifrån och ner med avsmak. Inte för att hon inte gillade vad hon såg, utan snarare av tradition och vana – understryka sin självklara dominans. Hon knöt nävarna något och musklerna i hennes armar spändes i samklang.
-
Mannen som var svår att avgöra om han var gammal eller ung stannade upp då hon ställde sig i vägen för honom på sitt hotfulla vis. Han verkade nästan frustrerande lugn över det uppenbara hotet, och sättet han bemött henne som i fel sammanhang kunde leda till hans död utan någon konsekvens för kvinnan. Kanske hade han bara accepterat sin lott i livet, att hon kunde göra som hon behagade utan att han hade så mycket val… Om det inte vore så att han tillhörde en kvinna med stor makt som kunde få henne att ångra sig ifall hon gjorde något drastiskt mot honom.
‘Jasså?’ frågade han med ett lockande leende. ‘Så du menar att du tycker om mitt ansikte?’ undrade han, de blå ögonen betraktande henne nyfiket, kanske med en viss spänning i sig. Han backade inte undan, utan lät henne syna honom utan att försöka dölja sig själv för henne.
‘Åh jag vet mer än du tror.’ spann han mjukt. ‘Du ser ut som om du behöver… något.’ påpekade han behagligt.
‘Men bordeller och rusmedel tilltalar inte lika mycket, som de en gång gjorde, gissar jag?’ frågade han och la huvudet lite på snedden. -
Den där trotsen var omåttligt lockande, hur lite Khishra än skulle erkänna det för honom eller någon annan. Han visste det förstås redan. Han hade sett det där i källaren, annars hade han inte stått här med den där uppnosiga minen. Tanken på det spann i henne som hans röst, tillräckligt för att hålla henne tillbaka ännu en stund. En annan mörkeralvskvinna hade inte tålt hans beteende lika länge.
Självsäkerheten han utstrålade började övertala henne att han kanske visst kunde erbjuda någon sorts motstånd, han gjorde det redan. Hon log rovdjursaktigt när hon svarade honom. “Jag menar att andra kanske tycker om ditt ansikte. Du verkar ha jobbat hårt med det för någon.”
Mannen fortsatte till synes oberörd. Så trotsig! Hennes sneda leende växte intresserat, vita tänder lyste i hennes nästan svarta ansikte. När han sedan satte de exakta ord på tankarna hon just tänkt innan de mötts, stannade hon dock upp, mycket kort, knytnävarna spända. “Åhå, det är visst en mentalist jag har framför mig!” Svarade hon sedan hånfullt och lade armarna i kors över bröstet. “Du har förstås något annat att erbjuda? Precis vad jag begär? Vem ska jag kompensera för ditt frånfälle när vi är klara?” Självsäkerheten i hennes röst var fast. Hon tog ännu ett steg närmare, de stod nästan bröst mot bröst nu, hon kortare än honom. Hon luktade i luften runt honom, sökte doften av en förmyndare, men mest bara hans kroppslukt.
Kanske kunde denna natt bli mer stimulerande än hon trott? Smaken av hennes eget blod i munnen låg kvar och retade. Självskadligt, självföraktande och skamligt hade hennes mor kallat hennes beteende, en skymf mot deras ställning som kvinnor och högborna.
-
Den mystiske mannen tycktes studera henne som för att analysera hennes reaktioner och tankegångar. Hennes rovdjursaktiga leende fick honom nästan att le ett mer behagligt och vackert leende.
‘Många långa år.’ sa han, lite teatraliskt klagande, men tog hennes ord om hans ansikte ändå som beröm. Ändå blev han lite förvånad över hennes slutsats, och något osäkert fladdrade till i de ljusa ögonen ett ögonblick.
‘Något åt det hållet, insiktsfullt.’ berömde han henne med ett litet slugt leende, och vågade sig att sträcka fram en hand och stryka henne över armen med fingersprtsarna.
‘Precis vad du begär, och mer…’ lovade han med en glimt i ögonen, nu mer självsäker igen, trots allt utmanade han ödet.
‘Så vad säger du?’ undrade han. -
Khishra blev plötsligt oförklarligt upprymd. Han lovade mycket, trots de få ord han hittills yttrat. Kanske var det att han faktiskt verkade förstå som eggade henne så? Om han verkligen visste vad hon begärde… Skulle hon äntligen få känna något?
Hon kämpade en stund med motståndet som alltid fanns där inom henne, inpräntat som ett alfabet. Förnuftet och omdömet. Khishra visste inget om denna man. Han kunde vara sänd för att ta henne ur bilden i de eviga familjespelen, eller bara driva henne att dra deras familjs namn i smutsen. Hon hade länge balanserat på den gränsen. Hans takt och timing kanske var ett tecken på att han visste hur lättpåverkad hon var nu.
Lukterna från källaren, svett och blod, satt kvar i hennes kläder. De följde henne och retade henne… Hon bet sig i läppen.
Och där var den. Den osäkra blicken de alla avslöjade lite av tillslut. Hans fingrar på hennes arm var som en signal. Snabbt som en spindel höjde hon andra handen och lade fingrarna tätt runt hans hals, drog ner hans ansikte i hennes nivå. “Led vägen, kräk.” Väste hon med ett lystet leende.
-
Den märklige mörkeralven tog inte sin blick ifrån hennes ögon, verkade analysera och tolka hennes insikter och tankar som hände utan sagda ord. Kanske en farlig gissningslek? Trots allt riskerade han mycket genom att vara så framfusig som han var. Men knappast hade han betett sig så, om han inte visste att han kunde komma undan med det? Det hela blev en farlig lek då hon tog tag i hans eleganta hals med ett järngrepp, och han gav ifrån sig ett lågt kvävt läte. Hans ögon något mer uppspärrade, en blandning av ilska och rädsla över att bli behandlad av henne som han blev. Han samlade snabbt fattningen, och hostade lite, medan han strök en elegant hand över sin hals.
‘Som ni önskar, min dam…’ sa han och böjde huvudet lätt, och började vandra, hans rörelser eleganta trots den våldsamma växlingen. Han verkade dock leda henne bort mot de bättre kvarteren, närmare citadellet, snarare än att stanna kvar där i slummen. Han gav henne ett lockande leende över axeln.
‘Ni slogs hårt idag.’ konstaterade han. ‘Snart är det dags att tvätta bort allt blod, och slappna av…’ lovade han, men snarare än att leda dem till något av de finare bordellen där man trodde han kunde komma ifrån fortsatte hans steg mot citadellet. -
Rädsla, ilska – en titt bakom fasaden, ljuvligt! Vid det här laget brydde sig Khishra inte om mannens potentiella motiv eller bakgrund. Blickar som den han gav henne var som en drog. En rädd och arg person var oförutsägbar, potentiellt farlig. Masochisten i henne hade inte en chans.
Khishra följde straxt snett bakom mannen. Hon betraktade hans figur och funderade på hans kropps svagheter och styrkor. Hon var bara måttligt intresserad av vart det bar hän. Med hans utseende blev hon inte mycket förvånad när hon började märka att de rörde sig mot de finare kvarteren. Nå, det kanske var ett privat gille det handlade om. Men så långt bort som citadellet…?
“Du har fortfarande inte svarat på vem din mecenat är.” Sade hon tillslut. Mannens eget namn var irrelevant, men hon förutsatte att han hade någon kvinna som stod bakom honom.
Tvätt och avslappning var inte direkt vad han hade utlovat, i Khishras sinne, men kanske kom det mer efter det? Medan de gick började hennes huvud klarna efter adrenalinruset hon varit under. Misstänksamheten började gnaga i takt med otåligheten. Men hon hade för mycket stolthet för att överösa honom med frågor som ett barn. Tids nog skule allt klarna och oavsett utgången skulle hon se till att få det hon blivit lovad.
-
Det glimmade till lite i de där klara ögonen vid frågan, och han gav henne ett mystiskt leende.
‘Jag är säker på att ni får reda på det förr eller senare.’ sa han hemlighetsfullt. ‘Min mecenat är något av en… hemlighetsfull karaktär.’ förtydligade han utan att bekräfta det ena eller det andra.
‘Är du redo för en natt du aldrig kommer glömma?’ undrade han, då de till sist stod vid öppningen till en av de många ingångar i citadellet, han med en nyckel han producerat ur någon gömd plats under kläderna. Med ett väloljat klickande öppnades dörren, och han bjöd in henne i skenet där inne som bestod av magiska lampor som gav ifrån sig ett blått pulserande sken.
‘För den efterlängtade belöningen, hm?’ undrade han lockandes, lite mjukt. -
Irritationen växte inom Khishra. Hon kunde tåla lekar en stund om hon visste att det fanns en saftig belöning på andra sidan, men den här belöningen lät vänta på sig.
När hon insåg vart exakt de var på väg blev hennes hållning nästan en smula resignerad. Khishra himlade med ögonen bakom ryggen på mannen när de närmade sig citadellet. Var det hennes mor som låg bakom detta? Nej, så lömsk var hon inte. På det sättet var hon lik sin mor – rakt på sak. Hade hon något att säga hade hon gjort det, inte blandat in utomstående officiella parter.
Khishras nästa tanke gick direkt till Ziyate, men hon var mer spontan än ränksmidande och den senaste tiden hade hon inte ens sett skymten av henne. Men det var uppenbarligen något som hade med hennes korta skuggdansarkarriär att göra. Hennes skamfulla leverne var knappast något som fordrade den inre cirkelns ingripande.
Det var nu plågsamt uppenbart för Khishra att hon hade blivit ledd hit i andra syften än de hon låtit sig själv tro. Det grämde henne mer än hon någonsin skulle ge sken av. Om det inte var för att de stod just utanför dörren till just denna plats hade hon kokat. Nu kunde hon bara ge den lismande mannen ett ansträngt leende med sitt rovdjursgrin. Att tappa greppet här hade inte varit… gynnsamt. Det fanns en gräns för hennes masochism.
En rysning gick plötsligt genom henne, obestämbar till sin natur, behaglig och obehaglig på en och samma gång. Hennes leende stelnade. En insikt hon inte ens övervägt. Kunde denna tråd, som hon så villigt fastnat i, vara spunnen ända från djupet av citadellet?
Khishra rätade på ryggen knappt märkbart. Sammanbitet, men med högt huvud, klev hon in i det blå skenet som genast började spela suggestivt över hennes mörka blanka hud.
-
Ett ögonblick hade det sett ut som om Khishra inte hade tänkt stiga in, men trots allt kunde hon inte visa sig svag eller feg och så som han räknat med hade hon följt honom. Han böjde huvudet för henne och lät dörren stängas bakom dem med ett väloljat klickande.
‘Denna väg, ärade kämpe…’ löd hans mjuka röst i mörkret, och med vickande höfter ledde han henne genom korridorer och trappor – uppåt, alltid uppåt. Det kunde tagit fem minuter, eller en timme, här inne där luften tycktes annorlunda än på andra ställen i Dar Zakhar var det svårt att avgöra. Tiden tycktes flöda annorlunda här. Till sist kom de in i en stor mörk kammare, och det var svårt att uppfatta storleken på den, men att mörkret omfamnade dem var tydligt.Den finlemmade mannen sjönk plötsligt ned på knä, och med huvudet mot golvet, och plötsligt i det djupa mörkret var det som ett större mörker rörde sig och närmade sig dem med stora fötter som klickade mot det kalla polerade golvet. En behaglig och lockande men farlig röst mötte dem.
‘Välgjort, Yazril… Du kan lämna oss. Vänta utanför.’ löd rösten, en kvinnas röst, men en röst som var så mycket mer än bara en kvinna. De klickande fötterna rörde sig närmare och i deras mörkerseende ögon skulle de se Lloths enorma spindelkropp uppenbara sig, med hennes vackra kvinnoform midjan uppåt där spindelns huvud skulle ha funnits.
‘Tack, helgade moder…’ sa Yazril darrigt, nästan religiöst, och lämnade dem samma väg som de kommit. Lloths röda ögon som saknade ögonvitor var fästa på Khishra och ett litet leende fanns där på hennes läppar.
‘Så vi möts till sist.’ sa hon stillsamt, trots allt hade skuggdansare som henne aldrig fått chansen att möta Lloth personligen ensam på detta vis.
‘Förvånad?’ frågade hon, en lurig glimt i ögonen. -
Khishra följde ordlöst mannen uppåt i mörkret. Hela hennes uppsyn hade förändrats nämnvärt. Hennes stolta hållning kvarblev, men det uttryck av självsäkerhet blandat med någon sorts kronisk bitterhet som legat över hennes ansikte hade förbytts till något helt outgrundligt. Khishra visste inte längre vad hon skulle tro, så hon avstod helt från att försöka gissa nu. Det var som att det vaga blå ljuset, rörelsen uppåt och tidens ogissbara gång hypnotiserade henne.
De nådde kammaren och Khishra förstod genast att detta utrymme inte tillhörde de direkt administrativa förehavandena som pågick här. Hon stod och sökte efter en fast punkt att fästa blicken när hon insåg att mannen fallit på knä. När hon hörde den lockande rösten visste hon instinktivt att hon borde göra det samma. Hon följde hans exempel långsamt, som i trans, ett knä i taget – hon hade tillslut fått syn på den mörka gestalten och hon kunde inte se bort.
Khishra satt nu på knä på golvet, de blodiga händerna utslagna vid sidorna. Hon hade aldrig knäböjt för någon, trodde aldrig att hon skulle göra det heller. Nu satt hon här, inför sin gudinna, sin moder… “Moder…” Sade hon andäktigt hest. Khishra kunde inte släppa henne med blicken, kanske var det respektlöst, men Lloth var vackrare än några beskrivningar hon någonsin hört. Fruktansvärt vacker.
Vid sidan av Khishras andakt spelade dock en viss irritation – det var inte hennes plats att ifrågasätta sin gudinna, men varför detta spel? Hon svalde ansträngt och nickade bara med en stel min åt hennes fråga.
-
Lloth gav ifrån sig ett litet fnitter nästan, inte flickaktigt, men ett roat litet skratt åt hennes reaktion.
‘Åh, se så, du kan inte gömma något för mig, Khishra…’ sa hon med ett lurigt leende på de fylliga läpparna, medan hon rörde sig närmare.
‘Jag vet att du är frustrerad… Men du har bara dig själv att skylla.’ så var det med allting i Dar Zakhar, antingen var man stark nog, eller så var man det inte.
‘Men säg inte att jag inte är en givmild moder. Jag har tänkt ge dig en ny chans att stå vid min sida som en av mina skuggdansare. Skulle du vilja det, Khishra?’ frågade hon lent, och böjde fram en hand för att stryka henne milt över håret, nästan moderligt kärleksfullt, inte helt utan en viss lockelse. -
Ett styng av självmedvetenhet gick genom Khishra. Naturligtvis gick det inte att dölja något för Lloth – deras moder som spann trådar genom alla sina barns sinnen. Hon hade hört om de som hörde hennes röst invadera deras medvetande.
Khishra höjde hakan karskt och spände käken. Det var väl inte hennes fel att skuggdansarnas metoder var för pryda för henne? Att de inte hade vett nog att ta vara på hennes unika färdigheter? Trots att Khishra visste att hennes tankar ändå inte var hemliga uttalade hon dem inte, det tog emot att tala så i en gudinnas närvaro. Hennes läppar var inte mer än smala streck.
Men så vaknade ett vagt snett leende i hennes svarta ansikte – innan hon knappt hunnit tänka tanken hade Lloth själv erbjudit henne en ny chans. Kanske visste drottningen själv att ta vara på hennes talanger? Eller smickrande Khishra sig själv? Om inte annat vore det kanske en nagel i ögat på Ziyate, åtminstone de andra självbelåtna skuggdansarna.
Khishra sänkte huvudet och rös så att den svarta huden knottrades när hennes moder smekte henne över håret, gränsen mellan välbehag och obehag var så tunn, hårfin. Hon kunde plötsligt uppskatta spelet Lloth spelade. Leendet växte under hennes lugg. Khishra höjde blicken och vågade sig på att möta Lloths röda ögon. Hon nickade långsamt medan leendet växte upp mot hennes spetsiga öron. Jo, hennes moder kände sina barn och visste hur hon skulle manipulera och använda verktyget framför henne – detta var belöningen som väntat Khishra…
-
Lloths röda ögon fortsatte betrakta henne med ett mjukt och behagligt leende på läpparna, som om hon visste vilka tankar som rörde sig där i Khishras sinne. Återigen strök hon Khishra över håret och ned över kinden.
‘Jag vet att du inte haft det lätt… Du är annorlunda än de andra, passar inte in. Men att vara en skuggdansare är att vara ensam. Din egna styrka är det enda du kan lita på, så som du gjort den senaste tiden.’ Lloth hade ögon över allt, och de ögonen hade uppenbarligen noterat hennes kämparglöd.
‘Således har jag ett uppdrag lämpat för dig, inte bara för dina förmågor utan för att det finns en personlig motivationskraft i det…’ hon suckade lite dramatiskt och tog några steg bort från Khishra med de åtta polerade benen som klickade lätt mot golvet.‘Ziyaté har förlorat min tillit. För att testa henne har jag gett henne ett uppdrag, som jag tror hon inte kommer utföra till mål. Om så sker, måste du dräpa henne och slutföra uppdraget i hennes ställe.’ förklarade Lloth där hon rörde sig och stannade upp. Nästan sorgset vände hon blicken över sin nakna axel.
‘Kan du göra detta för mig, Khishra? Det är ett uppdrag som kan betyda liv eller död för mig, din moder.’ -
Khishra kunde nästan skratta! Ziyaté? Skadeglädjen brann plötsligt nästan explosivt inom henne. “Ni är vis, Mor. Allt Ni behövde göra var att fråga.” Hennes djupa röst kunde inte dölja den illvilliga belåtenheten som väckt liv i henne. Hennes kalla lila ögon glimrade nästan i det skumma ljuset. Hon sänkte åter vördnadsfullt huvudet.
Khishra var inte dummare än att hon förstod att detta förmodligen var ett självmordsuppdrag. Hon var inte heller dummare än att hon förstod att Lloth valt ut henne av just denna anledning. Det rörde inte Khishra i ryggen. Antingen återvände hon med Ziyatés huvud på en påle eller så dog hon i strid. Det sistnämnda var mest troligt, men inte innan hon förgjort den svekfulla ledaren för skuggdansarna. Khishra hade inget intresse av att klättra i rang, hon ville bara ha blod. – Och hjälpa sin härskarinna förstås, men den tanken kom bara som en parentes.
Hon höjde huvudet igen och såg på sin kloka vackra moder. “Ge mig dina order…”
-
Lloth nickade, nöjd över att hon var redo att göra som hon blev ombedd. Men vad annat hade hon förväntat sig? Det var, trots allt, en ära att vara i hennes närvaro. En ära att få ett personligt uppdrag av henne och inte genom prästerskapet eller skuggdansarna. Och hon förväntade sig, så klart, att rivaliteten mellan Ziyaté och Khishra skulle vara en hög motivationsfaktor.
‘Dessa ord är för dig och mig.’ varnade hon innan hon fortsatte.
‘Men Ziyaté bär något som kan ta livet av alla ting… Även mig… Något som vilat under de förbannade ljusögonens gamla ruiner, i Gamla Aldiea.’ förklarade hon.
‘Ziyaté är gammal och sentimental, hon kommer använda denna artefakt för egen vinning, jag är nästan säker på det. Finn henne, och ta artefakten till mig.’ befall hon.‘Det skulle inte förvåna mig om hon tar den till sitt svaga barnbarn, som kallar sig drottning Isra i Me’erisia. Gör detta för mig, och du ska bli rikligt belönad.’ beordrade hon, och vände sig om till Khishra igen, och gestikulerade åt henne att närma sig. Då mörkeralven var nära nog böjde hon sig fram, en smekande hand under hennes haka och pressade sina läppar fjäderlätt mot mörkeralvens. Hon skulle känna styrkan i henne växa, gamla krämpor och skador försvinna, Lloths styrka närvarande.
‘Gör det för mig…’ -
“Det låter… Fruktansvärt, moder! Ett fruktansvärt svek! Ziyaté kan räkna sina sista dagar om så är fallet.” Khishra sänkte sina ögonbryn i en beslutsam min, men inombords log hon fortfarande. Skuggdansarna hade fryst ut henne för hennes otämjbara kampstil, medan den mest otämjda av dem alla höll positionen som skuggdansarnas ledare. Otyglad sentimentalitet, en oförlåtlig svaghet. Khishra brydde sig inte om att återfå någon position hos skuggdansarna, allt hon ville nu var att bringa Ziyaté på knä. Hon visste det och Lloth visste det.
En viss betänklighet genomfor henne när Lloth nämnde Me’erisia. Hon skulle bli tvungen att lämna det fuktiga mörkret i Dar Zakhar. Hon hann dock inte stanna vid tanken länge. På sin moders anmodan reste hon sig och skred fram till henne. Det var inte utan en skälvning i hennes andetag som Khishra mottog Lloths välsignelse, sådan den var. Med hänryckthet märkte hon hur Lloths styrka spred sig i hennes kropp. Hon kände det som att hon hade kunnat ta sig an hela Me’erisias armé själv med sina bara händer. Känslan var fullkomligt berusande och hon kämpade för att tygla sin andning som ville rusa. Hon svalde och lade händerna bakom ryggen i givakt för att hålla kroppen i schack. Det lönade sig redan att ha Lloths öga. “Med er nådiga välsignelse kan jag inte misslyckas, moder!”
Khishra bugade sig djupt och väntade på någon sorts signal att hon kunde gå, göra sig redo, få utlopp för all den styrka som stormade inom henne. Men hon var tvungen att fråga… “Förlåt min enfald, moder.” Sade hon lismande… “Men hur identifierar jag denna artefakt?” Khishra gav naturligtvis blanka tusan i någon artefakt, men den tanken tänkte hon inte ens.
-
Lloth verkade nöjt över Khishras beslutsamhet och motivation, för att sedan le ett roat leende över hennes så kallade enfald.
‘Jag har inte bevittnat vapnet själv, men är det som de förbannade änglarna en gång bar…’ sa hon tankfullt, och sträckte fram en hand. Lloths sinne pressade genom Khishras mentala barriärer som om de inte vore något, och hon kunde se bilder från årtusenden innan då änglar och demoner krigat mot varann. Många av dem bar vapen som såg ut som svärdsfästen med glödande klingor som såg ut att vara någon form av energi. Då hon drog tillbaka sitt sinne igen såg hon på Khishra.
‘De har egenskapen att kunna skära genom självaste själen.’ förklarade hon.
‘Jag trodde de alla hade förstörts, men det verkar som om åtminstone en fortfarande finns kvar i denna värld…’ sa hon.
‘Det får inte falla i fel händer. Det är av yttersta vikt. Jag räknar med din framgång, Khishra.’ sa hon allvarsamt, då hon annars brukade vara lekfull och sensuell.
You must be logged in to reply to this topic.