Den lilla lokalen låg i bottenvåningen på det slitnaste huset på Lillbrinken. En ovanligt generös, men övervuxen gård var insprängd mellan husen och där satt Fröken Felicia på knä och rev ogräs bakom ett ålderdomligt äppelträd.

När hon hörde någon ropa vid grinden tittade hon upp över en stor myskmalva. Ett leende växte över det magra ljusa ansiktet. Hon slängde den långa bruna flätan över axeln och torkade svetten ur pannan medan hon reste sig.
“Nej men hej på er! Välkommna!” Med snabba steg klev hon fram till kvinnan med den lilla pojken vid grinden. “Jag väntade mig inte att någon skulle nappa så snart! Vad roligt! Ja, jag antar att ni kommit för… Ja för omsorgen?” Fröken Felicias röst var mjuk men snabb och upprymd. “Förlåt! Felicia Flikros!” Hon torkade av högerhanden på den enkla blå klänningen och sträckte fram den för att hälsa. “Och vem har vi här?” Sade hon glatt och tittade nyfiket på pojken.

Felicia såg med ett förstående leende mellan Vivienne och Julian. Hon stack tålmodigt in med informationen när hon kunde i det ständigt avbrutna samtalet. “Åh, det går bra att lämna honom här när ni behöver. Inom rimliga tidsramar förstås.” Hon skrattade till blinkade med ena ögat för att lätta upp stämningen något. “Vi kan göra upp om avgiften senare.” Hon snabbade på diskssionen något när hon märkte att Julians tålamod nådde bristningsgränsen.

Felicia satte sig ner på huk framför Julian och såg hemlighetsfullt på honom. “Julian, ser du det gamla äppelträdet där borta? Det är magiskt!” Hon pekade på det låga gamla trädet mitt på gården och sänkte rösten något. “Ser du äpplet högst där uppe? Den som plockar det får en önskning!” Hon hoppades att detta skulle fånga hans uppmärksamhet och nyfikenhet så att han skulle lämna sin mor ifred så att hon kunde lämna honom och göra vad hon behövde göra.

Felicia skrockade lite vid Viviennes förundrade fråga. “Åh, magi är ett säkert trick att få ett barns uppmärksamhet.” En glimt for genom hennes smala ögon och det var svårt att avläsa om hon menade magin från fantasin och sagorna eller faktisk magi.

När Julian kom tillbaka blinkade hon menande med ena ögat åt hans mor. “Jag kan ta det här.” Hon satte sig på huk framför Julian igen och tog hans hand. “Kom! Jag hjälper dig, vi samarbetar!” Hon reste sig, men höll kvar hans lilla hand i sin stora varma och ledde honom med sig tillbaka till trädet. “Vinka till mamma nu, så kan du berätta för henne när hon kommer tillbaka hur vi fick ned äpplet.” Så såg hon allvarligt på honom. “Men du får absolut inte berätta vad du önskade dig – då slår inte önskningen in!” Hon log sitt varma förtroliga leende igen, vände sig mot Vivienne och nickade till farväl.

Fröken Felicia suckade lätt, men hennes leende kvarblev. Hon lade armarna i kors över bröstet och huvudet på sned. “Inte tror du väl ändå att trädet vill släppa sitt enda äpple till någon som sparkar det?” Hon skrattade lite och fortsatte. “Här, jag lyfter upp dig till den där översta grenen så kan du nog nå det!” Felicia lyfte upp Julian med viss möda och såg till att han hade ett bra grepp och bra balans innan hon släppte honom. “Jag står precis här…”

Plötsligt dök ett brunlockigt huvud upp i det höga gräset. Det var ett litet halvlingsbarn. “Det är inte rätt årstid för äpplen.” Sade barnet kort och såg med runda mörkblå ögon mellan Julian och Felicia. “Nehe. Och vem är du som är så skarpsint?” Frågade Felicia med sitt finurliga leende.

“Teddie.”

“Jaha, välkommen Teddie! Var har du dina föräldrar?”

“Någon annanstans.”

“Jaha… Kan du mer om äpplen?”

“Ja, massor. Du behöver inte lära mig något. Jag ska bara vara här.”

Fröken Felicia såg med fundersam min på det besynnerliga barnet och tänkte i sitt stilla sinne att vårdnadshavarna hade ju i alla fall kunnat växla några ord med henne innan de lämnade sin guldklimp här. Men det skulle ordna sig när de kom och hämtade. Hon vände åter uppmärksamheten mot Julian.

“Når du det nu?”

Äpplet Julian kastade missade Teddie med bara en hårsmån, men barnet rörde inte en min.

Felicia hann knappt reagera när Julian hoppade ner, ramlade och sedan kastade äpplet. När han vände sig mot henne satte hon sig på huk framför honom och log försonligt. “Nja, ni har båda rätt…” Hon såg från Julian till Teddie och tillbaka igen. Hon lyfte Julians händer och undersökte dem medan hon talade. “Visst finns äpplen, du plockade ju just ett, inte sant? Teddie har rätt i att det inte är säsong för äpplen just nu. Men sa jag inte att detta var ett magiskt äppelträd?” Hon blinkade med ena ögat och blåste sedan på Julians händer. De eventuella skrapsår som uppstått var som bortblåsta.

Teddie kom fram till dem, tog en stor tugga av det stora röda saftiga äpplet och tuggade högljutt och obrytt. “Jag är också magisk.” Sade hon som om det var den självklaraste av universums sanningar.