- This topic has 10 replies, 2 voices, and was last updated 2 år, 12 månader sedan by Fuchsia.
-
Ett bestämt hamrande ekade mellan väggarna på ett av de mindre torgen i Celeras. Torget låg i ett typiskt arbetarklassområde och hammarljuden blandades med stöket från försäljarna som ställde i ordning sina stånd på torget. En lång, mager kvinna i klarblå klänning höll i den välanvända hammaren – Fröken Felicia Flikros. Bakom ryggen på Fröken Felicia stod en gammal gumma och såg på med pliriga skeptiska ögon.
– Jaha… Det kommer inte att bli en lugn stund hos oss borta på Lillbrinken nu då…
Fröken Felicia suckade med ett tålmodigt leende.
– Hellre det än att barnen springer runt här på torget och stjäl dina äpplen och druvor, mor Merta, tycker du inte? Dessutom kommer det ge barnen en god akademisk grund, gör dem konkurrenskraftiga i framtiden. Det kommer att gynna hela området!
Fröken Felicia tog några steg tillbaka och lade belåtet armarna i kors över bröstet när hon betraktade sitt anslag. Mor Merta fnös till, men hade inget att tillägga.
Nu var det bara att vänta. Fröken Felicia rörde sig tillbaka till gården på Lillbrinken för att fortsätta ställa i ordning lokalerna. -
En kvinna skyndade sig till Lillbrinken, med en skrikande pojke i sin famn. Hon hade läst ett anslag om en barnträdgård och hon behövde hjälp att uppfostra sin son
“Goooodis” skrek han för full hals
” Du ska få när jag är klar” svarade hon
“Nuu”
Kvinnan låtsades inte om barnet och fortsatte framåt. Eller hon försökte i alla fall, det var lite svårt när pojken bet henne och drog henne i håret
“Snälla Julian du ska få när jag är klar.
Julian fortsatte att skrika. När hon kom fram till fröken Felicias barnträdgård och småskola så gick hon fram till grinden och ropade
“Är någon här”
-
Den lilla lokalen låg i bottenvåningen på det slitnaste huset på Lillbrinken. En ovanligt generös, men övervuxen gård var insprängd mellan husen och där satt Fröken Felicia på knä och rev ogräs bakom ett ålderdomligt äppelträd.
När hon hörde någon ropa vid grinden tittade hon upp över en stor myskmalva. Ett leende växte över det magra ljusa ansiktet. Hon slängde den långa bruna flätan över axeln och torkade svetten ur pannan medan hon reste sig.
“Nej men hej på er! Välkommna!” Med snabba steg klev hon fram till kvinnan med den lilla pojken vid grinden. “Jag väntade mig inte att någon skulle nappa så snart! Vad roligt! Ja, jag antar att ni kommit för… Ja för omsorgen?” Fröken Felicias röst var mjuk men snabb och upprymd. “Förlåt! Felicia Flikros!” Hon torkade av högerhanden på den enkla blå klänningen och sträckte fram den för att hälsa. “Och vem har vi här?” Sade hon glatt och tittade nyfiket på pojken. -
Julian hade börjat dra sin mor i håret då han inte längre ville vara i hennes famn
“Jag vill ner”
“aj Julian sluta, jag kommer inte släppa dig, du kommer bara springa iväg om jag släpper dig”
Sedan såg hon lite generat upp på Felicia Flikros och tog hennes hand
“Åh hej jag heter Vivienne hallgren och jag såg ditt anslag när jag var på torget och handlade och undrade hur det skulle gå till om man lämnar sina barn här, för vi, jag och min man, skulle verkligen behöva hjälp med omsorgen på våran son”, sa Vivienne med hög och spänd röst då Julian hade börjat skrika samtidigt som han drog i håret ännu hårdare. Hon tog ett djup andetag och fortsatte
“Det här är våran son Julian och som du ser, aj… är han inte så väluppfostrad, Julian sluta det gör ont” fortsatte hon med tårar i ögonen “och jag vet inte vad vi gjort för fel så snälla hjälp oss
Precis då bet Julian sin mor i handen och Vivienne skrek till och släppte taget om sin son och precis när han skulle springa iväg så fick Vivienne tag i tröjärmen på sin son
“Nej så snabbt kommer du inte undan” sedan kollade ursäktande på Felicia Flikros “förlåt vi behöver verkligen din hjälp, så snälla hjälp oss”
-
Felicia såg med ett förstående leende mellan Vivienne och Julian. Hon stack tålmodigt in med informationen när hon kunde i det ständigt avbrutna samtalet. “Åh, det går bra att lämna honom här när ni behöver. Inom rimliga tidsramar förstås.” Hon skrattade till blinkade med ena ögat för att lätta upp stämningen något. “Vi kan göra upp om avgiften senare.” Hon snabbade på diskssionen något när hon märkte att Julians tålamod nådde bristningsgränsen.
Felicia satte sig ner på huk framför Julian och såg hemlighetsfullt på honom. “Julian, ser du det gamla äppelträdet där borta? Det är magiskt!” Hon pekade på det låga gamla trädet mitt på gården och sänkte rösten något. “Ser du äpplet högst där uppe? Den som plockar det får en önskning!” Hon hoppades att detta skulle fånga hans uppmärksamhet och nyfikenhet så att han skulle lämna sin mor ifred så att hon kunde lämna honom och göra vad hon behövde göra.
-
Julian blev genast nyfiken när den konstiga personen framför honom.
Han följde hennes hand och lyssnade hypnotiserat på hennes ord. När han hörde ordet magi blev hans ögon ännu större. Sedan kollade han snabbt på sin mamma som nickade uppmuntrande och sprang med ett glädjetjut fram till trädet och började klättra.
När han hade kommit halvvägs så tappade han fotfästet och ramlade ner. Han försökte flera gånger och för varje gång blev han mer och mer frustrerad och började skrika på trädet och vände sig om för att storgråtande springa till sin mamma.
–
Vivienne kollade med förundran i blicken när han såg sin son stå stilla och lyssna på Felicia
“Hur gjorde du det där?” Frågade hon “han brukar aldrig stå stilla när någon pratar med honom, tack”
Sedan hörde hon ett tjut och vände sig om för att se Julian springa storgråtande och skrikande fram till henne och skrek
“Jag kan inte”
-
Felicia skrockade lite vid Viviennes förundrade fråga. “Åh, magi är ett säkert trick att få ett barns uppmärksamhet.” En glimt for genom hennes smala ögon och det var svårt att avläsa om hon menade magin från fantasin och sagorna eller faktisk magi.
När Julian kom tillbaka blinkade hon menande med ena ögat åt hans mor. “Jag kan ta det här.” Hon satte sig på huk framför Julian igen och tog hans hand. “Kom! Jag hjälper dig, vi samarbetar!” Hon reste sig, men höll kvar hans lilla hand i sin stora varma och ledde honom med sig tillbaka till trädet. “Vinka till mamma nu, så kan du berätta för henne när hon kommer tillbaka hur vi fick ned äpplet.” Så såg hon allvarligt på honom. “Men du får absolut inte berätta vad du önskade dig – då slår inte önskningen in!” Hon log sitt varma förtroliga leende igen, vände sig mot Vivienne och nickade till farväl.
-
Julian kollade upp på den , nickade, och vände sig om för att vinka till sin mamma, fortfarande med tårar i ögonen. Vivienne vinkade tillbaka och gick för att utföra sina ärenden. Men Så fort hans mamma försvann ur hans synvinkel så hade han glömt sitt utbrott och slet sig loss för att springa tillbaka till äppelträdet och började försöka klättra upp igen, men ännu en gång ramlade han ner, men denna gång började han sparka och skrika på trädet
“Dumma träd”, sedan vände han sig mot fröken och sa skrikande “hjälp mig”
-
Fröken Felicia suckade lätt, men hennes leende kvarblev. Hon lade armarna i kors över bröstet och huvudet på sned. “Inte tror du väl ändå att trädet vill släppa sitt enda äpple till någon som sparkar det?” Hon skrattade lite och fortsatte. “Här, jag lyfter upp dig till den där översta grenen så kan du nog nå det!” Felicia lyfte upp Julian med viss möda och såg till att han hade ett bra grepp och bra balans innan hon släppte honom. “Jag står precis här…”
Plötsligt dök ett brunlockigt huvud upp i det höga gräset. Det var ett litet halvlingsbarn. “Det är inte rätt årstid för äpplen.” Sade barnet kort och såg med runda mörkblå ögon mellan Julian och Felicia. “Nehe. Och vem är du som är så skarpsint?” Frågade Felicia med sitt finurliga leende.
“Teddie.”
“Jaha, välkommen Teddie! Var har du dina föräldrar?”
“Någon annanstans.”
“Jaha… Kan du mer om äpplen?”
“Ja, massor. Du behöver inte lära mig något. Jag ska bara vara här.”
Fröken Felicia såg med fundersam min på det besynnerliga barnet och tänkte i sitt stilla sinne att vårdnadshavarna hade ju i alla fall kunnat växla några ord med henne innan de lämnade sin guldklimp här. Men det skulle ordna sig när de kom och hämtade. Hon vände åter uppmärksamheten mot Julian.
“Når du det nu?”
-
Julian blev glad när han fick hjälp upp, men sa inte tack utan sträckte sina korta armar upp mot äpplet och precis när han skulle ta det hörde han en röst som sa att det inte var rätt tid för äpplen. Julian blev då arg och tog äpplet och hoppade ner från trädet, men tappade balansen och skrapade upp knän och händer. Det var dock ingenting han tänkte mer på utan reste sig upp och tog upp äpplet som hade rullat en liten bit bort och gick fram till barnet som hette Teddie
“Jo äpplen finns visst nu” skrek Julian och kastade äpplet mot barnet. Sedan vände han sig mot fröken Felicia och kollade frågande på henne, fortfarande med ilska i blicken
” Han ljuger eller hur?”
-
Äpplet Julian kastade missade Teddie med bara en hårsmån, men barnet rörde inte en min.
Felicia hann knappt reagera när Julian hoppade ner, ramlade och sedan kastade äpplet. När han vände sig mot henne satte hon sig på huk framför honom och log försonligt. “Nja, ni har båda rätt…” Hon såg från Julian till Teddie och tillbaka igen. Hon lyfte Julians händer och undersökte dem medan hon talade. “Visst finns äpplen, du plockade ju just ett, inte sant? Teddie har rätt i att det inte är säsong för äpplen just nu. Men sa jag inte att detta var ett magiskt äppelträd?” Hon blinkade med ena ögat och blåste sedan på Julians händer. De eventuella skrapsår som uppstått var som bortblåsta.
Teddie kom fram till dem, tog en stor tugga av det stora röda saftiga äpplet och tuggade högljutt och obrytt. “Jag är också magisk.” Sade hon som om det var den självklaraste av universums sanningar.
You must be logged in to reply to this topic.