Redan nu kom de första besökarna till platsen, skulle han kanske sätta sig upp och bemöta dem? Han låg kvar en stund med blicken riktad mot den riktningen han hörde hjärtslagen bakom ruinen till hans lilla paradis. De var nära.. Han satte sig upp i skräddarställning, ena armbågen lutad mot knät med huvudet lutat i handen där han inväntade deras anländande. Han kände dofterna i luften ändras under doften av blod samt rått kött.. alv? Nej inte riktigt samma doft som när han gick runt alvskogen men nästan.. Helt klart en annan typ av alv.. och ett djur.. ett litet sådant.. Kanske inte mycket att sätta tänderna i? Men alven där emot kanske? Det fick tiden utvisa.

Då de levande äntligen kom inom synhåll så hade han bara ett brett leende över ansiktet som visade upp de sylvassa tänderna och han svepte med sin lediga hand framför sig lite välkomnande ändå, även om folk med vett skulle vända tillbaka. Sparven var inte direkt någon man kunde lita på typ.. någonsin och var dessutom bra på skådespel även om han inte kände något speciellt. Vilket kanske var varför han verkade så roat välkomnande när han sa; “Välkomna, slå er ner ~ ” Där han satt på sin häst torso med ‘försvunna’ organ. Var bara skelett och kött kvar. “Trevligt att ni kunde komma, jag har väntat på eran ankomst ~ ” Sa han som om detta var ett planerat möte sedan månader tillbaka vilket kanske sa en del om sparven. “Sitt ner.” Han svepte med handen mot det ena, avslitna och muskulösa hästbakbenet som låg på den smutsiga marken, den vita pälsen från hästen halvt grådaskig från underlaget.

Han rätade på sig aningen och fick ett mer allvarligt uttryck i ansiktet. “Det har kommit till min vetskap att detta är en stad utan ägare och jag behöver en stadsvakt.. vilket är varför jag bad dig komma hit. Ditt jobb..” Sa han medan han hoppade upp på fötterna och började vandra fram och tillbaka på stället med pupiller stora som tefat vilket kanske också var ett tecken man inte ville bevittna. “.. Är att fylla hålan med kroppar. Det är inte menat att vara rasistisk; alla kroppar är välkomna! Och det måste vara minst en utdöd drake. Kan jag lita på dig i detta uppdrag? och just ja! Kungligt blod behövs, ta det i tankarna när du fyller hålet.”

Sparven synade mannen som stigit in i hans rike av planerade kadaver, hästen hade enbart varit det första offret för han behövde möbler, visst kunde han sitta på ruinerna men det var inte lika mjukt som nyligen döda kroppar. Han hoppade upp på fötter där han befann sig på kroppen varav kroppen gav ifrån sig ett sliskigt ljud som var som musik för öronen. Stod där sedan på huk på bålen med armbågarna vilandes mot knäna medan hans huvud låååångsamt vred sig pt sidan med blicken på mannen och det fluffiga lilla djuret som om han inte förstod frågan. Var det inte uppenbart? Han bara.. behövde dem till ett projekt. Hans pupiller var stora som tefat där han klickade lätt med tungan över frågan för att visa hans oförstående över den frågvise stadsvakten. När behövde man inte kroppar?

Han höjde ena handen för att gnaga lätt på den långa pekfingernageln, gav honom lite tid att tänka efter sin fråga innan han bestämde sig för att faktiskt svara mannen. “Vi behöver byggmaterial, blir inte mycket av ett benslott utan kroppar eller hur?” Sa han dovt där han satt med huvudet fortfarande på sned och lutade sig aningen framåt till den punkt att han NÄSTAN föll framåt, men bara nästan. Stod där lika säkert som om han inte stod på en död kropp med perfekt balans trots sitt aningen rubbade, nuvarande psyke. Mörkret fann sig i de utvidgade ögonen där han trots sin mörkare hy verkade blekare än vad han borde vara. Han sänkte sin hand medan han lätt gick ner från hästbålen och rätade på sig och trots att han var så kort så verkade han betydigt längre än vad han faktiskt var på något skumt sätt.

Han kunde höra pulsen slå inom mannen, kunde höra blodet forsa genom hans ådror och även känna doften av det runt omkring sig. Började långsamt närma sig honom likt en oroväckande ande där han satt på hästbenet framför honom, stannade dock upp någon meter ifrån dem båda med ett skrämmande leende som spred sig över hans ansikte vilket fick honom att se ut som ett monster från skräckböcker. “.. Draken är det viktigaste.. behöver bröstkorgen för min säng och skallen som dekoration.. Ger det hela en bättre sömn.. men inälvorna måste bytas ut ibland då de tenderar att förmultna.” Sa han sakligt där han nedkladdad med blod befann sig framför alven med sitt skrämmande utseende trots den lilla kroppshyddan. “..Kräver du en egen drake du med eller vaddå?” Sa han sedan lite skeptiskt som om tanken var udda helt plötsligt till skillnad från vad den var till honom. Kunde en vakt verkligen sova i en bröstkorg?

Trots mannens lugn kunde han känna en aning ökning i hans hjärtslag även om den var mild vilket fick hans ansikte att plötsligt ändras till ett roat flin som.. ja… inte direkt var bättre när man visste det lilla man redan visste om Sparven. Han gillade att spela på andras känslor och rent av njöt att få dem stressade vilket var hela meningen med det han gjorde. När hjärtat ökade det minsta steget hos en annan var himmelriket, inte för att han någonsin skulle får erfara hur ett himmelrike var men detta bör vara det närmaste han kom ett. Det var underbart ~ Även om skillnaden var miniatyr så kunde han ändå urskillja det hela. Det var nästan så att mörkret omkring dem blev intensivare från sparven även om det bara var något som hjärnan hittade på under stress.

Galathers sakliga ton lurade honom inte där han kunde läsa den andres tankar som en öppen bok vilket var en av de ting som folk inom hans ras kunde roa sig med. Hörde hans tankar eka inuti sitt huvud; allt från hans åsikt om honom själv till letandet efter undanflykt och namnförfrågan. Han hade dock inte ännu visat sin kraft vilket snart skulle ändras, kanske skulle han avslöja vad han var för något men vem visste? Kanske skulle han inte göra det heller, det hela var bara ett spel för Sparven trots allt.

Som svar på hans sista tanke svarade han med en mer mörkt road natur vilket var något som skulle avslöja en av hans ‘magier’. “Man kallar mig Sparven..” Sa han med en nästan spinnande röst och det fanns ingen kvar i ‘livet’ som faktiskt visste hans sanna namn och så skulle det förbli. Han hade utrotat dem, en efter en tills det nu bara fanns en annan vampyr som han ännu inte fått tag i om kände till hans namn.. kanske sov denne, kanske var denne död? Han visste inte mer än att han inte känt av hans doft på ett antal år nu och förhoppningsvis så förblev det så. Men började hans namn spridas så var det för den delen kul att utrota fler personer på komiska sätt eller hur? Så var inte en total misär trots allt.

“Varför skulle jag behöva någon annan än dig för det jobbet?” Undrade han sedan lika roat då han redan bestämt sig att mannen var den utvalda för detta ärorika jobb, dessutom så var det ju roligt för även honom eller hur? “Du har det i blodet.. vem vet.. kanske kommer du finna det lika roande som mig till och med.. Allt vi har är tid och det finns så mycket roligt att göra.. eller hur.. Galather?” Flinade han där han långsamt började ta sig ännu närmare den andre efter han uttalat hans namn med det klibbiga hästblodet under fötterna vars ljud fyllde omgivningen hos dem.

Sparven var en man med många talanger och med mycket tid bakom sig att ha tränat upp dessa talanger med vilket gjorde det lättare och lättare med åren att kontrollera. Senaste man hört av honom så hade han orsakat blodsbad och var jagad av en jägare men ännu inte blivit fångad men man visste ju inte hur länge det skulle dröja. Så han spenderade sina dagar med roliga ting som han alltid hade gjort, blodbad till platser han gick, dekorering från en vacker fullblodshäst och så vidare. Vad han nu än kände för gjorde han alltid oavsett så varför ändra det hela nu?

“Ohh? ~ Vad har du att göra?” Flinade sparven med tanke på att han vandrat mitt i natten i en stad fylld av ruiner bara sådär. Han verkade dock inte helt intresserad i ett svar då han bara roat klickade med tungan, lyssnade till det där forsande blodet som for igenom alvens kropp. Hur smakade han egentligen? Skulle vara värt att undersöka snart eller hur? Vart hade det nya djuret flugit iväg? Hur smakade en sådan varelse? Men för den delen fanns det nog inte mycket blod i en sådan liten kropp eller hur?

Sedan kom frågan och sparvens flin blev bredare vilket fick de vassa tänderna att åter skimmra till i mörkret. Följa med? Vart? Han tippade huvudet på sned vilket jälvfallet fick honom att se helt sinnessjuk ut men road oavsett detta faktumet, kände hur han börjat tröttna på ruinerna vid det här laget, i alla fall för tillfället så varför inte? Dessutom skulle alven inte bli av med honom i första taget nu när han kände till hans doft. “Visa mig vad du har du behöver göra då.” Flinade han med baktanken att en sista önskan kunde väll alven få om han inte ändrade sig igen vilket var helt möjligt det med. Kanske om han roades tillräckligt så kanske Galather skulle komma undan med livet med, vem visste?

Sparven hade inte tänkt sig att det var magi som Galather hade behövt att göra vilket fick honom att tippa huvudet på sned med ett nytt klickande av tungan där Galather började leka med sin magi. En magiker huh? Snart stod de båda med tippade huvudet och såg på varandra med en tystnad som föll för ett par sekunder. Vinden ven genom ruinerna och förstärkte doften av det råa köttet runt om dem samtligen doften av blodet som Sparven var täckt av. Hur smakade en alvmagiker? Sparven hade inte magi på det sättet som Galather hade utan mer fysiska, magiska attribut som alltid satt i hur han än gjorde. Inte för att han undvek att ha dem förvisso, det hade han aldrig gjort mer än att bara låtsas som de inte var där när han spelade snäll och rar för att få sitt byte. Han kunde verka som en underbar person om han nu ville det men oftast så fanns det ingen anledning. Senaste gången han behövt använda sitt skådespel var för blodet av en högadels oskuld som det krävdes mer än ett blodbad att få tag i men han hade lyckats tillslut.. Det hade varit värt det.

Efter de få sekunderna av stirrningsleken så tog han sig närmare Galather igen med pupillerna som från att ha befunnit sig av mer normal natur vidgades igen, som om rovdjuret inom honom hade svårt att bestämma sig för om han skulle attackera eller inte för närvarande. Skulle ju inte skada att testa eller hur? Men vad mer fanns det som alven besatt? Han hade magi, alvgener och verkade fäst till en flygade pälsboll men fanns det mer att lära sig innan han tog sig en smakbit. Men vänta? Varför frågade han bara inte? “Vad smakar du egentligen?” Sa han där han närmade sig Galather mera medan huvudet ställde sig rätt för att tippa ner mot motsatt sida, följde efter Galather om han backade men annars kom han nära nog för att sniffa på honom uppskattande. Drog in doften som om det skulle avslöja kvaliten på hans blod.

Frågade man Sparven så smakade varenda person olikt från en annan även om de var av samma ras då ingen var helt identiskt uppbyggd till någon annan. Inte ens enäggstvillingarna han mördat för ett par månader sedan hade smakat likadant vilket var vart hans nyfikenhet kom ifrån. Så många personer.. så många smaker ~ Vilket fick honom att isande skrocka till aningen då Galather påstod att han smakade som alla andra. Så fel man kunde ha ~

Snart dök en kniv upp i scenariot och han klickade till med tungan igen och följde den med blicken men så fort som kniven skar upp hans hy så tog det en milisekund för honom att agera. Från att stå lugnt och sansat på sin plats, helt kolugn verkligen utan ett tecken på något speciellt till att han med sin vampyriska snabbhet tagit sig fram den sista biten till Galather för att tänderna skulle sjunka ner i hans kött. Inte på handleden han skurit utan bokstavligen rakt ner i axeln på honom medan hans ena hand hårt greppat tag om handleden tillhörande handen som höll i kniven, mest för säkerhets skull. Tänderna bröt igenom tyget på hans kläder som om det inte var mer än luft medan blodet strömmade in i hans mun och svaldes effektivt från Sparven.

Det kunde ta enbart ett par sekunder för Sparven att tömma någon helt på blod men det var inte målet vid just detta tillfället, hittills så roade ju Galather trots allt honom och det ville han uppleva mer av. Just därför då han druckit tillräckligt av Galather för att göra honom helt knäsvag så släppte han sitt bett från axeln med ens medan han tog ett steg tillbaka, munnen täckt av det fortfarande varma blodet. Blod som för ögonblicket värmde upp hans annars kalla kropp. Minnen från Galathers liv hade passerat igenom hans huvud vid drickandet, det ville säga minnen som var starkast för mannen i sig och Sparven slickade sig nöjt om munnen med sina tefatspupiller riktade mot Galather. Smaken var utsökt och som nämnt inte likt någon annans vilket fick Sparven att spricka upp i ett psykotiskt leende som täckte hela hans ansikte. “Utsökt..” Sa han roat framför den försvagade mannen medan han nästan spann som en katt.

Sparven kände hur värmen fyllde honom från sin måltid på nytt efter hästblodet som inte direkt hade varit någon höjdare. Detta blodet var betydligt mycket bättre självklart då vampyrer inte direkt var utformade för att hålla sig länge när det kom till djurblod. Sedan var han inte direkt en vampyr som var undermättad heller vilket blodbaden och jägare som försökte hitta honom var vittnen för. Han var inte direkt en finätare heller vilket även syntes då hans mun var omringad av Galathers blod vilket inte störde honom det minsta, han var ett rovdjur trots allt eller hur?

Galathers hjärtrytm var ansträngd där han fallit ner på knä efter en kort vistelse stött på ett ben men han var minsann vid liv vilket inte var något som kunde sägas av Sparvens forna offer. Han sjönk ner på huk framför Galather med ett brett flin i ansiktet då den andres kommentar nådde honom. Kanske inte det smartaste att säga framför någon som Sparven vars humör snabbt kunde ändras åt alla möjliga riktningar men hittills så fann han sig mest bara road av den andre. Vilket inte direkt var en dålig sak för Galather. Det var då folk slutade roa honom som den sanna rädslan borde slå dem i ansiktet då det vanligtvis var då som de dog.

Han tippade huvudet på sne, lyssnade till det kämpande hjärtat medan svaret väl lämnade Sparven. “Du är ju nästan lite rolig du.” Sa han medan pupillerna för tillfället tagit en i alla fall lite mer normal storlek. Kanske var det för att han inte för ögonblicket var hungrig, att han var nöjd eller vem fan visste? Kanske hade fiskar börjat springa på land men för ögonblicket var han NÄSTAN lite mer åt ett normalare tillstånd, men bara nästan. Han klickade till med tungan lite roat framför Galather som gjorde vad han kunde för att stoppa blodet medan han förvånansvärt nog sa; “Ett tips är att inte blöda framför någon som mig, inte många överlever då.” Han vände ner blicken mot en del av hästens tarmar som han lätt fiskade upp för att hänga den om nacken för att.. ja.. prydnad? Gjorde inte mycket för att få honom att se normalare ut direkt där han klämde på den avslitna tarmdelen för att se om något kom ut. Inget kom ut vilket var en besvikelse.. men för den delen var ju det mesta redan utsmetat på ruinerna.

Den gula blicken fästes tillbaka mot Galather där han greppade tarmen för att som ‘gåva’ kasta den på plats runt Galathers nacke innan han reste sig upp igen. Började cirkulera den roande alven med ett nästan oskyldigt utseende vilket aldrig var roten till något bra. “Vart försvann ditt husdjur?” Undrade han sedan roat medan han kikade sig omkring i hopp om att bevittna den flygande bollen. Kunde man tänja ut den så den blev lång som en orm?

Sparven tippade huvud långsamt på sne åt motsatt riktning där han stod och såg ner på sitt offer. Hade han bett honom om att bita honom i axeln? Det kunde han inte minnas men vad visste han, det hade varit gott trots allt men vad skulle han nu göra med Galather? Han skulle ju kunna undersöka hur en sådan här alv var uppbyggd eller hur? Var det likadant som hos de hundratals med mänskliga offer han lekt med förr? Var han som en skogsalv och lik människan eller var det någon ny hemlighet han kunde lära sig om hans ras? Kanske var hans tarmar annorlunda? Vem visste egentligen? Det var helt klart något som lockade honom men där han började bestämma sig för att sprätta upp Galather så var det något annat som stal hans uppmärksamhet.

En ny puls.. för stor för att vara den flygande bollens.. Intressant.. vem mer var på hans speciella, utvalda plats? Hans blick vändes långsamt mot riktningen där den där pulsen kunde höras så väl för honom men han kunde inte se någon.. inte ännu i alla fall. Han klickade ännu en gång med tungan medan blicken fastande på ett stycke ruin där pulsen dolde sig bakom, hans pupiller utvidgades ytterligare åter igen nästan likt en hund som hörde ordet ‘leka?’.

“Vi har sällskap..” Sa han roat medan han vände sig om mot platsen för att börja gå ditåt vilket skulle ge Galather en perfekt öppning för att fly för sitt liv. Sparvens fokus var tillfälligt fokuserat på den som dolde sig och skulle han välja mellan att följa Galather eller undersöka så skulle undersökningen nog vinna. Dessutom så hade han Galathers doft hos sig nu så om han ville det kunde han ju avsluta detta en annan dag.

Att Galather smet iväg var något han märkte men det gjorde inget för närvarande, han hade ju en ny leksak nu eller hur? Jo folk i allmänhet sågs ju för Sparven som leksaker och kastade man in en ny leksak i hans ansikte så skulle han leka med den precis som ett barn gjorde. Galather var i minnesbanken självfallet men han måste undersöka denna nya leksak. Snart dök den kortare leksaken upp som en krokus i vårsolen vilket fick Sparven att syna denna skinande lilla sak. Han var längre än Sparven men inte med mycket vilket var ovanligare än man kunde tro, var man inte en dvärg eller halvling så brukade alla tona upp över honom själv trots allt. Detta var tekniskt sätt en bra sak för någon som Sparven. När han hade det humöret kunde han pela en söt liten hjälplös man tills punkten som offret blev ett offer på riktigt. Många stora, starka män hade mist sitt liv tack vare Sparven trots allt.

Vid kommentaren om hans dekorations förmågor så tittade han lite på den forna hästens delar med ett snett litet flin på ansiktet innan den psykotiska blicken föll tillbaka på ynglingen framför honom. Han hade saktat in sina steg men var fortfarande på väg framåt nästan lite dansande i sina rörelser som om han kunde höra en musik som inte alls fanns där. En melankolisk sådan som fyllde ruinerna med en mer skrämmande känsla än den som redan fanns där. “Det kan bli bättre ~ Förmultnande skelett ligger överallt omkring oss.. väntar på att grävas upp och dekorera ytterligare och efter ett par dagar med solens strålar på min nuvarande utsmyckning så kommer det även dofta som ett hem..” Han kom närmare och närmare det unga halvblodet medan ett knastrande under hans fötter fick honom att flina bredare.

Han stampade ner med foten och en skelettarm ploppade upp från det tunna lagret jord där den befunnit sig så många årtionen tidigare när personen mist sitt liv. Han gillade avslitna armar vilket betydde att han böjde sig ner och slet upp armen från jorden nedanför honom. Sorgligt rasslade skelettet till och föll isär på vägen upp vilket gjorde att han enbart hade greppet om överarmsbenet. Han suckade till lite innan han kastade benstycket hårt mot väggen precis brevid där Kornoc stodvilket fick det krasande ljudet av hur det splittrades aningen att eka mellan ruinväggarna. “.. Jag behöver nåt färskare än mjöliga skelett dock..” Sa han kallt där hans goda minnen av den veckan han använt en avsliten överarm som pekpinne slog honom åter igen. “..För lite som håller ihop dessa ben.” Sa han sakligt, nu bara någon meter ifrån den andre som kanske kunde bli av med en lem för att ersätta hans forna pekpinne?