Post has published by Valentine

Tagged: 

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 53 total)
  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    ((GROV TRIGGER WARNING! Läs inte detta om du är lätt att bli triggad! Bokstavligen ALLT kan hända so turn back <3))

    Sparven satt mitt i ingenstans vid en av de många ruinerna på huk och ihållandes en lång bit tarm som han drog i lugnt. Framför honom låg en fortfarande varm men nu död ridhäst som Sparven bestämt sig för att ‘muntra’ upp stället lite med. Blodet hade han självfallet druckit upp från kadavret men det betydde inte att det var omöjligt med att friska upp de trasiga ruinerna aningen. Han hade en plan. Han reste på sig och blod fläckad så började han gå bakåt ihållande tarmänden för att bevittna hur organen ringlade ur den snövita hästens uppsprättade kropp likt söta små ormar eller kanske större spindlar? Det verkade ju nästan som organen kröp ur hästen så ja.. spindlar passade.

    Han slet till i tarmen vilket fick de resterande organen att välla ut så vackert, likt en bukett av röda rosor vilket följdes av att Sparven stampade ner på tarmen för att sedan slita den itu. Detta stället behövde mer färg hade han bestämt sig för vilket gjorde att han hade börjat slunga organen runt sig, släppte dem på slumpmässiga platser för att färga det grådaskiga. Ja detta blev mycket bättre!

    Hästens döda ansikte var förstenat i både smärta och skräck, ögonen uppspärrade i fasa där livet lämnat djuret vilket tydde på att dennes död varit utdragen och plågsam, kanske till och med timmar lång där Sparven sprättat upp denne gradvis. Djupa snitt befann sig över hästens ben, till den grad att benen nästan huggits av för att tvinga hästen på plats under dess misär vilket slösat aningen på blodet men det hade det varit värt. Det såg mycket färggrannare ut i den svartvita spökruinerna.

    Efter att han spenderat tid på att dekorera sitt nuvarande hem, med bitar av häst till höger och vänster så att bara bålen var kvar på marken så hade Sparven lagt sig till rätta på djuret med blicken upp mot himlen. Hästhuvudet hade blivit avslitet och spetsat på en påle bredvid honom vilket hade varit slutklämmen på hans inredning och detta fick honom att bli nöjd med sitt jobb. Hästhuvudet förvrängt med underkäken som blivit avsliten och just nu agerade som nackstöd. Allt för komfort.

    • This topic was modified 2 år, 5 månader sedan by Valentine.
    • This topic was modified 2 år, 5 månader sedan by Valentine.
    • This topic was modified 2 år, 5 månader sedan by Valentine.
  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    ((TW: Grovt våld, djurplågeri))

    Dom grå fingrarna med långa naglar grävde sig djupare in i hjortens ögonhåla, lirkade fast dom runt glaskroppen och drog ut det. Han bet av strängen som ögat satt fast i och höll ena handen på den levande hjortens huvud. Den skrek något fruktansvärt av skräck och smärta, men det var ingenting han egentligen brydde sig om. Mannen gjorde om samma sak med andra ögat innan han tog kniven och skar av halsen och för att släcka den värsta törsten så drack han djupa klunkar av det trögflytande blodet. Bizz, hans lilla husdjur som såg ut som en hybrid mellan en katt och en mal, låg i ett träd och studerade allting. Hon hade sett värre saker trots allt och visste att mörkeralven inte skulle göra henne illa. Han hade stött på Bizz i en av hålorna där han bott, tagit med henne hem och sett till att hon blev återställd från skadorna hon haft och sedan hade hon stannat med honom och han hade faktiskt fäst sig rejält vid det lilla livet. Hon var lika liten som hans hand och sov ofta i hans hand där hon kände sig trygg, eller så låg hon under filten på hans bröstkorg.
    Galather, mörkeralven i fråga, började skära loss köttstycken från hjorten och stoppade i påsar så att han skulle ha mat ett bra tag framöver. Bizz fångade sin egen mat så henne behövde han inte oroa sig över, så länge hon var i närheten så var han nöjd. Efter att han var klar med hjortliket så började han gå igen, den här gången mot ruinerna i skydd för natten. Egentligen älskade han nätterna. Det var mörkt och ganska lugnt, men det var ganska bra att vila då och det fanns säkert något bra ställe i ruinerna. Han hade varit där förut men nu hade Galather lämnat sitt barndomshem för att söka sig någon annanstans, riktigt vart han skulle visste han inte ännu.
    Dom svarta ögonen med gula pupiller skannade omgivningen då han klev in bland ruinerna och Bizz satt skumpande på hans axel och verkade nervös. Han kunde känna doften av blod och likt en mal till ljus så drogs han åt det hållet. Riktigt vad han förväntade sig att se visste han inte, men synen som mötte honom fick honom att flina till. Tarmar och delar av en häst som var spridda vilt omkring sig och Galather tippade huvudet åt sidan, såg lite hastigt på Bizz som mötte hans blick innan han såg framåt igen. Vem i hela världen hade gjort detta? Allting var ganska färskt också. Galather tog några steg närmare, drog av sig den svarta skinnhandsken och rörde lätt vid en av tarmarna som hängde över en ruin. Jo, det var färskt. Han slickade av dom blodiga fingrarna innan han drog på sig handsken igen och började långsamt röra sig framåt, sökte med blicken efter personen som var ansvarig för det hela. Det kunde ju inte vara annat än ett geni som hade skapat detta, eller hur?

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Redan nu kom de första besökarna till platsen, skulle han kanske sätta sig upp och bemöta dem? Han låg kvar en stund med blicken riktad mot den riktningen han hörde hjärtslagen bakom ruinen till hans lilla paradis. De var nära.. Han satte sig upp i skräddarställning, ena armbågen lutad mot knät med huvudet lutat i handen där han inväntade deras anländande. Han kände dofterna i luften ändras under doften av blod samt rått kött.. alv? Nej inte riktigt samma doft som när han gick runt alvskogen men nästan.. Helt klart en annan typ av alv.. och ett djur.. ett litet sådant.. Kanske inte mycket att sätta tänderna i? Men alven där emot kanske? Det fick tiden utvisa.

    Då de levande äntligen kom inom synhåll så hade han bara ett brett leende över ansiktet som visade upp de sylvassa tänderna och han svepte med sin lediga hand framför sig lite välkomnande ändå, även om folk med vett skulle vända tillbaka. Sparven var inte direkt någon man kunde lita på typ.. någonsin och var dessutom bra på skådespel även om han inte kände något speciellt. Vilket kanske var varför han verkade så roat välkomnande när han sa; “Välkomna, slå er ner ~ ” Där han satt på sin häst torso med ‘försvunna’ organ. Var bara skelett och kött kvar. “Trevligt att ni kunde komma, jag har väntat på eran ankomst ~ ” Sa han som om detta var ett planerat möte sedan månader tillbaka vilket kanske sa en del om sparven. “Sitt ner.” Han svepte med handen mot det ena, avslitna och muskulösa hästbakbenet som låg på den smutsiga marken, den vita pälsen från hästen halvt grådaskig från underlaget.

    Han rätade på sig aningen och fick ett mer allvarligt uttryck i ansiktet. “Det har kommit till min vetskap att detta är en stad utan ägare och jag behöver en stadsvakt.. vilket är varför jag bad dig komma hit. Ditt jobb..” Sa han medan han hoppade upp på fötterna och började vandra fram och tillbaka på stället med pupiller stora som tefat vilket kanske också var ett tecken man inte ville bevittna. “.. Är att fylla hålan med kroppar. Det är inte menat att vara rasistisk; alla kroppar är välkomna! Och det måste vara minst en utdöd drake. Kan jag lita på dig i detta uppdrag? och just ja! Kungligt blod behövs, ta det i tankarna när du fyller hålet.”

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Blicken föll snart på en kort, slank person och vid orden denne yttrade så höjde han frågande på ena ögonbrynet. Väntat på deras ankomst? Hade han känt lukten av dem eller hört dem komma? Galather var osäker på vilket det var men nyfikenheten hade tagit över honom och han gick lite närmare, studerade scenen framför sig. Många hade nog blivit rädda och ryggat undan, eller sprungit benen av sig vid det här laget men Galather var inte som vem som helst heller. Bizz pep till på axeln, protesterade lätt när han närmade sig den andre och han bara höjde en hand och kliade henne på huvudet, vilket lugnade henne lite. Långsamt slog han sig ner på det bakbenet som mannen gestikulerat emot, höll hela tiden blicken mot främlingen och väntade på vad denne skulle hitta på härnäst. Denne tog till orda och visst blev han förvirrad, det var nog dock en riktig underdrift. Han visste inte riktigt hur han skulle reagera på det hela. Antingen var det något typ av spratt eller så var personen galen. Kanske både och?
    Lädret knarrade lite då han flyttade lite på sig och följde personen med blicken. Detta var nästan absurt. Hur hade han hamnat i den här situationen?
    “Och vad hade du tänkt ha kropparna till?” frågade han och såg sig omkring.
    “Dekoration?” tillade han sedan snabbt och vred blicken tillbaka till mannen igen. Han visste att man aldrig skulle döma någon via det yttre, man kunde besitta starkare krafter eller likt honom, magi. Inte för att han var speciellt duktig. Han hade förmågan att skapa kraftfält och så besatt han telekinesi, att kunna förflytta saker med enbart tankekraft. Dock hade han inte lärt sig sina krafter fullt ut ännu, han ville lära sig mer, och därför var han på väg till den där skolan för att se om han fick åka dit och lära sig mer, men det återstod att se.
    Tillbaka till nuet, om den till synes mänskliga mannen var helt galen eller liknande så skulle han försöka komma därifrån med både sitt och Bizz liv i behåll, men det återstod att se vad som skulle hända.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Sparven synade mannen som stigit in i hans rike av planerade kadaver, hästen hade enbart varit det första offret för han behövde möbler, visst kunde han sitta på ruinerna men det var inte lika mjukt som nyligen döda kroppar. Han hoppade upp på fötter där han befann sig på kroppen varav kroppen gav ifrån sig ett sliskigt ljud som var som musik för öronen. Stod där sedan på huk på bålen med armbågarna vilandes mot knäna medan hans huvud låååångsamt vred sig pt sidan med blicken på mannen och det fluffiga lilla djuret som om han inte förstod frågan. Var det inte uppenbart? Han bara.. behövde dem till ett projekt. Hans pupiller var stora som tefat där han klickade lätt med tungan över frågan för att visa hans oförstående över den frågvise stadsvakten. När behövde man inte kroppar?

    Han höjde ena handen för att gnaga lätt på den långa pekfingernageln, gav honom lite tid att tänka efter sin fråga innan han bestämde sig för att faktiskt svara mannen. “Vi behöver byggmaterial, blir inte mycket av ett benslott utan kroppar eller hur?” Sa han dovt där han satt med huvudet fortfarande på sned och lutade sig aningen framåt till den punkt att han NÄSTAN föll framåt, men bara nästan. Stod där lika säkert som om han inte stod på en död kropp med perfekt balans trots sitt aningen rubbade, nuvarande psyke. Mörkret fann sig i de utvidgade ögonen där han trots sin mörkare hy verkade blekare än vad han borde vara. Han sänkte sin hand medan han lätt gick ner från hästbålen och rätade på sig och trots att han var så kort så verkade han betydigt längre än vad han faktiskt var på något skumt sätt.

    Han kunde höra pulsen slå inom mannen, kunde höra blodet forsa genom hans ådror och även känna doften av det runt omkring sig. Började långsamt närma sig honom likt en oroväckande ande där han satt på hästbenet framför honom, stannade dock upp någon meter ifrån dem båda med ett skrämmande leende som spred sig över hans ansikte vilket fick honom att se ut som ett monster från skräckböcker. “.. Draken är det viktigaste.. behöver bröstkorgen för min säng och skallen som dekoration.. Ger det hela en bättre sömn.. men inälvorna måste bytas ut ibland då de tenderar att förmultna.” Sa han sakligt där han nedkladdad med blod befann sig framför alven med sitt skrämmande utseende trots den lilla kroppshyddan. “..Kräver du en egen drake du med eller vaddå?” Sa han sedan lite skeptiskt som om tanken var udda helt plötsligt till skillnad från vad den var till honom. Kunde en vakt verkligen sova i en bröstkorg?

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Galather satt tyst och iakttog mannen på torson, studerade honom och väntade. Han märkte att Bizz blev mer och mer nervös och ville därifrån, vilket han kunde förstå. Hon hade varit ganska isolerad i hans förra hem, han hade sett efter henne ensam och nu visste han inte hur han skulle hantera situationen. Då mannen sedan kom närmare så spände han sig lite, fortsatte dock studera honom. Jo, en sak var säker, mannen var skvatt galen och inte direkt någon som han ville ha som sin fiende, så hur skulle han sköta det här snyggt? Galather reste sig upp, viskade till Bizz att lämna dem och möta upp honom längre bort och såg i ögonvrån hur hon fällde ut vingarna, tog ett skutt upp från axeln och flög iväg. Han önskade att han också kunde flyga ibland, men han var ganska höjdrädd så det hade inte funkat i längden. Vid frågan om han behövde en drake som säng också skakade han på huvudet.
    “Nej, jag kan sova på marken bara.” svarade han sakligt och såg sig om på tarmarna som hängde överallt. Försökte köpa sig lite tid för att komma på något sätt att ta sig därifrån utan att förarga mannen, för just nu ville han inte ta till våld.
    “Jag tror att Ni misstagit mig för någon annan.” sade han mjukt och vred tillbaka blicken mot psychot framför honom.
    “Jag kan dock rekommendera några riktigt bra.. kroppshämtare, om det låter intressant?” vad i hela världen var det för person han sprungit in i? Inget namn hade han till främlingen heller, men av någon anledning trodde han inte att han skulle få något, så det var därför han inte frågat. Kanske ville han inte ha något namn heller? Jo, lite ville han det, mest bara för att veta vem han hade sprungit på.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Trots mannens lugn kunde han känna en aning ökning i hans hjärtslag även om den var mild vilket fick hans ansikte att plötsligt ändras till ett roat flin som.. ja… inte direkt var bättre när man visste det lilla man redan visste om Sparven. Han gillade att spela på andras känslor och rent av njöt att få dem stressade vilket var hela meningen med det han gjorde. När hjärtat ökade det minsta steget hos en annan var himmelriket, inte för att han någonsin skulle får erfara hur ett himmelrike var men detta bör vara det närmaste han kom ett. Det var underbart ~ Även om skillnaden var miniatyr så kunde han ändå urskillja det hela. Det var nästan så att mörkret omkring dem blev intensivare från sparven även om det bara var något som hjärnan hittade på under stress.

    Galathers sakliga ton lurade honom inte där han kunde läsa den andres tankar som en öppen bok vilket var en av de ting som folk inom hans ras kunde roa sig med. Hörde hans tankar eka inuti sitt huvud; allt från hans åsikt om honom själv till letandet efter undanflykt och namnförfrågan. Han hade dock inte ännu visat sin kraft vilket snart skulle ändras, kanske skulle han avslöja vad han var för något men vem visste? Kanske skulle han inte göra det heller, det hela var bara ett spel för Sparven trots allt.

    Som svar på hans sista tanke svarade han med en mer mörkt road natur vilket var något som skulle avslöja en av hans ‘magier’. “Man kallar mig Sparven..” Sa han med en nästan spinnande röst och det fanns ingen kvar i ‘livet’ som faktiskt visste hans sanna namn och så skulle det förbli. Han hade utrotat dem, en efter en tills det nu bara fanns en annan vampyr som han ännu inte fått tag i om kände till hans namn.. kanske sov denne, kanske var denne död? Han visste inte mer än att han inte känt av hans doft på ett antal år nu och förhoppningsvis så förblev det så. Men började hans namn spridas så var det för den delen kul att utrota fler personer på komiska sätt eller hur? Så var inte en total misär trots allt.

    “Varför skulle jag behöva någon annan än dig för det jobbet?” Undrade han sedan lika roat då han redan bestämt sig att mannen var den utvalda för detta ärorika jobb, dessutom så var det ju roligt för även honom eller hur? “Du har det i blodet.. vem vet.. kanske kommer du finna det lika roande som mig till och med.. Allt vi har är tid och det finns så mycket roligt att göra.. eller hur.. Galather?” Flinade han där han långsamt började ta sig ännu närmare den andre efter han uttalat hans namn med det klibbiga hästblodet under fötterna vars ljud fyllde omgivningen hos dem.

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Kallade honom Sparven? Men Galather hade ju inte ens ställt frågan högt. Det tog några sekunder innan det gick upp för honom vad mannens hade för förmåga och han svor lågt för sig själv. Det var ganska kört nu, eller hur? Då mannen talade igen, denna gången svarade på en uttalad fråga, så skakade han lite på huvudet.
    “För att jag inte tänker stanna här.” svarade han sakligt med nästan silkeslen stämma. Jodå, han kunde verka söt och snäll vid samtal men han hade ju trots allt levt i en värld där våld och tortyr var vardag och om det inte hade varit för Bizz så hade han nog stannat kvar där nere i bergen. Nog för att hon säkert hade kunnat leva ett bra tag där nere men förutom att hon skulle må bättre så hade han för avsikt att se världen lite mer men även resa till skolan. Då Sparven talade igen så lät han dom gula ögonen studera honom tyst och visst blev han förvånad över att denne visste hans namn, för det hade han ju inte tänkt. Kanske hade han en namnstämpel i pannan som mannen framför honom såg. Dock återkom han snart till den andres ord som han inte svarat på ännu.
    “Det är möjligt, men jag har redan andra planer.” kanske skulle han reta upp främlingen genom att vara så pass ärlig som han var. Det fanns ju ingen vits med att ljuga om mannen hörde vad han tänkte, eller hur det där nu fungerade. Han hade ingen aning och innerst inne så var han inte avundsjuk, vad jobbigt det skulle vara i folkmassor om man kunde höra vad alla tänkte. Fast man kanske lärde sig att hantera det? Det är fullt möjligt, han ville ju lära sig mer om sina egna förmågor, därav resan till skolan. Galather gjorde en svag gest åt det håll han varit på väg åt och som Bizz flugit åt.
    “Vill du göra mig sällskap?” varför i hela världen hade han frågat det? Nu var det han som var sinnessjuk.
    “Ruinerna lär stå kvar ett tag till.”

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Sparven var en man med många talanger och med mycket tid bakom sig att ha tränat upp dessa talanger med vilket gjorde det lättare och lättare med åren att kontrollera. Senaste man hört av honom så hade han orsakat blodsbad och var jagad av en jägare men ännu inte blivit fångad men man visste ju inte hur länge det skulle dröja. Så han spenderade sina dagar med roliga ting som han alltid hade gjort, blodbad till platser han gick, dekorering från en vacker fullblodshäst och så vidare. Vad han nu än kände för gjorde han alltid oavsett så varför ändra det hela nu?

    “Ohh? ~ Vad har du att göra?” Flinade sparven med tanke på att han vandrat mitt i natten i en stad fylld av ruiner bara sådär. Han verkade dock inte helt intresserad i ett svar då han bara roat klickade med tungan, lyssnade till det där forsande blodet som for igenom alvens kropp. Hur smakade han egentligen? Skulle vara värt att undersöka snart eller hur? Vart hade det nya djuret flugit iväg? Hur smakade en sådan varelse? Men för den delen fanns det nog inte mycket blod i en sådan liten kropp eller hur?

    Sedan kom frågan och sparvens flin blev bredare vilket fick de vassa tänderna att åter skimmra till i mörkret. Följa med? Vart? Han tippade huvudet på sned vilket jälvfallet fick honom att se helt sinnessjuk ut men road oavsett detta faktumet, kände hur han börjat tröttna på ruinerna vid det här laget, i alla fall för tillfället så varför inte? Dessutom skulle alven inte bli av med honom i första taget nu när han kände till hans doft. “Visa mig vad du har du behöver göra då.” Flinade han med baktanken att en sista önskan kunde väll alven få om han inte ändrade sig igen vilket var helt möjligt det med. Kanske om han roades tillräckligt så kanske Galather skulle komma undan med livet med, vem visste?

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Vad hade Galather gett sig in i? Erbjuda denna främling att följa med en bit på vägen? Det var helt sinnessjukt egentligen med tanke på hur det såg ut runt omkring honom. Då mannen sedan i fråga log sådär stort igen kunde han se tänderna och det var bara en enda tanke som for genom huvudet då – vampyr. Galather hade bara hört talas om dessa varelser innan, men aldrig mött någon och det var väl bra hittills. Dock kunde inte varelsen vara något annat än en vampyr, eller hur? Denne verkade stämma av på allting på checklistan för det.
    Mannen talade igen och mörkeralven stod tyst, övervägde för och nackdelar att visa vad han var kapabel till. Om Sparven skulle ge sig på honom så hade han nog ingenting att säga till om, han hade hört att de var snabbare och starkare än något annat väsen som fanns och han hade ingen lust att ta reda på om det var sant eller inte. Så Galather blinkade långsamt, rensade hjärnan på tankar innan han såg upp igen och dom gula pupillerna började glöda medan hästens torso långsamt började sväva upp i luften, blev hängande i några sekunder innan han vände den upp och ner med hjälp av tankarna och koncentrationen. Sedan sänkte han långsamt ner torson på marken igen. Det var en sak, skulle han avslöja den andra också? Galather höjde händerna, satte dom tillsammans så det såg ut som att han bad innan en gulaktig slöja spred sig runt honom och enbart honom, som skulle skydda honom från eventuella slag och sparkar. Den var inte så stark som han ville ha den, och det var därför som han ville till magiskolan. Kraftfältet började långsamt lösas upp i den mörka natten och de gula pupillerna återgick till att bara vara gula igen. Händerna sänktes och den här gången var det hans tur att tippa huvudet åt sidan.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Sparven hade inte tänkt sig att det var magi som Galather hade behövt att göra vilket fick honom att tippa huvudet på sned med ett nytt klickande av tungan där Galather började leka med sin magi. En magiker huh? Snart stod de båda med tippade huvudet och såg på varandra med en tystnad som föll för ett par sekunder. Vinden ven genom ruinerna och förstärkte doften av det råa köttet runt om dem samtligen doften av blodet som Sparven var täckt av. Hur smakade en alvmagiker? Sparven hade inte magi på det sättet som Galather hade utan mer fysiska, magiska attribut som alltid satt i hur han än gjorde. Inte för att han undvek att ha dem förvisso, det hade han aldrig gjort mer än att bara låtsas som de inte var där när han spelade snäll och rar för att få sitt byte. Han kunde verka som en underbar person om han nu ville det men oftast så fanns det ingen anledning. Senaste gången han behövt använda sitt skådespel var för blodet av en högadels oskuld som det krävdes mer än ett blodbad att få tag i men han hade lyckats tillslut.. Det hade varit värt det.

    Efter de få sekunderna av stirrningsleken så tog han sig närmare Galather igen med pupillerna som från att ha befunnit sig av mer normal natur vidgades igen, som om rovdjuret inom honom hade svårt att bestämma sig för om han skulle attackera eller inte för närvarande. Skulle ju inte skada att testa eller hur? Men vad mer fanns det som alven besatt? Han hade magi, alvgener och verkade fäst till en flygade pälsboll men fanns det mer att lära sig innan han tog sig en smakbit. Men vänta? Varför frågade han bara inte? “Vad smakar du egentligen?” Sa han där han närmade sig Galather mera medan huvudet ställde sig rätt för att tippa ner mot motsatt sida, följde efter Galather om han backade men annars kom han nära nog för att sniffa på honom uppskattande. Drog in doften som om det skulle avslöja kvaliten på hans blod.

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Galather stod stilla då Sparven närmade sig honom. Vad denne riktigt hade i huvudet hade han ingen aning om men det skulle han snart bli varse om, fastän han inte visste om det ännu. Istället iakttog han mannen och av någon konstig anledning kände han sig inte speciellt nervös, den andre hade trots allt inte gjort honom något ännu, men det skulle väl bara vara en tidsfråga innan han fick nog av deras prat, eller? Vid frågan så visste han inte riktigt vad han skulle svara. Hade inte vampyren smakat mörkeralv innan? Kanske var det längesedan och han hade glömt? Fast han visste ju inte hur gammal Sparven var heller.
    “Som alla andra, antar jag?” svarade han lite osäkert. Han hade ju inte smakat på sitt eget blod? Eller jo, vid slagsmål eller då han gjort illa sig men det räknades väl knappast? Galather fick en konstig idé i huvudet, skulle det funka eller skrev han under på sin egen dödsdom då? Det fick bära eller brista helt enkelt. Mörkeralven drog upp en kniv med vänstra handen, gjorde några enkla rörelser med fingrarna så att kniven skulle byta position i handen innan han skar ett snitt vid handleden på högra handen som han sedan sträckte fram mot den andre som var ganska nära honom. Detta var nog bland det mest idiotiska han gjort någonsin, men kanske skulle det få vampyren att stilla sitt sinne lite och låta honom leva en natt till. Kniven sänktes dessutom, för att visa att han inte hade någon bakomliggande plan att hugga Sparven i ryggen. Tanken hade kanske slagit honom men för sitt eget bästa så skulle han inte genomföra det. Var det inte silver som mördade vampyren? Eller en träpåk i hjärtat? Han visste inte riktigt och han hade inget silver på sig, inte någon träpåk heller.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Frågade man Sparven så smakade varenda person olikt från en annan även om de var av samma ras då ingen var helt identiskt uppbyggd till någon annan. Inte ens enäggstvillingarna han mördat för ett par månader sedan hade smakat likadant vilket var vart hans nyfikenhet kom ifrån. Så många personer.. så många smaker ~ Vilket fick honom att isande skrocka till aningen då Galather påstod att han smakade som alla andra. Så fel man kunde ha ~

    Snart dök en kniv upp i scenariot och han klickade till med tungan igen och följde den med blicken men så fort som kniven skar upp hans hy så tog det en milisekund för honom att agera. Från att stå lugnt och sansat på sin plats, helt kolugn verkligen utan ett tecken på något speciellt till att han med sin vampyriska snabbhet tagit sig fram den sista biten till Galather för att tänderna skulle sjunka ner i hans kött. Inte på handleden han skurit utan bokstavligen rakt ner i axeln på honom medan hans ena hand hårt greppat tag om handleden tillhörande handen som höll i kniven, mest för säkerhets skull. Tänderna bröt igenom tyget på hans kläder som om det inte var mer än luft medan blodet strömmade in i hans mun och svaldes effektivt från Sparven.

    Det kunde ta enbart ett par sekunder för Sparven att tömma någon helt på blod men det var inte målet vid just detta tillfället, hittills så roade ju Galather trots allt honom och det ville han uppleva mer av. Just därför då han druckit tillräckligt av Galather för att göra honom helt knäsvag så släppte han sitt bett från axeln med ens medan han tog ett steg tillbaka, munnen täckt av det fortfarande varma blodet. Blod som för ögonblicket värmde upp hans annars kalla kropp. Minnen från Galathers liv hade passerat igenom hans huvud vid drickandet, det ville säga minnen som var starkast för mannen i sig och Sparven slickade sig nöjt om munnen med sina tefatspupiller riktade mot Galather. Smaken var utsökt och som nämnt inte likt någon annans vilket fick Sparven att spricka upp i ett psykotiskt leende som täckte hela hans ansikte. “Utsökt..” Sa han roat framför den försvagade mannen medan han nästan spann som en katt.

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Ännu en gång undrade Galather vad han gett sig in i då mannen verkade ta sig an hans erbjudande, men var tvungen att göra det på ett mer dramatiskt sätt. Smärtan i axeln fick honom att grymta till men inte mer, smärta var något han var van vid, det kunde ärren på kroppen avslöja. Han kunde känna hur han blev allt svagare och visst började han undra om det var något liknande detta som hans offer fått känna på då han tagit livet av dem? Kanske, men han var ingen riktig blodsugare, inte som Sparven. Benen vek sig under honom då Sparven backade undan och han höll ena handen mot marken för att ge sig själv lite stadga, sneglade emot dom små såren som blödde så kraftigt och han höjde den lediga handen för att trycka mot såren för att stoppa blodflödet. Vid orden så sneglade han upp mot psykopaten och han fick fram ett svagt leende, men han visste inte annars vad han skulle svara. Fastän han kände sig svagare än han gjort på länge så var han inte direkt lika rädd längre, han hade kanske accepterat redan att han gick döden till mötes så länge han höll sig i närheten av Sparven, men samtidigt ville han leva för Bizz skull, vart nu hon var någonstans. En bit bort härifrån förhoppningsvis.
    Galather satte sig på knä helt och hållet, lutade sig lite bakåt så att han var upprätt och gav vampyren en trött blick innan han såg mot axeln igen.
    “Du är ganska dramatisk av dig, eller hur?” frågade han med en liten retsam ton i rösten medan han såg upp mot varelsen igen. Nu skrev han säkert under på sin dödsdom, igen, men han kunde inte låta bli.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Sparven kände hur värmen fyllde honom från sin måltid på nytt efter hästblodet som inte direkt hade varit någon höjdare. Detta blodet var betydligt mycket bättre självklart då vampyrer inte direkt var utformade för att hålla sig länge när det kom till djurblod. Sedan var han inte direkt en vampyr som var undermättad heller vilket blodbaden och jägare som försökte hitta honom var vittnen för. Han var inte direkt en finätare heller vilket även syntes då hans mun var omringad av Galathers blod vilket inte störde honom det minsta, han var ett rovdjur trots allt eller hur?

    Galathers hjärtrytm var ansträngd där han fallit ner på knä efter en kort vistelse stött på ett ben men han var minsann vid liv vilket inte var något som kunde sägas av Sparvens forna offer. Han sjönk ner på huk framför Galather med ett brett flin i ansiktet då den andres kommentar nådde honom. Kanske inte det smartaste att säga framför någon som Sparven vars humör snabbt kunde ändras åt alla möjliga riktningar men hittills så fann han sig mest bara road av den andre. Vilket inte direkt var en dålig sak för Galather. Det var då folk slutade roa honom som den sanna rädslan borde slå dem i ansiktet då det vanligtvis var då som de dog.

    Han tippade huvudet på sne, lyssnade till det kämpande hjärtat medan svaret väl lämnade Sparven. “Du är ju nästan lite rolig du.” Sa han medan pupillerna för tillfället tagit en i alla fall lite mer normal storlek. Kanske var det för att han inte för ögonblicket var hungrig, att han var nöjd eller vem fan visste? Kanske hade fiskar börjat springa på land men för ögonblicket var han NÄSTAN lite mer åt ett normalare tillstånd, men bara nästan. Han klickade till med tungan lite roat framför Galather som gjorde vad han kunde för att stoppa blodet medan han förvånansvärt nog sa; “Ett tips är att inte blöda framför någon som mig, inte många överlever då.” Han vände ner blicken mot en del av hästens tarmar som han lätt fiskade upp för att hänga den om nacken för att.. ja.. prydnad? Gjorde inte mycket för att få honom att se normalare ut direkt där han klämde på den avslitna tarmdelen för att se om något kom ut. Inget kom ut vilket var en besvikelse.. men för den delen var ju det mesta redan utsmetat på ruinerna.

    Den gula blicken fästes tillbaka mot Galather där han greppade tarmen för att som ‘gåva’ kasta den på plats runt Galathers nacke innan han reste sig upp igen. Började cirkulera den roande alven med ett nästan oskyldigt utseende vilket aldrig var roten till något bra. “Vart försvann ditt husdjur?” Undrade han sedan roat medan han kikade sig omkring i hopp om att bevittna den flygande bollen. Kunde man tänja ut den så den blev lång som en orm?

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Så han var roande? Det var ju bra, eller hur? Då kanske han kunde hålla sig levande ett tag till? Det kunde ju alltid vara något. Galather höjde blicken då Sparven satte sig på huk framför honom men han hade ingenting att säga så förblev tyst. Det var inte förrän då denne tog till orda igen som han fick fram ett leende och tippade huvudet åt sidan.
    “Du bad ju så snällt..” svarade han och studerade mannen framför sig. Han kände sig helt ur gängorna och om de blev påhoppade av vättar eller dvärgar så hade han ingenting att säga till om, så han fick hoppas att de höll sig borta. Att räkna med vampyrens beskydd gjorde han inte. Då Sparven började leka med tarmen visste han inte riktigt hur han skulle reagera, inte för att han kunde göra speciellt mycket då han bara satt där. Snart fick han tarmen runt nacken och visst trodde han att han skulle bli strypt till döds, men istället frågade mannen om Bizz.
    “Hon flög i förväg.” svaret var kort och koncist. Han litade inte alls på Sparven, denne var ju kapabel till vad som helst och han ville inte att Bizz skulle mördas av någon som vampyren. En djup suck lämnade Galather där han satt med ögonen slutna i några sekunder, tvingade sedan upp ögonen och såg på mannen en bit ifrån honom. Vad skulle han säga? Skulle han säga något överhuvudtaget?

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Sparven tippade huvud långsamt på sne åt motsatt riktning där han stod och såg ner på sitt offer. Hade han bett honom om att bita honom i axeln? Det kunde han inte minnas men vad visste han, det hade varit gott trots allt men vad skulle han nu göra med Galather? Han skulle ju kunna undersöka hur en sådan här alv var uppbyggd eller hur? Var det likadant som hos de hundratals med mänskliga offer han lekt med förr? Var han som en skogsalv och lik människan eller var det någon ny hemlighet han kunde lära sig om hans ras? Kanske var hans tarmar annorlunda? Vem visste egentligen? Det var helt klart något som lockade honom men där han började bestämma sig för att sprätta upp Galather så var det något annat som stal hans uppmärksamhet.

    En ny puls.. för stor för att vara den flygande bollens.. Intressant.. vem mer var på hans speciella, utvalda plats? Hans blick vändes långsamt mot riktningen där den där pulsen kunde höras så väl för honom men han kunde inte se någon.. inte ännu i alla fall. Han klickade ännu en gång med tungan medan blicken fastande på ett stycke ruin där pulsen dolde sig bakom, hans pupiller utvidgades ytterligare åter igen nästan likt en hund som hörde ordet ‘leka?’.

    “Vi har sällskap..” Sa han roat medan han vände sig om mot platsen för att börja gå ditåt vilket skulle ge Galather en perfekt öppning för att fly för sitt liv. Sparvens fokus var tillfälligt fokuserat på den som dolde sig och skulle han välja mellan att följa Galather eller undersöka så skulle undersökningen nog vinna. Dessutom så hade han Galathers doft hos sig nu så om han ville det kunde han ju avsluta detta en annan dag.

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Den trötta blicken höjdes då mannen sade att de hade sällskap och han såg sig omkring, men kunde inte se någon. Dock tvivlade han inte på att vampyren kände av någon ny närvaro. Så fort Sparven började gå iväg så reste sig Galather upp och med hjälp av sina sista kraftansträngningar så halvsprang han iväg från hela scenariot. Självklart såg han sig om, för att se om Sparven följde med honom, men det gjorde han inte. Den nya personen kanske skulle vara roligare än Galather själv hade varit. Bizz mötte honom, försökte hjälpa honom att springa på sitt eget sätt och Galather stannade inte förrän han såg att solen började gå upp.

    Kornoc Niugrul

    Blandrasalven duckade hastigt och bet sig hårt i underläppen då han insåg att vampyren hade märkt av hans närvaro. Skulle han försöka gå sin väg? Nej, detta var alldeles för spännande. Visst, han riskerade att dö på kuppen men det var det värt, eller hur? Konroc kikade över den trasiga väggen och fick syn på vampyren som var på väg emot honom, det var ingen idé att försöka gömma sig igen. Den andre kände nog doften av hono, eller hörde hjärtslagen.. Kanske hade den värmesyn? Det kvittade oavsett om han försökte komma undan, något han egentligen inte ville. Så istället reste han sig upp, men han var inte speciellt lång, bara 170cm och ganska tanig för att vara en mörkeralv, men hade hade nog fått den snärta kroppstypen av hans mor, som han inte fått lära känna alls. Ingenting han sörjde direkt, inte att hans far var död heller. Konstigt kanske man kunde tycka, men hade själv tagit livet av sin far som hämnd för allt han fått gå igenom med honom. Hans far hade torterat honom på liknande sätt han torterat modern och det hade han inte stått med till slut. Den blodröda blicken studerade vampyren som kom närmare och han lutade sig lite mot den trasiga stenväggen, korsade armarna över bröstkorgen som halvt doldes bakom en slags rustning men ändå inte. Det var något han hade gjort innan han gett sig av hemifrån. Det lite roliga var att kragen av metall förhoppningsvis skulle skydda mot svärd och pilar, men kunde det stå emot vampyrtänder? Fast vampyren hade ju bitit mörkeralven i axeln. Skulle han säga något kanske? Eller skulle han bara stå där och stirra? Blicken lämnade vampyren för att se runt på inälvorna som var spridda överallt.
    “Jag gillar det du gjort med stället, man känner sig nästan som hemma här.”

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Att Galather smet iväg var något han märkte men det gjorde inget för närvarande, han hade ju en ny leksak nu eller hur? Jo folk i allmänhet sågs ju för Sparven som leksaker och kastade man in en ny leksak i hans ansikte så skulle han leka med den precis som ett barn gjorde. Galather var i minnesbanken självfallet men han måste undersöka denna nya leksak. Snart dök den kortare leksaken upp som en krokus i vårsolen vilket fick Sparven att syna denna skinande lilla sak. Han var längre än Sparven men inte med mycket vilket var ovanligare än man kunde tro, var man inte en dvärg eller halvling så brukade alla tona upp över honom själv trots allt. Detta var tekniskt sätt en bra sak för någon som Sparven. När han hade det humöret kunde han pela en söt liten hjälplös man tills punkten som offret blev ett offer på riktigt. Många stora, starka män hade mist sitt liv tack vare Sparven trots allt.

    Vid kommentaren om hans dekorations förmågor så tittade han lite på den forna hästens delar med ett snett litet flin på ansiktet innan den psykotiska blicken föll tillbaka på ynglingen framför honom. Han hade saktat in sina steg men var fortfarande på väg framåt nästan lite dansande i sina rörelser som om han kunde höra en musik som inte alls fanns där. En melankolisk sådan som fyllde ruinerna med en mer skrämmande känsla än den som redan fanns där. “Det kan bli bättre ~ Förmultnande skelett ligger överallt omkring oss.. väntar på att grävas upp och dekorera ytterligare och efter ett par dagar med solens strålar på min nuvarande utsmyckning så kommer det även dofta som ett hem..” Han kom närmare och närmare det unga halvblodet medan ett knastrande under hans fötter fick honom att flina bredare.

    Han stampade ner med foten och en skelettarm ploppade upp från det tunna lagret jord där den befunnit sig så många årtionen tidigare när personen mist sitt liv. Han gillade avslitna armar vilket betydde att han böjde sig ner och slet upp armen från jorden nedanför honom. Sorgligt rasslade skelettet till och föll isär på vägen upp vilket gjorde att han enbart hade greppet om överarmsbenet. Han suckade till lite innan han kastade benstycket hårt mot väggen precis brevid där Kornoc stodvilket fick det krasande ljudet av hur det splittrades aningen att eka mellan ruinväggarna. “.. Jag behöver nåt färskare än mjöliga skelett dock..” Sa han kallt där hans goda minnen av den veckan han använt en avsliten överarm som pekpinne slog honom åter igen. “..För lite som håller ihop dessa ben.” Sa han sakligt, nu bara någon meter ifrån den andre som kanske kunde bli av med en lem för att ersätta hans forna pekpinne?

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Kornoc följde vampyren med blicken då denne kom närmare och han rörde sig inte ur fläcken. Visst var han lite rädd, vem ville dö ung? Men han var för nyfiken och uppspelt för att visa att rädslan fanns där. Han lyssnade på orden och såg sig omkring. Det var inte helt otroligt att det låg kvarlevor lite överallt, han hade ju hört historierna om änglar och demoner och kriget mellan dem. Fast han hade aldrig brytt sig speciellt mycket om det. Då mannen började röra sig så vred han åter blicken mot denne, såg skelettarmen som dök upp från marken och han kunde inget annat än att rycka till då den träffade väggen bredvid honom då mannen tydligen kastat det åt hans håll. Vad nu det hade varit bra för hade han ingen aning om. Vampyren kom närmare igen men Kornoc stod inte kvar, nej nej. Han tillät sig själv att lämna väggen där han stått och gick vampyren till mötes, lät dom blodröda ögonen studera mannen då han var mycket närmare. Detta var så spännande att han inte visste vad han skulle ta sig till, han visste vad han ville göra men frågan var om Sparven skulle tillåta honom att göra något. Kanske riskerade han att tappa en arm? Kornoc höjde ena handen, ganska långsamt för att visa att han inte skulle göra något dumt och fingrarna vidrörde den blodiga hakan, och han flinade till. Vampyren var inte så kall som han trott att han skulle vara, men kanske berodde det på att han nyss druckit av mörkeralvens blod? Mycket möjligt. Hans egna fingrar blev nedblodade och han drog åt sig handen igen och slickade bort blodet från fingrarna samtidigt som han intensivt stirrade vampyren i ögonen. Hur skulle Sparven reagera på detta? Hur kunde något sånt här vara så spännande?

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 53 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.